trekant/orgie/poly

Dorian Gray (2009)


Dorian Gray, 2009, Storbritannien

Regi: Oliver Parker
Manus: Toby Finlay (efter Oscar Wildes roman

Dorian Gray (Ben Barnes) är en naiv och vacker yngling som drabbas av en förbannelse när han får sitt porträtt målat av konstnären Basil (Ben Chaplin). Alla beundrar den vackra pojken på tavlan och Basils cyniske och hedonistiske vän Lord Henry Wotton (Colin Firth) får Dorian att inse att målningen kommer att hålla sig vacker i all evighet medan förebilden, Dorian själv, kommer att åldras. Detta leder till att Dorian på något sätt omedvetet säljer sin själ för evig ungdom och det blir istället hans målade avbild som tar stryk när han har sex och röker opium. När han märker att tavlan börjar ruttna så låser han in den på vinden.

Det är mycket som skiljer den här filmversionen av Dorian Gray från Oscar Wildes klassiska roman ”Dorian Grays porträtt”. För det första är det hela stämningen: det har blivit en ren rysare där själva målningen får eget datoranimerat liv och en skrattretande ”röst”. Sen har vi sensmoralen som tycks vara att sex är destruktivt och syndigt och tär på själen. Det positiva med den ändringen är ju att Dorian har massor av sex – både med kvinnor och män (och kvinnorna har sex med varandra också!).  Han hånglar till och med upp Basil i ett manipulativt sätt att försöka få konstnären att glömma bort tavlan.

Jag tycker att filmen är sexig och helt okej (en klar 3/5) men seriöst, jag tror att om Oscar Wildes porträtt skulle få liv skulle det slå sig för pannan.

/Johnny

imdbfavico

Annonser

A Very Natural Thing (1974)


A Very Natural Thing, 1974, USA

Regi: Christopher Larkin
Manus:
Christopher Larkin & Joseph Coencas

David (Robert McLane) är en lågmäld bög som brukade vara munk men som nu är ateist och jobbar som lärare. När han träffar Mark (Curt Gareth) blir han jättekär och vill att de ska flytta ihop och leva som ett gift par, men Mark vill inte binda sig till bara en person. David försöker anpassa sig och hänger med på gruppsex men förhållandet är ändå dömt att krascha.

Jag är helt YAAAY! efter att ha sett den här filmen. Den är från 1974 liksom! Scenerna som berör mig mest är de dokumentära klippen från Pride där folk säger helt fantastiska saker, som ”It’s a pretty fucked up society that the army gives you a medal of honor for killing a man but a dishonorable discharge for loving one”. Det finns också en fiktiv scen som utspelar sig under Prideparaden, där David träffar på gayrättsaktivisten Jason (Bo White) och har en intressant diskussion om huruvida Pride behövs och gör någon skillnad. Förutom att vara en viktig milstolpe i amerikansk gayfilm så är det ett bra drama om monogama och öppna förhållanden.

/Johnny

imdbfavico

Fögi is a Bastard (1998)


F. est un salaud, 1998, Schweiz/Frankrike

Regi: Marcel Gisler
Manus: Marcel Gisler & Rudolf Nadler (efter Martin Franks roman)

15-åriga Beni (Vincent Branchet) är kär i den öppet homosexuella rockstjärnan Fögi (Frédéric Andrau). Han skriver ett brev till sin idol och får sedan chans att träffa honom. Fögi utnyttjar gärna den villiga lilla tonårskillen, tar med honom på turné och drar snart in honom i drogmisär.

(Det här kan vara min första Schweiziska film, faktiskt. Alla har tyskklingande namn men pratar franska! Wohoo! Jag tyckte att det var roligt…Hah.)

Well, Beni är en intressant karaktär – han är inte den lilla naiva stackarn man kunde tro men han är ändå Fögis hund i S&M-förhållandet de har och han säljer sig själv när när husse behöver pengar.  Storyn är som en blandning av Velvet Goldmine och Mandragora där sex och knark sannerligen är en destruktiv kombination. Jag hade bara önskat att kvalitén var bättre för det kändes lite som ett studentprojekt.

