Italien

Teorema (1968)


Teorema/Theorem, 1968, Italien

Regi & Manus: Pier Paolo Pasolini

En mystisk och vacker gäst kommer till en rik familj och förför alla medlemmar innan han plötsligt försvinner igen. Das ist like überqueer. Men jag förstår dem – Terrence Stamp, som spelar sexobjektet, är verkligen het. Det är familjemedlemmarna som tar första steget: sonen (Andrés José Cruz Soublette) går blygsamt fram till hans säng på natten och kollar trånande på honom, mamman lägger sig naken på balkonggolvet, pappan (Massimo Girotti) ber om att få bli tvättad, dottern tar gästen vid handen och drar upp honom på sitt rum och hushållerskan blir så berörd av att kolla på hans skrev att hon försöker ta sitt liv – då kommer Terrence, som en ängel, och erbjuder sig själv till alla.

Väldigt få ord yttras – det är nästan en stumfilm – men när den sköna ynglingen måste resa iväg igen, berättar alla hur hans närvaro har påverkat dem: alla tycks vara förtvivlade på ett eller annat sätt. Männen i huset ser sitt agerande som något slags socialt självmord, vilket troligtvis (och tyvärr nog) var rätt realistiskt i 60-talets Italien. Men i filmen framstår ändå sexet som naturligt och vackert – nästan religiöst upplysande. En sådan här konstfilm passar inte alla men den erbjuder en vacker hyllning till mänsklig sexualitet. Synd bara att vi inte får se så många man-on-man-scener.

/Johnny

imdbfavico

Annonser

Gala – Let the Boy Cry


Jag minns att jag älskade Galas låtar på 90-talet och jag minns speciellt hur jag reagerade på den här videon :):):)

”‘Let a Boy Cry’ is a song about inversion of roles. Shooting this video was an amazing experience: we lived for 2 days in this huge empty house with many different rooms where we recreated the different scenes of the video; I chose each kid that participated and appeared in the video; I wanted to recreate an imaginary and ideal world where boys and girls are free to do whatever they like careless of sex roles and gender cliches.
Girls bring flowers to boys, boys cry watching a violent movie girls play basketball while boys take ballet classes;
the video was directed by a friend photographer and I.”

Läs även intervjun på Galas blogg

/Johnny

1900 (1976)


Novecento, 1976, Italien/Frankrike/Tyskland

Regi: Bernardo Bertolucci
Manus: Bernardo Bertolucci & Franco Arcalli

Alfredo och Olmo föds på samma dag på samma Italienska gård. Alfredo är son till godsägarna och Olmo är tjänstefolkets avkomma. De blir ändå vänner trots detta och de verkar så kära. Alfredo (Paolo Pavesi) säger att Olmo (Roberto Maccanti) tillhör honom för att hans familj tillhör gården och de börjar brottas och jämföra snoppar och snacka om att runka. De har något hatkärleksförhållande, lite som Ronja och Birk (som för den delen också föddes på samma dag i samma byggnad). När Olmo åker iväg med tåg för att sedan bli soldat, lägger sig Alfredo mellan spåren och låter tåget ”köra över” honom. Klipp till fullvuxen Olmo (nu spelad av Gérard Departieu) som åker hem igen efter första världskriget. När han kommer hem till gården brottar han ned Alfredo (Robert De Niro) i höet på loftet och kysser honom helt passionerat. Det blir lite genant stämning, sen kommer det romantisk musik och de börjar prata minnen. Haha, så givande scen! Sen har de trekant med en prostituerad kvinna i stan. De är verkligen intimt nära vänner men snart glider de ifrån varandra. Olmo engagerar sig i socialistisk politik och Alfredo tar över sin pappas roll som godsägare och de blir på detta sätt fiender trots sin kärlek till varandra.

