Sherlock Holmes

Sherlocknytt

I höst börjar inspelningarna av uppföljaren till Guy Ritchies Sherlock Holmes. Den mest glada nyheten vad gäller rollbesättningen är att den underbare Stephen Fry kommer att spela Holmes äldre bror Mycroft. I BCCs version gjordes samma roll av Mark Gatiss. Rollen kräver uppenbarligen en gay skådespelare. Lovely. 16:e december 2011 sägs det att världspremiären blir. (källa)

Och på tal om BBCs Sherlock, så har SVT köpt in serien och har satt preliminärt datum till januari 2011. (källa)

/Hallor

Holmes/Watson – reflektion och sammanfattning

Jag har som ni har märkt gått igenom en väldig massa av Sherlock Holmes-material de senaste veckorna. De hundra år gamla böckerna håller fortfarande måttet, och de otaliga filmatiseringarna och tv-versionerna utgör en ändlös källa för slashfantaster som mig själv.

Mannen bakom Sherlock Holmes, Sir Arthur Conan Doyle, var inte bara författare utan var i grunden läkare. Inspirationen till Holmes hämtade han från en de lärare han hade när han själv läste till doktor. Jag tror inte att han kan ha anat vilket märke han skulle lämna i historien, både när det gäller hur deckargenren utvecklats, men även när det gäller slash. Jag har ärligt talat sällan stött på en pairing som är så uppenbar och canon. Det hela började 1887 med A Study in Scarlet, och blev en relation som sträcker sig över 4 romaner, 56 noveller och 40 år – för att inte tala om de otaliga dramatiseringarna!

I början förundrades jag över att så många filmatiseringar var så homoerotiska, och kände att jag behövde undersöka saken noggrannare. Efter att ha läst en mängd av Conan Doyles berättelser kan jag säga att få av filmatiseringarna faktiskt ens kommer i närheten av hur slashigt originalmaterialet är. För att kunna ge er en bild så har jag sammanställt intressanta stycken i detta google-dokument. Visst är det mycket som är tolkningsbart, men mycket känns ganska uppenbart:

“It may be remembered that after my marriage, and my subsequent start in private practice, the very intimate relations which had existed between Holmes and myself became to some extent modified.”

– – – – –

“Sherlock Holmes was standing smiling at me across my study table. I rose to my feet, stared at him for some seconds in utter amazement, and then it appears that I must have fainted for the first and the last time in my life. Certainly a gray mist swirled before my eyes, and when it cleared I found my collar-ends undone and the tingling after-taste of brandy upon my lips. Holmes was bending over my chair, his flask in his hand.”

När det gäller många av styckena är jag ibland osäker på om det bara är pga det föråldrade språket eller om Conan Doyle faktiskt menade det som man kan läsa mellan raderna. Det fick mig att vilja göra viss research på Conan Doyles syn på homosexualitet, och det jag hittade gjorde mig glad. Han hade en för sin tid väldigt liberal syn på homosexualitet, och var till exempel god vän med Oscar Wilde. Det får mig att tro att Conan Doyle kanske skrev dem så med flit, så att de som visste vad man skulle leta efter skulle kunna se det, medan den breda massan av läsare skulle missa det. Det är ur Watsons ögon vi får se Holmes och hans eskapader, och Watson beskriver Holmes med en sån värme och kärlek att jag har svårt att tro något annat. Samtidigt gör det det hela väldigt intressant, när det både i böcker och tv gång på gång påpekas hur känslokall Holmes är, och hans oförmåga för kärlek. Det är svårt att avgöra om det bara är att Holmes helt enkelt är sån, känslokall, eller om han har känslor men inte visar dem. Det är i alla fall klart att han ogillar känslor och tycker att de bara försvårar. Så frågan är om han kan ha någon slags känslor för Watson. För mig är svaret enkelt: ja. Holmes ogillar människor, han har inga vänner, och tycker inte om sällskap. Förutom Watson. Holmes må kunna dölja sina känslor, men det är uppenbart att han måste gilla Watson. Case closed.

