Juste une question d’amour, 2000, Frankrike
Regi: Christian Faure
En arg ung man vid namn Laurent (Cyrille Thouvenin) delar lägenhet med sin faghag (Caroline Veyt), låtsas att han är ihop med henne inför sina föräldrar och missköter studierna vid universitetet. Han börjar som trainee hos den unge forskaren Cédric (Stéphan Guérin-Tillié) som har sitt forskningslabb på sin mammas handelsträdgård. Laurent och Cédric sköter om plantor, kollar i mikroskop och blir kära. Cédric kan dock inte tänka sig att vara tillsammans med någon som inte är öppen gentemot sin familj. Men för Laurent är det av förklarliga skäl ingen liten sak att komma ut inför dem.
Jag blev gripen av filmen trots att den är lite sedelärande. Det märks att den riktade sig mot en bred tv-publik och att den har en utbildande ambition. Främst genom diskussionerna mellan Laurents och Cédrics mammor: ”Laurent vill inte vara homosexuell, men han kan inte hjälpa att han är kär i min son.” Det irriterade mig att det framställdes som ett vedertaget faktum att en mamma måste sörja och gråta om hennes son är homosexuell, ungefär som vid en allvarlig sjukdom. Ett litet minus också för den fåniga superfranska dragspelsmusiken, men i det stora hela är det en fin historia, med skådespeleri och manus som håller en hög klass för en tv-film.
Regnbågsrullen 