otrohet

El Topo (1970)


El topo, 1970, Mexiko

Regi & Manus: Alejandro Jodorowsky

Titeln betyder ”mullvaden” på spanska, men jag är osäker på hur den nedgrävda nallebjörnen i början hör ihop med slutet. Något måste regissören, manusförfattaren och huvudrollsinnehavaren Alejandro Jodorowsky haft i åtanke i alla fall, för han är en mästare i symbolik. Hans filmer är vackra men extremt konstiga och ofta brutala. Om du inte klarar av att se djur att dö på film ska du undvika allt han gjort. I den här filmen är det dock mest ”människoblod” som flyger: det är nästan gore. Handlingen är att en cowboy är ute i öknen för att döda alla mästare så att han blir den bästa av dem alla. Han har en flickvän med sig (Mara Lorenzio) som hetsar honom att döda alla och han gör det – trots att de flesta han möter är fromma som lamm.

Något annat som jag förknippar med Jodorowsky är hans queera inslag. Han är gift och har barn men jag antar att allt han gör är för uppmärksamhetens skull, precis som han har med dvärgar, nakna barn och missbildade människor. Ändå känns det befriat från cynism och hån – han vill visa all skönhet i världen och i den här filmen får vi se munkar som dansar med och blir våldsupphånglade av bandidos, en kvinna som sminkar en man, en vis man med kvinnoröst och en kvinnlig cowboy med mansröst (Paula Romo) som förför huvudpersonens flickvän. Om filmen hade klippts ned till en och en halv timma istället för de dryga två timmarna så hade det nog varit den fullpottare som John Lennon tyckte att det var.

/Johnny

imdbfavico

Annonser

Purpurfärgen (1985)


The Color Purple, 1985, USA

Regi: Steven Spielberg
Manus: Menno Meyjes (efter Alice Walkers roman)

Celie (Whoopi Goldberg) blir regelbundet våldtagen av sin pappa och föder flera barn åt honom. Sedan blir hon såld till en annan man som behandlar henne som en slav. Trots dessa misäromständigheter så lyckas filmen vara som en söt liten familjefilm med mycket lättsam humor. Bara komiken i det att Celie och hennes man är kära i samma kvinna!: sångerskan Shug Avery (Margaret Avery).

Scenerna mellan Celie och Shug är inte många men det är tydligt vad de tycker om varandra: ”Shug is like honey and I’m like a bee,” säger Celie och förutom att ordagrant säga att hon älskar Celie så skriver Shug också en låt tillägnad henne. I en scen som blir klippt alldeles för tidigt så pussas de blygsamt i sängkammaren. I boken ska deras förhållande vara ännu mer explicit, men du vet hur Hollywood är… :P Oprah Winfrey är med och spelar den otroligt charmiga fästmön till Celies son Harpo (Oprah baklänges! :D)

/Johnny

imdbfavico

Flicka och hyacinter (1950) – OBS! SPOILERS!


Flicka och hyacinter, 1950, Sverige

Regi & Manus: Hasse Ekman

Britt och Anders Wikner blir chockerade när deras granne, Dagmar Brink (Eva Henning), tar livet av sig och lämnar sin lägenhet och alla sina ägodelar till paret. Anders (Ulf Palme) bestämmer sig för att leta upp gamla bekanta till Dagmar i hopp om att de kanske kunde ge någon ledtråd till varför hon tog livet av sig.

Det är omöjligt att recensera den här filmen utan att spoila, men personligen tycker jag inte att det gör något att man vet: Dagmar var lesbisk eller möjligen bisexuell. Under filmen smyger ledtrådarna in och de är mycket roligare att hålla utkik efter när man vet: en tavla i hennes lägenhet, böcker i hennes bokhylla, saker hon säger på ett kryptiskt sätt…. och den där Alex hon älskar så mycket, som som slutligen visar sig vara en kvinna (Anne-Marie Brunius). ”Vi två kan aldrig få varandra. Man vet så lite”.

För att vara från 1950 är den här filmen helt fantastisk ur HBT-synpunkt och jag förstår inte varför jag inte har hört om den tidigare. Dagmar tar inte livet av sig för skäms över att hon är lesbisk – hon gör det för att hon är en sårbar person helt enkelt. Regissören Hasse Ekman visar sitt stöd för homosexuella i en intervju:

Jag är övertygad om att om Dagmar Brink levt något tiotal år senare så hade hon aldrig tvingats in i återvändsgränden. Jag tror nämligen att den dag inte är så avlägsen då homosexualitet inte längre betraktas som något smutsigt och fult. Kan min film i någon mån bidra till att skapa renare luft kring debatten om de homosexuella är inte arbetet förfelat.”

