1979

En Studie i Skräck (1979)


Murder by Decree, 1979, Storbritannien

Regi: Bob Clark
Manus: John Hopkins, Elwyn Jones, John Lloyd

I den här filmen har man låtit Sherlock Holmes (Christopher Plummer) delta i jakten på den hemske Jack the Ripper. Och som vi vet vid det här laget så innebär seriemördare = inte originalstory från Conan Doyle. Det är inte så mycket jag egentligen kan säga om handlingen, det är en seg sörja av hemliga sällskap, medium, intuition, män med makt och kvinnor utan. Och ganska mycket omotiverad slowmotion. Jag var nära att somna framåt slutet.

Holmes åstadkommer egentligen inte så mycket, det känns inte som det i alla fall, för inte deducerar han mycket. Nej, det som Holmes är bäst på i den här filmen är att hela tiden berömma Watson (James Mason), och säga ”my dear fellow” i ca varannan mening, samtidigt som han ser superkär ut. Hans blickar är så kärleksfulla att jag hela tiden förväntar mig hångel, eller i alla fall handhållning. Dessvärre blir det inget av den varan, men däremot en konstig scen där Holmes mosar en ärta på Watsons talrik och Watson blir upprörd.

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta, jag önskar nog egentligen bara att det fanns en nedklippt version av filmen med bara Holmes/Watson så att man slapp allt gegg däremellan.

/Hallor

Annonser

Starsky & Hutch (1975-1979)


Starsky and Hutch, 1975-1979, USA

Skapare: William Blinn (olika regissörer och manusförfattare varje avsnitt)

Starsky och Hutch är bästa vänner och polispartners i den fiktiva staden Bay City. Starsky (Paul Michael Glaser) är mörkhårig och hetlevrad och Hutch (David Soul) är blond och allvarsam, men om man har sett serien vet man att de är väldigt ombytliga. Folk i staden tycks blanda ihop dem och fysiskt tycks det knappt finnas några barriärer mellan dem. De rör varandra hela tiden och de spenderar 75 procent av dagen ihop, enligt Hutchs egna beräkningar: ”…and you’re not even a good kisser”, säger han, varpå Starsky rynkar pannan, lutar sig framåt och frågar helt uppriktigt ”how d’ya know that?”. Över till eftertexterna [avsnitt]. Kombinera det med citatet ”Hey, what’s a little drool among friends, huh?” [avsnitt].Visserligen sägs det efter att Starsky har bett Hutch att sluta dregla på hans bilsäten men det är en ganska antydande kommentar. Det näst sista avsittet av den fyra säsonger långa serien slutar lika öppet för tolkning: Starsky och Hutch dejtar samma tjej, är svartsjuka på varandra men i slutet ställer de sig framför henne och säger att de har kommit på en lösning på problemet. Hon kollar på dem båda, spärrar upp ögonen och säger ”No…no!” och de två vännerna ler och rycker på axlarna som att säga ”din förlust!” och sen går de med armarna runt varandra bort i solnedgången… Okej, inte solnedgången men det är tydligt att de väljer varandra framför henne och jag tolkar det också som att kvinnan tackade nej till en trekant eftersom hon redan var öppen för att dejta dem båda separat.

Det är inte bara jag som tolkar såhär utifrån modern tid – på sjuttiotalet var de kända som ”French kissing prime-time homos” [källa] trots att de inblandade försöker tuta i oss att det är dumt att tolka dem som mer än vänner [källa]. Faktum är att jag i första säsongen faktiskt bara såg dem som vänner – en väldigt trevlig vänskap som man gärna blir inspirerad av. Men sen läste jag en otroligt bra slashnovell och blev fast. Jag tror att deras vänskap är unik och nästan odefinierbar efter vanliga termer. Det är tydligt att de älskar varandra och att de inte har något emot att dejta massor av kvinnor. De är inte homosexuella och inte heller klassiskt bisexuella men de har en avancerad – och väldigt avslappnad – relation till varandra. De är beredda på att offra sina liv och jobb för varandra och i slutet av varje avsnitt har de gjort sig av med sina respektive flickvänner. Jag ska inte gå in på mer analyser runt detta utan berätta mer fakta:

I ett avsnitt är det en (vad jag tolkar som) transkille med (spelad av Kristy McNichol). Han  är kanske 12-14 år och kallar sig själv för Pete men egentligen heter han Molly. Starsky och Hutch lär sig sakta acceptera detta och köper killkläder till honom och lär sig kalla honom efter det namn han föredrar. McNichol spelar tomboy i ett annat avsnitt också. Annars är det mycket transvestiter i bakgrunden i många avsnitt och flera skämt om att Starsky och Hutch skulle passa i klänning. Ett avsnitt är faktiskt så öppet att det handlar om att en kollega till dem (Art Fleming) har varit bisexuell i garderoben och det kommer ut först när han blivit mördad. I avsnittet sedan får Starsky möta sin homofobi (Hutch verkar mer avslappnad), besöka en gayklubb och de pratar till och med med en gayrättsaktivist och samtalet dem emellan skulle kunna utspela sig idag trots att det är från 1977. Starsky och Hutch är också nära vän med den ganska flamboyanta barägaren Huggy som agerar tjallare i nästan varje avsnitt. Han är en väldigt asexuell karaktär och till och med skådespelaren Antonio Fargas ifrågasätter hans sexualitet. Hur som helst är det en väldigt charmig actionserie som under åren förvandlas till en komedidramaserie. Den må vara lite fånig ibland men som helhet är den kvalitativ och underhållande.