/Johnny

imdb

Lockbetet (1980)


Cruising, 1980, USA/Västtyskland

Regi & Manus: William Friedkin (efter en bok av Gerald Walker)

En seriemördare, som riktar in sig på bögar, går lös i New York City. Polisen Steve Burns (Al Pacino) passar in på offer-profilen och erbjuds att jobba undercover med att cruisa stadens bögbarer. Han tackar ja men håller det hemligt för sin flickvän.

Det var många från protester från USA:s gaycommunity när den här filmen kom. Idag är jag fascinerad av hur mycket man får se (mängder av lättklädda män som har sex!) men jag kan förstå motståndarna om jag ser på hur samhällsklimatet var 1980 – det fanns nästan inga kärlekshistorier om homosexuella på bio då, väldigt få positiva porträtt av bögar (första mainstreambögkyssen kom väl 1982 i Making Love) och här får man kopplingen mellan sjaskiga sexklubbar och en brutal seriemördare som misstänks vara ”en av de egna”. Men jag tycker inte att själva filmen i sig är homofobisk – lädermännen erotiseras och homo- och transfobin inom polisen ifrågasätts starkt, bl. a. av de riktigt coola lädertransorna som ser ut som Poison-medlemmar (Gene Davis och Robert Pope). Dessutom blir undercoverpolisen kompis med sin homosexuella granne Ted (Don Scardino) som framställs som en väldigt trevlig boy-next-door. Det här är absolut en film man ska se – förutom gayrelevansen är det en riktigt spännande thriller!

/Johnny

imdbfavico

Vicky Cristina Barcelona (2008)


Vicky Christina Barcelona, 2008, Spanien/USA

Regi & Manus: Woody Allen

Väninnorna Vicky (Rebecca Hall) och Christina (Scarlett Johansson) åker på nöjesresa till Barcelona. De blir uppraggade av machomannen Juan Antonio (Javier Bardem) och de reagerar väldigt olika på detta. Vicky blir upprörd över hans södeuropeiska syn på sex och kvinnor men Christina blir fascinerad och flyttar in hos honom. Men snart där efter stormas deras kärleksnäste av Juan Antonios svartsjuka (och direkt farliga!) exfru María Elena (Penélope Cruz) och det blir till ett komplicerat drama. Trots att kvinnorna från början är något rivaliserande, dras  de till varandra och det spända trekantsförhållandet blir så småningom mer ömsesidigt.

Det här är väl ett typiskt småcharmigt Woody Allen-drama. Skådespelet är bra och karaktärerna är spännande men fantastiskt blir det aldrig riktigt, enligt mig. Men man får se Scarlett Johansson och Penélope Cruz hångla i ett mörkrum!

/Johnny

imdbfavico

Darling (1965)


Darling, 1965, Storbritannien

Regi: John Schlesinger
Manus: Frederic Raphael

Den brittiska fotomodellen Diana (Julie Christie) har, milt uttryckt, väldigt lätt för att bli kär. Hon kan inte hjälpa det – en viktig man med kontakter dyker upp i hennes liv och faller pladask. Kanske är det en förtäckt sexualmoralhistoria eller så är det ett feministiskt manifest. Jag vet inte riktigt, men för att vara 60-tal finns det en hel del oväntat queera inslag som jag ska berätta om:

Bland statusminglarna som Diana lär känna finns Alex – kulturbög nummer ett som öppet uttrycker hur han skulle vilja ta hem en av de manliga servitörerna på välgörenhetgalan. Och så är det en tjej på en fest som fascinerat filosoferar ”what if it took three…three sexes….to make children… Quite different with three sexes!”. Och nu får vi inte glömma den vackra och populära transkvinnan i Paris: Billie (Annette Carell). If I hadn’t known you were a man…”, säger en man flirtigt till henne. Senare i samma scen är det någon orgie/vogueing på gång och alla byter kläder och imiterar varandra över könsgränserna. Än är det inte slut: Diana försöker trappa ned på män och åker med sin gaykompis Mal (Roland Curram) till Capri. Som Mal’s faghag blir hon lite vänskapssvartsjuk när Mal raggar upp en snygg kypare och åker iväg på en vespa för att ha sex.