/Johnny

imdbfavico

Rent (2005)


Rent, 2005, USA

Regi: Chris Columbus
Manus:
Stephen Chbosky (efter Jonathan Larsons bok)

En riktig HBT-musikal. Det handlar om ett gäng fattiga människor som bor i ett slumkvarter i New York och deras liv under ett år. Filmen börjar med att de blir tvingade att flytta när deras fastighetsägare tänker sälja huset – men de ockuperar sina lägenheter och kämpar för att få bo kvar. Flera av dem är hiv-positiva, bl.a. Tom (Jesse L. Martin) och hans transvestitpojk/flickvän Angel (Wilson Jermaine Heredia).

Angel är väldigt älskvärd men får alldeles för lite tid i rutan – och resten av karaktärerna är rätt plågsamt klyschiga och ointressanta. Performancekonstnären Maureen (Idina Menzel) uppfyller den bisexuella klyschan och är klassiskt asig och otrogen mot sina partners, men i filmen förlovar hon sig i alla fall med en kvinna: Joanne (Tracie Thoms).  Hela musikalfilmatiseringen är rätt B, men det kan bero på det teatraliska manuset också. Ett jätteplus för det söta förhållandet mellan Tom och Angel (hur ofta får transkaraktärer ett besvarat kärleksintresse?) och för att Maureens och Joannes föräldrar uppmuntrar gaybröllop. Musiken är också okej. Men bara OKEJ.

/Johnny

imdbfavico

Petra von Kants bittra tårar (1972)


Die bitteren Tränen der Petra von Kant, 1972, Tyskland

Regi & manus: Reiner Werner Fassbinder

Petra (Margit Carstensen) är en kläddesigner som spelar mer upptagen än hon är. Hon behandlar sin tystlåtna assistent/betjänt Marlene (Irm Hermann) som skit och Marlene ser det kom kärlek. En dag dyker den unga modellen Karin (Hanna Schygulla) upp och Petra blir som förbytt av förälskelse.

Ännu en film om olycklig homosexuell kärlek som blir till sjuklig besatthet och misär. Karin är villig att testa att inleda ett förhållande med Petra men hon säger aldrig att hon älskar henne. Petra är mycket öppen med sina känslor och frustrationen hon känner, när de inte är besvarade, får henne att ta till flaskan. Trots att det är väldigt teatraliskt (allt utspelar sig inne i lägenheten) så är känsloutspelen ändå rätt trovärdiga – eller i alla fall begripliga. En typisk Fassbinder-film.

/Johnny

imdbfavico

Könet i bojor (1928)


Geschlecht in Fesseln – Die Sexualnot der Gefangenen, 1928, Tyskland
(Internationell titel: Sex in Chains)

Regi: William Dieterle
Manus: Herbert Juttke & Georg C. Klaren (efter en essä av Franz Höllering)

Franz (William Dieterle – som också regisserar) och Helene (Mary Johnson) är ett lyckligt par som har det svårt under ekonomiska krisen. När Franz hamnar i fängelse, för att ha försvarat sin fru i ett slagsmål, och de inte får träffa varandra på tu man hand blir Helene uppvaktad av sin chef och Franz blir kär i sin cellmate Alfred (Hans Heinrich von Twardowski). Skamfyllda av sina hemligheter, börjar de glida ifrån varandra.

Kärleken mellan Franz och Alfred är helt bedårande – de har en ljuv och ren romans och ligger och tänker på varandra och håller händer och Alfred ber Franz känna på hans dunkande hjärta. Trots denna positiva bild av homosexuell kärlek tror jag att huvudbudskapet i den här stumfilmen är att otrohetsaffärer uppstår av sexuell frustration när interner inte får träffa sina äkta makar. Hur som helst måste den ses för alla som älskar homoromantik och HBT-historia.

/Johnny

imdbfavico

Fögi is a Bastard (1998)


F. est un salaud, 1998, Schweiz/Frankrike

Regi: Marcel Gisler
Manus: Marcel Gisler & Rudolf Nadler (efter Martin Franks roman)

15-åriga Beni (Vincent Branchet) är kär i den öppet homosexuella rockstjärnan Fögi (Frédéric Andrau). Han skriver ett brev till sin idol och får sedan chans att träffa honom. Fögi utnyttjar gärna den villiga lilla tonårskillen, tar med honom på turné och drar snart in honom i drogmisär.

(Det här kan vara min första Schweiziska film, faktiskt. Alla har tyskklingande namn men pratar franska! Wohoo! Jag tyckte att det var roligt…Hah.)