/Johnny

imdb

Blecktrumman (1979)


blecktrummanDie Blechtrommel, 1979, Västtyskland/Polen/Frankrike/Jugoslavien

Regi: Volker Schlöndorff
Manus: Jean-Claude Carrière (efter Günter Grass roman)

Vid tre års ålder bestämmer sig Oskar (David Bennent) för att sluta växa och får sin önskan besvarad genom en olycka. Hans favoritleksak är en liten blecktrumma som han ivrigt går och slår på genom hela livet – och får han inte som han vill så skriker han så att glas spricker.

Det är en mycket fascinerande och fantasifull historia om gränsen mellan barndom och vuxenliv och hela tiden i bakgrunden pågår andra världskriget som om det vore vilken vardag som helst. Men det är förstås ett problem för Oskar eftersom han bor i den omstridda tysk-polska staden Danzig (Gdańsk) och hans familj består av tre separata folkslag. Nu kommer den queera delen in: I en scen tidigt i filmen får man se Jan Bronski (Daniel Olbrychski) och Alfred Matzerath (Mario Adorf) stå och prata flirtigt med varandra. Alfred säger ”Vi kasjuber, polacker och tyskar måste hålla ihop” och sen kommer Oskars mamma Agnes (Angela Winkler) och tar dem båda i handen och de vandrar bort tillsammans medan Oskars barnsliga berättarröst säger ”Dessa båda olika, men i fråga om mamma samstämmiga herrar, fattade tycka för varandra och i denna treenighet satte de mig, Oskar, till världen.” Jan är Agnes kusin och detta tabu är en del i att hon gifte sig med den tyska Alfred, men det är ingen rivalitet mellan de två männen som det vanligtvis brukar vara i poly-konstellationer på film – det är snarare så att det är Alfred och Agnes som bråkar med varandra och kusinen Jan försöker få dem att hålla sams. En söt scen är när Jan äter från en sked som Alfred håller i, vilket visar på att de inte bara har ett socialpolitisk överenskommelse utan, som sagt, också  ”tycke för varanda”.  En annan queer parantes är att det nämns att en karaktär som heter Greff (Heinz Bennent) ”tycker om ungdomen; tycker om pojkar bättre än flickor.” Detta är inget man får se utan det är bara ett konstaterande.

/Johnny

imdbfavico

Star Trek (1979)


star trek motion pictureStar Trek: the motion picture, 1979, USA

Regi: Robert Wise
Manus: James Schamus, Harold Livingston och
Gene Roddenberry (Skaparen av ”Star Trek”)

Jim Kirk (William Shatner) återvänder till sitt gamla rymdfartyg Enterprise för att kämpa mot elaka aliens. Hans gamla själsfrände Spock (Leonard Nimoy) kommer också tillbaka från sin hemplanet Vulcan där han i många år blivit tränad i att förtränga sina mänskliga sidor. Kirk känner inte igen honom – han visste att hans vän kunde vara kall och logisk men nu säger han inte ens ‘hej’. Nu har en timma av filmen gått. Resten av filmen får vi se långsamma panoreringar över airbrush-målade miniatyrer (otroligt mycket vackrare än nutidens datorgjorda – no kidding!) och i slutet blir alla slash-fans överlyckliga över Spocks nära-döden-insikt. Trots att det är en ganska seg film och att musiken är rippad från Star Wars-filmen som kom två år innan, så har den tillräckligt med kaleidoskop-projektioner, retro-futuristisk pseudo-vetenskaplig filosofi och homoerotik för att göra mig lycklig. Som man brukar säga: jag ger den en stark trea!

/Johnny

imdbfavico

The Wanderers – Gänget (1979)


wanderers.jpgThe Wanderers, 1979, USA

Om ungdomsgäng i New York i början av 60-talet. Skinheads mot italienare mot svarta mot asiater – alla bråkar. Själva filmen går ut på att de ska – istället för att slåss – mötas i en stor American football-match och därmed avgöra vilka som är ”vinnarna”. The Wanderers är italienare och de framstår som det minst sympatiska gänget av alla. Medlemmen Joey (John Friedrich) blir räddad ifrån stora tuffa skinheads (som i filmen kallar sig själva Baldies) av den långa och fåordige Perry (Tony Ganios). Romantik uppstår. Sedan möts de igen när deras fingrar snuddar vid varandra på hissknappen i huset de båda bor i. I slutet flyr de tillsammans till San Francisco för att Joeys pappa är våldsam och Perrys mamma är alkoholist. Trots detta uppenbara kärlekspar måste de blanda in en värdelös kvinnokaraktär som Joey blir kär i utan anledning./Imdb/

/Johnny