Det tycks att sådana här karaktärer bara tilläts i filmer om moralisk dekadens förr i tiden men det skiter jag i. Jag är förvånad över att jag inte har hört talas om Darling i queersammanhang tidigare, för den visade att HBT-folk finns överallt och att de kan vara öppna och ändå vänner med heteros. Well, heteros i showbiz i alla fall.

/Johnny

imdbfavico

1900 (1976)


Novecento, 1976, Italien/Frankrike/Tyskland

Regi: Bernardo Bertolucci
Manus: Bernardo Bertolucci & Franco Arcalli

Alfredo och Olmo föds på samma dag på samma Italienska gård. Alfredo är son till godsägarna och Olmo är tjänstefolkets avkomma. De blir ändå vänner trots detta och de verkar så kära. Alfredo (Paolo Pavesi) säger att Olmo (Roberto Maccanti) tillhör honom för att hans familj tillhör gården och de börjar brottas och jämföra snoppar och snacka om att runka. De har något hatkärleksförhållande, lite som Ronja och Birk (som för den delen också föddes på samma dag i samma byggnad). När Olmo åker iväg med tåg för att sedan bli soldat, lägger sig Alfredo mellan spåren och låter tåget ”köra över” honom. Klipp till fullvuxen Olmo (nu spelad av Gérard Departieu) som åker hem igen efter första världskriget. När han kommer hem till gården brottar han ned Alfredo (Robert De Niro) i höet på loftet och kysser honom helt passionerat. Det blir lite genant stämning, sen kommer det romantisk musik och de börjar prata minnen. Haha, så givande scen! Sen har de trekant med en prostituerad kvinna i stan. De är verkligen intimt nära vänner men snart glider de ifrån varandra. Olmo engagerar sig i socialistisk politik och Alfredo tar över sin pappas roll som godsägare och de blir på detta sätt fiender trots sin kärlek till varandra.

Gérard och Robert på höloftet

Förutom homoerotiken jag beskrev ovan har vi en scen där Alfredos fru Ada (Dominique Sanda, som låter som tjuren Ferdinands mamma när hon pratar)  kysser sin tjänsteflicka bakom en stol och en morbror (Werner Bruhns) som gillar unga män. Vi har också en fascistisk man som våldtar en pojke, och en annan rik man som vill att en liten flicka ska ”mjölka honom”. Den här filmen är rå på så många sätt. Det är nakenhet, barnvåldtäkt, halväkta sexscener, närbild på bajsande häströvar, slaktande av grisar, djurplågeri, avrättningar… ja, inget för den ”känsliga” (man behöver inte ens vara känslig för att vilja undvika det där) och jag mådde rätt dåligt i stora delar av de fyra timmarna. Men resultatet är ändå ett rörande, symboliskt socialistmanifest där både folket i helhet och specifika personer fokuseras på.

/Johnny

imdb favico

Den siste kejsaren (1987)


The Last Emperor, 1987, Kina/Italien/Storbritannien/Frankrike

Regi: Bernardo Bertolucci
Manus: Enzo Ungari
& Mark Peploe (efter Henry Pu-Yis självbiografi)

1908 blir treårige Pu-Yi tagen från sin mamma och stängs in i Den förbjudna staden där han ska växa upp som kejsare. Vad han inte vet är att världen utanför går igenom en revolution och att Kina har blivit en republik. Hans kejsardöme av kvinnor och eunucker gör allt för att skydda honom från den yttre världen. När britten Reginald Johnston (Peter O’Toole) kommer till staden som privatlärare 1919 blir Pu-Yi (Tao Wu) mer medveten om omvärlden och också mer rebellisk. Han tvingas som 17-åring gifta sig med jämnåriga Wan Jung (Joan Chen) men väljer att ta en andra fru också: 12-åriga Wen Hsiu (Jun Wu).

