2000

Vägen till El Dorado (2000)


The Road to El Dorado, 2000, USA

Animationsbolag: DreamWorks
Manus: Terry Rossio & Ted Elliot

Tulio och Miguel är två småskojare som spelar (fuskar) till sig en skattkarta. De kommer till El Dorado – landet fyllt av guld. Där tror befolkningen att de är gudar så de blir väl omhändertagna. Men Miguel får lite hybris och kräver massor av saker så de måste jobba hårt för att inte bli påkomna.
Okej, så vad är gay med den här tecknade filmen då? Hmm… jag vet inte var jag ska börja för det är så tydligt att de gjort Miguel och Tulio till älskare. De är fysiska med varandra, uttrycker kärlek (-You’ve made my life an adventure -You’ve made my life rich!), badar nakna tillsammans i en het källa, de sover i samma säng, Elton John gör soundtracket… men! enter standard-bruttan: en kaxig läckerbit som förför Tulio för att komma åt guldet. Suck. Hon passar på när Miguel är borta för några sekunder och Tulio börjar gråta av saknad, då kommer hon och masserar honom sensuellt och först är han helt ”Noo” och sen faller han för henne. Blä! Förolämpande. Kvinnor har sex för guld och män kan inte motstå frestelser. Jahapp. Miguel blir i alla fall svartsjuk och går omkring själv. ”I have to get back with Tulio, we’re partners!”. Han ser heteroparet hångla och då säger han högt för sig själv: ”Forget Tulio!”. Men i slutet beger sig ändå alla tre iväg i solnedgången och Elton John sjunger ”Someday we’ll meet again as if our love was new…”

/Johnny

imdb favico

Annonser

The League of Gentlemen (1999-2002)


The League of Gentlemen, 1999-2002, Storbritannien

Regi: Steve Bendelack
Manus: Mark Gatiss, Steve Pemberton, Reece Shearsmith, Jeremy Dyson

En humorserie som utspelar sig i den fiktiva byn Royston Vasey i norra England, där alla invånare och besökare spelas av samma grupp av män (Mark Gatiss, Steve Pemberton, Reece Shearsmith, Jeremy Dyson). Som det ofta blir när män gör kvinnoroller blir allt automatiskt ganska queert men ibland drar de det ett extra varv som tex en man som spelar kvinna som klär ut sig till man ligger med en man som är utklädd till kvinna. Dessutom finns det ett antal homosexuella karaktärer, och en av de återkommande karaktärerna är transsexuella taxichaffisen Babs.

Det känns rätt uppenbart att serien varit en inspiration till tex Little Britain, men dessvärre är det inte riktigt ett format som funkar för mig. Jag tycker helt enkelt inte att det är roligt, trots min svaghet för mark Gatiss. Kanske är det pga det pålagda skrattet.

/Hallor

Two of Us (2000)


Two of Us, 2000, USA

Regi: Michael Lindsay-Hogg
Manus: Mark Stanfield

Lika bra att recensera en till Beatles-film när jag ändå är inne i det. Den här är en fiktiv story som spekulerar i vad som skulle hända om John Lennon och Paul McCartney träffades i New York 1976. Det mesta utspelar sig uppe i Johns helvita lägenhet och dialogen är ett ganska lyckat försök i att härma deras jargong och referera till riktiga händelser. Aidan Quinn är trovärdig som Paul, både till utseende, gester och röst men Jared Harris är tyvärr inte speciellt övertygande på något hörn av John. Ian Hart porträtterade honom så mycket bättre i Backbeat och The Hours and Times så jag hade satt min ribba ganska högt. I vilket fall som helst är det en otroligt homoerotisk laddning (Ho yay!) mellan männen och till sist [spoiler] blir vi belönade med en kyss [/spoiler].

Detta är inget annat än filmatiserad fan fiction och jag känner mig väldigt dirty som kollar på det. Det känns lite som att läsa skvallertidningar: det är rena spekulationer men folk går på det ändå. Själv visste jag att detta var fiction redan från början men jag var ändå tvungen att påminna mig själv om det då och då och sluta fånle åt deras underbara möte.

/Johnny

imdb favico

Le Roi Danse (2000)


Le Roi Danse (Internationell titel: The King is Dancing), 2000, Frankrike/Tyskland/Belgien

Regi: Gérard Corbiau
Manus: Ève de Castro, Andrée Corbiau

Det är 1653. Den unge hovkompositören Jean-Baptiste Lully (Boris Terral) blir kär i den dansande tonårskungen Louis XIV (Emil Tarding). 1661 är kungen 22 år (nu porträtterad av Benoît Magimel) och redo att ta över tronen. När kungen gifter sig gör Lully det också: med en kvinna som han inte bryr sig om. Kvinnans beundrare försöker övertala henne att lämna Lully: ”Han ligger med pojkar och besöker horor!” Ja, det gör han sannerligen. Han låtsasgifter sig med pjäsförfattaren Molière (Tchéky Karyo) och blir varnad när han är för kärvänlig med en transkvinna. Man får även se honom hångla (och sen underförstått ha sex) med en blond kille på en ”sexklubb” men kompositörens kärlek är alltid tillägnad kungen och dennes dans. När kungen ligger med en kvinna så blir Lully helt galet svartsjuk och rider runt och slår med sitt svärd i luften. ”Utan honom är jag ingenting! Han är meningen med mitt liv” säger han. En dag när Louis är döende kommer Lully och spelar utanför hans dörr i ett dygn. Louis överlever mirakulöst men trots detta får man knappt se kungen uttrycka sin kärlek för Lully.