Jag har de senaste veckorna sett inte mindre än femton olika version av Sherlock Holmes, varav fyra har varit serier och resten filmer eller tv-filmer. Det mönster jag har kunnat se är att troligheten att det ska förekomma homoerotisk stämning (eller mer) är störst när det varit tolkningar av Conan Doyles originalberättelser, och är minst i helt nyskrivna äventyr.

Sherlock Holmes som jag inte recenserat och inte rekommenderar ur en gaysynpunkt:

  • Arthur Conan Doyle’s Sherlock Holmes (2010)
  • Sherlock Holmes: Case of Evil (2002)
  • Young Sherlock Holmes (1985)
  • The Case of the Whitechapel Vampire (2002)
  • The Seven-Per-Cent Solution (1976)
  • The Hound of the Baskervilles (1968) (plus alla andra med Peter Cushing)

Av de filmer och serier som jag sett och recenserat har dessa varit mina favoriter:

Cumberbatch

Jag hoppas att ni har gillat Sherlockhysterin lika mycket som jag gjort. Jag lovar att hålla er uppdaterade på ev framtida material (och såklart om jag typ hittar en bortglömd juvel från 1957 eller något sånt). För att läsa alla recensioner och inlägg i serien så är det bara att klicka här. Jag kan verkligen verkligen verkligen rekommendera BBCs Sherlockserie från i år, om inte annat för att Benedict Cumberbatch skulle kunna vara Colin Morgans (Merlin) äldre bror och har en röst som en puma instängd i en cello. Over and out.

/Hallor

Mer läsning: artikel/blogginlägg ang Sherlocks läggning, Conan Doyles försvarande av en homosexuell man, fans diskussion ang Sherlocks läggning (framförallt BBCs version), fanblogg med mycket fina bilder från BBCs Sherlock, köp serien från 1984, filmen, nya serien.

The Quest for Sherlock Holmes

Det börjar dra ihop sig, av det Sherlockmaterial jag lyckats få tag på är det inte så mycket kvar att se. Något som har försvårat det är att så många har haft exakt samma namn, jag vet inte hur många The Hound of Baskervilles som finns. Känner ni till en Sherlockfilm eller serie som ni tycker att jag har missat, säg till så ska jag se vad jag kan göra. Jag vet tex att jag inte har något med Peter Cushing som Holmes, och har inte heller fått tag på något trots att jag försökt. Om det är någon som läser som har tips på var jag kan få tag på det skulle jag vara tacksam.

Så länge bjuder jag på en liten sketch från Peter Serafinowicz Show

The Adventures of Sherlock Holmes and Doctor Watson (1979-1986)


Приключения Шерлокa Холмсa и Докторa Ватсонa (Priklyucheniya Sherloka Kholmsa i doktora Vatsona), 1979-1986, Ryssland

Regi: Igor Maslennikov
Manus: Varierar, efter Arthur Conan Doyles böcker

Av någon anledning ville Sovjet ha sin egen version av Sherlock Holmes, antagligen för att inte behöva importera kapitalistiskt skräp från väst. Serien är relativt trogen Conan Doyles böcker, även om man ibland blir förvirrad då de bakat ihop flera fall i samma avsnitt. Tempot är inte jättehögt, och det är ofta så dåligt ljussatt att det är svårt att se vad som händer.

Vissa spoilers följer, om man inte känner till vad som händer i The Final Case och The Empty House.

Hela serien är otroligt charmig och söt, och mitt hjärta sväller med varje scen. De ryska Holmes (Vasili Livanov) och Watson (Vitali Solomin) måste nog vara de som har mest kroppskontakt av alla de jag sett hittills, och Watson står ofta och bara iakttar Holmes med ett leende på läpparna. Vid ett tillfälle då Watson får reda på att Holmes inte varit helt ärlig mot honom, och dessutom flörtat med en kvinna(!), blir han upprörd och stänger in sig på sitt rum. En annan gång har Watson fått i uppdrag att föra anteckningar, men när de byter kameravinkel för att visa hans anteckningsbok är den full av skisser på pipor och Holmes ansikte. Watson gråter länge och bittert när han tror att han har förlorat Holmes för alltid. Han gråter även, av glädje, när Holmes återvänder. ”I’ve missed you terribly,” säger han, och kramar honom. Holmes gråter han med.

