tyska

Petra von Kants bittra tårar (1972)


Die bitteren Tränen der Petra von Kant, 1972, Tyskland

Regi & manus: Reiner Werner Fassbinder

Petra (Margit Carstensen) är en kläddesigner som spelar mer upptagen än hon är. Hon behandlar sin tystlåtna assistent/betjänt Marlene (Irm Hermann) som skit och Marlene ser det kom kärlek. En dag dyker den unga modellen Karin (Hanna Schygulla) upp och Petra blir som förbytt av förälskelse.

Ännu en film om olycklig homosexuell kärlek som blir till sjuklig besatthet och misär. Karin är villig att testa att inleda ett förhållande med Petra men hon säger aldrig att hon älskar henne. Petra är mycket öppen med sina känslor och frustrationen hon känner, när de inte är besvarade, får henne att ta till flaskan. Trots att det är väldigt teatraliskt (allt utspelar sig inne i lägenheten) så är känsloutspelen ändå rätt trovärdiga – eller i alla fall begripliga. En typisk Fassbinder-film.

/Johnny

imdbfavico

Annonser

Westler (1985)


Westler, 1985, Västtyskland (och Östtyskland)

Regi: Wieland Speck
Manus:
Wieland Speck & Egbert Hörmann

Felix (Sigurd Rachman) och hans amerikanska vän Bruce (Andy Lucas) är turister i Östberlin när de stöter på den söta blondinen Thomas (Rainer Strecker). Felix blir kär i honom och de inleder ett förhållande, men som i en askungesaga är Felix tvungen att bege sig hem varje natt för att inte väcka misstankar och riskera att Thomas råkar illa ut i sitt land.

Låt mig påminna om att Östberlin var stängt när den här filmen spelades in. Turister fick gå in i landet begränsade gånger men de som bodde i landet fick inte ta sig över till västsidan. Rainer Strecker, som spelar Thomas, bodde på östsidan på riktigt, vilket gör den här filmen nästan dokumentär. På västsidan är filmen inspelad med modern teknik men på östsidan är allt taget med super-8 film som sedan smugglades över gränsen. En revolutionerande film som visar upp gaylivet på östra sidan med gaybarer och dragqueens och har samtidigt med så mycket rörande romantik. Sen är det lite kul att amerikanen pratar precis som Brüno. För att citera honom: ”Das ist histooorish!”

/Johnny

imdb favico

Ludwig (1972)


Ludwig, 1972, Italien/Frankrike/Tyskland

Regi: Luchino Visconti
Manus: Luchino Visconti och Enrico Medioli

Kung Ludwig av Bavaria (Helmut Berger) är visst känd för att strö pengar omkring sig och pola med kompositören Wagner och men den här filmen/miniserien drar ut på det hela i alldeles för många och långsamma avsnitt. Enligt mig är huvudsaken i det här kostymdramat att Ludwig var gay. Informationen smyger sig på i form av ledtrådar tills det till slut är uppenbart för tittaren: han vägrar gifta sig, han spionerar på den nakenbadande tjänaren Volker och i scenen efter ber han till gud och säger ”hjälp mig!”. Och det snackas om att han söker njutning ” beyond any moral borders”. En dag förlovar han sig med sin kusin för att göra sin mamma nöjd , skaffar mustasch och avskedar den där distraktionen Volker. Men ersättaren Richard (Marc Porel) tänder en ännu starkare eld i Ludwig och när de sover tillsammans i lusthuset en natt förstår man… De hade inte ens behövt visa den där kyssen, men jag klagar då inte. Haha. Ludwig bryter sin långvariga förlovning och börjar leva i dekadens. Åren går och galenskapen kryper sig på. Föreställ dig svartmålade tänder och ett finurligt leende så har du resten av serien. Till slut hamnar han i husarrest för sin egen skull och det slutar aldrig gott för en 1800-talsbög i en 70-talfilm.

