franska

Fögi is a Bastard (1998)


F. est un salaud, 1998, Schweiz/Frankrike

Regi: Marcel Gisler
Manus: Marcel Gisler & Rudolf Nadler (efter Martin Franks roman)

15-åriga Beni (Vincent Branchet) är kär i den öppet homosexuella rockstjärnan Fögi (Frédéric Andrau). Han skriver ett brev till sin idol och får sedan chans att träffa honom. Fögi utnyttjar gärna den villiga lilla tonårskillen, tar med honom på turné och drar snart in honom i drogmisär.

(Det här kan vara min första Schweiziska film, faktiskt. Alla har tyskklingande namn men pratar franska! Wohoo! Jag tyckte att det var roligt…Hah.)

Well, Beni är en intressant karaktär – han är inte den lilla naiva stackarn man kunde tro men han är ändå Fögis hund i S&M-förhållandet de har och han säljer sig själv när när husse behöver pengar.  Storyn är som en blandning av Velvet Goldmine och Mandragora där sex och knark sannerligen är en destruktiv kombination. Jag hade bara önskat att kvalitén var bättre för det kändes lite som ett studentprojekt.

/Johnny

imdb

Annonser

The Xango from Baker Street (2001)


O Xangô de Baker Street, 2001, Brasilien

Regi: Miguel Faria Jr
Manus: Miguel Faria Jr, Marcos Bernstein, Patrício Melo, efter en bok av Jô Soares

En värdefull fiol blir stulen, och Rio de Janeiro plågas av en seriemördare som lämnar fiolsträngar vid sina offer. Man tycker att det nog vore bäst att kalla in Sherlock Holmes (Joaquim de Almeda), den kände engelske detektiven.

Det här är en väldigt konstig film, i alla fall sett ur ett Holmes-perspektiv. Holmes är klumpig, flörtig, känslosam, och blir upp över öronen förälskad i skådespelerskan Ana (Thalma de Freitas). Det är oklart om de någonsin lyckas få till det, för det verkar alltid vara något som kommer i vägen.

Men här ska vi inte prata heterosexualitet! Det finns faktiskt rätt gott om gayinnehåll också, även om syftet är rätt oklart. När brasilianerna först få höra att Holmes inte reser själv utan med en ”inseperable friend” misstänker de att han nog är gay, och tycker att det är lite onödigt för de har redan egna så det räcker, de behöver inga engelska fjollor. Vid ett annat tillfälle säger Holmes ”Jag älskar dig, Watson” på portugisiska. Senare blir Watson (Anthony O’Donnel) besatt av en kvinnlig ande, något av en hondjävul, och det påpekas att det är konstigt för de brukar bara besätta kvinnor. De frågar ”Is he… effeminate?” och Holmes svarar ”Well, he’s English”.

Det märks väl att Conan Doyles karaktärer bara är inlånade, och det är inte särskilt elegant gjort, men det är ändå en stundtals ganska underhållande film.

/Hallor

Ludwig (1972)


Ludwig, 1972, Italien/Frankrike/Tyskland

Regi: Luchino Visconti
Manus: Luchino Visconti och Enrico Medioli

Kung Ludwig av Bavaria (Helmut Berger) är visst känd för att strö pengar omkring sig och pola med kompositören Wagner och men den här filmen/miniserien drar ut på det hela i alldeles för många och långsamma avsnitt. Enligt mig är huvudsaken i det här kostymdramat att Ludwig var gay. Informationen smyger sig på i form av ledtrådar tills det till slut är uppenbart för tittaren: han vägrar gifta sig, han spionerar på den nakenbadande tjänaren Volker och i scenen efter ber han till gud och säger ”hjälp mig!”. Och det snackas om att han söker njutning ” beyond any moral borders”. En dag förlovar han sig med sin kusin för att göra sin mamma nöjd , skaffar mustasch och avskedar den där distraktionen Volker. Men ersättaren Richard (Marc Porel) tänder en ännu starkare eld i Ludwig och när de sover tillsammans i lusthuset en natt förstår man… De hade inte ens behövt visa den där kyssen, men jag klagar då inte. Haha. Ludwig bryter sin långvariga förlovning och börjar leva i dekadens. Åren går och galenskapen kryper sig på. Föreställ dig svartmålade tänder och ett finurligt leende så har du resten av serien. Till slut hamnar han i husarrest för sin egen skull och det slutar aldrig gott för en 1800-talsbög i en 70-talfilm.

