Sverige

Skenbart


Skenbart – en film om tåg, 2003, Sverige

Det är 40-tal, kriget är slut och svärmorsdrömmen Gunnar (Gustaf Hammarsten) säger upp sitt jobb på tidningen för att resa ut i världen. Men det är som om en förbannelse drabbar honom i samma ögonblick, och när han kliver på tåget till Berlin så tycks allt gå åt helvete där han stryker fram – han som bara vill väl! I hans kupé sitter Pompe (Gösta Ekman) och Sixten (Lars Amble) – ett äldre homosexuellt par som inte direkt är lyckliga tillsammans – och i en annan kupé sitter en biljettlös och skenhelig katolik (Magnus Roosman) med sin älskarinna (Anna Björk) och planerar mord på sin fru (Kristina Törnqvist) som sitter i kupén bredvid tillsammans med en mycket intressant äldre kvinna (Lena Nyman). I godsvagnen ligger flyktingar och våndas och nunnorna tycks ha tappat tron. Den pedantiske konduktören (spelad av Peter Dalle som också skrivit manus och regisserat) glider runt med bister min och ser till så att alla sköter sig.

Den här svartvita rullen växlar mellan att vara fars, svart komedi och en psykologisk thriller i Hitchcock-anda. Skådespelartalangerna pendlar också – mellan dåligt och mediokert – men Nyman och Ekman är bra som vanligt. Robert Gustafsson är ovanligt jobbig i rollen som den otursdrabbade och omkringsnubblande krigsveteranen – det är som om han hade mutat in sig i Dalles manus.

Om man kollar på HBT-innehållet så har det en ovanligt stor och öppen roll för att vara svensk film. Det finns förutom bögar även med en lesbisk del, men jag vill inte avslöja mer än så.

/Johnny

Annonser

Patrik 1,5


Patrik 1,5, 2008, Sverige

I ett idylliskt bostadsområde någonstans i Sverige flyttar det äkta paret Göran (Gustaf Skarsgård) och Sven (Torkel Petersson) in. De har stått i adoptionskö länge och längtan efter en ”riktig” familj är stark. Sven har ett tonårig dotter med sin förra fru, men för Göran blir det första gången. Efter en lång tids väntan så får de äntligen hem ett brev där de blir lovade en Patrik på ett och ett halvt år. Lyckan är enorm tills det en dag ringer på dörren och de istället för en söt liten bebis får hem en homofobisk ungdomsbrottsling (Thomas Ljungman). De har fått fel Patrik! Sven faller tillbaka i sina gamla destruktiva beteendemönster med våld och alkohol och Göran ser ingen annan utväg än att kasta ut sin man trots att han själv också känner sig ensam och förtvivlad.  I samma veva börjar den dolda homofobin komma till (den välpolerade) ytan i kvarteret och Göran får fråga sig själv vad det egentligen är för slags familj han är ute efter.

Trots den mörka beskrivningen jag just gjorde av handlingen så är det en komedi och en feel-good-film. Personkemin är stark mellan Skarsgård och Peterson och vi får se vågade kärleksscener och många passionerade kyssar. Skådespelet är väldigt bra för att vara en svensk film, eller åtminstone är det perfekt anpassat till genren.  Undantagen är den bittra exfrun Eva, spelad av Annika Hallin. Amanda Davins tonårskaraktär som kan framstå som en aning tillgjord, men det kan vara brister i Ella Lemhagens manus och regi också.

Jag gillar att Sven är bisexuell, men han är tyvärr den negativa bistereotypen – den karaktärslösa personen som inte vet vad han vill, som inte kan motstå frestelser och som inte går att lita på. Det är synd att bisexuella nästan alltid framställs så, men det är en relativt liten detalj i en film som ändå känns som en god diplomat för gaysamhället – i alla fall för de som vill poängtera att ”bögar är precis som du och jag”. Acceptans på normens villkor, javisst! I alla fall om det blir en sån här bra film av det.