Den här historiska filmen (där alla talar engelska) har med flera HBTQ-delar. Förutom de avsexualiserade eunuckerna hintas det om att Reginald Johnston är gay för att han aldrig gifter sig. Jag såg bara DVD-versionen men TV-versionen ska även hinta om Pu-Yis bisexualitet (troligvis när han som vuxen spelas av John Lone), enligt diverse källor. Om det stämmer kan jag inte svara på även om jag har läst att den riktige kejsaren skulle ha varit bisexuell – och att han ändå inte hade sex med sina kvinnor. Mycket spekulationer. Om det stämmer är det typiskt att filmen har med en sexscen ändå. Den här sexscenen är dock en trekant mellan honom och hans två fruar. Allt sker under täcket så man inte ser vem som är med vem och det är en väldigt vacker och erotisk scen. Den andra sexuella scenen är när frun Wan Jung får sina tår sugna av Pu-Yis butchiga kusin Eastern Jewel (Maggie Han). I stort är det en mäktig film med vackra bilder och stämningsfull musik.

/Johnny

imdb favico

Tron (1982)


Tron, 1982, USA/Taiwan

Regi: Steven Lisberger
Manus: Steven Lisberger & Bonnie MacBird

Det onda storföretaget ENCOM har snott f.d. anställda programmeraren Kevin Flynns (Jeff Bridges) spelidéer. För att få tillbaka kontrollen över sitt älsklingsspel hackar sig Flynn in i en surrealistisk datorvärld där program och kommandon är spelade av människor. Han får hjälp av Tron – eller egentligen Alan Bradley (Bruce Boxleitner), en annan anställd på ENCOM – och tillsammans med två andra självlysande figurer försöker de bekämpa Master Control-programmet.

När jag såg att det var Disney som låg bakom Tron blev jag skeptisk, men jag hade så fel i mina fördomar. Det här är den snyggaste film jag sett – varenda bildruta är som ett futuristiskt art nouveau-konstverk och homoerotiken riktigt penetrerar mina ögon. Den mest homoerotiska scenen är när Ram (Dan Shor) ropar att Clu (som är Flynns namn i datorvärlden) ska komma och Clu kommer och lutar sig över honom och håller hans hand. ”My user!” utropar Ram med orgasmisk röst och hans ögon lyser och de ler mot varandra och som de filmar och visar deras intensiva ansiktsuttryck är det som en metaforisk sexscen.

Redan i första scenen med Ram var han flirtig mot en man – hela kroppsspråket bara skrek förförelse. Clu/Flynn och Tron/Alan är också superfysiska och kollar helt förälskat på varandra. Att de båda kysser samma kvinna spelar ingen roll för hon är ingen konkurrent – de lever snarare ett slags trekantsförhållande utan svartsjuka.

Happy Threesome: Yori, Clu och Tron.

Wow, jag är fortfarande helt berörd, upphetsad och inspirerad. Det kommer en uppföljare med samma skådespelare senare i år. Jag har blandade förväntningar.

/Johnny

imdb favico

Noll att förlora (1987)


Less Than Zero, 1987, USA

Regi: Marek Kanievska
Manus: Harley Peyton (efter Bret Easton Ellis debutroman)

Det är sent 80-tal och yuppies överallt. De tre bästa vännerna Clay (Andrew McCarthy), Julian (Robert Downey Jr.) och Blair (Jami Gertz) tar examen och splittras lite p.g.a. triangeldraman. Blair (som tidigare hade en romans med Clay men var otrogen med Julian) ringer till Clay en dag och ber honom att resa till henne över julen. Clay kommer tveksamt dit i tron att återuppta sin heterorelation men när han möter Blair vill hon att han ska leta upp Julian istället. Julian har börjat knarka – eller snarare fortsatt värre än förut. Alla knarkar där – även Blair. Inte Clay. Clay snackar med Julian. Clay ser kär ut. Julian kramar om Clay bakifrån. De har visst känt varandra sen de var små. De är fysiska med varandra. Clay inleder ett nytt förhållande med Blair. Clay ser ändå kär ut när han kollar på Julian. Blair och Clay har sex i en bil. Julian knarkar vidare. Blair drar in kokain lite då och då. Hon har läget under kontroll, säge hon. Julian är skyldig pengar till knarklangaren Rip (James Spader) och blir tvingad att prostituera sig till män. Clay blir arg för att Julian horar och sen smeker han honom över håret. ”Come away with me!”, manar han men Julian är fast i smeten. Julian blir sjuk. Clay torkar Julians panna med en våt trasa. Julian sätter en ring på Clays finger. Clay skrattar generat. Blair ser chockad ut. Det gör hon i och för sig hela filmen. Allt förfaller. Misär misär misär.