Well, Beni är en intressant karaktär – han är inte den lilla naiva stackarn man kunde tro men han är ändå Fögis hund i S&M-förhållandet de har och han säljer sig själv när när husse behöver pengar.  Storyn är som en blandning av Velvet Goldmine och Mandragora där sex och knark sannerligen är en destruktiv kombination. Jag hade bara önskat att kvalitén var bättre för det kändes lite som ett studentprojekt.

/Johnny

imdb

Teorema (1968)


Teorema/Theorem, 1968, Italien

Regi & Manus: Pier Paolo Pasolini

En mystisk och vacker gäst kommer till en rik familj och förför alla medlemmar innan han plötsligt försvinner igen. Das ist like überqueer. Men jag förstår dem – Terrence Stamp, som spelar sexobjektet, är verkligen het. Det är familjemedlemmarna som tar första steget: sonen (Andrés José Cruz Soublette) går blygsamt fram till hans säng på natten och kollar trånande på honom, mamman lägger sig naken på balkonggolvet, pappan (Massimo Girotti) ber om att få bli tvättad, dottern tar gästen vid handen och drar upp honom på sitt rum och hushållerskan blir så berörd av att kolla på hans skrev att hon försöker ta sitt liv – då kommer Terrence, som en ängel, och erbjuder sig själv till alla.

Väldigt få ord yttras – det är nästan en stumfilm – men när den sköna ynglingen måste resa iväg igen, berättar alla hur hans närvaro har påverkat dem: alla tycks vara förtvivlade på ett eller annat sätt. Männen i huset ser sitt agerande som något slags socialt självmord, vilket troligtvis (och tyvärr nog) var rätt realistiskt i 60-talets Italien. Men i filmen framstår ändå sexet som naturligt och vackert – nästan religiöst upplysande. En sådan här konstfilm passar inte alla men den erbjuder en vacker hyllning till mänsklig sexualitet. Synd bara att vi inte får se så många man-on-man-scener.

/Johnny

imdbfavico

Fyra år till (2010)


Fyra år till, 2010, Sverige

Regi: Tova Magnusson
Manus: Wilhelm Behrman

Från att ha varit på topp som Sveriges tippade nästa statsminister faller Folkpartiets ledare David Holst (Björn Kjellman) på ändan när Kristdemokraterna oväntat åker ur riksdagen och röda blocket tar hem segern. Davids fru och partikamrat Fia (spelad av regissören Tova Magnusson) försöker städa upp efter fjaskot men David ställer till allt ytterligare genom att bli kär i Socialdemokraternas statssekreterare Martin (Eric Ericsson). De dejtar i smyg till tonerna av deras gemensamma favoritband: Ratata.

Jag gillar verkligen den politiska tvisten på den här romantiska komma-ut-i-medelåldern-komedin. Kjellman och Ericsson är heta tillsammans och det blir mycket hångel.  Jag skrattade även en del. Tyvärr känns det för helyllesvenskt för att kunna exporteras men det hindrar inte att det är charmigt – och missförstå mig inte: jag uppskattar verkligen att det görs svenska gayfilmer! En sak som gjorde mig lite arg var att Davids sade att han var bisexuell och att Martin bara skrattade åt det och sade att bisexualitet var att inte våga erkänna att man var bög. Sedan kom det fram att han faktiskt inte tände på tjejer alls. Bah! Denna ständiga bifobi.

/Johnny

Biopremiär idag! Se den och stöd svensk gayfilm!

imdb favico

Butley (1974)


butleySimon Grey’s Butley,  1974, Storbritannien/Kanada/USA

Regi: Harold Pinter
Manus: Simon Grey

Den här filmen är egentligen en pjäs och det märks. Allting utspelar sig under en dag i engelskaprofessor Ben Butleys (Alan Bates) liv och det är mestadels inne på hans kontor på skolan. Han både delar kontor och bostad med sin pojkvän Joey och filmen börjar med att han använder Joeys trubbiga rakhyvel och skär sig på kinden. Det är bloddroppen som får bägaren att rinna över och resten av dagen är Butley på dåligt humör, men man kan gissa att det är en del av hans personlighet också. Han är bittrare och otrevligare än Dr. Gregory House och Simon Cowell tillsammans! Han förlolämpar medarbetare, elever och folk på telefon. Han är svartsjuk på Joeys nya ”vän” Reg (Michael Byrne) och när hans fru (Susan Engel – som är skrämmande lik Helen Sjöholm) kommer och ber om skilsmässa säger han nej för att jävlas. Han kan inte ens komma ihåg namnet på sitt barn. Han är ett as, helt enkelt.

