El cielo dividido, 2006, Mexico
Regi: Julián Hernández
Gerardo (Miguel Ángel Hoppe) och Jonás (Fernando Arroyo) är förälskade och kan inte hålla händerna borta från varann. Det enda de gör är att kyssas och ha sex. Ända tills Jonás en utekväll dansar med en annan, och blir besatt av tanken på att träffa honom igen. Jonás börjar avvisa Gerardo, som i sin tur gör allt för att behålla Jonás: han klänger och klänger, men det hjälper inte. När Gerardo (till slut) lämnar Jonás och blir ihop med Sérgio (Alejandro Rojo), kommer Jonas på att han visst ville ha Gerardo i alla fall.
Ja, vad ska man säga… Broken Sky pendlar mellan att vara vacker, laddad, erotisk, långtråkig och oerhört frustrerande, allt på en gång. I början påminns man om hur det är att vara förälskad, när hela världen kretsar kring den älskade, och det är den bästa delen av filmen. För ju längre den håller på (och den är låång), desto mera frustrerande blir tystnaden mellan karaktärerna. Tystnaden är förstås avsiktlig, och i de bästa stunderna blir filmen lite som en dans, där karaktärerna uttrycker känslor utan ord. Men det blir för mycket i längden, och till slut tänker jag bara: ”Men kan ni inte ta och prata med varandra och reda ut det här?” I slutet orkar jag knappt bry mig längre, jag fattar inte kronologin och nästan inte vem som är ihop med vem. Voice over-speakern är ganska överflödig och musiken försöker driva mig till vanvett. Ett stort plus dock för att karaktärerna är så öppna: det hånglas vilt utomhus, på klubbar, i skolan etc. utan att någon verkar bry sig. Gerardo liknar förresten Kevin Borg lite grann tycker jag.
Regnbågsrullen 