1964

Becket (1964)


Becket, 1964, Storbritannien/USA

Regi: Peter Glenville
Manus: Edward Anhalt (efter en pjäs av Jean Anouilh)

En film om Henry II, kung av England på 1100-talet (Peter O’Toole), och hans komplicerade relation till vännen Thomas Becket (Richard Burton).

Becket är saxare, vilket gör att han anses vara en olämplig bekantskap för kungen, men som om Henry bryr sig! Kärlek har inga gränser! Han provocerar istället alla genom att göra sin käre Thomas till ärkebiskop. Thomas vill inte få titeln från början men kom sen att se Gud som den högsta auktoriteten. Detta gör kungen svartsjuk eftersom han vill att hans vän ska vara trogen honom.

Kung Henrys mamma säger att han ska sluta sitta i fönstret och vänta på Thomas hela dagarna. Hon tycker att deras relation är ohälsosam men Henry lyssnar inte. Han hatar sin mamma.  Han hatar sin fru och sina barn också. Den enda han älskar är Thomas, säger han. Guuu, vad han säger att han älskar Thomas hela tiden! Det tydligaste exemplet:

”I loved him, I loved him… and I still do! Enough, God! Enough! *vrider sig i plågor och gråter* I’m as useless as a woman! As long as he’s alive, I tremble! I’m the king and yet I shake […] My heart! It’s too fast!”

Thomas känslor för Henry tycks mer ljumma – men man förstår honom. Kungen må ha kärlek att erbjuda men han är effin’ bäng i bollen och mamman kanske har lite rätt ändå. För det hela slutar tragiskt.

/Johnny

imdbfavico

Annonser

This Special Friendship (1964)


Les amitiés particulières, 1964, Frankrike

Regi: Jean Delannoy
Manus: Jean Aurenche & Pierre Bost

Seriös Svartvit Film(tm) om en katolsk internatskola med enbart manliga elever. Jag och Johnny såg först fram emot att följa vad som först verkade vara på väg att bli romans mellan tonåringarna George (Francis Lacombrade) och Alexandre (Didier Haudepin), men så visade det sig att hela filmen istället handlade om Georges affär med åttaåriga barnungen de luxe Lucien (François Leccia). Det man får se av Georges och Luciens så kallade kärlek är Luciens huvud i Georges knä, och historien berättas på ett sånt sätt att det är omöjligt att skönja någon övrig passion mellan paret; ändå är det filmen igenom ett konstant tjat om hur mycket de älskar varandra. När Lucien och Georges tvingas isär reagerar de bägge så starkt negativt att man nästan börjar fråga sig ifall de missförstått saken och i själva verket gråter för att de har fått för sig att deras respektive husdjur har dött eller nåt.

Ur gaysynpunkt är Les Amities Particulières förstås en stor besvikelse eftersom ja, det inte finns nåt gay här, om det nu inte är så att regissören tyckte att bög och pedofil var samma sak. (Mycket möjligt med tanke på att 60-talets ordboksdefinition av homosexualitet var typ ”feminina män som attraheras av andra feminina män och flickaktiga pojkar”.) Men historien i sig är också noll procent engagerande.

Jag kunde njuta av filmen bara för att alla var så sjukt snyggt klädda samt pratade franska – väldigt tydlig och lättförståelig franska dessutom! Men är du inte lika ytlig och franskfixerad som jag finns det inte mycket att hämta här.

/Miriam

imdb