Rekommenderade avsnitt: Deadly Fight, Hunt for the Tiger (motsvarar The Final Case och The Empty House)

En Studie i Skräck (1979)


Murder by Decree, 1979, Storbritannien

Regi: Bob Clark
Manus: John Hopkins, Elwyn Jones, John Lloyd

I den här filmen har man låtit Sherlock Holmes (Christopher Plummer) delta i jakten på den hemske Jack the Ripper. Och som vi vet vid det här laget så innebär seriemördare = inte originalstory från Conan Doyle. Det är inte så mycket jag egentligen kan säga om handlingen, det är en seg sörja av hemliga sällskap, medium, intuition, män med makt och kvinnor utan. Och ganska mycket omotiverad slowmotion. Jag var nära att somna framåt slutet.

Holmes åstadkommer egentligen inte så mycket, det känns inte som det i alla fall, för inte deducerar han mycket. Nej, det som Holmes är bäst på i den här filmen är att hela tiden berömma Watson (James Mason), och säga ”my dear fellow” i ca varannan mening, samtidigt som han ser superkär ut. Hans blickar är så kärleksfulla att jag hela tiden förväntar mig hångel, eller i alla fall handhållning. Dessvärre blir det inget av den varan, men däremot en konstig scen där Holmes mosar en ärta på Watsons talrik och Watson blir upprörd.

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta, jag önskar nog egentligen bara att det fanns en nedklippt version av filmen med bara Holmes/Watson så att man slapp allt gegg däremellan.

/Hallor

Sherlock Holmes and the Case of the Silk Stocking (2004)


Sherlock Holmes and the Case of the Silk Stocking, 2004, Storbritannien

Regi: Simon Cellan Jones
Manus: Allan Cubitt

Som det så ofta verkar vara i nyskrivna Sherlockäventyr där man inte utgått från ett av de klassiska äventyren, så handlar det om en seriemördare. Dagen twist: sko-/fotfetisch. Watson (Ian Hart, igen) letar upp Holmes (Rupert Everett, som spelat gay flera gånger innan) som har sjunkit ner i ett opiumberoende och ber honom om hjälp med att lösa fallet samtidigt som han både är orolig för Holmes och misstycker när det gäller hans vanor. Holmes tycker han är jobbig. Till slut tar sig Holmes an fallet, och historien kan börja.

Jag vet knappt var jag ska börja med den här filmen! Visserligen är den fylld av fel och konstigheter, men den homoerotiska laddningen är konstant och så påtaglig att jag inte vet vad jag ska göra mig med själv. Holmes är grinig och svår och hela hans uppsyn får honom att kännas som om han vore bror till Edward Cullen. Jag förväntar mig nästan att han ska glittra. Han är ett komplett as mot allt och alla, men Watson står ut med honom, ja till och med tycker om hans sällskap och det glittrar i hans ögon när de ser på varandra. Watson ska förvisso gifta sig men det verkar inte som att Holmes har så mycket emot det, vilket kan vara för att fästmön är en intelligent kvinna och i Holmes ögon intressant: hon är psykoanalytiker och första gången de träffas ger hon honom en bok om ”Psycopathia Sexualis” och säger att det är ovärderlig läsning för ”anybody with an interest in sexual derangement”. Jag kan fortsätta, men det skulle det inte bli något av filmen kvar! Allt jag säger är att slutscenen är underbar.

/Hallor

The Xango from Baker Street (2001)


O Xangô de Baker Street, 2001, Brasilien

Regi: Miguel Faria Jr
Manus: Miguel Faria Jr, Marcos Bernstein, Patrício Melo, efter en bok av Jô Soares

En värdefull fiol blir stulen, och Rio de Janeiro plågas av en seriemördare som lämnar fiolsträngar vid sina offer. Man tycker att det nog vore bäst att kalla in Sherlock Holmes (Joaquim de Almeda), den kände engelske detektiven.