Alltså, en sak. Fanskapet är dubbat. Man ser att skådisarna pratar engelska (inte alla dock) men man har val mellan italienska, tyska och franska om man vill se filmen. Jag såg den på italienska med engelska undertexter. Det var okej och jag försökte tänka att ett sånt här kostymdrama säkert hade låtit ännu styltat om jag hade hört det på ett språk jag förstod. Men det var ändå en bra film. Bara lite väl utdragen. Jag föreslår att du kollar på den kortare versionen och hoppas att de inte klippt bort de bästa scenerna.

/Johnny

imdb favico

This Special Friendship (1964)


Les amitiés particulières, 1964, Frankrike

Regi: Jean Delannoy
Manus: Jean Aurenche & Pierre Bost

Seriös Svartvit Film(tm) om en katolsk internatskola med enbart manliga elever. Jag och Johnny såg först fram emot att följa vad som först verkade vara på väg att bli romans mellan tonåringarna George (Francis Lacombrade) och Alexandre (Didier Haudepin), men så visade det sig att hela filmen istället handlade om Georges affär med åttaåriga barnungen de luxe Lucien (François Leccia). Det man får se av Georges och Luciens så kallade kärlek är Luciens huvud i Georges knä, och historien berättas på ett sånt sätt att det är omöjligt att skönja någon övrig passion mellan paret; ändå är det filmen igenom ett konstant tjat om hur mycket de älskar varandra. När Lucien och Georges tvingas isär reagerar de bägge så starkt negativt att man nästan börjar fråga sig ifall de missförstått saken och i själva verket gråter för att de har fått för sig att deras respektive husdjur har dött eller nåt.

Ur gaysynpunkt är Les Amities Particulières förstås en stor besvikelse eftersom ja, det inte finns nåt gay här, om det nu inte är så att regissören tyckte att bög och pedofil var samma sak. (Mycket möjligt med tanke på att 60-talets ordboksdefinition av homosexualitet var typ ”feminina män som attraheras av andra feminina män och flickaktiga pojkar”.) Men historien i sig är också noll procent engagerande.

Jag kunde njuta av filmen bara för att alla var så sjukt snyggt klädda samt pratade franska – väldigt tydlig och lättförståelig franska dessutom! Men är du inte lika ytlig och franskfixerad som jag finns det inte mycket att hämta här.

/Miriam

imdb

Le Roi Danse (2000)


Le Roi Danse (Internationell titel: The King is Dancing), 2000, Frankrike/Tyskland/Belgien

Regi: Gérard Corbiau
Manus: Ève de Castro, Andrée Corbiau

Det är 1653. Den unge hovkompositören Jean-Baptiste Lully (Boris Terral) blir kär i den dansande tonårskungen Louis XIV (Emil Tarding). 1661 är kungen 22 år (nu porträtterad av Benoît Magimel) och redo att ta över tronen. När kungen gifter sig gör Lully det också: med en kvinna som han inte bryr sig om. Kvinnans beundrare försöker övertala henne att lämna Lully: ”Han ligger med pojkar och besöker horor!” Ja, det gör han sannerligen. Han låtsasgifter sig med pjäsförfattaren Molière (Tchéky Karyo) och blir varnad när han är för kärvänlig med en transkvinna. Man får även se honom hångla (och sen underförstått ha sex) med en blond kille på en ”sexklubb” men kompositörens kärlek är alltid tillägnad kungen och dennes dans. När kungen ligger med en kvinna så blir Lully helt galet svartsjuk och rider runt och slår med sitt svärd i luften. ”Utan honom är jag ingenting! Han är meningen med mitt liv” säger han. En dag när Louis är döende kommer Lully och spelar utanför hans dörr i ett dygn. Louis överlever mirakulöst men trots detta får man knappt se kungen uttrycka sin kärlek för Lully.

