Noel Fielding

Bunny and the Bull (2009)


Bunny and the Bull, 2009, Storbritannien

Manus & regi: Paul King

Filmen handlar om vännerna Stephen Turnbull (Edward Hogg) och Bunny (Simon Farnaby). Stephen har inte kunnat gå utanför ytterdörren på ett år, och alla hans dagar består av en väldigt strikt rutin. Han duschar i 27 minuter, borstar tänderna i fyra, gurglar i åtta, och använder tandtråd i sju. Sen arkiverar han tandtråden och noterar PH-värdet på sin urin. Han äter alltid precis samma sak till lunch. Men en dag så gör ett råttangrepp att han inte kan äta den frystorkade vegetariska lasagnen han har ett lager av, och han tvingas bryta sin rutin och möta sina demoner. Han föröker gå utanför dörren. Han klarar det inte, och kastas sen in i en värld av flashbacks från en roadtripp han gjorde med Bunny ett år tidigare, och det är uppenbart att han har minnen att bearbeta för att kunna komma vidare.

Bunny är uppenbarligen väldigt intresserad av Stephen, under de första fem minuterna man ser de två ihop så hinner Bunny säga ”You’re gorgeous!” till Stephen minst tre gånger. Under roadtrippens gång så nakenkramas han och invaderar sin väns säng (även då naken), med orden ”What’s wrong with the world when two buddies can’t have a cuddle without tongues wagging, people talking?”. När Stephen berättar för Bunny att han blivit kär tolkar han det med en gång som att det är honom han är intresserad av, och låtsas som att han inte känner likadant (”I’ll do snogsies for the wank-bank but I gotta draw the line at penetration”). Förvisso ligger Bunny med varenda kvinna han träffar, men det känns snarare som att han överkompenserar för den personen han aldrig kommer att få. Värt att tillägga är att Bunny är ett riktigt as som alltid har en förmåga att förstöra för Stephen, och man vill gärna strypa honom.

Det är en väldigt vacker film, alla miljöer i Stephens flashbacks är uppbyggda av saker i hans hem. Ett tåg är gjort av hans badrum, Polen består av tidningspapper, en restaurang av kartong. På det hela taget försöker filmen vara en slags kombination av Amélie och Science of Sleep med humorinslag, men lyckas inte riktigt beröra så djupt som jag tror att de hade velat. För regi och manus står Paul King, som är mer känd som regissören från The Mighty Boosh. Och nog känns det booshigt. Inte minst för att han tagit in Julian Barratt och Noel Fielding i biroller.

/Hallor

Annonser

Sweet


Sweet, 2000, Storbritannien

En kortfilm om Pete Sweet (Noel Fielding) som dejtar sin kompis osynliga och påhittade syster Poppy. Under filmens tio minuter hinner den osynliga flickan vandra mellan flera personer och skapar svartsjuka och oanade konsekvenser. Queert, roligt och sött. /imdb/

Se filmen på youtube:

/Johnny

The Mighty Boosh


The Mighty Boosh, 2004-?, Storbritannien

Har senaste veckan förälskat mig helt i The Mighty Boosh. En komediserie som kretsar runt de fiktiva personerna Vince Noir och Howard Moon – spelade och skapade av real life-bästisarna Noel Fielding och Julian Barratt.

Vince är en attraktiv, ung, happy-go-lucky-typ vars liv bara glider på medan han byter stil stup i kvarten. Hans mest älskade ägodel är hans välfriserade hår – och hans enorma garderob. Alla vill ha honom – både män och kvinnor – och han misstas ofta för att vara Howards fru på grund av sitt androgyna utseende.

Howard är en lite djupare karaktär, tycks vara äldre än Vince men vi får veta under seriens gång att de ska föreställa samma ålder. Howard känns bara lite mer old fashioned. Han lyssnar intensivt på jazz och försöker att bli något i livet, men vad han än gör tycks han misslyckas. Och folk tycks inte ens lägga hans namn och ansikte på minnet.

Men de här olika typerna är ändå väldigt intima – rör vid varandra, säger att de älskar varandra, bor tillsammans, semestrar tillsammans. De kompletterar varandra. De är som ett gammalt gift par och bråkar emellanåt som ett. Men Vince ger Howard blickar som om de vore nyförälskade.

Utöver detta slashbara himmelrike så finns också otroligt mycket humor. Och Fielding, Barratt och de andra skådespelarna spelar även andra roller, vissa av dem väldigt queera/gay. Andra karaktärer är trollkarlen Naboo (Michael Fielding – Noels brorsa), gorillan Bollo (spelad av Dave Brown), den barnsliga och gayiga Zoo-ägaren Bob Fossil (Rich Fulcher) m.fl. Alla lever de i någon slags värld mellan fantasi och verklighet. Serien känns påkostad med rekvisita, smink, fantasifulla kulisser, unika kläder och specialskriva låtar – och det är nog därför det är så få avsnitt: Säsong 1 har 8 halvtimmesavsnitt och säsong 2 och 3 har bara 6 avsnitt var. Men det är kvalitativa timmar man får och min queera själ känns tillfredsställd.

/Johnny

/Imdb/

Köp på Amazon.co.uk: säsong 1+2 säsong 3