Novecento, 1976, Italien/Frankrike/Tyskland
Regi: Bernardo Bertolucci
Manus: Bernardo Bertolucci & Franco Arcalli
Alfredo och Olmo föds på samma dag på samma Italienska gård. Alfredo är son till godsägarna och Olmo är tjänstefolkets avkomma. De blir ändå vänner trots detta och de verkar så kära. Alfredo (Paolo Pavesi) säger att Olmo (Roberto Maccanti) tillhör honom för att hans familj tillhör gården och de börjar brottas och jämföra snoppar och snacka om att runka. De har något hatkärleksförhållande, lite som Ronja och Birk (som för den delen också föddes på samma dag i samma byggnad). När Olmo åker iväg med tåg för att sedan bli soldat, lägger sig Alfredo mellan spåren och låter tåget ”köra över” honom. Klipp till fullvuxen Olmo (nu spelad av Gérard Departieu) som åker hem igen efter första världskriget. När han kommer hem till gården brottar han ned Alfredo (Robert De Niro) i höet på loftet och kysser honom helt passionerat. Det blir lite genant stämning, sen kommer det romantisk musik och de börjar prata minnen. Haha, så givande scen! Sen har de trekant med en prostituerad kvinna i stan. De är verkligen intimt nära vänner men snart glider de ifrån varandra. Olmo engagerar sig i socialistisk politik och Alfredo tar över sin pappas roll som godsägare och de blir på detta sätt fiender trots sin kärlek till varandra.
Gérard och Robert på höloftet
Förutom homoerotiken jag beskrev ovan har vi en scen där Alfredos fru Ada (Dominique Sanda, som låter som tjuren Ferdinands mamma när hon pratar) kysser sin tjänsteflicka bakom en stol och en morbror (Werner Bruhns) som gillar unga män. Vi har också en fascistisk man som våldtar en pojke, och en annan rik man som vill att en liten flicka ska ”mjölka honom”. Den här filmen är rå på så många sätt. Det är nakenhet, barnvåldtäkt, halväkta sexscener, närbild på bajsande häströvar, slaktande av grisar, djurplågeri, avrättningar… ja, inget för den ”känsliga” (man behöver inte ens vara känslig för att vilja undvika det där) och jag mådde rätt dåligt i stora delar av de fyra timmarna. Men resultatet är ändå ett rörande, symboliskt socialistmanifest där både folket i helhet och specifika personer fokuseras på.
/Johnny
Regnbågsrullen 
