italienska

Teorema (1968)


Teorema/Theorem, 1968, Italien

Regi & Manus: Pier Paolo Pasolini

En mystisk och vacker gäst kommer till en rik familj och förför alla medlemmar innan han plötsligt försvinner igen. Das ist like überqueer. Men jag förstår dem – Terrence Stamp, som spelar sexobjektet, är verkligen het. Det är familjemedlemmarna som tar första steget: sonen (Andrés José Cruz Soublette) går blygsamt fram till hans säng på natten och kollar trånande på honom, mamman lägger sig naken på balkonggolvet, pappan (Massimo Girotti) ber om att få bli tvättad, dottern tar gästen vid handen och drar upp honom på sitt rum och hushållerskan blir så berörd av att kolla på hans skrev att hon försöker ta sitt liv – då kommer Terrence, som en ängel, och erbjuder sig själv till alla.

Väldigt få ord yttras – det är nästan en stumfilm – men när den sköna ynglingen måste resa iväg igen, berättar alla hur hans närvaro har påverkat dem: alla tycks vara förtvivlade på ett eller annat sätt. Männen i huset ser sitt agerande som något slags socialt självmord, vilket troligtvis (och tyvärr nog) var rätt realistiskt i 60-talets Italien. Men i filmen framstår ändå sexet som naturligt och vackert – nästan religiöst upplysande. En sådan här konstfilm passar inte alla men den erbjuder en vacker hyllning till mänsklig sexualitet. Synd bara att vi inte får se så många man-on-man-scener.

/Johnny

imdbfavico

Ludwig (1972)


Ludwig, 1972, Italien/Frankrike/Tyskland

Regi: Luchino Visconti
Manus: Luchino Visconti och Enrico Medioli

Kung Ludwig av Bavaria (Helmut Berger) är visst känd för att strö pengar omkring sig och pola med kompositören Wagner och men den här filmen/miniserien drar ut på det hela i alldeles för många och långsamma avsnitt. Enligt mig är huvudsaken i det här kostymdramat att Ludwig var gay. Informationen smyger sig på i form av ledtrådar tills det till slut är uppenbart för tittaren: han vägrar gifta sig, han spionerar på den nakenbadande tjänaren Volker och i scenen efter ber han till gud och säger ”hjälp mig!”. Och det snackas om att han söker njutning ” beyond any moral borders”. En dag förlovar han sig med sin kusin för att göra sin mamma nöjd , skaffar mustasch och avskedar den där distraktionen Volker. Men ersättaren Richard (Marc Porel) tänder en ännu starkare eld i Ludwig och när de sover tillsammans i lusthuset en natt förstår man… De hade inte ens behövt visa den där kyssen, men jag klagar då inte. Haha. Ludwig bryter sin långvariga förlovning och börjar leva i dekadens. Åren går och galenskapen kryper sig på. Föreställ dig svartmålade tänder och ett finurligt leende så har du resten av serien. Till slut hamnar han i husarrest för sin egen skull och det slutar aldrig gott för en 1800-talsbög i en 70-talfilm.

Alltså, en sak. Fanskapet är dubbat. Man ser att skådisarna pratar engelska (inte alla dock) men man har val mellan italienska, tyska och franska om man vill se filmen. Jag såg den på italienska med engelska undertexter. Det var okej och jag försökte tänka att ett sånt här kostymdrama säkert hade låtit ännu styltat om jag hade hört det på ett språk jag förstod. Men det var ändå en bra film. Bara lite väl utdragen. Jag föreslår att du kollar på den kortare versionen och hoppas att de inte klippt bort de bästa scenerna.