I början av filmen förväntade jag mig att det så småningom skulle växa fram en romans men det tycks vara en enkelriktad kärlek som sträcker sig över årtionden och det blir en riktig grekisk tragedi. Filmen är estetiskt vacker men väldigt opersonlig och de stressade framåthoppen i tid gör mig förvirrad. Det är som att de kapat alldeles för många scener som känns relevanta för storyn och detta förstör mycket. Men… på plussidan har vi en väldigt snygg, maktgalen och bisexuell kompositör som får vara huvudrollen i en pampig, fransk musikfilm. Mitt slutbetyg stannar på en stadig trea.

/Johnny

imdb favico

Jules och Jim (1962)


jules jimJules et Jim,  1962, Frankrike

Regi och manus: François Truffaut (efter Henri-Pierre Rochés bok)

Österrikaren Jules (Oskar Werner) och fransmannen Jim (Henri Serre) är bästa vänner och de delar allt. De förälskar sig till och med i samma kvinna: Catherine (Jeanne Moreau). Jules blir den som gifter sig med henne. Men efter andra världskriget – där de två männen strider på olika sidor – så kommer Jim och flyttar in hos Jules och Catherine. Det gifta paret har nu barn men de verkar inte så lyckliga och Catherine är otrogen med många olika män. Hon försöker även förföra Jim, vilket lyckas. När Jules inser att han håller på att förlora Catherine ber han Jim att gifta sig med henne så att de alla tre kan fortsätta umgås och ha hand om barnet tillsammans. Men Catherine verkar bli mer och mer psykiskt instabil och krävande…

En väldigt intressant polyrelation. Jag skulle inte kalla Jules och Jims relation som homoerotisk på något sätt, men de älskar varandra väldigt mycket och de tävlar inte mot varandra om kvinnan.  Sen är ju inte allt happy happy heller, men det är en klassisk film som man kanske borde se någon gång.

/Johnny

imdb favico

Våldsamma nätter (1992)


våldsamma nätterLes nuits fauves, 1992, Frankrike/Italien/Storbritannien

Regi och manus: Cyril Collard

Cyril Collard spelar huvudrollen i filmen som han både regisserat och skrivit manus till. Det handlar om den franska fotografen Jean som är bisexuell och väldigt sexuellt aktiv. När han får reda på att han är HIV-positiv reagerar han med att förneka det för sig själv – han förnekar det även för den väldigt unga flickvännen (Romane Bohringer) han har. När de har haft oskyddat sex blir han rädd och det är långt efteråt som han berättar för henne. Hennes dödsångest leder till ett sammanbrott där hon blir så besatt av Jean att hon inte kan låta honom vara ifred – hon ringer flera gånger om dagen och jagar honom och hotar med att ta livet av sig om han inte har sex med henne – fastän han vid det här laget har lämnat henne för att bo tillsammans med en pojkvän: Samy (Carlos López). Det blir en kamp mellan de två älskarna och Jean står i mitten och försöker hantera att han snart kommer dö. En mycket rörande film med ett skitbra (till stor del specialskrivet) soundtrack. Påminner en del om Tiden som finns kvar.

/Johnny

imdb favico

Mitt liv i rosa (1997)


MItt liv i rosaMa vie en rose, 1997, Frankrike/Belgien/Storbritannien

Regi: Alain Berliner

Ludovic (Georges Du Fresne) är sju år när familjen flyttar till ett nytt område. På infyttningsfesten dyker Ludovic upp i klänning, något som förfärar både föräldrar och grannar. Ludovic vill vara flicka. Hen kallar sig för flickpojke och säger att hen ska gifta sig med grannpojken när hen blir stor. Runt onkring blir situationen allt mer ohållbar när grannar och skolföräldrar börjar protestera, vilket i slutändan går ut över Ludovic.

En gripande film från transbarnets perspektiv som visar hur svårt det kan vara att bli accepterad och hur andras ångest över det ”avvikande” överförs på barnet själv. Har lite svårt för de grälla fantasiepisoderna, och slutet känns aningen konstruerat, men som helhet gillade jag den.

