Jag har aldrig varit någon riktig fantasy-fantast, men ändå gick jag och såg alla tre Sagan om ringen-filmer på bio när de kom. Man kunde ju tro att jag var där av ytliga skäl (Orlando Bloom, Elijah Wood och andra androgyna skönheter) men de första gångerna var jag faktiskt bara plikttroget sällskap till två alvkompisar och den sista gången gick jag och såg den för att den var 4 timmar lång och billigare än ett hotell.
Av någon oförklarlig anledning missade jag ändå slashigheten totalt, vilket slog mig som helt sinnessjukt när jag såg om filmerna den här helgen. Jag har nog aldrig i hela mitt liv sett något mer homoromantiskt och slashertillfredsställande än detta mästerverk på 10h+. Jag känner mig nu redo att ta på mig manteln och de spetsiga alvöronen och joina alla LOTR-slashers på LiveJournal.
Sagan om ringen: Härskarringen (2001)
The Lord of the Rings: The Fellowship of the Ring
USA/Nya Zeeland, 2001-2003
Regi: Peter Jackson (Manus efter böckerna av J.R.R. Tolkien)
Frodo Baggins (Elijah Wood) får ärva en gammal ring vars historia är mörk och skrämmande. Om han inte tar sig till Mordor och förstör den innan Sauron får tag i honom så kommer ondskan ta över världen för all framtid. Jobbigt läge, för Frodo är den mest hjälplösa hjälte som du någonsin har skådat. Han är helt beroende av människan Aragorn (Viggo Mortensen), alven Legolas (Orlando Bloom), dvärgen Gimli (John Rhys-Davies), trollkarlen Gandalf (spelad av den homosexuelle skådespelaren Ian McKellen) och hans tre hob-vänner Merry (Dominic Monaghan), Pippin (Billy Boyd) och Samwise (Sean Astin).
.
.
Sagan om de två tornen (2002)
The Lord of the Rings: The Two Towers
Gänget delar upp sig i flera olika läger och man får följa deras historier parallellt. Frodo och Sam fortsätter resan för att lämna tillbaka den förbannade ringen (!) men träffar snart på dess förrförra ägare – den smala och bleka varelsen Gollum, vars dubbla personligheter blir ett problem. Legolas, Gimli och Aragorn beger sig ut för att leta reda på Merry och Pippin som blivit bortrövade. Kungariket i Rohan har blivit förtrollat av Saruman och ett krig bryter ut. Alla mot orcherna!
.
.
Sagan om konungens återkomst (2003)
The Lord of the Rings: The Return of the King
Kriget mot Saurons och Sarumans armé är inte över än. Aragorn är den nya konungen som ska leda alla i strid. Och resan mot Domedagsberget (där Frodo ska kasta ringen i elden) fortsätter. Våra hjältar får hjälp av flera olika sorters varelser, men när Gondors härskare Denethor II (John Noble) blir galen av sorg får de ännu fler problem. Hur ska allt sluta? ;)
.
.
Jag vet inte riktigt var jag ska börja, för det finns överallt. I hela triologin finns det kanske bara tre kvinnor nämnda vid namn och dessa har inte mycket tid i rutan. Istället parar killarna ihop sig två och två: Aragorn+Legolas, Merry+Pippin och Frodo+Sam. Frodo ser ut att vara kär i alla män han kollar på. Jag vet inte om det är manuset eller dåligt skådespel, men jag tror inte ens att han tittar åt en enda kvinna någonsin. Faktum är att Frodo är den viktigaste ”kvinnorollen” i hela filmen: han är prinsessan som gång på gång blir räddad av prinsarna. Egentligen är det Sam som gör allt jobb.
Sam är Frodos betjänt han och kallar honom Mr. Frodo, vilket känns väldigt konstigt eftersom de tycks stå varandra så nära. Han tycks sätta Frodos liv över sitt eget – han är redo att offra allt för honom och när deras blickar möts brinner de av kärlek och åtrå. Det känns egentligen överflödigt att nämna specifika tillfällen för det händer hela tiden. Man skulle kunna klippa ihop alla homoromantiska scener till en egen långfilm. Smekningar över kroppar och ansikten, kramar, djupa och långa kärleksförklaringar och blickar av svartsjuka. Boytouching galore! När Legolas tar Aragorns händer och och ler eller när Aragorn ger Boromir (Sean Bean) en puss i pannan… Eller när Merry och Pippin gråter för att de måste skiljas åt för ett tag. Gay-o-metern går i taket!
Men VARFÖR – efter ett års fantasytid och 10 timmars videotid – får Sam för sig att han vill gifta sig heterosexuellt?! Hur tänkte de? ”Oj, vi har nog gjort världens gayigaste film och här ligger Sam och Frodo och kramas… vi måste nog spela ut bärs-och-brudar-kortet!” Det är helt WTF?! Det är helt malplacerat! Men allt blir glömt och förlåtet när slutscenen når klimax simultant med miljontals Sam/Frodo-shippers.
/Johnny
Regnbågsrullen 
Ååh, fantastiskt inlägg!
Jag skrattade jättemycket när jag läste det här! ”Oj, vi har nog gjort världens gayigaste film…” Hahaha.
Frodo är verkligen supergay :D
Tycker ärligt talat att du låter oerhört partisk.
Jag skulle kunna förklara allt du nämner i den här recensionen, men jag nöjer mig med tre saker som egentligen borde vara ganska så uppenbara:
*Frodo är ”hjälplös” därför att han är en vanlig hobbit, inte någon sorts övernaturlig superhjälte.
*Aragorn kysser den döde Boromir som ett tecken på kärlek och respekt – vem som helst skulle göra samma sak i hans situation, men sånt erkänner väl såklart aldrig riktiga män.
*Merry och Pippin är bästa vänner och blir givetvis förkrossade när de skiljs åt och inte vet om de någonsin kommer att ses igen.
Åh, vilken fantastisk analys. Du borde skriva en uppsats om hur icke-homoerotisk LOTR är.
Sam kallar antagligen Frodo Mr Frodo för att han är hans trädgårdsmästare o jobbar för honom, Merry gråter när Pippin åker eftersom han tror att han kommer dö nu när Sauron tror att Pippin har ringen, Frodo blir svag och litar inte på andra eftersom han har ringen som börda, som 006 sa finns det en förklaring för allt skit du tror. Om du har så tråkigt liv att du måste försöka hitta dåliga saker med 3 bra filmer så kanske du borde läsa böckerna som filmerna är baserade på!
WOOOT? :D DÅLIGA saker? Nej nej, det var du som sade ”dålig” – jag älskar filmerna och jag älskar att de är gay. Läsa böckerna? Nej, så tråkigt liv har jag faktiskt inte. Men folk som känner sig tvungna att ”försvara” folk från homoerotiska tolkningar är ganska tråkiga, enligt mig.