religion

Love Exposure (2008)


愛のむきだし (Ai no mukidashi), 2008, Japan

Regi & manus: Shion Sono

Vad gör man om man är världens oskyldigaste unge men man har en präst till pappa som kräver att man bekänner sina synder? Jo, man gör som Yû (Takahiro Nishijima) och hittar på nya synder. Han uppfinner en konstart, Tosatsu, som går ut på att fota under skolflickors kjolar. Syndigt syndigt! Han är en hejare på det men blir inte upphetsad av flickor förrän han råkar på Yôko (Hikari Mitsushima). Yôko blir intresserad tillbaka, men bara för att hon tror att Yû är en kvinna. Han går nämligen klädd som sitt kvinnliga alterego Miss Scorpion ibland. Han försöker berätta för Yôko vem han är men får aldrig tillfälle. Yôko inleder ett förhållande med den onda kvinnan Koike (Sakura Andô) som stulit Miss Scorpions identitet och Yû får den ovärdiga andraplatsen som Yôkos brorsa.

Ja, det kanske är förvirrande och farsartat men filmen har över tre timmar på sig att binda ihop alla lösa trådar. Vi får vara med om sekter, tragedi, psykisk sjukdom och svart humor. En fascinerande film som håller en intresserad förvånansvärt länge, men det blir tyvärr alldeles för seriöst, dramatiskt och segt i slutet. Queert är det i alla fall!

/Johnny

imdbfavico

Annonser

Becket (1964)


Becket, 1964, Storbritannien/USA

Regi: Peter Glenville
Manus: Edward Anhalt (efter en pjäs av Jean Anouilh)

En film om Henry II, kung av England på 1100-talet (Peter O’Toole), och hans komplicerade relation till vännen Thomas Becket (Richard Burton).

Becket är saxare, vilket gör att han anses vara en olämplig bekantskap för kungen, men som om Henry bryr sig! Kärlek har inga gränser! Han provocerar istället alla genom att göra sin käre Thomas till ärkebiskop. Thomas vill inte få titeln från början men kom sen att se Gud som den högsta auktoriteten. Detta gör kungen svartsjuk eftersom han vill att hans vän ska vara trogen honom.

Kung Henrys mamma säger att han ska sluta sitta i fönstret och vänta på Thomas hela dagarna. Hon tycker att deras relation är ohälsosam men Henry lyssnar inte. Han hatar sin mamma.  Han hatar sin fru och sina barn också. Den enda han älskar är Thomas, säger han. Guuu, vad han säger att han älskar Thomas hela tiden! Det tydligaste exemplet:

”I loved him, I loved him… and I still do! Enough, God! Enough! *vrider sig i plågor och gråter* I’m as useless as a woman! As long as he’s alive, I tremble! I’m the king and yet I shake […] My heart! It’s too fast!”

Thomas känslor för Henry tycks mer ljumma – men man förstår honom. Kungen må ha kärlek att erbjuda men han är effin’ bäng i bollen och mamman kanske har lite rätt ändå. För det hela slutar tragiskt.

/Johnny

imdbfavico

Fyra år till (2010)


Fyra år till, 2010, Sverige

Regi: Tova Magnusson
Manus: Wilhelm Behrman

Från att ha varit på topp som Sveriges tippade nästa statsminister faller Folkpartiets ledare David Holst (Björn Kjellman) på ändan när Kristdemokraterna oväntat åker ur riksdagen och röda blocket tar hem segern. Davids fru och partikamrat Fia (spelad av regissören Tova Magnusson) försöker städa upp efter fjaskot men David ställer till allt ytterligare genom att bli kär i Socialdemokraternas statssekreterare Martin (Eric Ericsson). De dejtar i smyg till tonerna av deras gemensamma favoritband: Ratata.

Jag gillar verkligen den politiska tvisten på den här romantiska komma-ut-i-medelåldern-komedin. Kjellman och Ericsson är heta tillsammans och det blir mycket hångel.  Jag skrattade även en del. Tyvärr känns det för helyllesvenskt för att kunna exporteras men det hindrar inte att det är charmigt – och missförstå mig inte: jag uppskattar verkligen att det görs svenska gayfilmer! En sak som gjorde mig lite arg var att Davids sade att han var bisexuell och att Martin bara skrattade åt det och sade att bisexualitet var att inte våga erkänna att man var bög. Sedan kom det fram att han faktiskt inte tände på tjejer alls. Bah! Denna ständiga bifobi.