Alltså, en sak. Fanskapet är dubbat. Man ser att skådisarna pratar engelska (inte alla dock) men man har val mellan italienska, tyska och franska om man vill se filmen. Jag såg den på italienska med engelska undertexter. Det var okej och jag försökte tänka att ett sånt här kostymdrama säkert hade låtit ännu styltat om jag hade hört det på ett språk jag förstod. Men det var ändå en bra film. Bara lite väl utdragen. Jag föreslår att du kollar på den kortare versionen och hoppas att de inte klippt bort de bästa scenerna.

/Johnny

imdb favico

Love in Thoughts (2004)


Was nützt die Liebe in Gedanken, 2004, Tyskland

Regi: Achim von Borries
Manus: Hendrik Handloegten, Annette Hess

1927, baserad på en sann historia. Den unge amatörpoeten Paul Kranz (Daniel Brühl) och hans rike kompis Günther Scheller (August Diehl)  är ute på landet i familjen Schellers sommarstuga. Paul blir kär i Hilda, den sexuellt utlevande lillasystern till Günther och Günther är kär i Hans (Thure Lindhardt) – en av systerns alla älskare. De båda kompisarna tror att man bara kan ha en sann kärlek i sitt liv och de svär en ed om att den dagen deras hjärtan blir krossade så ska de ta livet av sig själva och de som sårat dem.

Jag blir fascinerad över hur öppna och förstående alla är i den här storyn. Jag hade förstått att Tyskland var en queer plats i början av 1900-talet men här har vi liksom en feministisk polykvinna och en öppet homosexuell kille i övre tonåren. Paul reagerar inte alls speciellt mycket när Günther berättar om sin kärlek och när han och Hans blir påkomna när de hånglar i en vinkällare försöker de inte dölja vad som har hänt. Men ja, det slutar ju tragiskt som ni kanske förstår…

/Johnny

imdb favico

Jules och Jim (1962)


jules jimJules et Jim,  1962, Frankrike

Regi och manus: François Truffaut (efter Henri-Pierre Rochés bok)

Österrikaren Jules (Oskar Werner) och fransmannen Jim (Henri Serre) är bästa vänner och de delar allt. De förälskar sig till och med i samma kvinna: Catherine (Jeanne Moreau). Jules blir den som gifter sig med henne. Men efter andra världskriget – där de två männen strider på olika sidor – så kommer Jim och flyttar in hos Jules och Catherine. Det gifta paret har nu barn men de verkar inte så lyckliga och Catherine är otrogen med många olika män. Hon försöker även förföra Jim, vilket lyckas. När Jules inser att han håller på att förlora Catherine ber han Jim att gifta sig med henne så att de alla tre kan fortsätta umgås och ha hand om barnet tillsammans. Men Catherine verkar bli mer och mer psykiskt instabil och krävande…

En väldigt intressant polyrelation. Jag skulle inte kalla Jules och Jims relation som homoerotisk på något sätt, men de älskar varandra väldigt mycket och de tävlar inte mot varandra om kvinnan.  Sen är ju inte allt happy happy heller, men det är en klassisk film som man kanske borde se någon gång.

/Johnny

imdb favico

Cabaret (1972)


cabaretCabaret, 1972, USA

Regi: Bob Fosse
Manus: Jay Presson Allen

När det kommer till vem som har skrivit den här filmen blir det lite krångligt. Från vad jag tagit reda på är filmen inspirerad av en musikal komponerad av låtskrivarparet Kander och Ebb – och de hade i sin tur baserat sin musikal på en pjäs av John Van Druten, som i sin tur var inspirerad av en bok av Christopher Isherwood. Någonstans har jag också läst att någon Joe Masteroff skrev en pjäs som är inblandad också, men detaljerna skiter jag i. Nu har ni fått era namedroppings.

Storyn är i alla fall att den amerikanska engelskaläraren Brian Roberts (Michael York) kommer till Berlin för att tjäna pengar på språklektioner och samtidigt lära sig lite tyska. Det är 1931 och nazismen växer diskret fram bakom hörnet, men på klubben Cabaret är det frisläppt. Där framträder den karismatiska Sally Bowles (gayikonen Liza Minelli) med sina dans- och sångnummer och när när hon märker att Brian är hennes nya hyresgäst bestämmer hon sig för att förföra honom. Han visar sig dock vara homosexuell, men Sally bestämmer sig för att han bara har haft dålig erfarenhet med kvinnor och fortsätter sina metoder. När hon väl fått honom på kroken träffar hon en mycket rikare man (Helmut Griem) som bjuder in dem båda till lyxliv på landet. Det blir nu osäkert vem som förför vem och ett slags ambivalent polyförhållande växer fram.

