Frankrike

Un chant d’amour (1950)


Un chant d’amour, 1950, Frankrike

Regi & Manus: Jean Genet

En halvtimmeslång konstfilm som utspelar sig på ett fängelse. Fångarna vill ha närhet; de gnider sig själva mot fängelseväggarna och fantiserar om personen i cellen bredvid. Fängelsevakten spionerar på dem och blir själv upphetsad. Han fantiserar om att vara med dem…

Erotik (eregerade penisar och nakna manskroppar som möts i mörkret) blandas med romantiska scener där fångarna ger blommor till varandra och springer runt i skogen i en fantasisekvens. Jag måste påminna mig själv gång på gång att det är filmat 1950 och inte på 2000-talet. En så otroligt vågad och het film! Ett måste om du är intresserad av homohistoria!

/Johnny

imdbfavico

Annonser

1900 (1976)


Novecento, 1976, Italien/Frankrike/Tyskland

Regi: Bernardo Bertolucci
Manus: Bernardo Bertolucci & Franco Arcalli

Alfredo och Olmo föds på samma dag på samma Italienska gård. Alfredo är son till godsägarna och Olmo är tjänstefolkets avkomma. De blir ändå vänner trots detta och de verkar så kära. Alfredo (Paolo Pavesi) säger att Olmo (Roberto Maccanti) tillhör honom för att hans familj tillhör gården och de börjar brottas och jämföra snoppar och snacka om att runka. De har något hatkärleksförhållande, lite som Ronja och Birk (som för den delen också föddes på samma dag i samma byggnad). När Olmo åker iväg med tåg för att sedan bli soldat, lägger sig Alfredo mellan spåren och låter tåget ”köra över” honom. Klipp till fullvuxen Olmo (nu spelad av Gérard Departieu) som åker hem igen efter första världskriget. När han kommer hem till gården brottar han ned Alfredo (Robert De Niro) i höet på loftet och kysser honom helt passionerat. Det blir lite genant stämning, sen kommer det romantisk musik och de börjar prata minnen. Haha, så givande scen! Sen har de trekant med en prostituerad kvinna i stan. De är verkligen intimt nära vänner men snart glider de ifrån varandra. Olmo engagerar sig i socialistisk politik och Alfredo tar över sin pappas roll som godsägare och de blir på detta sätt fiender trots sin kärlek till varandra.

Gérard och Robert på höloftet

Förutom homoerotiken jag beskrev ovan har vi en scen där Alfredos fru Ada (Dominique Sanda, som låter som tjuren Ferdinands mamma när hon pratar)  kysser sin tjänsteflicka bakom en stol och en morbror (Werner Bruhns) som gillar unga män. Vi har också en fascistisk man som våldtar en pojke, och en annan rik man som vill att en liten flicka ska ”mjölka honom”. Den här filmen är rå på så många sätt. Det är nakenhet, barnvåldtäkt, halväkta sexscener, närbild på bajsande häströvar, slaktande av grisar, djurplågeri, avrättningar… ja, inget för den ”känsliga” (man behöver inte ens vara känslig för att vilja undvika det där) och jag mådde rätt dåligt i stora delar av de fyra timmarna. Men resultatet är ändå ett rörande, symboliskt socialistmanifest där både folket i helhet och specifika personer fokuseras på.

/Johnny

imdb favico

Den siste kejsaren (1987)


The Last Emperor, 1987, Kina/Italien/Storbritannien/Frankrike

Regi: Bernardo Bertolucci
Manus: Enzo Ungari
& Mark Peploe (efter Henry Pu-Yis självbiografi)

1908 blir treårige Pu-Yi tagen från sin mamma och stängs in i Den förbjudna staden där han ska växa upp som kejsare. Vad han inte vet är att världen utanför går igenom en revolution och att Kina har blivit en republik. Hans kejsardöme av kvinnor och eunucker gör allt för att skydda honom från den yttre världen. När britten Reginald Johnston (Peter O’Toole) kommer till staden som privatlärare 1919 blir Pu-Yi (Tao Wu) mer medveten om omvärlden och också mer rebellisk. Han tvingas som 17-åring gifta sig med jämnåriga Wan Jung (Joan Chen) men väljer att ta en andra fru också: 12-åriga Wen Hsiu (Jun Wu).