/imdb/

/Johnny

Dårfinkar & Dönickar


Dårfinkar och dönickar, 1989, Sverige

Simone (Lena Strömberg) tvingas flytta till en ny stad för att hennes bohemiska konstnärsmamma har träffat en ny kille. Förutom att glömma bort Simones födelsedag så glömmer hon också hunden i gamla lägenheten. Simone blir arg och klipper av sig håret i ilska och när hon kommer sent till skolan första dagen tror alla att hon är en kille som heter Simon. Hon spelar ganska frivilligt med och hamnar i många knipor. För det första blir hon kär i klasskompisen Isak (Mats Öberg) och så blir hon kysst av poppistjejen Kattis (Christine Schiött-Quist). Lärarna har problem med henne också, och det är tydligt att det är bara för att de tror att hon är kille.

Den här TV-serien är queer i stort. Simone var redan från början en riktig ”pojkflicka” och mamman (Gunnel Fred) är bossig och ofeminin medan hennes pojkvän (Magnus Bergkvist) är en mjuk personlighet som sköter hemsysslorna och ställer upp som modell i klänning när det behövs. Simone ser verkligen androgyn ut och jag var kär i både henne och Isak när jag var liten. Att Isak har homokärlekskänslor för ”Simon” känns också ganska tydligt. När han får veta hur det egentligen står till tar han det med ett leende och sen avslöjar han att han tycker om henne. När Simon tillslut outar sig som Simone inför hela klassen har hen klänning och läppstift på sig, och även det blir queert på något sätt, eftersom det görs för att chockera. Det är inget stort steg för Simone, kön är bara ett hinder för andra. Transtemat är mer än bara situationshumor, för den visar egentligen hur fånig omvärlden är som delar upp världen i två lag baserat på könsorgan.

Det här är en väldigt bra serie på 6 delar, baserat på Ulf Starks bok med samma namn. Den har äntligen släppts på DVD efter alla dessa år.

/Imdb/

/Johnny

Ondskan


Ondskan, 2003, Sverige

Erik Ponti (Andreas Wilson) är en bråkstake som måste byta skola gång på gång. Hans sista chans är en internatskola som hans mamma betalar med sina sista pengar. Han är den här gången fast besluten att ta sin examen, men så börjar besvären igen. Han håller visst inte tillräckligt låg profil när han ställer upp i simlaget och visar upp sitt goda självförtroende. De äldre eleverna, som utför något som de kallar kamratuppfostran, tycker att han har attitydproblem och ser till att plåga honom så mycket som möjligt. Och ju mer han käftar emot desto värre blir det. Och lärarna blundar för det som händer, precis som Eriks moder (Marie Richardson) vänder ryggen till när maken (Johan Rabaeus) misshandlar hennes son. Eriks rumskamrat Pierre (Henrik Lundström) är dock en snäll nörd som har lärt sig att vara osynlig. De blir bästa vänner och stämningen mellan dem är ganska homoerotisk. De plåstrar om varandra och ger varandra trånande blickar. Men det här utspelar sig på 50-talet och Erik måste ragga på den enda unga kvinnan som finns i området istället.

Skådespelet är faktiskt riktigt uselt ibland och allt Andreas Wilson säger är med samma tonläge. Ofta känner man att det är manusets fel, med sina stela repliker. Om de hade pratat mer i talspråk så hade filmen blivit mycket bättre, men folk kanske pratade såhär stelt på den tiden. Jag var inte där. Historien är dock rörande och filmen tycks ha fått bra kritik även utomlands./imdb/

En bra del i historien är när följande scen utspelar sig

(mer…)

Hata Göteborg


images.jpgHata Göteborg, 2007, Sverige

Ett våldsamt Hälsingborg-grabbgäng börjar splittras när en snäll göteborgare med dreads kommer och inspirerar alla till att sluta slåss och bli lika BÖUGIGAU (för att citera gängets överhuvud) som dreadskillen. Alla älskar den här göteborgaren men huvudpersonen – blonda Johan (Andreas Kariolussen) – är den enda som blir kär i honom. Ja, så verkar det i alla fall, med alla ömma beundrande blickar som Johan avfyrar i göteborgarens riktning. Hade Johan varit en tjej hade det här fått vara en renodlad kärlekshistoria, men eftersom det är två killar stannar det vid Johans uppenbara kåthet. Något såna som jag kan glädjas över är att Johan åtminstone inte tilldelas en obligatorisk flickvän i slutet, utan fortsätter vara ensam hela tiden. Eh. Annars är filmens stora behållning det asexuella DAMP-barnet Svante. Han står för i alla fall 50% av komedin i Hata Göteborg och gnällskriker sig rakt in i ens hjärta.

