queera könsroller

Sigur Rós – Viðrar vel til loftárása


En pojke på 50-talet leker med dockor och får sin första kyss på en fotbollsplan – av en annan pojke :D Fantastisk musikvideo.

 

Annonser

El Topo (1970)


El topo, 1970, Mexiko

Regi & Manus: Alejandro Jodorowsky

Titeln betyder ”mullvaden” på spanska, men jag är osäker på hur den nedgrävda nallebjörnen i början hör ihop med slutet. Något måste regissören, manusförfattaren och huvudrollsinnehavaren Alejandro Jodorowsky haft i åtanke i alla fall, för han är en mästare i symbolik. Hans filmer är vackra men extremt konstiga och ofta brutala. Om du inte klarar av att se djur att dö på film ska du undvika allt han gjort. I den här filmen är det dock mest ”människoblod” som flyger: det är nästan gore. Handlingen är att en cowboy är ute i öknen för att döda alla mästare så att han blir den bästa av dem alla. Han har en flickvän med sig (Mara Lorenzio) som hetsar honom att döda alla och han gör det – trots att de flesta han möter är fromma som lamm.

Något annat som jag förknippar med Jodorowsky är hans queera inslag. Han är gift och har barn men jag antar att allt han gör är för uppmärksamhetens skull, precis som han har med dvärgar, nakna barn och missbildade människor. Ändå känns det befriat från cynism och hån – han vill visa all skönhet i världen och i den här filmen får vi se munkar som dansar med och blir våldsupphånglade av bandidos, en kvinna som sminkar en man, en vis man med kvinnoröst och en kvinnlig cowboy med mansröst (Paula Romo) som förför huvudpersonens flickvän. Om filmen hade klippts ned till en och en halv timma istället för de dryga två timmarna så hade det nog varit den fullpottare som John Lennon tyckte att det var.

/Johnny

imdbfavico

Synecdoche, New York (2008)


Synecdoche, New York , 2008, USA

Regi & manus: Charlie Kaufman

Den hypokondriska teaterregissören Cadens (Philip Seymour Hoffman) liv svischar förbi honom medan han går och funderar på allt som kunde varit annorlunda och allt som kanske kommer att hända. Rädslan för döden är ständigt närvarande. Samtidigt spelar skådespelare upp hans liv i realtid i en specialbyggd stadsdel i New York.

De alternativa, surrealistiska världarna och den uppfuckade kronologin hänger med från Charlie Kaufmans tidigare filmer: Eternal Sunshine of the Spotless Mind, Adaptation och I huvudet på John Malkovich. I likhet med den sista filmen så är även den här queer.  Under filmens gång smälter Cadens liv ihop med städerskan Ellens (Dianne Wiest) – de byter roller och liv med varandra utan att gå in i något slags överdrivet drag. Caden säger dessutom seriöst att han nog skulle klarat sig bättre som flicka. I hans huvud spelar han upp skräckscenarion där hans fråntagna – och nu vuxna – dotter Olive (Robin Weigert) skulle föredra sin mammas väninna Maria (Jennifer Jason Leigh) framför honom och dessutom inlett ett lesbiskt förhållande med henne.

Jag blev rörd till tårar i slutet för att jag kände igen mig så mycket i Caden. Jag tror att det är en film man ska se två gånger för allting går så fort. Och sen är det över. Precis som livet. Snyft.

/Johnny

imdbfavico

Love Exposure (2008)


愛のむきだし (Ai no mukidashi), 2008, Japan

Regi & manus: Shion Sono

Vad gör man om man är världens oskyldigaste unge men man har en präst till pappa som kräver att man bekänner sina synder? Jo, man gör som Yû (Takahiro Nishijima) och hittar på nya synder. Han uppfinner en konstart, Tosatsu, som går ut på att fota under skolflickors kjolar. Syndigt syndigt! Han är en hejare på det men blir inte upphetsad av flickor förrän han råkar på Yôko (Hikari Mitsushima). Yôko blir intresserad tillbaka, men bara för att hon tror att Yû är en kvinna. Han går nämligen klädd som sitt kvinnliga alterego Miss Scorpion ibland. Han försöker berätta för Yôko vem han är men får aldrig tillfälle. Yôko inleder ett förhållande med den onda kvinnan Koike (Sakura Andô) som stulit Miss Scorpions identitet och Yû får den ovärdiga andraplatsen som Yôkos brorsa.