Den här historiska filmen (där alla talar engelska) har med flera HBTQ-delar. Förutom de avsexualiserade eunuckerna hintas det om att Reginald Johnston är gay för att han aldrig gifter sig. Jag såg bara DVD-versionen men TV-versionen ska även hinta om Pu-Yis bisexualitet (troligvis när han som vuxen spelas av John Lone), enligt diverse källor. Om det stämmer kan jag inte svara på även om jag har läst att den riktige kejsaren skulle ha varit bisexuell – och att han ändå inte hade sex med sina kvinnor. Mycket spekulationer. Om det stämmer är det typiskt att filmen har med en sexscen ändå. Den här sexscenen är dock en trekant mellan honom och hans två fruar. Allt sker under täcket så man inte ser vem som är med vem och det är en väldigt vacker och erotisk scen. Den andra sexuella scenen är när frun Wan Jung får sina tår sugna av Pu-Yis butchiga kusin Eastern Jewel (Maggie Han). I stort är det en mäktig film med vackra bilder och stämningsfull musik.

/Johnny

imdb favico

Ludwig (1972)


Ludwig, 1972, Italien/Frankrike/Tyskland

Regi: Luchino Visconti
Manus: Luchino Visconti och Enrico Medioli

Kung Ludwig av Bavaria (Helmut Berger) är visst känd för att strö pengar omkring sig och pola med kompositören Wagner och men den här filmen/miniserien drar ut på det hela i alldeles för många och långsamma avsnitt. Enligt mig är huvudsaken i det här kostymdramat att Ludwig var gay. Informationen smyger sig på i form av ledtrådar tills det till slut är uppenbart för tittaren: han vägrar gifta sig, han spionerar på den nakenbadande tjänaren Volker och i scenen efter ber han till gud och säger ”hjälp mig!”. Och det snackas om att han söker njutning ” beyond any moral borders”. En dag förlovar han sig med sin kusin för att göra sin mamma nöjd , skaffar mustasch och avskedar den där distraktionen Volker. Men ersättaren Richard (Marc Porel) tänder en ännu starkare eld i Ludwig och när de sover tillsammans i lusthuset en natt förstår man… De hade inte ens behövt visa den där kyssen, men jag klagar då inte. Haha. Ludwig bryter sin långvariga förlovning och börjar leva i dekadens. Åren går och galenskapen kryper sig på. Föreställ dig svartmålade tänder och ett finurligt leende så har du resten av serien. Till slut hamnar han i husarrest för sin egen skull och det slutar aldrig gott för en 1800-talsbög i en 70-talfilm.

Alltså, en sak. Fanskapet är dubbat. Man ser att skådisarna pratar engelska (inte alla dock) men man har val mellan italienska, tyska och franska om man vill se filmen. Jag såg den på italienska med engelska undertexter. Det var okej och jag försökte tänka att ett sånt här kostymdrama säkert hade låtit ännu styltat om jag hade hört det på ett språk jag förstod. Men det var ändå en bra film. Bara lite väl utdragen. Jag föreslår att du kollar på den kortare versionen och hoppas att de inte klippt bort de bästa scenerna.

/Johnny

imdb favico

This Special Friendship (1964)


Les amitiés particulières, 1964, Frankrike

Regi: Jean Delannoy
Manus: Jean Aurenche & Pierre Bost

Seriös Svartvit Film(tm) om en katolsk internatskola med enbart manliga elever. Jag och Johnny såg först fram emot att följa vad som först verkade vara på väg att bli romans mellan tonåringarna George (Francis Lacombrade) och Alexandre (Didier Haudepin), men så visade det sig att hela filmen istället handlade om Georges affär med åttaåriga barnungen de luxe Lucien (François Leccia). Det man får se av Georges och Luciens så kallade kärlek är Luciens huvud i Georges knä, och historien berättas på ett sånt sätt att det är omöjligt att skönja någon övrig passion mellan paret; ändå är det filmen igenom ett konstant tjat om hur mycket de älskar varandra. När Lucien och Georges tvingas isär reagerar de bägge så starkt negativt att man nästan börjar fråga sig ifall de missförstått saken och i själva verket gråter för att de har fått för sig att deras respektive husdjur har dött eller nåt.