Gérard och Robert på höloftet

Förutom homoerotiken jag beskrev ovan har vi en scen där Alfredos fru Ada (Dominique Sanda, som låter som tjuren Ferdinands mamma när hon pratar)  kysser sin tjänsteflicka bakom en stol och en morbror (Werner Bruhns) som gillar unga män. Vi har också en fascistisk man som våldtar en pojke, och en annan rik man som vill att en liten flicka ska ”mjölka honom”. Den här filmen är rå på så många sätt. Det är nakenhet, barnvåldtäkt, halväkta sexscener, närbild på bajsande häströvar, slaktande av grisar, djurplågeri, avrättningar… ja, inget för den ”känsliga” (man behöver inte ens vara känslig för att vilja undvika det där) och jag mådde rätt dåligt i stora delar av de fyra timmarna. Men resultatet är ändå ett rörande, symboliskt socialistmanifest där både folket i helhet och specifika personer fokuseras på.

/Johnny

imdb favico

Den siste kejsaren (1987)


The Last Emperor, 1987, Kina/Italien/Storbritannien/Frankrike

Regi: Bernardo Bertolucci
Manus: Enzo Ungari
& Mark Peploe (efter Henry Pu-Yis självbiografi)

1908 blir treårige Pu-Yi tagen från sin mamma och stängs in i Den förbjudna staden där han ska växa upp som kejsare. Vad han inte vet är att världen utanför går igenom en revolution och att Kina har blivit en republik. Hans kejsardöme av kvinnor och eunucker gör allt för att skydda honom från den yttre världen. När britten Reginald Johnston (Peter O’Toole) kommer till staden som privatlärare 1919 blir Pu-Yi (Tao Wu) mer medveten om omvärlden och också mer rebellisk. Han tvingas som 17-åring gifta sig med jämnåriga Wan Jung (Joan Chen) men väljer att ta en andra fru också: 12-åriga Wen Hsiu (Jun Wu).

Den här historiska filmen (där alla talar engelska) har med flera HBTQ-delar. Förutom de avsexualiserade eunuckerna hintas det om att Reginald Johnston är gay för att han aldrig gifter sig. Jag såg bara DVD-versionen men TV-versionen ska även hinta om Pu-Yis bisexualitet (troligvis när han som vuxen spelas av John Lone), enligt diverse källor. Om det stämmer kan jag inte svara på även om jag har läst att den riktige kejsaren skulle ha varit bisexuell – och att han ändå inte hade sex med sina kvinnor. Mycket spekulationer. Om det stämmer är det typiskt att filmen har med en sexscen ändå. Den här sexscenen är dock en trekant mellan honom och hans två fruar. Allt sker under täcket så man inte ser vem som är med vem och det är en väldigt vacker och erotisk scen. Den andra sexuella scenen är när frun Wan Jung får sina tår sugna av Pu-Yis butchiga kusin Eastern Jewel (Maggie Han). I stort är det en mäktig film med vackra bilder och stämningsfull musik.

/Johnny

imdb favico

Ludwig (1972)


Ludwig, 1972, Italien/Frankrike/Tyskland

Regi: Luchino Visconti
Manus: Luchino Visconti och Enrico Medioli

Kung Ludwig av Bavaria (Helmut Berger) är visst känd för att strö pengar omkring sig och pola med kompositören Wagner och men den här filmen/miniserien drar ut på det hela i alldeles för många och långsamma avsnitt. Enligt mig är huvudsaken i det här kostymdramat att Ludwig var gay. Informationen smyger sig på i form av ledtrådar tills det till slut är uppenbart för tittaren: han vägrar gifta sig, han spionerar på den nakenbadande tjänaren Volker och i scenen efter ber han till gud och säger ”hjälp mig!”. Och det snackas om att han söker njutning ” beyond any moral borders”. En dag förlovar han sig med sin kusin för att göra sin mamma nöjd , skaffar mustasch och avskedar den där distraktionen Volker. Men ersättaren Richard (Marc Porel) tänder en ännu starkare eld i Ludwig och när de sover tillsammans i lusthuset en natt förstår man… De hade inte ens behövt visa den där kyssen, men jag klagar då inte. Haha. Ludwig bryter sin långvariga förlovning och börjar leva i dekadens. Åren går och galenskapen kryper sig på. Föreställ dig svartmålade tänder och ett finurligt leende så har du resten av serien. Till slut hamnar han i husarrest för sin egen skull och det slutar aldrig gott för en 1800-talsbög i en 70-talfilm.