/Johnny

Biopremiär idag! Se den och stöd svensk gayfilm!

imdb favico

Ludwig (1972)


Ludwig, 1972, Italien/Frankrike/Tyskland

Regi: Luchino Visconti
Manus: Luchino Visconti och Enrico Medioli

Kung Ludwig av Bavaria (Helmut Berger) är visst känd för att strö pengar omkring sig och pola med kompositören Wagner och men den här filmen/miniserien drar ut på det hela i alldeles för många och långsamma avsnitt. Enligt mig är huvudsaken i det här kostymdramat att Ludwig var gay. Informationen smyger sig på i form av ledtrådar tills det till slut är uppenbart för tittaren: han vägrar gifta sig, han spionerar på den nakenbadande tjänaren Volker och i scenen efter ber han till gud och säger ”hjälp mig!”. Och det snackas om att han söker njutning ” beyond any moral borders”. En dag förlovar han sig med sin kusin för att göra sin mamma nöjd , skaffar mustasch och avskedar den där distraktionen Volker. Men ersättaren Richard (Marc Porel) tänder en ännu starkare eld i Ludwig och när de sover tillsammans i lusthuset en natt förstår man… De hade inte ens behövt visa den där kyssen, men jag klagar då inte. Haha. Ludwig bryter sin långvariga förlovning och börjar leva i dekadens. Åren går och galenskapen kryper sig på. Föreställ dig svartmålade tänder och ett finurligt leende så har du resten av serien. Till slut hamnar han i husarrest för sin egen skull och det slutar aldrig gott för en 1800-talsbög i en 70-talfilm.

Alltså, en sak. Fanskapet är dubbat. Man ser att skådisarna pratar engelska (inte alla dock) men man har val mellan italienska, tyska och franska om man vill se filmen. Jag såg den på italienska med engelska undertexter. Det var okej och jag försökte tänka att ett sånt här kostymdrama säkert hade låtit ännu styltat om jag hade hört det på ett språk jag förstod. Men det var ändå en bra film. Bara lite väl utdragen. Jag föreslår att du kollar på den kortare versionen och hoppas att de inte klippt bort de bästa scenerna.

/Johnny

imdb favico

Sämre än djur (2009)


SamreAnDjurSämre än djur, 2009, Sverige

Regi: Oscar Hedin

När Mohammad börjar komma till insikt om att han är bög blir han förkrossad och livrädd, för han vet att det inte kommer att accepteras av hans familj. Men han klarar heller inte av att hålla det hemligt. Cherin har varit rädd för föräldrarnas kontroll och straff sedan hon var liten, och är helt på det klara med att hennes läggning kan kosta henne livet. Både Mohammad och Cherin måste vidta drastiska åtgärder för att få ett liv där de kan vara sanna mot sig själva.

Detta är en oerhört välgjord och bra dokumentär om homosexuella i Sverige idag, de som inte omfattas av någon ökad tolerans utan som hamnar i kläm mellan två kulturer, i vilken den ena homosexualitet ses som ett brott som egentligen bara kan sonas med döden.
Jag kan bara säga: se den!

Dokumentären finns på SVT Play tom januari 2010.

/Bobbi

Séraphine (2008)


SeraphineSéraphine, 2008, Frankrike

Regi: Martin Provost

Konstkritikern Wilhelm Udhe (Ulrich Tukur) hyr in sig i ett hus i Frankrike för att komma bort från Tyskland. Där arbetar Séraphine som hembiträde. Séraphine är en egensinnig kvinna som hellre lägger sina sista slantar på fernissa än på mat. Hemma i det lilla kyffet målar hon tavlor av färger hon själv tillverkar av jord, blod, växter och annat. En dag får Wilhelm se en av Séraphines tavlor, och bestämmer sig för att hjälpa henne så att hon kan måla på heltid.

En film om drivkraften att skapa, om galenskap och om klass, baserad på naivistiska konstnären Séraphine de Senlis (1864-1942) öde. Var är gayintresset undrar ni, och det ligger i att Wilhelm Udhe är homosexuell och har en ung stilig konstnär (Nico Rogner) som protegé. Detta är dock bara en liten del av storyn.
Filmen är stillsam, sorglig och vacker, men vackrast av allt är Séraphines magiska tavlor!