Gaydelen i den här filmen känns avslappnad för att vara 1972. Gamla Berlin var känt för att vara öppensinnat och homovänligt och trots att det är en amerikansk film från homofoba 70-talet så känns det som att filmen skulle kunnat vara gjord idag. Jag skulle i och för sig inte haft något emot lite mer passionerad man-on-man action, och det skulle inte heller ska skadat med några fler musikalnummer.

/Johnny

imdb favico

Blecktrumman (1979)


blecktrummanDie Blechtrommel, 1979, Västtyskland/Polen/Frankrike/Jugoslavien

Regi: Volker Schlöndorff
Manus: Jean-Claude Carrière (efter Günter Grass roman)

Vid tre års ålder bestämmer sig Oskar (David Bennent) för att sluta växa och får sin önskan besvarad genom en olycka. Hans favoritleksak är en liten blecktrumma som han ivrigt går och slår på genom hela livet – och får han inte som han vill så skriker han så att glas spricker.

Det är en mycket fascinerande och fantasifull historia om gränsen mellan barndom och vuxenliv och hela tiden i bakgrunden pågår andra världskriget som om det vore vilken vardag som helst. Men det är förstås ett problem för Oskar eftersom han bor i den omstridda tysk-polska staden Danzig (Gdańsk) och hans familj består av tre separata folkslag. Nu kommer den queera delen in: I en scen tidigt i filmen får man se Jan Bronski (Daniel Olbrychski) och Alfred Matzerath (Mario Adorf) stå och prata flirtigt med varandra. Alfred säger ”Vi kasjuber, polacker och tyskar måste hålla ihop” och sen kommer Oskars mamma Agnes (Angela Winkler) och tar dem båda i handen och de vandrar bort tillsammans medan Oskars barnsliga berättarröst säger ”Dessa båda olika, men i fråga om mamma samstämmiga herrar, fattade tycka för varandra och i denna treenighet satte de mig, Oskar, till världen.” Jan är Agnes kusin och detta tabu är en del i att hon gifte sig med den tyska Alfred, men det är ingen rivalitet mellan de två männen som det vanligtvis brukar vara i poly-konstellationer på film – det är snarare så att det är Alfred och Agnes som bråkar med varandra och kusinen Jan försöker få dem att hålla sams. En söt scen är när Jan äter från en sked som Alfred håller i, vilket visar på att de inte bara har ett socialpolitisk överenskommelse utan, som sagt, också  ”tycke för varanda”.  En annan queer parantes är att det nämns att en karaktär som heter Greff (Heinz Bennent) ”tycker om ungdomen; tycker om pojkar bättre än flickor.” Detta är inget man får se utan det är bara ett konstaterande.

/Johnny

imdbfavico

Rebellerna från S:t Petri (1991)


rebellerna-fran-st-petriDrengene fra Sankt Petri, 1991, Danmark/Sverige/Norge/Finland
Regi: Søren Kragh-Jacobsen

Ett gäng unga killar har en hemlig klubb där de jobbar för att förstöra så mycket som möjligt för tyskarna som ockuperat Danmark. Det mesta de gör skulle kunna räknas som små oskyldiga pojkstreck, men när de introducerar den rebelliske och smått efterblivna killen Otto (Nikolaj Lie Kaas) i gänget blir det på dödligt allvar.

Huvudpersonen i dramat tycks vara den unge Lars (Tomas Villum Jensen). Han blir invigd i den politiska klubben genom sin storebror Gunnar (Morten Buch Jørgensen) och det är sedan Lars som introducerar Otto. I Ottos och Lars första möten tyckte jag mig ana lite homoerotik för deras anledning att umgås (tillgång till vapen) tycktes aldrig nog förklaring. Lars blir vid ett tillfälle tvingad att pussa en manlig, tysk officer och han gör det för att rädda Otto.  Sweet! Lars är även flirtig mot den svenska prästen (spelad av svenska skådespelaren Philip Zandén) som bor hemma hos honom.  Men sedan blir han mer och mer jobbigt hetero och börjar dejta storebrorsans flickvän Irene i smyg.