Ja, det kanske är förvirrande och farsartat men filmen har över tre timmar på sig att binda ihop alla lösa trådar. Vi får vara med om sekter, tragedi, psykisk sjukdom och svart humor. En fascinerande film som håller en intresserad förvånansvärt länge, men det blir tyvärr alldeles för seriöst, dramatiskt och segt i slutet. Queert är det i alla fall!

/Johnny

imdbfavico

I huvudet på John Malkovich (1999)


Being John Malkovich, 1999, USA

Regi: Spike Jonze
Manus: Charlie Kaufman

Den misslyckade marionettdocknörden Craig (John Cusack) börjar arbeta på ett konstigt kontor och hittar där en portal till John Malkovichs hjärna. Han och kollegan Maxine (Catherine Keener) börjar sälja upplevelsen till alla som vill se ut genom John Malkovichs ögon i 15 minuter.

När Craigs fru Lotte (Cameron Diaz) besöker portalen blir hen helt lyrisk och inser sedan att hen är trans. När Craig säger att hen är galen och att det bara är en fas säger hen ”för första gången i mitt liv kändes allting rätt. Om jag fortfarande känner såhär sen så ska jag tala med doktorn om en könskorrigerande operation”. Det blir ingen operation i filmen men Lotte inleder sedan världens queeraste förhållande med en kvinna – de har sex med varandra via John Malkovich (som spelar sig själv, bland annat i kvinnokläder). Charlie Sheen spelar också sig själv och pratar om hur hett det är med lesbiska kvinnor.

Jag vill spoila så mycket men jag ska inte skriva så mycket mer för jag tycker verkligen att ni ska se den här filmen – det är en av de 50 bästa filmerna någonsin, enligt mig och många andra. Surrealistisk med mycket allvarligt framförd humor – och den slutar queerlyckligt!

/Johnny

imdbfavico

Darling (1965)


Darling, 1965, Storbritannien

Regi: John Schlesinger
Manus: Frederic Raphael

Den brittiska fotomodellen Diana (Julie Christie) har, milt uttryckt, väldigt lätt för att bli kär. Hon kan inte hjälpa det – en viktig man med kontakter dyker upp i hennes liv och faller pladask. Kanske är det en förtäckt sexualmoralhistoria eller så är det ett feministiskt manifest. Jag vet inte riktigt, men för att vara 60-tal finns det en hel del oväntat queera inslag som jag ska berätta om:

Bland statusminglarna som Diana lär känna finns Alex – kulturbög nummer ett som öppet uttrycker hur han skulle vilja ta hem en av de manliga servitörerna på välgörenhetgalan. Och så är det en tjej på en fest som fascinerat filosoferar ”what if it took three…three sexes….to make children… Quite different with three sexes!”. Och nu får vi inte glömma den vackra och populära transkvinnan i Paris: Billie (Annette Carell). If I hadn’t known you were a man…”, säger en man flirtigt till henne. Senare i samma scen är det någon orgie/vogueing på gång och alla byter kläder och imiterar varandra över könsgränserna. Än är det inte slut: Diana försöker trappa ned på män och åker med sin gaykompis Mal (Roland Curram) till Capri. Som Mal’s faghag blir hon lite vänskapssvartsjuk när Mal raggar upp en snygg kypare och åker iväg på en vespa för att ha sex.