I början av filmen förväntade jag mig att det så småningom skulle växa fram en romans men det tycks vara en enkelriktad kärlek som sträcker sig över årtionden och det blir en riktig grekisk tragedi. Filmen är estetiskt vacker men väldigt opersonlig och de stressade framåthoppen i tid gör mig förvirrad. Det är som att de kapat alldeles för många scener som känns relevanta för storyn och detta förstör mycket. Men… på plussidan har vi en väldigt snygg, maktgalen och bisexuell kompositör som får vara huvudrollen i en pampig, fransk musikfilm. Mitt slutbetyg stannar på en stadig trea.

/Johnny

imdb favico

Juste une question d’amour (2000)


justunequestionJuste une question d’amour, 2000, Frankrike

Regi: Christian Faure

En arg ung man vid namn Laurent (Cyrille Thouvenin) delar lägenhet med sin faghag (Caroline Veyt), låtsas att han är ihop med henne inför sina föräldrar och missköter studierna vid universitetet. Han börjar som trainee hos den unge forskaren Cédric (Stéphan Guérin-Tillié) som har sitt forskningslabb på sin mammas handelsträdgård. Laurent och Cédric sköter om plantor, kollar i mikroskop och blir kära. Cédric kan dock inte tänka sig att vara tillsammans med någon som inte är öppen gentemot sin familj. Men för Laurent är det av förklarliga skäl ingen liten sak att komma ut inför dem.

Jag blev gripen av filmen trots att den är lite sedelärande. Det märks att den riktade sig mot en bred tv-publik och att den har en utbildande ambition. Främst genom diskussionerna mellan Laurents och Cédrics mammor: ”Laurent vill inte vara homosexuell, men han kan inte hjälpa att han är kär i min son.” Det irriterade mig att det framställdes som ett vedertaget faktum att en mamma måste sörja och gråta om hennes son är homosexuell, ungefär som vid en allvarlig sjukdom. Ett litet minus också för den fåniga superfranska dragspelsmusiken, men i det stora hela är det en fin historia, med skådespeleri och manus som håller en hög klass för en tv-film.

/Bobbi

imdbfavico

Boy’s Choir (2000)


boys-choirDokuritsu shonen gasshôdan, 2000, Japan

Regi: Akira Ogata

Michio (Atsushi Ito) skickas till ett barnhem efter att hans pappa plötsligt vaknat från en koma och strax därefter dött. Till skillnad från vanliga barnhemsdraman så är ledarna på detta barnhem omtänksamma och bryr sig om sina pojkar: de ger dem en mening med livet i form av körsång. Michio är tystlåten, stammar och har ingen vidare bra röst, men den feminina pojken Yasuo (Sora Tôma) fattar tycke för honom direkt och erbjuder sig att försvara honom och vara hans röst. Yasuo är den enda i kören som fortfarande inte hamnat i målbrottet och kan därför sjunga väldigt höga och kristallklara toner. Hans dröm är att bli antagen till Wiener Sängerknaben (Wiens världskända gosskör), men när han kommer tillbaka till hemmet efter sommaren har hans röst förändrats…

Det här är en väldigt udda och morbid film. I början går den lite för långsamt och sista minutrarna går alldeles för snabbt, men vackra scener och intressanta personporträtt håller den vid liv.  Storyn kan ses som queer på olika sätt: det första och mest uppenbara är att det finns en kärlekshistoria mellan Michio och Yasuo – även om den aldrig blir mer fysisk än smekningar – men den har även ett slags transtema: Yasuo blir helt förtvivlad när han kommer in i målbrottet och märker hur han börjar förändra sig och bli mer lik de andra pojkarna. Jag som transperson kan absolut relatera till sorgen att veta att ens kropp aldrig (mer) kan bli som man vill, och att lyckas skildra detta på ett bra sätt är ganska unikt.

/Johnny

imdb2

Cecil B. DeMented (2000)


cecilbdemented.jpgCecil B. DeMented, 2000, USA/Frankrike

Regi: John Waters

Yay@ queer cinema! John Waters har gjort ännu en smaklös och färgsprakande svart komedi (nej, det är inte motsägelsefullt!). Den handlar om en politisk filmgrupp vars liv är fullt dedikerade till independentfilmrörelsen. De ska krossa Hollywood och en del av planen är att kidnappa största skådespelardivan Honey Whitlock och få henne att spela huvudrollen i deras budgetbefriade film. Det blir ett krig mellan B-filmsregissören Cecil B. DeMented och de stora filmbolagen, och medan allt blodspill pågår ser Cecil’s filmteam till att kameran rullar.

