olyckliga förhållanden

En kvinnas röst (1984)


The Bostonians, 1984, USA/Storbritannien

Regi: James Ivory
Manus: Ruth Prawer Jhabvala (efter en roman av James Ivory)

Det är slutet av 1800-talet och Olive Chancellor (Vanessa Redgrave) och hennes sydstatskusin Basil (Christopher Reeve) går på en feministisk föreläsning där de båda får upp ögonen för den unga och vackra kvinnokämpen Verena (Madeleine Potter). Olive går på direkt och föreslår att de ska bli BFFs och flytta ihop och jag förväntade mig att Verena skulle fly – men det gör hon inte. Hon hakar ihop sig med Olive och de pussas och kramas och planerar föreläsningsturnéer. Samtidigt försöker den manschauvenistiska Basil förföra Verena med samma ihärdighet och han döljer inte att han är motståndare till hennes idéer om kvinnlig jämställdhet. Hon faller för detta och tror att hon kan omvända honom…

Det är tydligt att Olive är lesbisk (hon till och med hatar män :P), men vad som är mer osäkert är var Verena står. Hon skulle kunna vara bisexuell för hon har många starka känslor för Olive men samtidigt låter hon heterosexuella instinkter styra henne  när hon är med Basil (hon tänker med fittan!). I vilket fall som helst är Merchant & Ivory specialister på romans – oavsett om det är mellan män, kvinnor eller heteropar.

Linda Hunt – den lesbiska skådespelaren som spelade biologisk man (utan komisk effekt) i filmen Brännpunkt Djakarta och vann en Oscar för det – spelar Dr. Prance som, trots sitt ovanliga yrke för kvinnor på den tiden, är rätt kritisk mot kvinnorörelsen.

/Johnny

imdbfavico

Graffiti Artist (2004)


The Graffiti Artist, 2004, USA

Regi & Manus: James Bolton

Den här filmen handlar om en hemlös tonåring (Ruben Bansie-Snellman) och hur hans liv består av att sno sprayburkar, klottra sitt artistnamn Rupture och springa från polisen. En dag träffar han graffitikonstnären Jesse (Pepper Fajans) och börjar följa efter honom. Jesse har pengar och låter Rupture bo hos honom – och sova i samma säng…

Det pratas väldigt lite i den här filmen men det som sägs är ovanligt trovärdigt. Regin är fantastisk och dramat är hjärtskärande. Mest fokus är det på ”den fria konsten” och trots att jag inte är ett fan av taggar så blev jag helt frälst i klotter efter att ha fått inblick i graffitikulturen. Jesse och Rupture (som senare ”byter namn” till Elusive) är dessutom så awwwww ihop.

/Johnny

imdbfavico

Persona (1966)


Persona, 1966, Sverige

Regi & Manus: Ingemar Bergman

Sjuksyster Alma (Bibi Andersson) får i arbetsuppgift att ta hand om före detta skådespelaren Elisabeth Vogler (Liv Ullman) som efter en psykos plötsligt sluta prata. De åker ut i skärgården tillsammans för att Elisabeth ska kunna rehabiliteras och de två kvinnorna trivs i varandras sällskap. Alma är glad över att få prata och ha någon som verkligen lyssnar på henne, men känner sig efter ett tag naken och utelämnad. I brist på tvåvägskommunikation börjar hon sätta sig in i Elisabeths psyke på andra sätt.

Det här är en av de få konstfilmer jag verkligen tycker om. Det var en njutning för ögat och dessutom kändes hela upplägget och manuset så smart. Mycket intelligent sades om personens varande… Men det jag ska skriva om här är HBTQ-innehållet och Persona är homoerotisk deluxe! Relationen mellan huvudpersonerna är mycket flirtig och söt. De masserar varandra, sover tillsammans, smeker varandras hår… Men så är det ju det här med psykisk sjukdom som gärna beskrevs genom homoerotisk vänskap förr.  Det känns lite som att Black Swan är inspirerad av Persona.