Ur gaysynpunkt är Les Amities Particulières förstås en stor besvikelse eftersom ja, det inte finns nåt gay här, om det nu inte är så att regissören tyckte att bög och pedofil var samma sak. (Mycket möjligt med tanke på att 60-talets ordboksdefinition av homosexualitet var typ ”feminina män som attraheras av andra feminina män och flickaktiga pojkar”.) Men historien i sig är också noll procent engagerande.

Jag kunde njuta av filmen bara för att alla var så sjukt snyggt klädda samt pratade franska – väldigt tydlig och lättförståelig franska dessutom! Men är du inte lika ytlig och franskfixerad som jag finns det inte mycket att hämta här.

/Miriam

imdb

Son of Rambow (2007)


Son of Rambow, 2007, Storbritannien/Frankrike/Tyskland

Regi och manus: : Garth Jennings

Det är tidigt 80-tal. Will Proudfoot (Bill Milner) är typ 10 år gammal och lever i en frikyrklig sekt där man inte får se på TV, så en dag när han sitter utanför klassrummet (medan klasskompisarna ser på film) träffar han på skolans buspojke Lee (Will Poulter).  Lee tvingar honom att ställa upp som stuntman i hans ”swedade” version av Rambo och på så sätt kommer Will  i kontakt med film och han blir helt frälst. Pojkarna går igenom en blodsbrödraritual (ni vet, skära skåror i händerna och låta blodet smeta av sig på den andra), blir bästa vänner och är tvungna att träffas i smyg på grund av Wills konservativa familj.  När Lee blir avstängd från skolan och är borta ett tag lär Will känna den franska utbytesstudenten Didier (Jules Sitruk). Didier är så cool och snygg att typ alla pojkar och flickor är kära i honom. Han sminkar sig och klär sig som han vill. Alla tjejer vill hångla med honom och han låter dem göra det men efteråt uttrycker han hur uttråkad han är. Det enda han vill göra är att skådespela i Wills och Lees film. Till sist är alla med i filmen och när Lee kommer tillbaka är han svartsjuk.

Otroligt söt och rolig. Kan inte säga så mycket mer. Jo, förresten – den har några riktigt snygga animerade sekvenser och 80-talsmusiken är bra. Väldigt oheteronormativ och den ursäktar aldrig sitt fokus på pojkarnas vänskap. En positiv film för hela familjen.

/Johnny

imdb favico

Le Roi Danse (2000)


Le Roi Danse (Internationell titel: The King is Dancing), 2000, Frankrike/Tyskland/Belgien

Regi: Gérard Corbiau
Manus: Ève de Castro, Andrée Corbiau

Det är 1653. Den unge hovkompositören Jean-Baptiste Lully (Boris Terral) blir kär i den dansande tonårskungen Louis XIV (Emil Tarding). 1661 är kungen 22 år (nu porträtterad av Benoît Magimel) och redo att ta över tronen. När kungen gifter sig gör Lully det också: med en kvinna som han inte bryr sig om. Kvinnans beundrare försöker övertala henne att lämna Lully: ”Han ligger med pojkar och besöker horor!” Ja, det gör han sannerligen. Han låtsasgifter sig med pjäsförfattaren Molière (Tchéky Karyo) och blir varnad när han är för kärvänlig med en transkvinna. Man får även se honom hångla (och sen underförstått ha sex) med en blond kille på en ”sexklubb” men kompositörens kärlek är alltid tillägnad kungen och dennes dans. När kungen ligger med en kvinna så blir Lully helt galet svartsjuk och rider runt och slår med sitt svärd i luften. ”Utan honom är jag ingenting! Han är meningen med mitt liv” säger han. En dag när Louis är döende kommer Lully och spelar utanför hans dörr i ett dygn. Louis överlever mirakulöst men trots detta får man knappt se kungen uttrycka sin kärlek för Lully.

