I hetaste laget (1959)

Some Like it Hot, 1959, USA

Regi: Billy Wilder
Manus: Billy Wilder, I.A.L. Diamond, Robert Thoeren & Michael Logan

Det är 30-tal och den ekonomiska depressionen gör att musikerna Joe (Tony Curtis) och Jerry (Jack Lemmon) har svårt att hitta ett jobb – men om de klär ut sig till damer kanske de kan få jobb i den där damorkestern… När sedan maffian jagar dem blir de definitivt säkra på att förklädnad är nödvändig – så de åker med  Sweet Sues orkester till Florida.

Som vanligt i sådana här könsförväxlingskomedier, så är det ingen som ser igenom förklädnaden – drömscenariot för nästan vilken transperson som helst. Lemmon är underbart charmig som sin kvinnliga roll Geraldine som blir uppvaktad av miljonären Osgood (Joe E Brown) och Marilyn Monroe är klockren som den alkoholiserade och bimbon Sugar Kane (det lär ju finnas 1000 drag queens och porrstjärnor som döpt sig efter henne).

Enligt mig är det här är en av tidernas roligaste filmer – den är knappt homofobisk! – och heteronormativiteten, som gör att ingen kommer på tanken att någon skulle kunna gilla någon av samma kön (”Why would a guy want to marry a guy?”), vägs upp av den sista, genialiska repliken: ”Nobody’s perfect”. Ni kommer förstå när ni ser scenen. It’s le queer!

/Johnny

Brottslig drift (1959)

Compulsion, 1959, USA

Regi: Richard Fleischer
Manus: Richard Murphy (baserat på en bok av Meyer Levin)

Artie (Bradford Dillman) och Judd (Dean Stockwell) är två begåvade och intelligenta tonåringar som ganska tydligt är psykiskt störda också. Man introduceras redan i första scenen till det speciella S&M-förhållande de har till varandra. Judd vill bli befalld och Artie är psykopatisk nog för att kommendera honom att begå brott. Det börjar med en silversked och slutar med… ja, mord.

Judds brorsa Max tycker inte om att han umgås med Artie. Han säger ”Don’t you ever go to a baseball game or chase girls? When I was your age…” och det är hela tiden lite underförstått att Judd är gay och kär i sin kompis. Om känslorna är besvarade får vi aldrig veta, för Artie är en skamlös mytoman. Efter halva filmen börjar rättegångsdramat (där frasen ”I’m a doctor – not a lawyer!” ordagrannt yttras, vilket är roligt för Star Trek-fans som jag) och Orson Welles kommer in i bilden och spelar killarnas advokat. Nu blir frågeställningarna: Är dessa ungdomar friska nog för att avrättas för det sadistiska och meningslösa brott de begått? Har media rätt att döma ut någon i förskott? Vad är ett lämpligt straff för mord? Väldigt intressant, faktiskt.

/Johnny