Colin Firth

En enda man (2009)


A Single Man, 2009, USA

Regi: Tom Ford

Manus: Baserad på en bok av Christopher Isherwood, screenplay av Tom Ford och David Scearce

1962. Professor George Falconers (Colin Firth) livskamrat (Matthew Goode) sedan sexton år har omkommit i en bilolycka och världen har blivit dränerad på ljus. Flashbacks från parets långa tid tillsammans infiltrerar verkligheten och gör det svårt för George att ens ta sig igenom det som han tänker ska bli den sista dagen i hans liv. Men i föreläsningssalen sitter Kenny (Nicholas Hoult) och ser på honom med stora ögon, och bästa vännen Charley (Julianne Moore) väntar hemma på att han ska leverera ginet till hennes tonic.

Detta är en film med överraskande vändningar, gripande samtidigt som den får en att skratta när det är som mest tragiskt. Den utspelar sig under en enda dag, och jag älskar hur den liksom är gestaltad inifrån; hur Georges sinnesstämning påverkar hur världen ser ut. Mörkret ligger tätt, tills något, någon lyckas ta sig igenom och får ljuset att bryta in. Och minnena av älskaren är i sprakande fullfärg.

Johnny undrade hur gay den här filmen är och jag svarar: I min bok är den tamejtusan den perfekta gayfilmen. Vackra scener med vackra män, en bra och intelligent story med humor om människor som känns verkliga… Kanske inte det lyckliga slut man kunde önskat, men man kan väl inte få allt I guess!

/Bobbi

Annonser

Sanna lögner (2005)


sanna-lognerWhere the Truth Lies, 2005, Kanada/Storbritannien

Regi: Atom Egoyan (efter Rupert Holmes roman)

En erotisk thriller om journalisten Karen (Alison Lohman) som i början av 70-talet söker upp sin gamla barndomsidol Vince (Colin Firth) för att ta reda på vad som egentligen hände när han och showbizkollegan Lanny (Kevin Bacon) blev misstänkta för att ha mördat en ung kvinna femton år tidigare. Eftersom båda männen hade alibi och friades vill Karen reda ut allt en gång för alla och skriva en bok om händelsen. Lanny är dock bestämd att skriva sin egen historia, men av en slump råkar Karen hamna på samma plan som honom och det är omöjligt att inte blanda sig i och bli en del av boken.

Det märks att den här filmen är från Kanada för gayinnehållet kräver sin plats, vilket sällan tillåts utan kompromisser i Hollywood. Karen överraskar sig själv med att tända på tjejer och genom detta får vi även en lesbisk sexscen (visserligen under drogpåverkan…). Utöver detta har vi Lanny och Vince som har en nära och homoerotisk partnerrelation där trekanter och sexorgier tycks vara vanliga inslag. Men gräver man djupt så deras vänskap är mer problematisk än så.

Det här är en typisk TV-film som går sent på natten. Det är synd att allt är så pinsamt halvdåligt, annars hade det varit en smart deckare i L.A. Konfidentiellt-stil. Malplacerat skådespel från huvudrollsinnehavaren Lohman och cheesy recitationer från originalboken drar ned betyget från en 4:a till en 3:a, men ett litet plus för hett gayinnehåll och den som castade Bacon och Firth – utan dem hade filmen stannat på en 2:a.

/Johnny

imdbfavico

Apartment Zero (1989)


Apartment Zero, 1989, Storbritannien/Argentina

Adrian LeDuc (Colin Firth) hyr ut sin mentalsjuka mammas rum och den flirtiga och trevliga hunken Jack (Hart Bochner) flyttar in. Det homosexuella intresset verkar mycket ömsesidigt, men det är värsta angsty och Adrian vill ha Jack för sig själv medan Jack är bisexuell och knullar runt. Adrians intresse för Jack blir i alla fall snart en besatthet men han anar också att hans hyresgäst döljer något för honom. Omgiven av skumma grannar (bl.a. en transkvinna som alla oförklarligt hatar) och ingen att lita på blir Adrian bara mer och mer paranoid och lik sin mamma.