I början av filmen förväntade jag mig att det så småningom skulle växa fram en romans men det tycks vara en enkelriktad kärlek som sträcker sig över årtionden och det blir en riktig grekisk tragedi. Filmen är estetiskt vacker men väldigt opersonlig och de stressade framåthoppen i tid gör mig förvirrad. Det är som att de kapat alldeles för många scener som känns relevanta för storyn och detta förstör mycket. Men… på plussidan har vi en väldigt snygg, maktgalen och bisexuell kompositör som får vara huvudrollen i en pampig, fransk musikfilm. Mitt slutbetyg stannar på en stadig trea.

/Johnny

imdb favico

I Love You Phillip Morris (2009)


I Love You Phillip Morris,  2009, USA/Frankrike

Regi och manus: Glenn Ficarra & John Requa

Efter att den hängivet heterosexuella familjemannen Steven Russell (Jim Carrey) är med i en bilolycka i slutet av 70-talet, bestämmer han sig för att komma ut. ”I’m a homo”, säger han samtidigt som han blödandes bärs in till en ambulans. ”Sir, please try not to talk”, sager ambulansvårdarna. Steven svarar att ingen någonsin ska hindra honom från att göra vad han vill igen. ”I’M A FAAAAAAG!” skriker han inifrån ambulansen. Steven skiljer sig och flyttar från Texas till San Fransisco, där han skaffar en het pojkvän vid namn Jimmy och det ultimata glammiga gaylivet. Lyckan är gjord. Kruxet är att det enda sättet för Steven att finansiera regelbundna pedikyrer och Jimmys guldklockor på, är genom att bli kreditkortsbedragare istället.

Till sist hamnar han i fängelse. Där träffar han sitt livs kärlek, Phillip Morris (Ewan McGregor). Genom sitt manipulativa geni lyckas Steven få sig själv förflyttad till Phillips fängelsecell, och senare få bade sig själv och Phillip utsläppta ur fängelset i förtid genom att låtsas vara både advokat och domare. Det enda kruxet nu är hur Steven ska ha råd med Phillips guldklockor?

”I Love You Phillip Morris” utspelar sig till större delen i fängelset. Den handlar om en av USA:s största bedragare någonsin. Huvudpersonen är en sociopat och berättelsen föreslår en koppling mellan att vara garderobtryckare större delen av sitt liv och att utveckla en faibless för att ljuga i allmänhet. Men främst av allt är ”I Love You Phillip Morris” väldigt rolig och romantisk. Historiens mörkhet kontrasteras av det glada hawaii-inspirerade soundtracket och den ständigt skinande kaliforniska solen. Tonen är okrystat komisk.  Och ingenstans känns homosexualiteten kompromissad eller sensationaliserad. Steven och Phillips kärlek och sexualitet är obesvärat fysisk på ett sätt som i filmer annars bara brukar vara förbehållet straighta. Carreys och McGregors kemi är otvivelaktig.

Detta är utan tvekan 2009:s bästa film. Att en gayfilm har två stora stjärnor i huvudrollen och en fet budget är otroligt betydelsefullt, och för att utvecklingen ska fortsätta i denna positiva riktning måste ni läsare se denna film. Stöd revolutionen!

/Miriam

imdb favico

Jules och Jim (1962)


jules jimJules et Jim,  1962, Frankrike

Regi och manus: François Truffaut (efter Henri-Pierre Rochés bok)

Österrikaren Jules (Oskar Werner) och fransmannen Jim (Henri Serre) är bästa vänner och de delar allt. De förälskar sig till och med i samma kvinna: Catherine (Jeanne Moreau). Jules blir den som gifter sig med henne. Men efter andra världskriget – där de två männen strider på olika sidor – så kommer Jim och flyttar in hos Jules och Catherine. Det gifta paret har nu barn men de verkar inte så lyckliga och Catherine är otrogen med många olika män. Hon försöker även förföra Jim, vilket lyckas. När Jules inser att han håller på att förlora Catherine ber han Jim att gifta sig med henne så att de alla tre kan fortsätta umgås och ha hand om barnet tillsammans. Men Catherine verkar bli mer och mer psykiskt instabil och krävande…

En väldigt intressant polyrelation. Jag skulle inte kalla Jules och Jims relation som homoerotisk på något sätt, men de älskar varandra väldigt mycket och de tävlar inte mot varandra om kvinnan.  Sen är ju inte allt happy happy heller, men det är en klassisk film som man kanske borde se någon gång.