Hela filmen är queer och sexuella lustar sprakar åt alla håll (de måste leva i celibat tills filmen är klar och alla är kåta på alla!) men det finns faktiskt en gay (åtminstone bi) kille och hans kompis är arg på samhället för att det tvingade honom att bli straight. Det finns även en butch-tjej och en FTM (eller en skäggig maskulin kvinna). Jag kan inte bestämma mig om filmen var dålig eller bra, men ändamålen helgar medlen! Och jag skrattade faktiskt så jag grät av lycka.

/Johnny

imdbfavico


Forgive and Forget (2000)


forgiveandforget.jpgForgive and Forget, 2000, Storbritannien

Regi: Aisling Walsh

En väldigt straight-acting kille (Steve John Shepard) är kär i sin bästa kompis (John Simm) och gör allt för att krossa hans förhållande med flickvännen. Filmen är välspelad och han som spelar kompisen Theo gör det med väldig inlevelse. Karaktärerna i filmen blir väldigt levande fastän manuset inte alltid går att ta seriöst. Det jag gillade mest med filmen var att den utspelade sig i en sån udda miljö (en hamnstad i England) och att huvudpersonen var en sån ”otypisk bög”. Han var känslokall och jobbade bland homofoba byggarbetare. Ännu ett plus med filmen är att den har ett ganska oväntat slut. Man märker att den är gjord för TV, men den klarar sig ändå undan B-stämpeln.

/Johnny

imdbfavico

Remember the Titans (2000)


rememberthetitans.jpgRemember the Titans, 2000, USA

Det var 1000 år sen jag såg den här filmen. Jag minns inte handlingen. Enligt IMDB är den baserad på verkliga händelser och handlar om det första football-laget i USA med både svarta och vita spelare. Det enda JAG kommer ihåg är att en av killarna (Kip Pardue) i laget är gay. Han kommer aldrig ut eller så, utan attackkysser en annan kille i ett omklädningsrum samt har långt hår och kommer från Kalifornien. I början har de andra killarna i laget lite svårt för hans gayighet. Dock kommer de över det fort eftersom han är en så grym spelare. Aww.

Filmen utspelar sig på 70-talet och då var långt hår på män = homosexuell. Jag vet däremot inte vad som var så gay med Kalifornien då, men nåt är det i alla fall för kodordet för bög i Remember the Titans är just ‘californian’.

Om man gillar sportfilmer gillar man antagligen Remember the Titans. Jag gillar inte sportfilmer. /Imdb/

/Miriam

Wild Zero (2000)


wild-zeroWild Zero, 2000, Japan

En queer japansk skräck-sci-fi-komedi. Aliens invaderar planeten och rockikonen Guitar Wolf kämpar emot zombies och ger tips åt rockabilly-killen Ace (Masashi Endô) och uppmuntrar honom till homosexuellt umgänge med den androgyna thailändska pojken Tobio (Kwancharu Shitichai). Otroligt rolig film.

/Imdb/

/Johnny

Tillsammans (2000)


Tillsammans, 2000, Sverige

Förutom att det här är en fantastisk film om några människor i ett kollektiv på 70-talet så har den även några gaykaraktärer. En lesbisk, en bög och en kille som blir omvänd till bisexuell ;) Svensk synd när den är som bäst.

/Imdb/

/Johnny

Borstal Boy


borstal boyBorstal Boy, 2000, Storbritannien/Irland

Regi: Peter Sheridan (efter en bok av Brendan Behan)

En väldigt vacker och romantisk film om en irländsk nationalistisk pojke som hamnar i ungdomsfängelse i England under andra världskriget. Där uppstår kärlek till både en annan pojke och ”fängelsedirektören”s dotter. Sååå söt film. Hade dock svårt att förstå irländskan ibland, då jag kollade på filmen utan textning.

/Johnny

imdb

Quills (2000)


Quills, 2000, USA/Storbritannien/Tyskland

En film om den bisexuella sadisten Marquis de Sades (Geoffrey Rush) vistelse på mentalsjukhus i slutet av 1700-talet. Han erbjuder sex till prästen (Joaquin Phoenix), ber frun köpa dildos till honom, skriver snuskiga manus som hans beundrarinna smyger iväg med för att publicera och han sätter upp en obscen pjäs som gör folk upprörda. I pjäsen är det bl.a. man som spelar en kvinna som haft lesbiska erfarenheter med en nunna.

Mer queert: En prostituerad kvinna (Lisa Hammond) försöker få en annan kvinna att köpa hennes tjänster (”om jag kan tillfredsställa mig själv kan jag tillfredsställa dig! Du vet inte vad du går miste om!”). Det är också med någon trekant med två killar och en tjej men jag har glömt detaljerna runt det. Det är i alla fall lite blandat queer men mest är det heterosexuellt.

/Johnny

imdbfavico