Kvinnor är ofta de som får stå för vettiga argument och ”våld-är-dåligt”-gnäll i filmer, men i den här filmen har Gunnars bästa kompis Søren (Christian Grønvall) den rollen. Søren tycks vara kär i Gunnar och klänger på honom, oroar sig för honom och är beroende av honom. Gunnar ger däremot ingen respons på detta utan är helt och hållet tillägnad Irene. Man kan känna av en viss sorts svartsjuka och orkar man med obesvarad kärlek kan man ju se den här filmen. Den är baserad på en sann historia och man kan ju ana att Søren i filmen och regi-Søren (höhö) är samma person. I övrigt så är det en väldigt spännande film med lagom engagerande manus och skådespel.

/Johnny

imdbfavico

Anders als die Andern


Anders als die Andern, 1919, Tyskland

Paul Körner (Conrad Veidt) är konsertpianist och homosexuell. På grund av detta och att homosexualitet är olagligt råkar han ut för utpressning av småfifflaren Franz Bollek (Reinhold Schünzel). Gång på gång får han betala sig ur knipan och det gör kärlekshistorien med hans lärling Kurt (Fritz Schulz) svårare.

Ja, det står 1919 – du läste rätt. Den här svartvita stumfilmen lyckades till större del mirakulöst räddas från Nazitysklands totalcensur av homosexualitet. Den enda kopian som hittades i Ryssland har restaurerats och satts ihop med hjälp av några stillbilder så att storyn blir sammanhängande. Och det är homopropaganda – underbar och riktigt bra sådan. Psykologen Magnus Hirschfeld pratar om det ”tredje könet” och att homosexualitet är naturligt och inte en sjukdom eller ett brott. Det queera budskapet som förmedlas i texten mellan scenerna känns läskigt modernt – och det gör att nutiden känns läskigt omodern. Man blir så deprimerad när man inser hur HBT-vänligt allt hade kunnat vara idag om inte filmer som denna förstörts och förbjudits.

/Johnny

Coming Out


comingout.jpgComing Out, 1989, Östtyskland

Oj, något så udda som en gayfilm från Östtyskland! Den här handlar om den unge läraren Philipp som försöker ha ett normalt liv med en fru, men han blir förälskad i en annan kille och de inleder ett förhållande trots Philipps fobi för sin egen sexualitet. Jag trodde homosexualitet var förbjudet i DDR men alla homosexuella karaktärer verkar vara öppna med det och på gayklubben är det full fart. Väldigt bra, välspelad och romantisk film och speciellt bra för att den kommer från det land och årtal den gör./Imdb/

/Johnny

Führerns Elit


NaPolA, 2004, Tyskland

NaPolA står för National Political Academy och det var där Nazi-Tyskland uppfostrade sina blivande soldatpojkar. Dit söker den unge boxaren Friedrich trots sin faders missnöje. Friedrich blir vän med den känsliga pojken Albrecht som absolut inte vill vara en del av kriget, men känner sig tvingad av sin pappa. Det är väldigt tydligt – men aldrig uttalat – att Friedrich och Albrecht känner sig dragna till varandra som mer än bara vänner. I en snyftscen så brottas de och det slutar med att de ligger på golvet och kramas och gråter./Imdb/

/Johnny

Walk on Water (2004)


walk on waterLaLehet Al HaMayim, 2004, Israel/Sverige

En israelisk agent får i uppdrag att lära känna ett par barnbarn till en f.d. nazistofficier för att luska ut om han fortfarande lever. Men ett av barnbarnen är en homosexuell kille och agenten är rätt homofobisk, men han måste hålla skenet uppe. Till agentens förvåning växer sig vänskapen mellan dem starkare… Tyska, hebreiska och engelska blandas hejvilt./Imdb/