Bra musik, snyggt foto, okej skådespel. Baserad på Bret Easton Ellis debutroman (känd för bl.a. American Psycho, The Rules of Attraction och The Informers) där visst Clay är mer tydligt bisexuell än i filmen.

/Johnny

imdb favico

Jules och Jim (1962)


jules jimJules et Jim,  1962, Frankrike

Regi och manus: François Truffaut (efter Henri-Pierre Rochés bok)

Österrikaren Jules (Oskar Werner) och fransmannen Jim (Henri Serre) är bästa vänner och de delar allt. De förälskar sig till och med i samma kvinna: Catherine (Jeanne Moreau). Jules blir den som gifter sig med henne. Men efter andra världskriget – där de två männen strider på olika sidor – så kommer Jim och flyttar in hos Jules och Catherine. Det gifta paret har nu barn men de verkar inte så lyckliga och Catherine är otrogen med många olika män. Hon försöker även förföra Jim, vilket lyckas. När Jules inser att han håller på att förlora Catherine ber han Jim att gifta sig med henne så att de alla tre kan fortsätta umgås och ha hand om barnet tillsammans. Men Catherine verkar bli mer och mer psykiskt instabil och krävande…

En väldigt intressant polyrelation. Jag skulle inte kalla Jules och Jims relation som homoerotisk på något sätt, men de älskar varandra väldigt mycket och de tävlar inte mot varandra om kvinnan.  Sen är ju inte allt happy happy heller, men det är en klassisk film som man kanske borde se någon gång.

/Johnny

imdb favico

Cabaret (1972)


cabaretCabaret, 1972, USA

Regi: Bob Fosse
Manus: Jay Presson Allen

När det kommer till vem som har skrivit den här filmen blir det lite krångligt. Från vad jag tagit reda på är filmen inspirerad av en musikal komponerad av låtskrivarparet Kander och Ebb – och de hade i sin tur baserat sin musikal på en pjäs av John Van Druten, som i sin tur var inspirerad av en bok av Christopher Isherwood. Någonstans har jag också läst att någon Joe Masteroff skrev en pjäs som är inblandad också, men detaljerna skiter jag i. Nu har ni fått era namedroppings.

Storyn är i alla fall att den amerikanska engelskaläraren Brian Roberts (Michael York) kommer till Berlin för att tjäna pengar på språklektioner och samtidigt lära sig lite tyska. Det är 1931 och nazismen växer diskret fram bakom hörnet, men på klubben Cabaret är det frisläppt. Där framträder den karismatiska Sally Bowles (gayikonen Liza Minelli) med sina dans- och sångnummer och när när hon märker att Brian är hennes nya hyresgäst bestämmer hon sig för att förföra honom. Han visar sig dock vara homosexuell, men Sally bestämmer sig för att han bara har haft dålig erfarenhet med kvinnor och fortsätter sina metoder. När hon väl fått honom på kroken träffar hon en mycket rikare man (Helmut Griem) som bjuder in dem båda till lyxliv på landet. Det blir nu osäkert vem som förför vem och ett slags ambivalent polyförhållande växer fram.

Gaydelen i den här filmen känns avslappnad för att vara 1972. Gamla Berlin var känt för att vara öppensinnat och homovänligt och trots att det är en amerikansk film från homofoba 70-talet så känns det som att filmen skulle kunnat vara gjord idag. Jag skulle i och för sig inte haft något emot lite mer passionerad man-on-man action, och det skulle inte heller ska skadat med några fler musikalnummer.

/Johnny

imdb favico

Elizabeth (1998)


elizabethElizabeth, 1998, Storbritannien

Regi: Shekar Kapur
Manus: Michael Hirst

Det här är filmen hur Elizabeth I (Cate Blanchett)  kom till makten i England och vilket extremt (och livshotande!) motstånd hon mötte – inte för att hon var kvinna, utan för att hon var protestant och inte katolik.