Det tycks att sådana här karaktärer bara tilläts i filmer om moralisk dekadens förr i tiden men det skiter jag i. Jag är förvånad över att jag inte har hört talas om Darling i queersammanhang tidigare, för den visade att HBT-folk finns överallt och att de kan vara öppna och ändå vänner med heteros. Well, heteros i showbiz i alla fall.

/Johnny

imdbfavico

Gala – Let the Boy Cry


Jag minns att jag älskade Galas låtar på 90-talet och jag minns speciellt hur jag reagerade på den här videon :):):)

”‘Let a Boy Cry’ is a song about inversion of roles. Shooting this video was an amazing experience: we lived for 2 days in this huge empty house with many different rooms where we recreated the different scenes of the video; I chose each kid that participated and appeared in the video; I wanted to recreate an imaginary and ideal world where boys and girls are free to do whatever they like careless of sex roles and gender cliches.
Girls bring flowers to boys, boys cry watching a violent movie girls play basketball while boys take ballet classes;
the video was directed by a friend photographer and I.”

Läs även intervjun på Galas blogg

/Johnny

United States of Tara (2009)


United States of Tara är en komedi/drama-serie som handlar om kvinnan Tara (Toni Collette). Hon lever med sin man Max (John Corbett, som spelade Carries pojkvän Aidan i Sex and the City) och sina två tonårsbarn; gaysonen Marshall (Keir Gilchrist) och den lätt vilsna Kate (Brie Larson). Den knäppa systern till Tara, Charmaine, spelar också en rätt stor roll i serien.

Tara är inte som andra mammor. Hon har tre andra personligheter; husfrun Alice, motorcykelåkande butch-mannen Buck och tonåringen T. De bryter ut till och tätt och tar över Taras kropp.


Serien är rätt queer, med Taras Buck och Marshall. Systern erkänner någonstans i säsong 2 att hon en gång i tiden varit kär i en tjej. Buck skaffar brudar. Blygsamma homokyssar kommer, men lite snålt är det.

Serien är gjord av Diablo Cody, som gjorde filmen Juno. Detta märks väl lite om man tänker efter. Själv gillade jag Juno och tycker att United States of Tara är en okej serie. Första säsongen var bra, nyligen börjat se den andra. Men den tar sig nog. Den andra säsongen innehåller fler gaykaraktärer.

Går på kanal 9 23:00 på torsdagar, säsong 2 just nu.

/Li (gästbloggare)

imdb

Worried About the Boy (2010)


Worried About The Boy, 2010, Storbritannien

Manus: Tony Basgallop
Regi: Julian Jarrold

Jag ska börja med att säga att jag inte kan ett dugg om Boy George, eller jag kunde i alla fall inte innan jag såg den här filmen. Så jag kommer inte kunna ge någon kritik om hur mycket hänsyn den tagit till verkligheten. Men jag ska göra mitt bästa att recensera den som film. (Kom gärna med tillägg i kommentarerna om det är något ni tycker jag har missat).

Filmen berättar parallellt historien om Boy Georges uppgång och fall. Från småstaden till London, från okänd och törstande efter uppmärksamhet till framgångsrik; men vi får även se hur allt blev ett antal år senare, hur dekadensen, kändisskapet och drogerna satt sina spår.

Det känns som Velvet Goldmine på crack. Allt är vackert, extremt, färgglatt och queert. Det går inte att avgöra folks könsidentiteter och man vill inte heller. Efter att ha recenserat så mycket homoerotisk manlig vänskap, är det skönt med en helt super-over-the-top gayfilm.

Douglas Booth är helt underbar som George, och andra bekanta ansikten är Mathew Horne som bandpolaren/pojkvännen Jon Moss, och Mark Gatiss som Sex Pistols manager Malcom McLaren.

Jag säger bara en sak: SE DEN.