/Johnny

imdb favico

Våldsamma nätter (1992)


våldsamma nätterLes nuits fauves, 1992, Frankrike/Italien/Storbritannien

Regi och manus: Cyril Collard

Cyril Collard spelar huvudrollen i filmen som han både regisserat och skrivit manus till. Det handlar om den franska fotografen Jean som är bisexuell och väldigt sexuellt aktiv. När han får reda på att han är HIV-positiv reagerar han med att förneka det för sig själv – han förnekar det även för den väldigt unga flickvännen (Romane Bohringer) han har. När de har haft oskyddat sex blir han rädd och det är långt efteråt som han berättar för henne. Hennes dödsångest leder till ett sammanbrott där hon blir så besatt av Jean att hon inte kan låta honom vara ifred – hon ringer flera gånger om dagen och jagar honom och hotar med att ta livet av sig om han inte har sex med henne – fastän han vid det här laget har lämnat henne för att bo tillsammans med en pojkvän: Samy (Carlos López). Det blir en kamp mellan de två älskarna och Jean står i mitten och försöker hantera att han snart kommer dö. En mycket rörande film med ett skitbra (till stor del specialskrivet) soundtrack. Påminner en del om Tiden som finns kvar.

/Johnny

imdb favico

Blecktrumman (1979)


blecktrummanDie Blechtrommel, 1979, Västtyskland/Polen/Frankrike/Jugoslavien

Regi: Volker Schlöndorff
Manus: Jean-Claude Carrière (efter Günter Grass roman)

Vid tre års ålder bestämmer sig Oskar (David Bennent) för att sluta växa och får sin önskan besvarad genom en olycka. Hans favoritleksak är en liten blecktrumma som han ivrigt går och slår på genom hela livet – och får han inte som han vill så skriker han så att glas spricker.

Det är en mycket fascinerande och fantasifull historia om gränsen mellan barndom och vuxenliv och hela tiden i bakgrunden pågår andra världskriget som om det vore vilken vardag som helst. Men det är förstås ett problem för Oskar eftersom han bor i den omstridda tysk-polska staden Danzig (Gdańsk) och hans familj består av tre separata folkslag. Nu kommer den queera delen in: I en scen tidigt i filmen får man se Jan Bronski (Daniel Olbrychski) och Alfred Matzerath (Mario Adorf) stå och prata flirtigt med varandra. Alfred säger ”Vi kasjuber, polacker och tyskar måste hålla ihop” och sen kommer Oskars mamma Agnes (Angela Winkler) och tar dem båda i handen och de vandrar bort tillsammans medan Oskars barnsliga berättarröst säger ”Dessa båda olika, men i fråga om mamma samstämmiga herrar, fattade tycka för varandra och i denna treenighet satte de mig, Oskar, till världen.” Jan är Agnes kusin och detta tabu är en del i att hon gifte sig med den tyska Alfred, men det är ingen rivalitet mellan de två männen som det vanligtvis brukar vara i poly-konstellationer på film – det är snarare så att det är Alfred och Agnes som bråkar med varandra och kusinen Jan försöker få dem att hålla sams. En söt scen är när Jan äter från en sked som Alfred håller i, vilket visar på att de inte bara har ett socialpolitisk överenskommelse utan, som sagt, också  ”tycke för varanda”.  En annan queer parantes är att det nämns att en karaktär som heter Greff (Heinz Bennent) ”tycker om ungdomen; tycker om pojkar bättre än flickor.” Detta är inget man får se utan det är bara ett konstaterande.

/Johnny

imdbfavico

Mitt liv i rosa (1997)


MItt liv i rosaMa vie en rose, 1997, Frankrike/Belgien/Storbritannien

Regi: Alain Berliner

Ludovic (Georges Du Fresne) är sju år när familjen flyttar till ett nytt område. På infyttningsfesten dyker Ludovic upp i klänning, något som förfärar både föräldrar och grannar. Ludovic vill vara flicka. Hen kallar sig för flickpojke och säger att hen ska gifta sig med grannpojken när hen blir stor. Runt onkring blir situationen allt mer ohållbar när grannar och skolföräldrar börjar protestera, vilket i slutändan går ut över Ludovic.