Det här är en väldigt konstig film, i alla fall sett ur ett Holmes-perspektiv. Holmes är klumpig, flörtig, känslosam, och blir upp över öronen förälskad i skådespelerskan Ana (Thalma de Freitas). Det är oklart om de någonsin lyckas få till det, för det verkar alltid vara något som kommer i vägen.

Men här ska vi inte prata heterosexualitet! Det finns faktiskt rätt gott om gayinnehåll också, även om syftet är rätt oklart. När brasilianerna först få höra att Holmes inte reser själv utan med en ”inseperable friend” misstänker de att han nog är gay, och tycker att det är lite onödigt för de har redan egna så det räcker, de behöver inga engelska fjollor. Vid ett annat tillfälle säger Holmes ”Jag älskar dig, Watson” på portugisiska. Senare blir Watson (Anthony O’Donnel) besatt av en kvinnlig ande, något av en hondjävul, och det påpekas att det är konstigt för de brukar bara besätta kvinnor. De frågar ”Is he… effeminate?” och Holmes svarar ”Well, he’s English”.

Det märks väl att Conan Doyles karaktärer bara är inlånade, och det är inte särskilt elegant gjort, men det är ändå en stundtals ganska underhållande film.

/Hallor

The Hound of the Baskervilles (2002)


The Hound of the Baskervilles, 2002, Storbritannien

Regi: David Attwood
Manus: Allan Cubitt efter Arthur Conan Doyles bok

Antagligen ett av de mest kända Sherlock Holmes-äventyren är den om hunden som sätter skräck i de boende i Baskervilles herrgård. Holmes (Richard Roxburgh) kallas in för att reda upp det och skydda Sir Henry Baskerville (Matt Day) från den hemska hunden. I stället skickar han Watson (Ian Hart) med ursäkten att han har mer brådskande fall i London.

Filmen är på sätt och vis både mer och mindre slashig än andra versioner jag sett. Det finns inga lika tydliga situationer och repliker, men ändå är det en ständig homoerotisk stämning. Det första vi får se av Holmes och Watson är på (vad jag antar är) ett badhus eller en bastu, svettiga och endast klädda i handdukar. Hela filmen igenom ger de varandra långa laddade blickar. Slutet har på visst sätt skrivits om från den ursprungliga boken, och ger Watson möjligheten att rädda livet på sin käre vän. Holmes tackar med att bjuda Watson på dejt. Som sig bör.

Okej men ibland stolpigt skådespeleri. Holmes var så analytisk och lagom känslokall som han ska vara. Enda som inte riktigt stämde var Holmes droganvändning, han ska egentligen bara ta till kokainet när han är så uttråkad att han håller på att dö.

/Hallor

The Queer Business of Sherlock Holmes

Som jag antar att ni har förstått så är jag i mitten av en Sherlock-våg just nu, och kollar på det mesta material jag kommer över. Min plan är att jag recenserar de som det finns något av gayintresse i, oavsett hur bra själva filmen är, men utelämnar de som inte är relevanta ur en gay- eller slashsynpunkt. När jag känner mig någorlunda klar släpper jag en lista på de filmer som jag INTE recenserat, så ni vet vilka ni kan undvika, plus så publicerar jag en sammanfattning av mina åsikter och tankar kring Sherlock Holmes, Arthur Conan Doyle och sexualitet. Deal?

/Hallor

The Private Life of Sherlock Holmes (1970)


The Private Life of Sherlock Holmes, Storbritannien, 1970

Regi: Billy Wilder
Manus: Billy Wilder, I.A.L. Diamond

I ett brev som Dr Watson lämnade efter sin död förklarar han att det finns en kista med dokument och att den inte får öppnas förrän han varit död i femtio år. I kistan finns ett äventyr som han aldrig publicerade för att undvika skandal.

