1970

El Topo (1970)


El topo, 1970, Mexiko

Regi & Manus: Alejandro Jodorowsky

Titeln betyder ”mullvaden” på spanska, men jag är osäker på hur den nedgrävda nallebjörnen i början hör ihop med slutet. Något måste regissören, manusförfattaren och huvudrollsinnehavaren Alejandro Jodorowsky haft i åtanke i alla fall, för han är en mästare i symbolik. Hans filmer är vackra men extremt konstiga och ofta brutala. Om du inte klarar av att se djur att dö på film ska du undvika allt han gjort. I den här filmen är det dock mest ”människoblod” som flyger: det är nästan gore. Handlingen är att en cowboy är ute i öknen för att döda alla mästare så att han blir den bästa av dem alla. Han har en flickvän med sig (Mara Lorenzio) som hetsar honom att döda alla och han gör det – trots att de flesta han möter är fromma som lamm.

Något annat som jag förknippar med Jodorowsky är hans queera inslag. Han är gift och har barn men jag antar att allt han gör är för uppmärksamhetens skull, precis som han har med dvärgar, nakna barn och missbildade människor. Ändå känns det befriat från cynism och hån – han vill visa all skönhet i världen och i den här filmen får vi se munkar som dansar med och blir våldsupphånglade av bandidos, en kvinna som sminkar en man, en vis man med kvinnoröst och en kvinnlig cowboy med mansröst (Paula Romo) som förför huvudpersonens flickvän. Om filmen hade klippts ned till en och en halv timma istället för de dryga två timmarna så hade det nog varit den fullpottare som John Lennon tyckte att det var.

/Johnny

imdbfavico

Annonser

The Private Life of Sherlock Holmes (1970)


The Private Life of Sherlock Holmes, Storbritannien, 1970

Regi: Billy Wilder
Manus: Billy Wilder, I.A.L. Diamond

I ett brev som Dr Watson lämnade efter sin död förklarar han att det finns en kista med dokument och att den inte får öppnas förrän han varit död i femtio år. I kistan finns ett äventyr som han aldrig publicerade för att undvika skandal.

Det hela börjar bra, Holmes (Robert Stephens) och Watson (Colin Blakely) har blivit bjudna på den ryska baletten. En rysk madam ger honom ett något skamligt förslag. För att undkomma förklarar Holmes att han förvisso är ungkarl, men en ungkarl som bott ihop med en annan ungkarl under fem väldigt ”glada” år. När Watson sedan fått reda på vad Holmes har sagt blir han arg och förtvivlad eftersom det skulle kosta honom hans karriär om ryktet spreds. Watson tröstar sig med att han har varit med tillräckligt mycket kvinnor för att verkar straight. Holmes däremot blir förnärmad när Watson frågar om hans erfarenheter med kvinnor, och vägrar svara.

Första delen har egentligen ingenting att göra med resten av filmen, som består av ett mysterium som Holmes måste lösa. Som vanligt. En belgisk kvinna med minnesförlust slänger sig i hans armar. Watson är avundsjuk, Holmes vill bara lösa mysteriet så att de kan bli av med henne igen.

Jag vet inte riktigt vad den här filmen vill. Det är inte en dålig film, jag förstår den bara inte. Är det gayryktena som Watson har i åtanke när han inte publicerar äventyret? Varför är ens den första delen med resten? Det finns inga sammanband mellan de två. Det som händer på baletten existerar endast för att tittaren ska börja ifrågasätta Holmes sexualitet. Inget fel med det, men jag vill gärna att saker ska kännas relevanta.

/Hallor

Performance (1970)


performancePerformance, 1970 (inspelad 1968), Storbritannien
Regi: Nicolas Roeg, Donald Cammell

Jag ska inte låtsas som att jag förstår den här filmen – för det gör jag inte riktigt fastän jag har sett den med svensk text, sett en dokumentär om den, läst flera analyser av den samt sett vissa delar igen för att friska upp minnet – och jag ska inte heller försöka återge vad den handlar om i detalj, men jag ska försöka måla upp någon snabb skiss av vad jag tänker om den:

Allt börjar med att Chas (James Fox) är någon gangstertyp och sedan lämnar han det livet och då får han maffian efter sig. Detta håller på i typ en timma, vilket nästan fick mig att stänga av videon, men sedan träffar han Turner (Mick Jagger) och får bo i hans hus och det är då hela filmen egentligen börjar, skulle man kunna säga.

Turner bor med två kvinnor (Lucy och Pherber) och de tycks ha ett slags bisexuellt polyförhållande. Lucy (Michèle Breton) är en androgyn och mörkhårig fransyska som jag flera gånger misstar för att vara Mick Jagger – detta visar sig vara meningen då i en scen då Turner och Chas ligger i samma säng och Turner vänder sig mot Chas och de börjar hångla. Men i sekunden han vänder sig om byter de skådespelare och då är det Lucy som Chas rullar omkring med. Regissörerna leker med oss tittare och får oss att bli förvirrade – vem är vem? Vad är drogrus och vad är verklighet?

Tjejerna tillåts dock ha sina fysiskt bisexuella stunder tillsammans (utan manliga ”stuntmän”) och Pherber (Anita Pallenberg) retar Chas när hon märker att han lider av homofobi och föreslår att han bör testa på att ligga med Turner (läs samtalet nedan). Turner verkar vara kär i Chas och har ett ganska blygt sätt att närma sig honom – i slutet undrar man om inte Turner och Lucy ändå är samma person. Och i en låt i filmen (med musikvideo!) anspelas det på homoerotik, fast då mellan äldre gubbar. Rakt igenom är det queer, queer och queer. Synd bara att det går så segt i början. När filmen väl kommer igång är den estetiskt tilltalande och drogad men fortfarande väldigt svårsmält – inget att sitta och sticka en kofta till, alltså.

/Johnny

imdb2

favico3

Läs ett queert samtal mellan Pherber och Chas här

Ljudet från kristallfågeln (1970)


L’Uccello dalle Piume di Cristallo, 1970, Italien/Tyskland

En film om en man som blir vittne till ett överfall.
När de kallar in perversa män till vittneskonfrontationen så blir en transvestit kallad också. En av poliserna säger ”Nej, det där är en transvestit – han ska inte vara bland de perversa!” Haha, för att vara en film från tidiga 70-talets Italien kändes det öppensinnat ;P
En annan grej är en fjollig antikaffärsägare som berättar om ett kvinnligt butiksbiträde som gillade kvinnor. ”Inte för att jag bryr mig då,” säger han fjolligt. ”Jag är väl inte rasist.”

/Johnny

imdb favico