Michael Pitt

Iskallt mord (2002)


Murder by Numbers, 2002, USA

Regi: Barbet Schroeder
Manus: Tony Gayton

Richard (Ryan Gosling) och Justin (Michael Pitt) är två tonåringar som planerar och genomför ett mord för att visa sin överlägsna intelligens. De planterar bevis (kan man säga så på svenska?) på en oskyldig vaktmästare som nästan blir dömd för mordet, men Cassie (Sandra Bullock), en polis på mordroteln, misstänker att det är något som inte stämmer.

Richard och Justin har ett slags dysfunktionellt förhållande med svartsjuka och våld men ändå med en känsla av djup gemenskap. ”Jag är den enda som bryr mig om dig,”  säger Richard till Justin och de kramas och smeker varandras hår efter Justin gett Richard en välförtjänt snyting. Det är tydligt att det inte ska föreställa ett friskt förhållande, men det är ändå väldigt erotiskt laddat. Filmen är baserad på 50-talsthrillern Brottslig drift men slutar på ett helt annat sätt. Ett helt okej söndagsunderhållning.

/Johnny

imdbfavico

Annonser

The Dreamers


dreamers.jpgLes Innocents/Innocents – The Dreamers, 2003, Frankrike/Storbritannien/Italien

Syskonen Theo (Louis Garrel) och Isabell (Eva Green) träffar den amerikanska studenten Matthew (Michael Pitt) i sin hemstad Paris. Året är 1968. De bjuder upp honom till sin lägenhet som praktiskt nog är föräldrafri för stunden. De lever bohemliv där: de diskuterar film, citerar filmrepliker och är allmänt svåra. Matthew vill ha Isabell. Isabell vill ha både Matthew och sin bror Theo. Theo tar gärna del av sin syster, men verkar också vilja ha Matthew. De springer omkring nakna i lägenheten, går ut och är med i ett studentupplopp och har en konstnärlig trekant. En fransk film, helt enkelt./Imdb/

/Johnny

Delirious


delirious.jpgDelirious, 2006, USA

En film om dramatisk och sprakande manlig vänskap. Toby (Michael Pitt) är en hemlös kille som ser sin hjälp ut ur hemlösheten i paparazzi-fotografen Les (spelad av Steve Buscemi som alltid får gestalta samma typ av hysteriska halvskurk). Les ger honom bostad (han får bo i Les garderob – symbolik!), jobb som hans assistent och 100 frågor om han är gay (”are you gay?” är visst fortfarande Hollywoods största skämt). För att Toby ska bevisa för publiken att han inte är gay (frågan om bisexualitet kom dock aldrig upp) så kommer stråkorkestern igång varje gång han ser den blonda skönheten och superstjärnan K’Harma (Alison Lohman). De blir såklart ett par och det märks att Les både blir svartsjuk och avundsjuk. Avundsjuk för att Toby känner en kändis som han vill fota. Svartsjukan är övertydlig och Les skaffar sig aldrig ett annat kärleksintresse än Toby – fantastiskt! De sätter varandras vänskap först och främst fram till en punkt då dramatiken verkligen sätter igång. De är som ett gift par och allt är så jävla sött. Synd bara att filmen är så ojämn. I ena scenen är det ”ostiga” och krystade menat som humor och i nästa scen så är det dödsallvar. Man vet inte vad man ska tro ibland. Regissören borde ha dödat sina darlings innan filmen släpptes. Lägg förresten märke till filmaffischens rosa trianglar i form av rosblad ;) /imdb/

/Johnny

Hedwig and the Angry Inch


hedwig.jpgHedwig and the Angry Inch, 2001, USA

Hedwig (John Cameron Mitchell) växte upp som Hansel, men när han träffade en äldre pojkvän (Maurice Dean Wint) tvingades han mer eller mindre att operera om sig till kvinna. Men könskorrigeringen blir inte ens fullbordad (därav ”the angry inch”) och Hedwig slits mellan könen och ses som ett freak. Hen blir kär i den okända artisten Gnosis (Michael Pitt) som senare stjäl hens idéer och låtar och blir en stor stjärna. Hedwig startar ett queert rockband också och inleder ett slags förhållande med en transkille (Miriam Shor), men hen kan inte komma över sveket från Gnosis.

En skruvad och queer musikfilm som lämnar en med glädje och tankar kring kön och sexualitet. Eller ”lämnar” är fel ord, för den lämnar en inte riktigt. Visuellt är den ett mästerverk, men slutet är lite förvirrande och kan tolkas som antingen transfobiskt eller som superqueert. Jag rekommenderar den i alla fall varmt!

/Imdb/

/Johnny

Last Days (2005)


Regi & manus: Gus Van Sant

En arty film inspirerad av Kurt Cobains sista dagar.

Cobain-kopian Blake (Michael Pitt) går runt i något deprimerat knarkmoln (iklädd klänning – yay!) och hans kompisar är i något hus och spelar in lite och… sånt. (Bandmedlemmarna) Scott Patrick Green och Lukas Haas börjar hångla och går till sängs med varandra.

Den här filmen var så seg och innehållslös att den får mig att känna mig som att jag går på heroin, vilket i och för sig var intressant.

/Johnny

imdbfavico