/Johnny

imdb favico

Kajmanen – B-filmarens revansch (2006)


kajmanenIl Caimano, 2006, Italien

Regi: Nanni Moretti

B-filmsproducenten Bruno (Silvio Orlando) har inte gjort filmer på flera år och han är nu pank och skuldsatt. Dessutom har han nyligen separerat med sin fru och vågar inte berätta det för sina barn. Räddningen tycks komma när Theresa (Jasmine Trinca) – en ung och lovande regissör – kommer fram till honom och lämnar ett manus. Utan att direkt läsa det så ser han sin chans och sätter igång arbetet för att sedan inse att han gör en kontroversiell politisk film om Italiens tidigare premiärminister Silvio Berlusconi.
Jag älskade den här filmen! Den var varm, rolig och kändes trovärdig trots en udda story. Förutom att Theresa är en viktig karaktär som är både snygg, smart och begåvad så får man också, senare i filmen, helt odramatiskt veta att hon har barn med en annan kvinna (spelad av Cecilia Dazzi). I ett pressmeddelande berättar  regissören (som också är en av manusförfattarna) Nanni Moretti om idén bakom detta:

”Det var ett nöje att visa en annan sorts familj på vita duken – att presentera det enkelt, utan att hålla retoriska och ideologiska tal. Från början reagerar Bruno skrattretande hysteriskt [på att Theresa har ett lesbiskt förhållande] men det hindrar honom inte från att fortsätta jobba som vanligt med Theresas film i nästa scen.” [slarvig översättning av mig]

/Johnny

imdbfavico

Het Sol


Plein Soleil, 1960, Frankrike / Italien

Tom (Alain Delon) blir lovad stora summor pengar om han reser till Italien och övertalar rikemanssonen Philippe (Maurice Ronet) att återvända hem till USA. När Tom kommer till Europa blir han och Philippe goda vänner, men Philippes svartsjuka fästmö Marge sätter käppar i hjulet för uppdraget. När inte allt går som tänkt blir Tom desperat och dödar Philippe, och eftersom han är ett geni på att imitera röster och handstilar bestämmer han sig för att ta över Philippes identitet och leva ett liv i överflöd.

Den här thrillern är, liksom nyversionen The Talented Mr. Ripley, baserad på Patricia Highsmiths böcker om psykopaten Tom Ripley. Gastkramande spänning utlovas, men homoerotiken är mycket sparsam här – troligtvis för att den är inspelad på 60-talet. Men trots att de har försökt att förklara Toms beteende med en besatthet av Marge så infinner sig inte någon spänning mellan de två. Inte ens Philippe tycks intresserad av sin fästmö utan lever hellre ungkarlsliv med sin nyfunna manliga vän. I stort känns deras homosociala relation oförklarad av filmen, men å andra sidan är den allt för kort för att lägga någon vikt vid. Vill du se samma historia med ett queert öga, se remaken.

/Johnny

Döden i Venedig


deathinvenice.jpgDeath in Venice / Morte a Venezia, 1971, Italien/Frankrike

Regi: Luchino Visconti (efter boken av Thomas Mann)

Innan 90-talet var sympatiska gayporträtt sällsynta, så vad kan man förvänta sig av en film från ’71 som utspelar sig vid sekelskiftet 1800-1900? Jag vet inte om jag skulle kalla det här en gayfilm. Det handlar om en kompositör (Dirk Bogarde) som åker till Venedig och råkar bli kär i en mycket mycket ung pojke som heter Tadzio (Björn Andrésen). Okej, pojken är väldigt vacker, men mannen blir närmast besatt av honom. Han trotsar pesten som brer sig ut i staden och stannar kvar för att kolla på pojken. Få ord sägs i filmen, men miljöerna och kläderna är vackra nog att titta på. Dessutom får Tadzio en puss på kinden av en jämnårig pojke (Sergio Garfagnoli), så lite värd är den att se. En sån där klassiker som man ska se, I guess. Nu har jag sett den och jag tvivlar på att jag kommer se den igen. Den var nog lite för tung och deprimerande för mig.

/Johnny

imdbfavico

Ljudet från kristallfågeln (1970)


L’Uccello dalle Piume di Cristallo, 1970, Italien/Tyskland

En film om en man som blir vittne till ett överfall.
När de kallar in perversa män till vittneskonfrontationen så blir en transvestit kallad också. En av poliserna säger ”Nej, det där är en transvestit – han ska inte vara bland de perversa!” Haha, för att vara en film från tidiga 70-talets Italien kändes det öppensinnat ;P
En annan grej är en fjollig antikaffärsägare som berättar om ett kvinnligt butiksbiträde som gillade kvinnor. ”Inte för att jag bryr mig då,” säger han fjolligt. ”Jag är väl inte rasist.”

/Johnny

imdb favico