Alltså, hahahahahahahha! Jag vet verkligen inte vad jag ska säga om den här filmen. Jag vet inte om den var extremt dålig eller en av mina favoritfilmer. Colin Firth är så jävla söt och bra och homoerotiken är så tillfredsställande, men i övrigt är allt bara så jävla skumt och teatraliskt. Jag blev livrädd redan första minutrarna på grund av den skumma musiken och det skrämmande usla skådespeleriet från vissa skådespelare. I slutet blev allt så extremt att jag bara kunde skratta. Vissa scener förväntade jag mig att någon skulle vakna upp ifrån som om det vore en dröm, men filmen bara fortsatte. När filmen tog slut kunde jag bara skaka på huvudet och flina. Det bara osade B-film och homo- och transfobi. Jag vet fortfarande inte vad jag ska tycka.

/Johnny

Mamma Mia!


Mamma Mia!, 2008, USA/Storbritannien/Tyskland

En ABBA-baserad musikal om Sophie (Amanda Seyfried) som är 20 år, bor med sin mamma på en liten ö i Grekland och är på väg att gifta sig. Men innan hon skaffar ett eget liv och familj så vill hon veta vem hennes mystiska pappa är. I smyg läser hon sin mammas gamla dagbok, hittar tre män som skulle kunna vara potentiella fäder och skickar sedan bröllopsinbjudan till dem utan mammas vetskap. När de alla dyker upp på ön är förvirringen stor.

Jag gick ut med ett stort leende på läpparna efter den här filmen. Jag hade inte höga förväntningar alls för det var ju liksom en musikal – kan det bli annat än cheesy? Men jag blev förvånad över hur naturlig den ändå var – Mamma Donna (spelad av fantastiska Meryl Streep) och hennes jämnåriga väninnor sjöng medelmåttigt och hade medelmåttiga utseenden – och när jag säger det menar jag verkligen något positivt! Trots en ganska tillgjord story och lagom tillputsade ABBA-låtar så fanns ändå glimten i ögat. Det är dessutom otroligt ovanligt att se starka, medelålders, självständiga, högljudda kvinnor som framställs positivt och ändå tillåts vara sexuella – ja, till och med ”slampiga”. Det var sååå inte Hollywood!

Och förstå hur lyckligt överraskad jag blev när det visade sig att det fanns en gaykaraktär! Med orden ”Du var den första kvinnan jag älskade… och den sista” outade sig Colin Firths karaktär Harry helt surprisingly och gjorde lite skjortlös dancing in the rain med en anonym grekisk man. Men det var också allt. Man hade inte ens fått se den där grekiska karaktären innan – han hade inte ens ett namn! Det blir en ”titta vad politiskt korrekta vi är” och trots att jag vill ha alla HBTQ-karaktärer jag kan få, så spelar det inte så stor roll om de inte blir behandlade med samma respekt som de straighta karaktärerna. Harrys sexualitet blev en one-liner och överglänstes av alla de andra heteroparen som faktiskt hade känslor och fick kyssas. Filmskaparna tyckte alltså att det var viktigare att visa när han kom ut med sin homosexualitet än när han levde ut den. Firth spelade i en mycket homovänligare film redan 1984: ”Ett annat land”.

/Imdb/

/Johnny (Om någon vet vad den där grekiska skådespelaren heter så hojta till!)

Ett annat land (1984)


anothercountry.jpgAnother Country, 1984, Storbritannien

Aww… Jag är helt kär efter jag har sett den här filmen. Den utspelar sig i 30-talets England på en privatskola för pojkar där alla verkar ha same-sex sex lite då och då. Men i alla fall en av killarna – en överklasstyp spelad av Rupert Everett – är homosexuell på riktigt. Han blir kär i en mycket söt Cary Elwes och kärleken är besvarad. De har världens sötaste mys-scen i en båt. Det fantastiska är hur öppen huvudpersonen är med tanke på att det är 30-tal och att filmen är inspelad på 80-talet. Han går och berättar för alla att han är homosexuell typ, fastän det är strängt förbjudet att ha förhållanden på den där skolan. Det måste vara svårt, för alla killar på skolan är dödssnygga! Filmen får 3/5 allmänt och 5/5 för homoinnehåll. /Imdb/

/Johnny