I stort sätt är det en välspelad film med smarta repliker, men som sagt är den väldigt teatralisk och jag har lite svårt för sådan. För att vara från 1974 är den förvånansvärt homocentrisk och inte så homofobisk som man skulle kunna förvänta sig. Förvänta dig ingen het gaysexscen bara.

/Johnny

imdb favico

Cabaret (1972)


cabaretCabaret, 1972, USA

Regi: Bob Fosse
Manus: Jay Presson Allen

När det kommer till vem som har skrivit den här filmen blir det lite krångligt. Från vad jag tagit reda på är filmen inspirerad av en musikal komponerad av låtskrivarparet Kander och Ebb – och de hade i sin tur baserat sin musikal på en pjäs av John Van Druten, som i sin tur var inspirerad av en bok av Christopher Isherwood. Någonstans har jag också läst att någon Joe Masteroff skrev en pjäs som är inblandad också, men detaljerna skiter jag i. Nu har ni fått era namedroppings.

Storyn är i alla fall att den amerikanska engelskaläraren Brian Roberts (Michael York) kommer till Berlin för att tjäna pengar på språklektioner och samtidigt lära sig lite tyska. Det är 1931 och nazismen växer diskret fram bakom hörnet, men på klubben Cabaret är det frisläppt. Där framträder den karismatiska Sally Bowles (gayikonen Liza Minelli) med sina dans- och sångnummer och när när hon märker att Brian är hennes nya hyresgäst bestämmer hon sig för att förföra honom. Han visar sig dock vara homosexuell, men Sally bestämmer sig för att han bara har haft dålig erfarenhet med kvinnor och fortsätter sina metoder. När hon väl fått honom på kroken träffar hon en mycket rikare man (Helmut Griem) som bjuder in dem båda till lyxliv på landet. Det blir nu osäkert vem som förför vem och ett slags ambivalent polyförhållande växer fram.

Gaydelen i den här filmen känns avslappnad för att vara 1972. Gamla Berlin var känt för att vara öppensinnat och homovänligt och trots att det är en amerikansk film från homofoba 70-talet så känns det som att filmen skulle kunnat vara gjord idag. Jag skulle i och för sig inte haft något emot lite mer passionerad man-on-man action, och det skulle inte heller ska skadat med några fler musikalnummer.

/Johnny

imdb favico

Torchwood (2006-)


Torchwood, 2006, Storbritannien

Skapare: Russell T. Davies

Torchwood är en spin-off på den kultiga brittiska sci-fi-serien Doctor Who. Den omnisexuelle antihjälten Jack Harkness (John Barrowman) visade sig vara så populär att han fick sin helt egna serie.

Torchwood är lite så som man önskar att alla TV-serier vore. Och då syftar jag inte främst på de ofta tvivelaktiga specialeffekterna, det ibland svaga manuset, de omotiverade scenerna där Jack står på diverse höga byggnader eller de storslagna panoreringarna över Cardiffs nattliv (även om det är sådant som jag faktiskt personligen uppskattar). Nej den stora anledningen till att jag tycker Torchwood är så himla bra är att det inte är en gayserie, utan helt enkelt en serie med väldigt mycket queera inslag. Serier som bara riktar sig till en gaypublik når oftast bara en gaypublik, vilket kanske inte är så konstigt, men det som de åstadkommer med Torchwood tycker jag är ännu bättre: Det pågår en väldig massa sex, men det är för det mesta skitsamma om det är mellan olikkönade eller samkönade, och det gör att man kommer ifrån det ”vi och dem”-tänkande som ofta uppstår i mer renodlade gayserier.

Grundstoryn är att Torchwood är en organisation som grundades av Queen Victoria på 1800-talet, med syftet att försvara jorden mot utomjordiska hot. Jack är från framtiden – en framtid där människorasen har spritt sig så brett över galaxerna att varken kön, art eller antal ben längre spelar någon större roll. Trots att serien utspelar sig i nutid så verkar mycket av Jacks attityd ang sexualitet smitta av sig på resten av teamet, det råder ofta total relationsanarki. Och även om vissa av relationerna endast handlar om sex, så händer det att de utvecklas till något djupare. Mitt favoritavsnitt är Kiss Kiss Bang Bang från säsong två, där Jack får besök från sitt förflutna i form av den svartsjuke ex-partnern John Hart (James Marsters).

Jack/John

Serien har hittills kommit i tre säsonger. En fjärde säsong verkar vara på väg.