/Bobbi

imdb2filmtipset

It’s in the water (1997)


waterIt’s in the water, 1997, USA

Regi: Kelli Herd

Välgörenhetsorganisationen som Alex (Keri Jo Chapman) jobbar för ska hjälpa till vid ett nyöppnat hospice för aidssjuka i den lilla staden Azalea Springs. Detta är inte populärt hos överklassdamerna i organisationen, men Alex börjar jobba där ändå, och där dyker hennes gamla bästis Grace (Teresa Garrett) upp efter många år på annat håll. Alex känner sig allt mer missnöjd med sin situation och sitt äktenskap, och känslor hon försökt trycka undan börjar spira. Samtidigt uppstår ryktet att det är vattnet i staden som gör folk homosexuella…

Jag blev besviken på den här filmen för jag tyckte storyn lät rätt kul, men det var den inte. En lättsam och rätt banal komedi som knappast satte några spår – inte hos mig i alla fall. Visst drog jag på munnen ibland, men det var väl det hela. Både bög- och lebbkyssar men ändå… trist. Kanske inte min sorts humor.

/Bobbi

imdb2filmtipset

Breakfast on Pluto (2005)


breakfastonplutoBreakfast on Pluto, 2005, Irland/Storbritannien

Regi: Neil Jordan

Irländske Patrick “Kitten” Braden (Cillian Murphy) växer upp i fosterfamilj efter att ha blivit bortlämnad av sin mamma som bebis. Det är sjuttiotal och Kitten ses som udda både på grund av sitt sätt och sin transsexualitet. Efter skolan sticker Kitten till London för att söka efter mamman. Kitten har jobb på allt från nöjesparker till magiföreställningar och strippklubbar, och råkar ut för en massa drama i form av attentat, våldtäktsförsök och hårdhänta polisförhör. Men hen slutar aldrig söka efter sin förlorade familj.

Det här är en virrig film. Den är baserad på en bok, vilket märks tydligt, eftersom hela historien är uppdelad i kapitel. Det går väldigt fort framåt, särskilt i början, och man hinner knappt med i handlingen. Men man skrattar också, det finns många absurda/dråpliga situationer (fast också en del irriterande). För den som är sucker för andogynitet finns det ett stort plus med filmen: huvudpersonen Kitten. Hen spelas bra av Cillian Murphy och är väldigt vacker, särskilt i sjuttiotalskläder!

/Bobbi

imdbfilmtipset

Godly Boyish (2004)


godlyboyishRöster och drömmar talar till en ung kille (Cassidy Field) och säger att han och hans vän (Jasper Bel) borde dö. Tillsammans, för att alltid få vara ihop. De pratar om döden och planerar hur den ska gå till, men kanske händer alltihop bara i huvudkaraktärens fantasi.

Samma tema som i Bobbycrush och Wild tigers I have known, att upptäcka och inse sin homosexualitet. Temat, musiken och drömlikheten skapar här en obehaglig stämning, och som vanligt i Archers filmer så vet man inte riktigt vad som händer i huvudet på karaktären och i verkligheten.

Godly Boyish är skummare än både Wild tigers I have known och Bobbycrush, och inte riktigt lika bra. Den kunde klippts lite hårdare (trots att den bara är 20 minuter), men är sevärd ändå, för den som gillar det suggestiva. Samma skådespelare som i Bobbycrush.

/Bobbi

imdb

De halvt dolda (2008)


dehalvtdoldaDe halvt dolda, 2008, Sverige

Regi: Simon Kaijser da Silva

De halvt dolda är berättelsen om de som fick leva, och de som inte fick leva. Precis som på en gammal tavla där de bortgångna porträtteras som bortvända eller delvis dolda finns de döda hela tiden närvarande…

Ragnar (Christoffer Hedén), Lennart (Henrik Ljung) och Henrik (Kristoffer Berglund) är syskon i en strängt religiös familj. När mamman dör försvinner värmen och kvar finns bara stramhet och rättrogenhet. Tonåringarna Henrik och Lennart försöker bryta sig loss, men vad händer med yngsta brodern Ragnar?

David (Freddy Åsblom) är en blyg och ensam pojke med ängsliga föräldrar. Han hittar sin drömkille Birk via en chattsida på nätet, men stamningen gör honom osäker på om han ska träffa Birk på riktigt.

Linus (Tom Ljungman) bor med sin mamma och sina småbröder. Det är han som städar upp och tar hand om brorsorna när mamman ligger däckad av sprit i sovrummet. Enda tillflykten är polarna och den makt identiteten som nynazist ger.

Eva (Anja Lundqvist) och Abbe (David Dencik) drömmer om att få barn. Trots Abbes häftiga humör och oförbätterlighet kämpar de för att bilda familj tillsammans.

