Luchino Visconti(R)

Ludwig (1972)


Ludwig, 1972, Italien/Frankrike/Tyskland

Regi: Luchino Visconti
Manus: Luchino Visconti och Enrico Medioli

Kung Ludwig av Bavaria (Helmut Berger) är visst känd för att strö pengar omkring sig och pola med kompositören Wagner och men den här filmen/miniserien drar ut på det hela i alldeles för många och långsamma avsnitt. Enligt mig är huvudsaken i det här kostymdramat att Ludwig var gay. Informationen smyger sig på i form av ledtrådar tills det till slut är uppenbart för tittaren: han vägrar gifta sig, han spionerar på den nakenbadande tjänaren Volker och i scenen efter ber han till gud och säger ”hjälp mig!”. Och det snackas om att han söker njutning ” beyond any moral borders”. En dag förlovar han sig med sin kusin för att göra sin mamma nöjd , skaffar mustasch och avskedar den där distraktionen Volker. Men ersättaren Richard (Marc Porel) tänder en ännu starkare eld i Ludwig och när de sover tillsammans i lusthuset en natt förstår man… De hade inte ens behövt visa den där kyssen, men jag klagar då inte. Haha. Ludwig bryter sin långvariga förlovning och börjar leva i dekadens. Åren går och galenskapen kryper sig på. Föreställ dig svartmålade tänder och ett finurligt leende så har du resten av serien. Till slut hamnar han i husarrest för sin egen skull och det slutar aldrig gott för en 1800-talsbög i en 70-talfilm.

Alltså, en sak. Fanskapet är dubbat. Man ser att skådisarna pratar engelska (inte alla dock) men man har val mellan italienska, tyska och franska om man vill se filmen. Jag såg den på italienska med engelska undertexter. Det var okej och jag försökte tänka att ett sånt här kostymdrama säkert hade låtit ännu styltat om jag hade hört det på ett språk jag förstod. Men det var ändå en bra film. Bara lite väl utdragen. Jag föreslår att du kollar på den kortare versionen och hoppas att de inte klippt bort de bästa scenerna.

/Johnny

imdb favico

Döden i Venedig


deathinvenice.jpgDeath in Venice / Morte a Venezia, 1971, Italien/Frankrike

Regi: Luchino Visconti (efter boken av Thomas Mann)

Innan 90-talet var sympatiska gayporträtt sällsynta, så vad kan man förvänta sig av en film från ’71 som utspelar sig vid sekelskiftet 1800-1900? Jag vet inte om jag skulle kalla det här en gayfilm. Det handlar om en kompositör (Dirk Bogarde) som åker till Venedig och råkar bli kär i en mycket mycket ung pojke som heter Tadzio (Björn Andrésen). Okej, pojken är väldigt vacker, men mannen blir närmast besatt av honom. Han trotsar pesten som brer sig ut i staden och stannar kvar för att kolla på pojken. Få ord sägs i filmen, men miljöerna och kläderna är vackra nog att titta på. Dessutom får Tadzio en puss på kinden av en jämnårig pojke (Sergio Garfagnoli), så lite värd är den att se. En sån där klassiker som man ska se, I guess. Nu har jag sett den och jag tvivlar på att jag kommer se den igen. Den var nog lite för tung och deprimerande för mig.

/Johnny

imdbfavico