Benedict Cumberbatch

Stuart: A Life Backwards (2007)


Stuart: A Life Backwards, 2007, Storbritannien

Manus: Alexander Masters
Regi: David Attwood

Alexander Masters (Benedict Cumberbatch) jobbar på ett härbärge för hemlösa när det plötsligt stängs. I arbetet för att försöka få det öppnat igen får han kontakt med Stuart Shorter (Tom Hardy), en alkoholiserad, drogberoende, psykotisk hemlös. Alexander fascineras av hans livshistoria och bestämmer sig för att skriva en bok om honom.

Jag blev väldigt gripen av den här filmen, men det tog mig ett tag att bestämma mig för om det var en film som passade för den här bloggen eller inte. Det är egentligen inte en gayfilm, det är ingen homoerotisk stämning, det finns inga gaykaraktärer inslängda nånstans. Men jag tror att den ändå kan vara av intresse, för den frångår den vanliga klyschiga ”heterosexuell man som vill vinna tävlingen och vinna tjejen”. Det handlar om en fin vänskap mellan två väldigt olika män. Eller som Tom Hardy säger i en intervju:

”Two people meet, they become friends, one of them decides to write a book about the other, and through this they find out more about themselves and life and love and understanding.”

De umgås massvis, dricker ihop, sover ihop, håller händer. Alexander dömer aldrig, försöker aldrig förändra Stuart, han vill bara förstå och finnas där för honom. Och nog finns det en himla massa kärlek med i leken, även om den inte är av den erotiska sorten.

/Hallor

Annonser

Sherlock (2010)


Sherlock, 2010, Storbritannien

Regi: Paul McGuigan
Manus: Mark Gatiss och Steven Moffatt, baserat på böckerna av Arthur Conan Doyle

Sherlock Holmes (Benedict Cumberbatch) är en asexuell asocial högfunktionell sociopat vars största fiende är tristess och som löser brott bara för att det är kul. John Watson (Martin Freeman) är en sjukpensionerad före-detta militärdoktor som just kommit tillbaka från Afghanistan och som slits mellan att sakna den spänningen och att bara vilja leva ett lugnt liv. En gemensam vän för dem samman och… skev musik uppstår.

Till skillnad från tidigare tolkningar så utspelar sig serien i nutid. Istället för telegram och calling cards så sms:as och bloggas det på längden och tvären. Men det är mer än så som har uppdaterats. Omvärldens syn på och tolerans av tex homosexualitet har ju som bekant förändrats en hel del sen sent 1800-tal, och om en man är helt ointresserad av kvinnor och bor tillsammans med en annan man så är ju den logiska slutsatsen att han antagligen inte är straight. Vilket är precis hur personer i Sherlock och Johns omgivning tolkar det. Och Sherlock och John själva, i princip:

John: You don’t have a girlfriend, then?
Sherlock:
Girlfriend? No, not really my area.
John:
Oh right then. [pause] Do you have a boyfriend? Which is fine, by the way –
Sherlock:
I know it’s fine.
John:
So you’ve got a boyfriend?
Sherlock:
No.
John Watson:
Right, okay. You’re unattached, just like me. Fine. Good.
Sherlock:
John, erm. I think you should know that I consider myself married to my work and while I am flattered by your interest I’m –
John:
No –
Sherlock:
– really not looking for anyone –
John:
No. I’m not asking – no. I was just saying. It’s all fine.
Sherlock:
Good. Thank you.

~tension

Det är inte bara homoerotiken som gör den här serien till en vinnare, den är helt otroligt välgjord! Manuset är på topp och det går många gånger så snabbt att jag nästan måste pausa för att låta hjärnan komma ikapp. Cumberbatchs Sherlock är ofta väldigt creepy, till och med mer än Jeremy Bretts tolkning, han visar vanligtvis väldigt lite känslor men kan vara väldigt manipulativ då han tex ofta spelar mer “normal” än vad han är bara för att få fram fler ledtrådar eller andra fördelar.

Manusförfattaren Mark Gatiss (bonusinfo: gay) har även en medelstor roll som [spoiler] Sherlocks bror Mycroft [/spoiler]. Lestrade, polisen från Scotland Yard som är den som kommer till Sherlock för hjälp allt som oftast spelas av Rupert Graves.

Säsong ett består av tre st 90-minutersavsnitt, säsong två kommer hösten 2011.

/Hallor