Eftersom serien handlar om döden är det uppenbart att hemska saker kommer att hända. Det gör att man sitter på helspänn hela tiden med en klump i magen. Sista avsnittet är extra fastnaglande, när historierna vävs samman och konflikterna når sin kulmen. Min invändning är att karaktärerna är lite väl karikerade. Ibland känns det som att de läser ur en bok och talar överdrivet tydligt. Det är också lätt att virra bort sig bland alla karaktärer/storylines, och i de tvära kasten mellan dråplig humor och nattsvart tragik. Turligt nog finns det också kärlek i berättelsen. Sista avsnitten bjuder på en laddad scen mellan två killar (försöker att inte spoila). Fint men återhållet.

/Bobbi

Le Clan (2004)


leclanLe Clan, 2004, Frankrike

Regi: Gaël Morel

Vid foten av de franska alperna lever tre ganska uppfuckade och uttråkade bröder med ett sinsemellan märkligt och lätt incestuöst förhållande. De tre bröderna är huvudpersoner i var sin del av filmen.

Marc (Nicolas Cazalé), mellanbrodern, är halvkriminell och tar droger, och är i ständig konflikt med pappan som bröderna bor hos. Christophe (Stéphane Rideau) har just kommit ut från fängelset och får jobb på ett slakteri. Han försöker hjälpa sina bröder, men också ta sig bort från den kriminella livsstilen. Olive (Thomas Dumerchez) är den blyge yngsta brodern som saknar sin döda mamma, tränar Capoeira och har ett förhållande med sin kompis Hachim (Salim Kechiouche) i hemlighet.

Temat är intressant, filmen handlar om manlighetens villkor på olika sätt (detta blir extra tydligt i och med att det knappt finns några kvinnor med i filmen). Man får se många nakna män i rätt påträngande scener.
Filmen är frustrerande – det intressanta temat och karaktärerna tas inte helt tillvara. Marc är den mest spännande karaktären och jag tror det hade blivit en bättre film om han hade fått vara huvudperson rakt igenom. Särskilt intetsägande är det i slutet – när filmen slutar tänker man ”jaha”. Olive är visserligen söt och det är några fina scener med honom och hans älskare, men det känns ändå som att berättelsen faller isär och inte blir ordentligt berättad.

/Bobbi

imdbfavico

Berlinerpopplarna (2007)


berlinerpoplBerlinerpoplene, 2007, Norge

Regi: Anders T. Andersen (avsnitt 1-3) och Sirin Eide (avsnitt 4-6)

En vecka innan jul får 80-åriga Anna, kvinnan som med järnhand styrt sin familj, stroke på släktgården Neshov på Bynäset utanför Trondheim. Tor (Nils Sletta), som stannat kvar och drivit gården med föräldrarna, ringer efter sin dotter Torunn (Andrine Sæther) som han knappt haft någon kontakt med. När Anna dör tvingas medlemmarna i familjen samman, och bröderna Margido (Bjørn Sundquist), Erlend (Jon Øigarden) och Tor kan inte längre undvika att konfronteras med varandra och med sin far. Det dröjer inte länge förrän familjehemligheter börjar komma upp i ljuset.

Jag tycker att de första tre avsnitten var bäst – då är relationen mellan familjemedlemmarna i fokus och spänningen kvarstår: Hur har det blivit som det blivit? Varför är relationerna så ansträngda? Varför rymde Erlend från gården för att aldrig vilja komma tillbaka?
Jag läste just att tv-serien bygger på två böcker (Berlinerpopplarna och Eremitkräftorna av Anne B. Ragdes) och det kan förklara varför det kom som en upplösning i tredje avsnittet – det var antagligen upplösningen på den första boken. I de tre följande avsnitten tappade berättelsen lite fart. Dock fick bögparet Erlend och Krumme lite större utrymme i senare halvan av serien, där de funderar på att skaffa barn.
Verkar som att det kan komma en fortsättning!

/Bobbi

imdb2 favico3

En förlorad värld (2008)


Brideshead Revisited, 2008, Storbritannien

Charles Ryder (Matthew Goode) återvänder till en plats från sin ungdom och gamla minnen återupplivas. Han minns hur han började umgås med överklasskillen Sebastian Flyte (Ben Whishaw) på Oxford och hur deras vänskap växte till en oskyldig romans. Han minns också att han fick träffa resten av den extremt katolska familjen Flyte och hur allt bara blev mer och mer komplicerat då deras klassbakgrund och religion ständigt krockade och han dessutom blev romantiskt intresserad av Sebastians syster Julia (Haylay Atwell).

