Ian Hart

Sherlock Holmes and the Case of the Silk Stocking (2004)


Sherlock Holmes and the Case of the Silk Stocking, 2004, Storbritannien

Regi: Simon Cellan Jones
Manus: Allan Cubitt

Som det så ofta verkar vara i nyskrivna Sherlockäventyr där man inte utgått från ett av de klassiska äventyren, så handlar det om en seriemördare. Dagen twist: sko-/fotfetisch. Watson (Ian Hart, igen) letar upp Holmes (Rupert Everett, som spelat gay flera gånger innan) som har sjunkit ner i ett opiumberoende och ber honom om hjälp med att lösa fallet samtidigt som han både är orolig för Holmes och misstycker när det gäller hans vanor. Holmes tycker han är jobbig. Till slut tar sig Holmes an fallet, och historien kan börja.

Jag vet knappt var jag ska börja med den här filmen! Visserligen är den fylld av fel och konstigheter, men den homoerotiska laddningen är konstant och så påtaglig att jag inte vet vad jag ska göra mig med själv. Holmes är grinig och svår och hela hans uppsyn får honom att kännas som om han vore bror till Edward Cullen. Jag förväntar mig nästan att han ska glittra. Han är ett komplett as mot allt och alla, men Watson står ut med honom, ja till och med tycker om hans sällskap och det glittrar i hans ögon när de ser på varandra. Watson ska förvisso gifta sig men det verkar inte som att Holmes har så mycket emot det, vilket kan vara för att fästmön är en intelligent kvinna och i Holmes ögon intressant: hon är psykoanalytiker och första gången de träffas ger hon honom en bok om ”Psycopathia Sexualis” och säger att det är ovärderlig läsning för ”anybody with an interest in sexual derangement”. Jag kan fortsätta, men det skulle det inte bli något av filmen kvar! Allt jag säger är att slutscenen är underbar.

/Hallor

Annonser

The Hound of the Baskervilles (2002)


The Hound of the Baskervilles, 2002, Storbritannien

Regi: David Attwood
Manus: Allan Cubitt efter Arthur Conan Doyles bok

Antagligen ett av de mest kända Sherlock Holmes-äventyren är den om hunden som sätter skräck i de boende i Baskervilles herrgård. Holmes (Richard Roxburgh) kallas in för att reda upp det och skydda Sir Henry Baskerville (Matt Day) från den hemska hunden. I stället skickar han Watson (Ian Hart) med ursäkten att han har mer brådskande fall i London.

Filmen är på sätt och vis både mer och mindre slashig än andra versioner jag sett. Det finns inga lika tydliga situationer och repliker, men ändå är det en ständig homoerotisk stämning. Det första vi får se av Holmes och Watson är på (vad jag antar är) ett badhus eller en bastu, svettiga och endast klädda i handdukar. Hela filmen igenom ger de varandra långa laddade blickar. Slutet har på visst sätt skrivits om från den ursprungliga boken, och ger Watson möjligheten att rädda livet på sin käre vän. Holmes tackar med att bjuda Watson på dejt. Som sig bör.

Okej men ibland stolpigt skådespeleri. Holmes var så analytisk och lagom känslokall som han ska vara. Enda som inte riktigt stämde var Holmes droganvändning, han ska egentligen bara ta till kokainet när han är så uttråkad att han håller på att dö.

/Hallor

The Hours and Times (1991)


The Hours and Times, 1991, USA

Regi & manus: Christopher Munch

En mycket spekulativ historia om vad som hände mellan John Lennon och Beatles-managern Brian Epstein när de åkte till Madrid 1963. Nu ska jag inte ”slå runt busken” utan säga vad den egentligen handlar om:  Epstein (David Angus) är gay (true fact) och Lennon (Ian Hart) funderar på att ha sex med honom i något experimentellt och ömkande syfte. Han hånar och förför om vartannat och Epstein blir frustrerad.

Det är mycket fokus på dialogen (de lyckas fånga Lennons jargong väldigt bra) och det svartvita fotot är snyggt. Men trots att jag älskar tanken på bisexuella Beatles-killar så blir jag nästan illa berörd av den här entimmasfilmen. Jag är för fanfiction på papper men jag kan inte förstå hur man får släppa något sånt här fantasifullt som utnyttjar kända personers namn bara för att göra en story – personer som dessutom dött senast 25 år innan. Det hjälper inte så mycket med en varningstext som säger ”det här är helt påhittat” för många människor som ser det kommer ändå tolka det som sanning någonstans långt bak i huvudet. De har ju sett det själva! Nåväl, yay ändå för alla slashers i filmbranschen!

/Johnny

imdb favico

Backbeat (1994)


Backbeat, 1994, Storbritannien/Tyskland

Regi: Iain Softley
Manus: Michael Thomas,
Iain Softley

John Lennon (Ian Hart) och Stuart Sutcliffe (Stephen Dorff) är bästa polare och har ett band ihop (gissa vilket!). De reser till Hamburg och spelar på småklubbar och lever rövare. En dag blir Stu kär i den tyska fotografen Astrid som lever i ett öppet förhållande med bisexuelle Klaus (Kai Wiesinger). De drar med Stu och Beatles på gayklubb. Stu blir uppvaktad av en älskare till Klaus, men det är Astrid han vill ha. Lennon får något konstigt utbrott på klubben – han pratar på så extrem Liverpooldialekt att jag inte förstår ett ord – och så stormar han ut därifrån. John fortsätter vara sur och spydig och Astrid konfronterar honom: ”Jag tror att du är svartsjuk”. John: ”på vem då? Stu?” Astrid: ”…på mig”. John ba’ ”!!” och så dyker Stu upp och det blir pinsamt tyst. Saved by the bell – polisen kommer och deporterar dem för att George Harrison inte är myndig. Hemma i Liverpool igen. Stu högläser Rimbaud (bisexuell poet) och John fnyser ”Astrid tror att jag är bög och är het på dig”. ”Det var inte det hon sade… hon tror bara att vi …älskar varandra”, försvarar Stu. ”Och vad sade du om det då?”. Stu ler finurligt: ”Jag kan ha medgett det…”

Tillbaka i Hamburg igen. De spelar på en större klubb och Paul McCartney (Gary Bakewell) tycker inte att Stu är engagerad nog och vill att han ska lämna bandet.

John säger: om han slutar så slutar jag.
Paul: Vad är det med er egentligen?
John: Säger du att jag är homo eller??!!
Paul: *suck* Nej, det sade jag inte…

Oops, det verkar som att någon är osäker i sin sexualitet…

John har verkligen fått fnatt nu. Han försöker övertala Stuart om att Astrid kommer att ledsna på honom – och att han kommer att ledsna på Astrid. Pojkarna börjar halvslåss/halvkramas erotiskt på öppen gata…det slutar i en kramkram. Men filmen då, slutar den aldrig? Dramatisk vändning efter vändning. Huvudsaken är att det är som en filmatiserad Beatles slashfic och det är ju helt galet tillfredsställande. Den är baserad på en ”sann” historia och det homoerotiska behöver man inte leta sig stirrig efter. Gosh, ingen höjdarfilm egentligen men jag kan inte sluta le åt att den är gjord.

/Johnny

imdb favico