/Johnny

imdbfavico
VARNING: Det finns ett gäng hemska scener i den här filmen. Bland annat en lång scen med en brinnande kropp från Vietnamkriget och en där man får se slakt av ett får. Och – för de som är känsliga på det sättet – en snabbt förbiflashande erigerad penis.

Flicka och hyacinter (1950) – OBS! SPOILERS!


Flicka och hyacinter, 1950, Sverige

Regi & Manus: Hasse Ekman

Britt och Anders Wikner blir chockerade när deras granne, Dagmar Brink (Eva Henning), tar livet av sig och lämnar sin lägenhet och alla sina ägodelar till paret. Anders (Ulf Palme) bestämmer sig för att leta upp gamla bekanta till Dagmar i hopp om att de kanske kunde ge någon ledtråd till varför hon tog livet av sig.

Det är omöjligt att recensera den här filmen utan att spoila, men personligen tycker jag inte att det gör något att man vet: Dagmar var lesbisk eller möjligen bisexuell. Under filmen smyger ledtrådarna in och de är mycket roligare att hålla utkik efter när man vet: en tavla i hennes lägenhet, böcker i hennes bokhylla, saker hon säger på ett kryptiskt sätt…. och den där Alex hon älskar så mycket, som som slutligen visar sig vara en kvinna (Anne-Marie Brunius). ”Vi två kan aldrig få varandra. Man vet så lite”.

För att vara från 1950 är den här filmen helt fantastisk ur HBT-synpunkt och jag förstår inte varför jag inte har hört om den tidigare. Dagmar tar inte livet av sig för skäms över att hon är lesbisk – hon gör det för att hon är en sårbar person helt enkelt. Regissören Hasse Ekman visar sitt stöd för homosexuella i en intervju:

Jag är övertygad om att om Dagmar Brink levt något tiotal år senare så hade hon aldrig tvingats in i återvändsgränden. Jag tror nämligen att den dag inte är så avlägsen då homosexualitet inte längre betraktas som något smutsigt och fult. Kan min film i någon mån bidra till att skapa renare luft kring debatten om de homosexuella är inte arbetet förfelat.”

/Johnny

imdbfavico

Iskallt mord (2002)


Murder by Numbers, 2002, USA

Regi: Barbet Schroeder
Manus: Tony Gayton

Richard (Ryan Gosling) och Justin (Michael Pitt) är två tonåringar som planerar och genomför ett mord för att visa sin överlägsna intelligens. De planterar bevis (kan man säga så på svenska?) på en oskyldig vaktmästare som nästan blir dömd för mordet, men Cassie (Sandra Bullock), en polis på mordroteln, misstänker att det är något som inte stämmer.

Richard och Justin har ett slags dysfunktionellt förhållande med svartsjuka och våld men ändå med en känsla av djup gemenskap. ”Jag är den enda som bryr mig om dig,”  säger Richard till Justin och de kramas och smeker varandras hår efter Justin gett Richard en välförtjänt snyting. Det är tydligt att det inte ska föreställa ett friskt förhållande, men det är ändå väldigt erotiskt laddat. Filmen är baserad på 50-talsthrillern Brottslig drift men slutar på ett helt annat sätt. Ett helt okej söndagsunderhållning.

/Johnny

imdbfavico

Petra von Kants bittra tårar (1972)


Die bitteren Tränen der Petra von Kant, 1972, Tyskland

Regi & manus: Reiner Werner Fassbinder

Petra (Margit Carstensen) är en kläddesigner som spelar mer upptagen än hon är. Hon behandlar sin tystlåtna assistent/betjänt Marlene (Irm Hermann) som skit och Marlene ser det kom kärlek. En dag dyker den unga modellen Karin (Hanna Schygulla) upp och Petra blir som förbytt av förälskelse.