/Hallor

Kids in the Hall (1988-1995)


kids in the hallLåt mig presentera världens queeraste komediserie: Kids in the Hall (eller ”Killarna i korridoren” som ZTV kallade det när jag först började kolla). Fem killar varav en öppet homosexuell (Scott Thompson) – alla spelar både manliga och kvinnliga roller och de gör det så bra att man inte ens ser det som cross-dressing. Ibland känns nästan deras porträttering av män som större maskerad.  Dave Foley är så j-a snygg som kvinna att till och med min homofobiska tjejkompis började svaja och tänka att det kanske var det feminina i honom som gjorde henne så intresserad. Förutom att klä sig som kvinnor så har nästan minst en sketch per avsnitt (ibland fler – ibland färre) homotema. Och det är inte bara kul – det är politik också. De har bl.a. några återkommande karaktärer i avsnitten ”Steps” som handlar om ett gäng olika bögar som sitter på en trappa och diskuterar homorelaterade saker (politik, AIDS, sexpartners, prideparaden…). Ennan annan ökänd karaktär är Buddy Cole som är ärkefjollan som ingen vågar bråka med. Se även deras långfilm: Lyckopillret. Läs resten av inlägget om ni vill ha en lista på alla HBTQ-relaterade sketcher.

/Johnny

imdb2

lista på alla HBTQ-sketcher

Go (1999)


goGo, 1999, USA

Regi: Doug Liman

Ett gäng parallellhistorier som alla utspelar sig en natt och är kopplade till knarkhandel. Langaren Simon (Desmond Askew) sticker till Las Vegas med ett gäng vänner och den vräkningshotade kollegan Ronna (Sarah Polley) tar över hans arbetspass på närbutiken. Men när två kunder frågar var man kan få tag i Simon så ser hon chansen att sälja dem lite ecstasy direkt och tjäna en summa på det också. Hon kontaktar Simons dealer för att köpa lite och här börjar en helvetesnatt.

En av parallellhistorierna är berättat från knarkköparna Adam (Scott Wolf) och Zacks (Jay Mohr) perspektiv. De blir uppraggade av sin manliga arbetsgivare (William Fichtner) och han bjuder hem dem till sin fru på middag. De blir väldigt nervösa av framfusigheten och det är en rolig twist på det där också. Resten av filmen känns väldigt independentfilm, men ändå rätt kvalitativ för att vara sådan. Jag gillar i allafall queerdelen. En kul detalj är att en homosexuell hårstylist i filmen spelas av en hårstylist (Shann Beeman) och inte av en skådespelare. ”Visdomsorden” i slutet kunde de dock skippat eftersom slutsatsen ändå blir en icke-ställning till knarkfrågan.

/Johnny

imdbfavico

Broken Sky (2006)


elcielodivididoEl cielo dividido, 2006, Mexico

Regi: Julián Hernández

Gerardo (Miguel Ángel Hoppe) och Jonás (Fernando Arroyo) är förälskade och kan inte hålla händerna borta från varann. Det enda de gör är att kyssas och ha sex. Ända tills Jonás en utekväll dansar med en annan, och blir besatt av tanken på att träffa honom igen. Jonás börjar avvisa Gerardo, som i sin tur gör allt för att behålla Jonás: han klänger och klänger, men det hjälper inte. När Gerardo (till slut) lämnar Jonás och blir ihop med Sérgio (Alejandro Rojo), kommer Jonas på att han visst ville ha Gerardo i alla fall.

Ja, vad ska man säga… Broken Sky pendlar mellan att vara vacker, laddad, erotisk, långtråkig och oerhört frustrerande, allt på en gång. I början påminns man om hur det är att vara förälskad, när hela världen kretsar kring den älskade, och det är den bästa delen av filmen. För ju längre den håller på (och den är låång), desto mera frustrerande blir tystnaden mellan karaktärerna. Tystnaden är förstås avsiktlig, och i de bästa stunderna blir filmen lite som en dans, där karaktärerna uttrycker känslor utan ord. Men det blir för mycket i längden, och till slut tänker jag bara: ”Men kan ni inte ta och prata med varandra och reda ut det här?” I slutet orkar jag knappt bry mig längre, jag fattar inte kronologin och nästan inte vem som är ihop med vem. Voice over-speakern är ganska överflödig och musiken försöker driva mig till vanvett. Ett stort plus dock för att karaktärerna är så öppna: det hånglas vilt utomhus, på klubbar, i skolan etc. utan att någon verkar bry sig. Gerardo liknar förresten Kevin Borg lite grann tycker jag.

/Bobbi

imdbfavico