Det hela börjar bra, Holmes (Robert Stephens) och Watson (Colin Blakely) har blivit bjudna på den ryska baletten. En rysk madam ger honom ett något skamligt förslag. För att undkomma förklarar Holmes att han förvisso är ungkarl, men en ungkarl som bott ihop med en annan ungkarl under fem väldigt ”glada” år. När Watson sedan fått reda på vad Holmes har sagt blir han arg och förtvivlad eftersom det skulle kosta honom hans karriär om ryktet spreds. Watson tröstar sig med att han har varit med tillräckligt mycket kvinnor för att verkar straight. Holmes däremot blir förnärmad när Watson frågar om hans erfarenheter med kvinnor, och vägrar svara.

Första delen har egentligen ingenting att göra med resten av filmen, som består av ett mysterium som Holmes måste lösa. Som vanligt. En belgisk kvinna med minnesförlust slänger sig i hans armar. Watson är avundsjuk, Holmes vill bara lösa mysteriet så att de kan bli av med henne igen.

Jag vet inte riktigt vad den här filmen vill. Det är inte en dålig film, jag förstår den bara inte. Är det gayryktena som Watson har i åtanke när han inte publicerar äventyret? Varför är ens den första delen med resten? Det finns inga sammanband mellan de två. Det som händer på baletten existerar endast för att tittaren ska börja ifrågasätta Holmes sexualitet. Inget fel med det, men jag vill gärna att saker ska kännas relevanta.

/Hallor

Sherlock (2010)


Sherlock, 2010, Storbritannien

Regi: Paul McGuigan
Manus: Mark Gatiss och Steven Moffatt, baserat på böckerna av Arthur Conan Doyle

Sherlock Holmes (Benedict Cumberbatch) är en asexuell asocial högfunktionell sociopat vars största fiende är tristess och som löser brott bara för att det är kul. John Watson (Martin Freeman) är en sjukpensionerad före-detta militärdoktor som just kommit tillbaka från Afghanistan och som slits mellan att sakna den spänningen och att bara vilja leva ett lugnt liv. En gemensam vän för dem samman och… skev musik uppstår.

Till skillnad från tidigare tolkningar så utspelar sig serien i nutid. Istället för telegram och calling cards så sms:as och bloggas det på längden och tvären. Men det är mer än så som har uppdaterats. Omvärldens syn på och tolerans av tex homosexualitet har ju som bekant förändrats en hel del sen sent 1800-tal, och om en man är helt ointresserad av kvinnor och bor tillsammans med en annan man så är ju den logiska slutsatsen att han antagligen inte är straight. Vilket är precis hur personer i Sherlock och Johns omgivning tolkar det. Och Sherlock och John själva, i princip:

John: You don’t have a girlfriend, then?
Sherlock:
Girlfriend? No, not really my area.
John:
Oh right then. [pause] Do you have a boyfriend? Which is fine, by the way –
Sherlock:
I know it’s fine.
John:
So you’ve got a boyfriend?
Sherlock:
No.
John Watson:
Right, okay. You’re unattached, just like me. Fine. Good.
Sherlock:
John, erm. I think you should know that I consider myself married to my work and while I am flattered by your interest I’m –
John:
No –
Sherlock:
– really not looking for anyone –
John:
No. I’m not asking – no. I was just saying. It’s all fine.
Sherlock:
Good. Thank you.

~tension

Det är inte bara homoerotiken som gör den här serien till en vinnare, den är helt otroligt välgjord! Manuset är på topp och det går många gånger så snabbt att jag nästan måste pausa för att låta hjärnan komma ikapp. Cumberbatchs Sherlock är ofta väldigt creepy, till och med mer än Jeremy Bretts tolkning, han visar vanligtvis väldigt lite känslor men kan vara väldigt manipulativ då han tex ofta spelar mer “normal” än vad han är bara för att få fram fler ledtrådar eller andra fördelar.

Manusförfattaren Mark Gatiss (bonusinfo: gay) har även en medelstor roll som [spoiler] Sherlocks bror Mycroft [/spoiler]. Lestrade, polisen från Scotland Yard som är den som kommer till Sherlock för hjälp allt som oftast spelas av Rupert Graves.

Säsong ett består av tre st 90-minutersavsnitt, säsong två kommer hösten 2011.