Jag som har sett serien från 1981 blev mycket glad när jag insåg att det 11 timmar långa sömnpillret skulle kapas ned till en lagom långfilm. Jag var däremot orolig över hur smidigt det skulle skötas och om mycket av det homoerotiska skulle klippas bort, men min oro var obefogad: den här filmatiseringen sammanfattar det viktigaste och innehåller till och med en gaykyss! Dock är det heterokonstellationen som får den utdragna kärleksscenen, och i slutet när de två kärleksaffärerna ställs mot varandra framstår den homosexuella som sjuklig och olycklig.

Jag är även fascinerad över hur de lyckats hitta look-alikes av alla gamla skådespelare från 80-talsserien förutom Sebastian som inte ens fått samma hårfärg. Charles karaktär är en av de mest intresssanta i filmhistorien. Han är en ganska passiv åskådare, men det är det fina med honom. Han får hårdare och mer bestämd touch här än i serien, men man lär aldrig riktigt känna honom. Han får symbolisera stereotypen av bisexualitet: kan inte bestämma sig och vet inte vem han är. Han kan dock tillsist kritisera religionen som brutit ned hans vänners självförtroende och man kan ana att mötet med dessa förändrat hans liv och personlighet.

/Johnny

Skenbart


Skenbart – en film om tåg, 2003, Sverige

Det är 40-tal, kriget är slut och svärmorsdrömmen Gunnar (Gustaf Hammarsten) säger upp sitt jobb på tidningen för att resa ut i världen. Men det är som om en förbannelse drabbar honom i samma ögonblick, och när han kliver på tåget till Berlin så tycks allt gå åt helvete där han stryker fram – han som bara vill väl! I hans kupé sitter Pompe (Gösta Ekman) och Sixten (Lars Amble) – ett äldre homosexuellt par som inte direkt är lyckliga tillsammans – och i en annan kupé sitter en biljettlös och skenhelig katolik (Magnus Roosman) med sin älskarinna (Anna Björk) och planerar mord på sin fru (Kristina Törnqvist) som sitter i kupén bredvid tillsammans med en mycket intressant äldre kvinna (Lena Nyman). I godsvagnen ligger flyktingar och våndas och nunnorna tycks ha tappat tron. Den pedantiske konduktören (spelad av Peter Dalle som också skrivit manus och regisserat) glider runt med bister min och ser till så att alla sköter sig.

Den här svartvita rullen växlar mellan att vara fars, svart komedi och en psykologisk thriller i Hitchcock-anda. Skådespelartalangerna pendlar också – mellan dåligt och mediokert – men Nyman och Ekman är bra som vanligt. Robert Gustafsson är ovanligt jobbig i rollen som den otursdrabbade och omkringsnubblande krigsveteranen – det är som om han hade mutat in sig i Dalles manus.

Om man kollar på HBT-innehållet så har det en ovanligt stor och öppen roll för att vara svensk film. Det finns förutom bögar även med en lesbisk del, men jag vill inte avslöja mer än så.

/Johnny

Stekta gröna tomater (på Whistle Stop Café)


Fried Green Tomatoes (at the Whistle Stop Cafe), 1991, USA

Den olyckliga och uttråkade hemmafrun Evelyn (Kathy Bates) lär känna en tant på sjukhuset. Ninny (Jessica Tandy), som tanten heter, berättar historier om personer hon växte upp med i en liten by i Alabama i början av 1900-talet. Efter varje möte med Ninny känner sig Evelyn starkare inombords och börjar ifrågasätta sin vardag och sin roll som kvinna och fru. Hon blir Towanda – rebellen!

Huvudpersonerna i Ninnys berättelse är kvinnorna Idgie Threadgoode (Mary Stuart Masterson) och Ruth Jamison (Mary-Louise Parker) och deras kärlek och attraktion till varandra genomsyrar hela filmen, trots att regissören försökt tona ned det till bara vänskap. De lever som ett äkta par, de jobbar tillsammans och de blir svartsjuka på andra personer. Utöver detta är blickarna helt sexgenomdränkta, och Parker berättar i en artikel att det egentligen bara var hon och den andra Mary som kämpade för att tydliggöra Idgie och Ruths kärleksrelation. Och i öppet lesbiska Fanny Flaggs roman (som den här filmen är baserad på) råder det inga tvivel om att de unga kvinnorna var älskare.

Bortsett från den obligatoriska censuren så är filmen så jävla kanonbra och berör alla! Den som säger att den bara är till för tjejer ska ha spö!

/Johnny