/Miriam

När alla vet (1995)


narallavet.jpgSebastian/När alla vet, 1995, Sverige/Norge

Sebastian (Hampus Björck) är 16 år och kär i sin bästa kompis Ulf (den norske Nicolai Cleve Broch). Föräldrarna börjar undra varför han beter sig så konstigt och det blir en väldigt krystad stämning: ”Ni fattar ju ingenting!” skriker Sebastian.

Jag har hört dåliga recensioner av den här filmen och ja, jag förstår dem – filmen är väldigt B och skådespelarna och regin är inte direkt toppklass, men tanken är god. Historien är söt och själva reaktionerna vännerna och föräldrarna får när de får höra Sebastians hemlighet är väldigt naturliga. Till skillnad från de flesta komma-ut-filmer så ger den här en positiv och hoppingivande spark i rumpan och säger ”Kom ut nu! – Se, det är inte så farligt!”. Sen att huvudpersonen är väldigt snygg och sympatisk (trots tonårstrots) ger ju ”När alla vet” en extra stjärna.

Köp den här eller här.

/Johnny

/Imdb/

Andra Avenyn


Fan, jag har slitit mig igenom några avsnitt på nätet, men det går segt. Inte internetuppkopplingen utan serien. Den har så dåligt manus. Haha. Fast det är bra att de har blandat in en bisexuell karaktär som dessutom är ung och snygg. Och som utöver det får snygga killar. Det är jävligt bra.

Om ni ska kolla så kolla från avsnitt 7 och framåt.

Om ni vill kan ni kolla på lite hångelbilder från serien här nedan:

(mer…)

Kompisar


kompisar.jpg

Kompisar, 2007, Sverige/Norge

Det här är slash i kortfilmformat. Kompisarna Björn (Sven Boräng) och Hampus (Jonas Eskilsson) flyttar ihop och Hampus är ute och skaffar brudar medan Björn sitter hemma och pysslar med sina rymdintressen som att spana på stjärnorna, leka med miniatyrer av rymdfärjor och sånt (han har t.om. en tröja det står NASA på). Men egentligen är Björn kär i Hampus. Hampus är en teaser och kramar Björn och juckar mot honom när de ligger i soffan. Hampus verkar kär i Björn också, men fastän stämningen byggs upp i lagom takt så blir det ändå misär mot slutet. Ungdomsfilmer om homosexualitet får ju aldrig sluta lyckligt typ.

foto: Kortfilmfestivalen

/Johnny

Populärmusik från Vittula (2004)


popularmusik.jpgPopulärmusik från Vittula, 2004, Sverige

Regi: Reza Bagher (efter Mikael Niemis bok)

Matti (Max Enderfors) och hans tystlåtna vän Niila (Andereas af Enehjelm) växer upp i Pajala på 60-talet. De delar intresset för musik sedan den dag Niila fick en vinylsingel med låten ”Rock and Roll Music” och de spelade den på Mattis systers grammofon. Det är samma dag som de också delar en annan sak som får betydelse för historien: en kyss. De är visserligen bara ”oskyldiga” prepubertala barn (spelade av Niklas Ulfvarson och Tommy Vallikari) men berättaren låter oss inte glömma den delen. Framspolning till högstadiet och Matti har börjat intressera sig för tjejer och kvinnor och bläddrar frenetiskt i porrtidningar så fort han får tag i en. Men Niila verkar inte alls intresserad av tjejer, han är bara intresserad av gitarrspelande och att fly från småstadsmisären à la Fucking Åmål.