/Hallor

Sherlock Holmes (1984-1994)


Brett och Hardwicke som Holmes och Watson

Regi: Alan Grint, Paul Annett, John Bruce, David Carson m.fl
Manus: John Hawkesworth, baserat på böckerna av Arthur Conan Doyle

Sherlock Holmes (Jeremy Brett (bonusinfo: bisexuell)) är den eviga ungkarlen som bor ihop med sin “intimate friend” Watson (först David Burke, sen Edward Hardwicke) och löser mysterier på löpande band tack vare sitt gigantiska intellekt och förmåga att se detaljer som alla andra missar. Jag tror att de flesta känner till grunddragen.

Serien av tv-filmer från åttio- och nittiotalet är en så trogen tolkning av Arthur Conan Doyles böcker som man kan komma, och resultatet är en excentrisk Holmes med finurliga leenden, humörsvängningar, blickar från halvslutna ögon och plötsligt skratt. Dynamiken med hans Watson är finfin, och allt präglas av de där speciella homoerotiska undertonerna som ofta uppstår i lite äldre filmer och serier där man inte varit lika medveten om hur saker kan tolkas. Holmes är i det närmsta asexuell, och har egentligen inte heller vänner förutom just hans kära Watson. De är så finjusterade på varandras signaler att de inte ens behöver ord för att kommunicera alla gånger, det är mer som en dans av blickar och leenden. De känner varandra så väl att Holmes vet vad Watson tänker på bara genom att observera hans ansiktsdrag.

Brett och Burke

Jag fastnade för den här serien helt av en slump när jag råkade zappa till ett avsnitt när det gick på Kanal 9. Den kan ibland kännas lite långsam, särskilt när man är van vid mer fartfylld nutida tv, men Holmes /Watson är en nästan lika ikonisk pairing som Spock/Kirk, och jag föreslår att alla som vill bevittna ett stycke slash-historia ser minst ett par avsnitt.

Ett avsnitt som jag kan rekommendera är The Abbey Grange från säsong tre, The Return of Sherlock Holmes. Jag måste däremot säga att det mesta jag har sett har varit säsong tre och tidigare, och kan därför inte uttala mig om kvalitén på senare säsonger än. Av vad jag förstått så blev Jeremy Brett allt sjukare (bipolär + hjärtproblem), men vägrade lägga av och var i princip Sherlock fram tills det att han dog.

/Hallor

Sherlock Holmes (2009)


Sherlock Holmes, 2009, USA

Regi: Guy Richie
Manus: Anthony Peckham, Michael Robert Johnson m.fl. (efter Conan Doyles karaktärer)

Privatdetektiven Sherlock Holmes (Robert Downey Jr.) och hans kära, mustaschklädde Watson (Jude Law) har precis löst sitt sista fall tillsammans. Watson ska gifta sig och Holmes är otroligt svartsjuk – han hymlar inte med hur lite han tycker om idén att de ska flytta isär och han går motvilligt med på att träffa den lyckligt lottade kvinnan på en middag för tre. Han tar tillfället i akt att försöka sabba deras relation men det lyckas inte. Men då dyker det upp en ny chans för Holmes att få Watson att stanna: ett gammalt fall som öppnas på nytt.

Guy Richie har verkligen bakat in flera deciliter homerotik i den här steampunk-osande actionversionen av deckarhjälten. Det är mycket mer än en ”bromance” mellan de två männen. Sherlock har inget riktigt heterosexuellt kärleksintresse i den här filmen och hans gamla ex är mer ett verktyg i sökandet efter svaret på mordgåtan. Filmen är snygg, överraskande och rolig och jag längtar efter en uppföljare.

/Johnny

Tillägg:
Jude Law ang ”bromancen” i filmen:

Interviewer: You had a bit of a bromance going on there.
Jude Law:
What is this new term everyone’s using? It’s a horrible term. What about just a romance?
Interviewer:
No, it’s not the same. Because then you’d have to star in a romantic comedy together or something.
Jude Law:
We just have. Have you not seen it?

/Hallor

imdb favico