/Bobbi

imdb2filmtipset

C i uppförande (1933)


c-i-uppforande-zero-de-conduiteZéro de conduite(: Jeunes diables au collège), 1933, Frankrike

Regi och manus: Jean Vigo

Ett gäng unga pojkar planerar att göra revolt på sin internatskola. Lärarna är alldeles för stränga och pojkarna vill mest ha kuddkrig och de är trötta på att bli strängt diciplinerade även när de ska sova. Lärarna oroar sig för att två av pojkarna är lite väl gay med varandra och rektorn varnar den yngre av dem – Tabard (Gérard de Bédarieux) – för att han inte ska bli utnyttjad. Tabard är, trots sitt feminina utseende och sätt, inte alls utnyttjad och det är slutligen han som går i fronten och håller piratflaggan i kriget mot lärarna. Jag älskar fransmännens revolutionära läggning! Filmen blev dock bannad i Frankrike p.g.a. sin anarkistiska attityd och släpptes fri först 1947. Jag är ändå förvånad över att den släpptes då, med tanke på den homosexuella kärleksrelation som det hintas om att Tabard har med klasskamraten Bruel (Coco Golstein) inte ses som ett problem av kompisarna. Det var bättre förr?

Hela storyn påminner förresten mycket om Du står inte ensam. Se den också!

/Johnny

imdbfavico

Vännerna (1958)


le-beau-sergeLe Beau Serge (Handsome Serge), 1958, Frankrike

Regi: Claude Chabrol

François (Jean-Claude Brialy) återvänder till sin barndomsby för att vila upp sina sjuka lungor. Han letar upp sin gamla polare Serge (Gérard Blain), men Serge är inte sig lik. Han super på dagarna och tycks vara allmänt olycklig. François ser det som sin livsuppgift att få Serge på fötter igen, vilket inte visar sig lätt då han även måste ta hand om den efterhängsna Yvonne (Michèle Méritz).

François och Serges relation är mycket speciell. Det märks att de  älskar varandra på något sätt ingen av dem riktigt förstår. När Serge ser sin vän efter alla år så kramar han honom hårt och gråter mot hans hals. Han vill ha all uppmärksamhet från honom och blir sur när han inte får det. François vill umgås med sin vän, men det är svårt att bemöta en missbrukare. En rörande film om manlig vänskap och kärlek.

François: Vad har Serge sagt om mig?
Yvonne: Att du är hans enda vän.
François: Hur sade han det?
Yvonne: Oroar du dig för att han tänker på dig?

/Johnny

imdbfavico

Naissance des pieuvres (2007)


waterlilies_Naissance des Pieuvres, 2007, Frankrike

Regi: Céline Sciamma

Det är sommar i förorten. 15-åriga Marie (Pauline Acquart) tittar på en uppvisning i konstsim och får syn på Floriane (Adele Haenel), kaptenen för konstsimlaget, för första gången. Efter den dagen vill Marie inget hellre än att vara i Florianes närhet.
Maries småskumma kompis Anne (Louise Blachère) konstsimmar också. Anne är kär i Françoise, en kille som i sin tur vill komma innanför trosorna på Floriane. Floriane har rykte om sig att vara erfaren (aka hora), men egentligen har hon inte legat med någon. Hon vill gärna bli av med oskulden, men vet inte riktigt vem som ska ska bli den första.

Naissance des pieuvres påminner lite om Fucking Åmål i det att den handlar om en lite udda tjej som blir kär i en av de (hos killarna) populära. Men här finns inte det drag av önsketänkande som jag tycker finns i Fucking Åmål, utan den första kärleken skildras som just så komplex som den kan vara när man är femton, och det inte bara handlar om kärlek eller sex, utan också om hierarkier i grupper: Vem är populär, vem borde man vara med, vad förväntas av en, hur annorlunda får man lov att vara, och vad är verklig vänskap. Karaktärerna är mångfacetterade och trovärdiga. En jättebra film!

/Bobbi

imdbfavico

Juste une question d’amour (2000)


justunequestionJuste une question d’amour, 2000, Frankrike

Regi: Christian Faure

En arg ung man vid namn Laurent (Cyrille Thouvenin) delar lägenhet med sin faghag (Caroline Veyt), låtsas att han är ihop med henne inför sina föräldrar och missköter studierna vid universitetet. Han börjar som trainee hos den unge forskaren Cédric (Stéphan Guérin-Tillié) som har sitt forskningslabb på sin mammas handelsträdgård. Laurent och Cédric sköter om plantor, kollar i mikroskop och blir kära. Cédric kan dock inte tänka sig att vara tillsammans med någon som inte är öppen gentemot sin familj. Men för Laurent är det av förklarliga skäl ingen liten sak att komma ut inför dem.