Jag läste boken för flera år sen och tänkte inga slashiga tankar om den alls (trots pojkkyssen), men när jag såg filmen – wooh! Regissören Reza Bagher har för det första skapat en helt annan stämning överhuvudtaget. Bokens lättsamhet och humor är utbytt mot mystik, mörker och allvar. Vänskapen mellan Matti och Niila är nu också kryddad med homoerotik. Inte helt uttalat dock, men det är inte svårt att läsa in det mellan raderna. Blickar, kramar, svartsjuka, Mattis fixering vid barndomskyssen…

I stort är det bra skådespelarinsatser (tack för att man slapp Mikael Nyqvist eller Persbrandt!) men kunde de inte ha bytt ut Max Enderfors mot någon som åtminstone kunde låtsas prata finlandssvenska? Han är tyvärr pinsamt stockholmsk och helt malplacerad med tanke på att hans äldre berättarröst sköter uttalsdelen fläckfritt. Två plus som jämnar ut detta är Björn Kjellman i rollen som den skånske musikläraren och Annika Marklund som den förföriska kommunisttjejen. Och just det: filmen är värd att se bara för knarkscenen.

/Johnny

imdbfavico

Nils Karlsson Pyssling


nilskarlssonpyssling.jpgNils Karlsson Pyssling, 1990, Sverige

Jag såg den här Astrid Lindgren-filmen igen på 4:an för några månader sen, och jag hade glömt bort hur gay den egentligen är! No doubt about it. Det är en historia om homosexuella småpojkar. /imdb/

Bevis på att Nils Karlsson Pyssling är gay (i kronologisk ordning): (mer…)

Lucky Blue


Lucky Blue, 2007, Sverige

Filmen var väl söt – romantisk och erotiskt laddad ibland och jag gillade karaktären Kevin som både var straight-acting och den som tog initiativet. Men Olle var lite tråkig – lite för sterotypiskt den där blyga bögen utan personlighet. Men, hur mycket hinner man göra på trettio minuter egentligen (filmen var knappt så lång)? Om det hade varit en långfilm hade den varit ganska tråkig, men jag gillar iofs när de bygger upp den homoerotiska stämningen. Sevärd i alla fall. /Imdb/

Keillers Park (2006)


keillerspark.jpgKeillers Park, 2006, Sverige

Peter, en 30-årig man med fru, blir förförd av en intensiv algerisk kille (Nassim) och de blir älskare. En dag blir Nassim mördad och misstankarna faller på Peter. Filmen ses genom tillbakablickar och är ganska rörande, men p.g.a. överdrivet skådespel blir jag frustrerad. Det är möjligt att rollerna ska spelas så, men då är det manuset det är fel på. Baserad på en sann historia tror jag, och det är ovanligt med svenska gayfilmer så den får ganska högt betyg ändå.

/Imdb/

/Johnny

Walk on Water (2004)


walk on waterLaLehet Al HaMayim, 2004, Israel/Sverige

En israelisk agent får i uppdrag att lära känna ett par barnbarn till en f.d. nazistofficier för att luska ut om han fortfarande lever. Men ett av barnbarnen är en homosexuell kille och agenten är rätt homofobisk, men han måste hålla skenet uppe. Till agentens förvåning växer sig vänskapen mellan dem starkare… Tyska, hebreiska och engelska blandas hejvilt./Imdb/

G – som i gemenskap (1983)


g som i gemenskapG – som i gemenskap, 1983, Sverige

Hoho. En underbar film som alla svenskar måste ha sett. Man får följa tre bästa vänner typ som alla har sitt problem. Alexander har ett band, men tvingas lämna det om han ska bli känd, Robban knarkar och Kim är en bisexuell oskuld. Kim ska ju vara det queera inslaget då (pojkvännen spelad av en fjollig Magnus Uggla – haha!) men Alexanders fall är ”värre”. Det är så tydlig erotik mellan honom och hans jävligt heta skånska bandpolare Jeppe. Om det inte vore för musiken, dock, skulle den här filmen vara helt urusel :I /Imdb/

Tillsammans (2000)


Tillsammans, 2000, Sverige

Förutom att det här är en fantastisk film om några människor i ett kollektiv på 70-talet så har den även några gaykaraktärer. En lesbisk, en bög och en kille som blir omvänd till bisexuell ;) Svensk synd när den är som bäst.

/Imdb/

/Johnny