I vilket fall som helst så är queerinnehållet att hon råkar komma på en av hennes franska friare (Vincent Cassel) med att ha sexlekar, utklädd till drottning. Elizabeth ler mest och säger att ”mina känslor för dig har inte förändrats, men jag måste tänka på folkets bästa”. Prinsen/prinsessan försvarar sig med att säga något liknande ”du får ju bära klänning så varför får inte jag?” vilket är väldigt queert och bra. Den här franska kungligheten verkar för övrigt bisexuell – och i hens sovrum så försiggick det orgier deluxe. Elizabeth själv är dock kär i en man – men eftersom hon inte vill gifta sig och skaffa barn (och i en scen klipper av allt hår bara för att sedan ta på en peruk över det i någon slags symbolism) är hon ändå rätt queer. Miniqueer.

/Johnny

imdbfavico

Blecktrumman (1979)


blecktrummanDie Blechtrommel, 1979, Västtyskland/Polen/Frankrike/Jugoslavien

Regi: Volker Schlöndorff
Manus: Jean-Claude Carrière (efter Günter Grass roman)

Vid tre års ålder bestämmer sig Oskar (David Bennent) för att sluta växa och får sin önskan besvarad genom en olycka. Hans favoritleksak är en liten blecktrumma som han ivrigt går och slår på genom hela livet – och får han inte som han vill så skriker han så att glas spricker.

Det är en mycket fascinerande och fantasifull historia om gränsen mellan barndom och vuxenliv och hela tiden i bakgrunden pågår andra världskriget som om det vore vilken vardag som helst. Men det är förstås ett problem för Oskar eftersom han bor i den omstridda tysk-polska staden Danzig (Gdańsk) och hans familj består av tre separata folkslag. Nu kommer den queera delen in: I en scen tidigt i filmen får man se Jan Bronski (Daniel Olbrychski) och Alfred Matzerath (Mario Adorf) stå och prata flirtigt med varandra. Alfred säger ”Vi kasjuber, polacker och tyskar måste hålla ihop” och sen kommer Oskars mamma Agnes (Angela Winkler) och tar dem båda i handen och de vandrar bort tillsammans medan Oskars barnsliga berättarröst säger ”Dessa båda olika, men i fråga om mamma samstämmiga herrar, fattade tycka för varandra och i denna treenighet satte de mig, Oskar, till världen.” Jan är Agnes kusin och detta tabu är en del i att hon gifte sig med den tyska Alfred, men det är ingen rivalitet mellan de två männen som det vanligtvis brukar vara i poly-konstellationer på film – det är snarare så att det är Alfred och Agnes som bråkar med varandra och kusinen Jan försöker få dem att hålla sams. En söt scen är när Jan äter från en sked som Alfred håller i, vilket visar på att de inte bara har ett socialpolitisk överenskommelse utan, som sagt, också  ”tycke för varanda”.  En annan queer parantes är att det nämns att en karaktär som heter Greff (Heinz Bennent) ”tycker om ungdomen; tycker om pojkar bättre än flickor.” Detta är inget man får se utan det är bara ett konstaterande.

/Johnny

imdbfavico

Deathwatch (1966)


deathwatchDeathwatch, 1966, USA

Regi: Vic Morrow
Manus: Vic Morrow
(efter Jean Genets pjäs)

Rånaren Jules (Leonard Nimoy) hamnar i samma fängelsecell som den kända mördaren Green Eyes (Michael Forest). Eftersom han länge beundrat den grönögde legenden blir han också mycket svartsjuk när de får en till fånge i cellen – den flamboyanta Maurice (Paul Mazursky). Maurice och Jules börjar tävla om vem som kan bli Green Eyes ”vän”.

Oj oj oj oj oj! Det är så mycket boytouching att jag är förvånad över att kameralinsen inte smälte och blev suddig. Det är triangeldrama med fokus på drama. Det är dramatik med fokus på tik (bitch, yo!). De håller varandras händer (när det är underförstått att de BEEP), de kramas, smeker varandras hår, gnuggar sina ansikten mot varandras bröst… *viftar med solfjädern för att kyla ned sig själv* Varför är gayfilmer från 60-talet ofta så mycket mer givande än moderna? Visst, de osar kanske av någon slags homofobi (som man knappt märker för erotiken vinner över den moraliserande tragiken) men de kunde verkligen göra intima man on man-scener! Och att de bråkar om vem som ska få mörda Green Eyes fru är ju väldigt fint och romantiskt ;)

/Johnny

imdbfavico