/Hallor

En satans eftermiddag (1975)


Dog Day Afternoon, 1975, USA

Regi: Sidney Lumet
Manus: Frank Pierson (efter en sann historia/artikel av Thomas Moore och P.F. Kluge)

Sonny (Al Pacino) och hans kollega Sal (John Cazale) ska råna en bank precis innan stängningsdags, men det går inte så bra. Det blir att de tar hela personalen som gisslan. Ett fint exempel på Stockholmssyndromet spelas upp: den charmige Sonny blir en hjälte, gisslan hjälper honom och polisen och specialstyrkan som står på rad utanför känner sig helt hjälplösa.

När Sonny börjar förhandla med polisen kommer det fram att han är bisexuell. Han ber att få tala med sin fru, men polisen blir förvirrad för det visar sig att han har två fruar: en biologisk kvinna med barn och en pre-op transkvinna med namn Leon (spelad av Chris Sarandon). Sonny är inte så glad över att Leon vill gå igenom en könskorrigering men telefonsamtalet de har med varandra är det mest rörande och mänskliga jag någonsin sett på en film. Hela filmen är välspelad – även birollerna och statisterna är trovärdiga. Ur HBT-synpunkt är den imponerande; vi talar ju ändå om 1975 här! Kanske är det för att det är en sann historia och de höll sig till sanningen. Underbart att se hur gayrörelsen demonstrerar utandför: ”Out of the closet and into the streets!”. Så illa att det fanns så få öppet homosexuella kändisar att en kidnappare sågs som en gayhjälte – men så underbart roande! Jag sveps med av Stockholmssyndromet och hejar på Sonny.

/Johnny

imdb favico

Son of Rambow (2007)


Son of Rambow, 2007, Storbritannien/Frankrike/Tyskland

Regi och manus: : Garth Jennings

Det är tidigt 80-tal. Will Proudfoot (Bill Milner) är typ 10 år gammal och lever i en frikyrklig sekt där man inte får se på TV, så en dag när han sitter utanför klassrummet (medan klasskompisarna ser på film) träffar han på skolans buspojke Lee (Will Poulter).  Lee tvingar honom att ställa upp som stuntman i hans ”swedade” version av Rambo och på så sätt kommer Will  i kontakt med film och han blir helt frälst. Pojkarna går igenom en blodsbrödraritual (ni vet, skära skåror i händerna och låta blodet smeta av sig på den andra), blir bästa vänner och är tvungna att träffas i smyg på grund av Wills konservativa familj.  När Lee blir avstängd från skolan och är borta ett tag lär Will känna den franska utbytesstudenten Didier (Jules Sitruk). Didier är så cool och snygg att typ alla pojkar och flickor är kära i honom. Han sminkar sig och klär sig som han vill. Alla tjejer vill hångla med honom och han låter dem göra det men efteråt uttrycker han hur uttråkad han är. Det enda han vill göra är att skådespela i Wills och Lees film. Till sist är alla med i filmen och när Lee kommer tillbaka är han svartsjuk.

Otroligt söt och rolig. Kan inte säga så mycket mer. Jo, förresten – den har några riktigt snygga animerade sekvenser och 80-talsmusiken är bra. Väldigt oheteronormativ och den ursäktar aldrig sitt fokus på pojkarnas vänskap. En positiv film för hela familjen.

/Johnny

imdb favico

Nowhere Boy (2009)


Nowhere Boy, 2009, Storbritannien/Kanada

Regi: Sam Taylor Wood
Manus: Matt Greenhalgh (efter John Lennons halvsyster Julia Bairds memoarer)