En gripande film från transbarnets perspektiv som visar hur svårt det kan vara att bli accepterad och hur andras ångest över det ”avvikande” överförs på barnet själv. Har lite svårt för de grälla fantasiepisoderna, och slutet känns aningen konstruerat, men som helhet gillade jag den.

/Bobbi

imdb2filmtipset

Séraphine (2008)


SeraphineSéraphine, 2008, Frankrike

Regi: Martin Provost

Konstkritikern Wilhelm Udhe (Ulrich Tukur) hyr in sig i ett hus i Frankrike för att komma bort från Tyskland. Där arbetar Séraphine som hembiträde. Séraphine är en egensinnig kvinna som hellre lägger sina sista slantar på fernissa än på mat. Hemma i det lilla kyffet målar hon tavlor av färger hon själv tillverkar av jord, blod, växter och annat. En dag får Wilhelm se en av Séraphines tavlor, och bestämmer sig för att hjälpa henne så att hon kan måla på heltid.

En film om drivkraften att skapa, om galenskap och om klass, baserad på naivistiska konstnären Séraphine de Senlis (1864-1942) öde. Var är gayintresset undrar ni, och det ligger i att Wilhelm Udhe är homosexuell och har en ung stilig konstnär (Nico Rogner) som protegé. Detta är dock bara en liten del av storyn.
Filmen är stillsam, sorglig och vacker, men vackrast av allt är Séraphines magiska tavlor!

/Bobbi

imdb2filmtipset

Love Sick (2006)


LoveSickLegaturi bolnavicioase, Rumänien/Frankrike, 2006

Regi: Tudor Giurgiu

När en ny termin börjar på universitetet i Bukarest flyttar Alex (Ioana Barbu) in i ett hyresrum hos bästa kompisen Kikis (Maria Popistasu) gammelmoster. På så sätt kan Alex och Kiki vara tillsammans hela tiden – något som båda vill. Deras kärleksrelation skulle vara enkel om det inte vore för Kikis märkliga förhållande till sin bror.

En skum film som pendlar mellan att vara spännande och lite långtråkig. Jag tycker om spänningen som byggs upp kring Kikis och brodern Sandus förhållande, jag tycker också om det ovanliga temat och att berättelsen centreras kring något annat än tjejernas homo/bisexualitet. Den tas för självklar och görs inte till något problem. Samtidigt känns berättelsen splittrad och handlingen lite ofokuserad. Det är Kikis röst som hörs i en voice over, samtidigt som Alex tycks vara den riktiga huvudpersonen.
Trots detta är det en intressant film som är okonventionellt berättad och väldigt öppen för egna tolkningar och tankar.

/Bobbi

imdb

C i uppförande (1933)


c-i-uppforande-zero-de-conduiteZéro de conduite(: Jeunes diables au collège), 1933, Frankrike

Regi och manus: Jean Vigo

Ett gäng unga pojkar planerar att göra revolt på sin internatskola. Lärarna är alldeles för stränga och pojkarna vill mest ha kuddkrig och de är trötta på att bli strängt diciplinerade även när de ska sova. Lärarna oroar sig för att två av pojkarna är lite väl gay med varandra och rektorn varnar den yngre av dem – Tabard (Gérard de Bédarieux) – för att han inte ska bli utnyttjad. Tabard är, trots sitt feminina utseende och sätt, inte alls utnyttjad och det är slutligen han som går i fronten och håller piratflaggan i kriget mot lärarna. Jag älskar fransmännens revolutionära läggning! Filmen blev dock bannad i Frankrike p.g.a. sin anarkistiska attityd och släpptes fri först 1947. Jag är ändå förvånad över att den släpptes då, med tanke på den homosexuella kärleksrelation som det hintas om att Tabard har med klasskamraten Bruel (Coco Golstein) inte ses som ett problem av kompisarna. Det var bättre förr?

Hela storyn påminner förresten mycket om Du står inte ensam. Se den också!

/Johnny

imdbfavico