Alltså, en sak. Fanskapet är dubbat. Man ser att skådisarna pratar engelska (inte alla dock) men man har val mellan italienska, tyska och franska om man vill se filmen. Jag såg den på italienska med engelska undertexter. Det var okej och jag försökte tänka att ett sånt här kostymdrama säkert hade låtit ännu styltat om jag hade hört det på ett språk jag förstod. Men det var ändå en bra film. Bara lite väl utdragen. Jag föreslår att du kollar på den kortare versionen och hoppas att de inte klippt bort de bästa scenerna.

/Johnny

imdb favico

Våldsamma nätter (1992)


våldsamma nätterLes nuits fauves, 1992, Frankrike/Italien/Storbritannien

Regi och manus: Cyril Collard

Cyril Collard spelar huvudrollen i filmen som han både regisserat och skrivit manus till. Det handlar om den franska fotografen Jean som är bisexuell och väldigt sexuellt aktiv. När han får reda på att han är HIV-positiv reagerar han med att förneka det för sig själv – han förnekar det även för den väldigt unga flickvännen (Romane Bohringer) han har. När de har haft oskyddat sex blir han rädd och det är långt efteråt som han berättar för henne. Hennes dödsångest leder till ett sammanbrott där hon blir så besatt av Jean att hon inte kan låta honom vara ifred – hon ringer flera gånger om dagen och jagar honom och hotar med att ta livet av sig om han inte har sex med henne – fastän han vid det här laget har lämnat henne för att bo tillsammans med en pojkvän: Samy (Carlos López). Det blir en kamp mellan de två älskarna och Jean står i mitten och försöker hantera att han snart kommer dö. En mycket rörande film med ett skitbra (till stor del specialskrivet) soundtrack. Påminner en del om Tiden som finns kvar.

/Johnny

imdb favico

Kajmanen – B-filmarens revansch (2006)


kajmanenIl Caimano, 2006, Italien

Regi: Nanni Moretti

B-filmsproducenten Bruno (Silvio Orlando) har inte gjort filmer på flera år och han är nu pank och skuldsatt. Dessutom har han nyligen separerat med sin fru och vågar inte berätta det för sina barn. Räddningen tycks komma när Theresa (Jasmine Trinca) – en ung och lovande regissör – kommer fram till honom och lämnar ett manus. Utan att direkt läsa det så ser han sin chans och sätter igång arbetet för att sedan inse att han gör en kontroversiell politisk film om Italiens tidigare premiärminister Silvio Berlusconi.
Jag älskade den här filmen! Den var varm, rolig och kändes trovärdig trots en udda story. Förutom att Theresa är en viktig karaktär som är både snygg, smart och begåvad så får man också, senare i filmen, helt odramatiskt veta att hon har barn med en annan kvinna (spelad av Cecilia Dazzi). I ett pressmeddelande berättar  regissören (som också är en av manusförfattarna) Nanni Moretti om idén bakom detta:

”Det var ett nöje att visa en annan sorts familj på vita duken – att presentera det enkelt, utan att hålla retoriska och ideologiska tal. Från början reagerar Bruno skrattretande hysteriskt [på att Theresa har ett lesbiskt förhållande] men det hindrar honom inte från att fortsätta jobba som vanligt med Theresas film i nästa scen.” [slarvig översättning av mig]

/Johnny

imdbfavico

Het Sol


Plein Soleil, 1960, Frankrike / Italien

Tom (Alain Delon) blir lovad stora summor pengar om han reser till Italien och övertalar rikemanssonen Philippe (Maurice Ronet) att återvända hem till USA. När Tom kommer till Europa blir han och Philippe goda vänner, men Philippes svartsjuka fästmö Marge sätter käppar i hjulet för uppdraget. När inte allt går som tänkt blir Tom desperat och dödar Philippe, och eftersom han är ett geni på att imitera röster och handstilar bestämmer han sig för att ta över Philippes identitet och leva ett liv i överflöd.