Nowhere Boy handlar om John Lennons ungdom – om hur han (spelad av Aaron Johnson) växer upp hos sin moster men en dag hittar sin riktiga mamma. Det blir ett udda familjedrama, nästan incestromantiskt. Det dröjde nämligen länge innan jag fattade att kvinnan som John började umgås med var hans mamma. Hon var så flirtig och det var så skumt och hemlighetsfullt att jag trodde att hon var en kusin och att de låg med varandra. Regissören lyckas nämligen få alla att verka helt kära. Även mostern och mamman verkar nästan ha något på gång. Så när Paul McCartney (Thomas Sangster) kliver in i rutan blir det lååååånga kärleksfulla blickar och hela två scener där de sitter på John’s rum och Paul lär honom spela gitarr. Den andra gången det sker sitter Paul en bit bort och kollar på en blyg John och när han spelat klart ser de på varandra en lång stund och sen ser man Johns hand stänga av skivspelaren [and cut scene!]. Vad försökte de säga med det? Den bästa scenen är när John kommer ut från toaletten (the john, höhö) och Paul ställer sig nära honom (ansikte mot ansikte i profil), kollar honom i ögonen och säger något vänskapligt, står kvar, ger honom den klassiska ögon-mun-ögon-jag-vill-kyssa-dig-blicken och vänder sen om och går. Dreamy steamy!

Aaron Johnson och Thomas Sangster utanför toaletten

En annan queer grej är när en killkompis till John säger att han skulle vilja ha egna bröst (”not in the weird way, though”). Själva filmen är helt okej, snyggt filmad, rätt bra story…bra skådespel – det finns egentligen ingenting att klaga på men ändå känns slutprodukten rätt ljummen för mig. Det här är en film som gott och väl kunde ha varit 20 minuter längre.

/Johnny

imdb favico

Sherry Vine & Peppermint – Telephone-parodi


Åh, vår kära läsare Jan länkade till den här underbara parodin på Lady Gaga-videon Telephone. Dragqueens som spelar kvinnor som spelar lesbiska*. Så genialiskt!

Sherry Vine lyckas verkligen se ut som Gaga och videon är en bra imitation också.

*Lady Gaga är visst bisexuell. Coolt. Jag visste inte att Poker Face handlade om att hon fantiserade om kvinnor medan hon låg med sin pojkvän.

/Johnny

Starsky & Hutch (1975-1979)


Starsky and Hutch, 1975-1979, USA

Skapare: William Blinn (olika regissörer och manusförfattare varje avsnitt)

Starsky och Hutch är bästa vänner och polispartners i den fiktiva staden Bay City. Starsky (Paul Michael Glaser) är mörkhårig och hetlevrad och Hutch (David Soul) är blond och allvarsam, men om man har sett serien vet man att de är väldigt ombytliga. Folk i staden tycks blanda ihop dem och fysiskt tycks det knappt finnas några barriärer mellan dem. De rör varandra hela tiden och de spenderar 75 procent av dagen ihop, enligt Hutchs egna beräkningar: ”…and you’re not even a good kisser”, säger han, varpå Starsky rynkar pannan, lutar sig framåt och frågar helt uppriktigt ”how d’ya know that?”. Över till eftertexterna [avsnitt]. Kombinera det med citatet ”Hey, what’s a little drool among friends, huh?” [avsnitt].Visserligen sägs det efter att Starsky har bett Hutch att sluta dregla på hans bilsäten men det är en ganska antydande kommentar. Det näst sista avsittet av den fyra säsonger långa serien slutar lika öppet för tolkning: Starsky och Hutch dejtar samma tjej, är svartsjuka på varandra men i slutet ställer de sig framför henne och säger att de har kommit på en lösning på problemet. Hon kollar på dem båda, spärrar upp ögonen och säger ”No…no!” och de två vännerna ler och rycker på axlarna som att säga ”din förlust!” och sen går de med armarna runt varandra bort i solnedgången… Okej, inte solnedgången men det är tydligt att de väljer varandra framför henne och jag tolkar det också som att kvinnan tackade nej till en trekant eftersom hon redan var öppen för att dejta dem båda separat.