Jag blev gripen av filmen trots att den är lite sedelärande. Det märks att den riktade sig mot en bred tv-publik och att den har en utbildande ambition. Främst genom diskussionerna mellan Laurents och Cédrics mammor: ”Laurent vill inte vara homosexuell, men han kan inte hjälpa att han är kär i min son.” Det irriterade mig att det framställdes som ett vedertaget faktum att en mamma måste sörja och gråta om hennes son är homosexuell, ungefär som vid en allvarlig sjukdom. Ett litet minus också för den fåniga superfranska dragspelsmusiken, men i det stora hela är det en fin historia, med skådespeleri och manus som håller en hög klass för en tv-film.

/Bobbi

imdbfavico

Le Clan (2004)


leclanLe Clan, 2004, Frankrike

Regi: Gaël Morel

Vid foten av de franska alperna lever tre ganska uppfuckade och uttråkade bröder med ett sinsemellan märkligt och lätt incestuöst förhållande. De tre bröderna är huvudpersoner i var sin del av filmen.

Marc (Nicolas Cazalé), mellanbrodern, är halvkriminell och tar droger, och är i ständig konflikt med pappan som bröderna bor hos. Christophe (Stéphane Rideau) har just kommit ut från fängelset och får jobb på ett slakteri. Han försöker hjälpa sina bröder, men också ta sig bort från den kriminella livsstilen. Olive (Thomas Dumerchez) är den blyge yngsta brodern som saknar sin döda mamma, tränar Capoeira och har ett förhållande med sin kompis Hachim (Salim Kechiouche) i hemlighet.

Temat är intressant, filmen handlar om manlighetens villkor på olika sätt (detta blir extra tydligt i och med att det knappt finns några kvinnor med i filmen). Man får se många nakna män i rätt påträngande scener.
Filmen är frustrerande – det intressanta temat och karaktärerna tas inte helt tillvara. Marc är den mest spännande karaktären och jag tror det hade blivit en bättre film om han hade fått vara huvudperson rakt igenom. Särskilt intetsägande är det i slutet – när filmen slutar tänker man ”jaha”. Olive är visserligen söt och det är några fina scener med honom och hans älskare, men det känns ändå som att berättelsen faller isär och inte blir ordentligt berättad.

/Bobbi

imdbfavico

Het Sol


Plein Soleil, 1960, Frankrike / Italien

Tom (Alain Delon) blir lovad stora summor pengar om han reser till Italien och övertalar rikemanssonen Philippe (Maurice Ronet) att återvända hem till USA. När Tom kommer till Europa blir han och Philippe goda vänner, men Philippes svartsjuka fästmö Marge sätter käppar i hjulet för uppdraget. När inte allt går som tänkt blir Tom desperat och dödar Philippe, och eftersom han är ett geni på att imitera röster och handstilar bestämmer han sig för att ta över Philippes identitet och leva ett liv i överflöd.

Den här thrillern är, liksom nyversionen The Talented Mr. Ripley, baserad på Patricia Highsmiths böcker om psykopaten Tom Ripley. Gastkramande spänning utlovas, men homoerotiken är mycket sparsam här – troligtvis för att den är inspelad på 60-talet. Men trots att de har försökt att förklara Toms beteende med en besatthet av Marge så infinner sig inte någon spänning mellan de två. Inte ens Philippe tycks intresserad av sin fästmö utan lever hellre ungkarlsliv med sin nyfunna manliga vän. I stort känns deras homosociala relation oförklarad av filmen, men å andra sidan är den allt för kort för att lägga någon vikt vid. Vill du se samma historia med ett queert öga, se remaken.

/Johnny

Mon Copain Rachid


moncopainrachid.jpgMon Copain Rachid, 1997, Frankrike

Eric är 9 år och helt besatt av den äldre kompisen Rachids stora kuk. Han vill gärna ta på den och är t.o.m. beredd att betala pengar för det. Det är väldigt svårt att ta upp ämnet barnsexualitet på ett smakfullt sätt utan att bli stötande, och jag tycker den här kortfilmen precis klarar sig över gränsen. Den är rolig och färggrann – ett litet konstverk på 17 minuter. /Imdb/

/Johnny