1971

Söndag, Satans Söndag (1971)


sundaybloodysunday.jpgSunday Bloody Sunday, 1971, Storbritannien.

En förvånansvärt öppen film för att vara från 1971. I och för sig, hippieeran låg inte så långt bak i tiden då. I alla fall, det handlar om ett slags triangeldrama: en ung konstnär har två kärleksförhållanden samtidigt – ett med en äldre kvinna och ett med en äldre manlig doktor. Både kvinnan och mannen är medveten om att konstnären har det andra förhållandet, men de accepterar det mer eller mindre. Filmen är om konstnärens vilja att vara fri. Han vill inte binda sig till någon eller något, och det slutar med att han lämnar dem båda för friheten i USA. Till skillnad från många filmer gjorda i samma era, så är de homo- och bisexuella karaktärerna inte några losers, annat än att den bisexuella killen kan framstå som sort of an asshole…/imdb/

/Johnny

Annonser

Döden i Venedig


deathinvenice.jpgDeath in Venice / Morte a Venezia, 1971, Italien/Frankrike

Regi: Luchino Visconti (efter boken av Thomas Mann)

Innan 90-talet var sympatiska gayporträtt sällsynta, så vad kan man förvänta sig av en film från ’71 som utspelar sig vid sekelskiftet 1800-1900? Jag vet inte om jag skulle kalla det här en gayfilm. Det handlar om en kompositör (Dirk Bogarde) som åker till Venedig och råkar bli kär i en mycket mycket ung pojke som heter Tadzio (Björn Andrésen). Okej, pojken är väldigt vacker, men mannen blir närmast besatt av honom. Han trotsar pesten som brer sig ut i staden och stannar kvar för att kolla på pojken. Få ord sägs i filmen, men miljöerna och kläderna är vackra nog att titta på. Dessutom får Tadzio en puss på kinden av en jämnårig pojke (Sergio Garfagnoli), så lite värd är den att se. En sån där klassiker som man ska se, I guess. Nu har jag sett den och jag tvivlar på att jag kommer se den igen. Den var nog lite för tung och deprimerande för mig.

/Johnny

imdbfavico

Mardrömmen (1971)


Play Misty for Me, 1971, USA

Clint Eastwood spelar huvudrollen och regisserar i den här thrillern som handlar om en radiopratare som får en manipulativ kvinna efter sig. Hans riktiga flickvän har den bitchiga fjollan Jay Jay (Duke Everts) till vän och han är med i kanske 2 minuter. Clints karaktär avfärdar honom och ber honom gå och ragga upp sjömän eller något och Jay Jay svarar ”Oh please, don’t mention seafood!”
Det bästa med filmen är den udda sekvensen med jazzfestivalen – en lång scen som egentligen inte har något med filmen att göra. Ingen höjdarfilm och förutsägbart slut men rätt spännande ändå.

/Johnny

imdbfavico