Den här thrillern är, liksom nyversionen The Talented Mr. Ripley, baserad på Patricia Highsmiths böcker om psykopaten Tom Ripley. Gastkramande spänning utlovas, men homoerotiken är mycket sparsam här – troligtvis för att den är inspelad på 60-talet. Men trots att de har försökt att förklara Toms beteende med en besatthet av Marge så infinner sig inte någon spänning mellan de två. Inte ens Philippe tycks intresserad av sin fästmö utan lever hellre ungkarlsliv med sin nyfunna manliga vän. I stort känns deras homosociala relation oförklarad av filmen, men å andra sidan är den allt för kort för att lägga någon vikt vid. Vill du se samma historia med ett queert öga, se remaken.

/Johnny

The Dreamers


dreamers.jpgLes Innocents/Innocents – The Dreamers, 2003, Frankrike/Storbritannien/Italien

Syskonen Theo (Louis Garrel) och Isabell (Eva Green) träffar den amerikanska studenten Matthew (Michael Pitt) i sin hemstad Paris. Året är 1968. De bjuder upp honom till sin lägenhet som praktiskt nog är föräldrafri för stunden. De lever bohemliv där: de diskuterar film, citerar filmrepliker och är allmänt svåra. Matthew vill ha Isabell. Isabell vill ha både Matthew och sin bror Theo. Theo tar gärna del av sin syster, men verkar också vilja ha Matthew. De springer omkring nakna i lägenheten, går ut och är med i ett studentupplopp och har en konstnärlig trekant. En fransk film, helt enkelt./Imdb/

/Johnny

Döden i Venedig


deathinvenice.jpgDeath in Venice / Morte a Venezia, 1971, Italien/Frankrike

Regi: Luchino Visconti (efter boken av Thomas Mann)

Innan 90-talet var sympatiska gayporträtt sällsynta, så vad kan man förvänta sig av en film från ’71 som utspelar sig vid sekelskiftet 1800-1900? Jag vet inte om jag skulle kalla det här en gayfilm. Det handlar om en kompositör (Dirk Bogarde) som åker till Venedig och råkar bli kär i en mycket mycket ung pojke som heter Tadzio (Björn Andrésen). Okej, pojken är väldigt vacker, men mannen blir närmast besatt av honom. Han trotsar pesten som brer sig ut i staden och stannar kvar för att kolla på pojken. Få ord sägs i filmen, men miljöerna och kläderna är vackra nog att titta på. Dessutom får Tadzio en puss på kinden av en jämnårig pojke (Sergio Garfagnoli), så lite värd är den att se. En sån där klassiker som man ska se, I guess. Nu har jag sett den och jag tvivlar på att jag kommer se den igen. Den var nog lite för tung och deprimerande för mig.

/Johnny

imdbfavico

Ljudet från kristallfågeln (1970)


L’Uccello dalle Piume di Cristallo, 1970, Italien/Tyskland

En film om en man som blir vittne till ett överfall.
När de kallar in perversa män till vittneskonfrontationen så blir en transvestit kallad också. En av poliserna säger ”Nej, det där är en transvestit – han ska inte vara bland de perversa!” Haha, för att vara en film från tidiga 70-talets Italien kändes det öppensinnat ;P
En annan grej är en fjollig antikaffärsägare som berättar om ett kvinnligt butiksbiträde som gillade kvinnor. ”Inte för att jag bryr mig då,” säger han fjolligt. ”Jag är väl inte rasist.”

/Johnny

imdb favico

Belle de jour – dagfjärilen (1967)


Belle de jour, 1967, Frankrike/Italien

Regi & manus: Luis Buñuel (efter Joseph Kessels roman)

Séverine (Catherine Deneuve) är en ung hemmafru som inte vill ha sex med sin man men gärna fantiserar om att bli utnyttjad och piskad av maskerade män. Hon bestämmer sig för att testa på att prostituera sig och går i smyg till bordellmamman Anaïs (Geneviève Page) och ber om att få testa.  Anaïs verkar kåt på Séverine och ber henne om en puss. Séverine verkar osäker i den här scenen men i slutet av filmen är det ombytta roller: Séverine tar tag i Anaïs höfter och kollar på henne med sängkammarblick innan hon böjer sig fram för att kyssa henne – men då vänder Anaïs på sitt huvud och kyssen hamnar på hennes nacke istället. Dessa homoerotiska scener är tyvärr en väldigt liten del av filmen. Mest handlar det om heterosexuell sadomasochism.

/Johnny

imdbfavico