Ännu en film om olycklig homosexuell kärlek som blir till sjuklig besatthet och misär. Karin är villig att testa att inleda ett förhållande med Petra men hon säger aldrig att hon älskar henne. Petra är mycket öppen med sina känslor och frustrationen hon känner, när de inte är besvarade, får henne att ta till flaskan. Trots att det är väldigt teatraliskt (allt utspelar sig inne i lägenheten) så är känsloutspelen ändå rätt trovärdiga – eller i alla fall begripliga. En typisk Fassbinder-film.

/Johnny

imdbfavico

Becket (1964)


Becket, 1964, Storbritannien/USA

Regi: Peter Glenville
Manus: Edward Anhalt (efter en pjäs av Jean Anouilh)

En film om Henry II, kung av England på 1100-talet (Peter O’Toole), och hans komplicerade relation till vännen Thomas Becket (Richard Burton).

Becket är saxare, vilket gör att han anses vara en olämplig bekantskap för kungen, men som om Henry bryr sig! Kärlek har inga gränser! Han provocerar istället alla genom att göra sin käre Thomas till ärkebiskop. Thomas vill inte få titeln från början men kom sen att se Gud som den högsta auktoriteten. Detta gör kungen svartsjuk eftersom han vill att hans vän ska vara trogen honom.

Kung Henrys mamma säger att han ska sluta sitta i fönstret och vänta på Thomas hela dagarna. Hon tycker att deras relation är ohälsosam men Henry lyssnar inte. Han hatar sin mamma.  Han hatar sin fru och sina barn också. Den enda han älskar är Thomas, säger han. Guuu, vad han säger att han älskar Thomas hela tiden! Det tydligaste exemplet:

”I loved him, I loved him… and I still do! Enough, God! Enough! *vrider sig i plågor och gråter* I’m as useless as a woman! As long as he’s alive, I tremble! I’m the king and yet I shake […] My heart! It’s too fast!”

Thomas känslor för Henry tycks mer ljumma – men man förstår honom. Kungen må ha kärlek att erbjuda men han är effin’ bäng i bollen och mamman kanske har lite rätt ändå. För det hela slutar tragiskt.

/Johnny

imdbfavico

A Very Natural Thing (1974)


A Very Natural Thing, 1974, USA

Regi: Christopher Larkin
Manus:
Christopher Larkin & Joseph Coencas

David (Robert McLane) är en lågmäld bög som brukade vara munk men som nu är ateist och jobbar som lärare. När han träffar Mark (Curt Gareth) blir han jättekär och vill att de ska flytta ihop och leva som ett gift par, men Mark vill inte binda sig till bara en person. David försöker anpassa sig och hänger med på gruppsex men förhållandet är ändå dömt att krascha.

Jag är helt YAAAY! efter att ha sett den här filmen. Den är från 1974 liksom! Scenerna som berör mig mest är de dokumentära klippen från Pride där folk säger helt fantastiska saker, som ”It’s a pretty fucked up society that the army gives you a medal of honor for killing a man but a dishonorable discharge for loving one”. Det finns också en fiktiv scen som utspelar sig under Prideparaden, där David träffar på gayrättsaktivisten Jason (Bo White) och har en intressant diskussion om huruvida Pride behövs och gör någon skillnad. Förutom att vara en viktig milstolpe i amerikansk gayfilm så är det ett bra drama om monogama och öppna förhållanden.

/Johnny

imdbfavico

Maurice (1987)


Maurice, 1987, Storbritannien

En bra men lite långrandig film om en homosexuell ung man i början av 1900-talet. Huvudpersonen Maurice (James Wilby) och hans studentkompis (som spelas av Hugh Grant) blir kära, men när Hugh ”växer upp” tycker han inte män ska vara tillsammans och går och skaffar en fruga. Maurice blir snyftig och går och skaffar sig en ny lover – den otroligt sexxy Rupert Graves och därmed får man se massa sex- och kärleksscener!

/Johnny

/Imdb/