Det är inte bara jag som tolkar såhär utifrån modern tid – på sjuttiotalet var de kända som ”French kissing prime-time homos” [källa] trots att de inblandade försöker tuta i oss att det är dumt att tolka dem som mer än vänner [källa]. Faktum är att jag i första säsongen faktiskt bara såg dem som vänner – en väldigt trevlig vänskap som man gärna blir inspirerad av. Men sen läste jag en otroligt bra slashnovell och blev fast. Jag tror att deras vänskap är unik och nästan odefinierbar efter vanliga termer. Det är tydligt att de älskar varandra och att de inte har något emot att dejta massor av kvinnor. De är inte homosexuella och inte heller klassiskt bisexuella men de har en avancerad – och väldigt avslappnad – relation till varandra. De är beredda på att offra sina liv och jobb för varandra och i slutet av varje avsnitt har de gjort sig av med sina respektive flickvänner. Jag ska inte gå in på mer analyser runt detta utan berätta mer fakta:

I ett avsnitt är det en (vad jag tolkar som) transkille med (spelad av Kristy McNichol). Han  är kanske 12-14 år och kallar sig själv för Pete men egentligen heter han Molly. Starsky och Hutch lär sig sakta acceptera detta och köper killkläder till honom och lär sig kalla honom efter det namn han föredrar. McNichol spelar tomboy i ett annat avsnitt också. Annars är det mycket transvestiter i bakgrunden i många avsnitt och flera skämt om att Starsky och Hutch skulle passa i klänning. Ett avsnitt är faktiskt så öppet att det handlar om att en kollega till dem (Art Fleming) har varit bisexuell i garderoben och det kommer ut först när han blivit mördad. I avsnittet sedan får Starsky möta sin homofobi (Hutch verkar mer avslappnad), besöka en gayklubb och de pratar till och med med en gayrättsaktivist och samtalet dem emellan skulle kunna utspela sig idag trots att det är från 1977. Starsky och Hutch är också nära vän med den ganska flamboyanta barägaren Huggy som agerar tjallare i nästan varje avsnitt. Han är en väldigt asexuell karaktär och till och med skådespelaren Antonio Fargas ifrågasätter hans sexualitet. Hur som helst är det en väldigt charmig actionserie som under åren förvandlas till en komedidramaserie. Den må vara lite fånig ibland men som helhet är den kvalitativ och underhållande.

/Johnny

imdb

Alice i Underlandet (2010)


Alice in Wonderland, 2010, USA

Regi: Tim Burton
Manus: Linda Woolverton (fritt efter boken av Lewis Carroll)

Alice (Mia Wasikowska) har vuxit upp och ska nu bli bortgift, vilket hon verkligen inte vill. Hon flyr tillbaka ner i Underlandet som hon en gång besökte i en dröm (eller var det verkligen bara en dröm?) Där får hon i uppdrag att dräp något odjur för att skapa fred mellan Röda Drottningen (Helena Bonham Carter) och Vita Drottningen (Anne Hathaway) men det vill hon inte heller. (en symbolism för att gifta sig av diplomatiska skäl?) Hon vet inte ens vem hon är längre men den galne Hattmakaren (Johnny Depp) och hans lika galna vänner vill inviga henne i kampen mot förtrycket.

Tim Burtons nyversion av ”Alice i Underlandet” har fått mycket kritik, vilket jag inte riktigt kan förstå. Visserligen är den smått fånig, avviker från den riktiga sagan samt är datoriserad till max, men jag ser det som en fantasifylld barnsaga och en queerfeministisk milstolpe. Det är stört att jag fortfarande reagerar med uppspärrade ögon på att en barnfilm handlar om en flicka – en flicka som får vara hjälte och dessutom slipper ha en endaste heterosexuell romans under hela två timmar. Jag ser istället hur hon och den Vita Drottningen kollar på varandra med trånande blickar (Alice får sin kind smekt *sigh*). Hattmakarens bemötande av henne är desto mer faderligt och han tycks till och med tro att hon är en pojke. Väldigt queert. När filmen slutar pustar jag ut, glad över att ha sluppit se någon heteroromans utöver den mellan antagonisterna Röda Drottningen och hennes knekt (Crispin Glover). Där ser ni barn: heterosexuella är onda! ;)

/Johnny

imdb favico