Dorian Gray (2009)

Dorian Gray, 2009, Storbritannien

Regi: Oliver Parker
Manus: Toby Finlay (efter Oscar Wildes roman

Dorian Gray (Ben Barnes) är en naiv och vacker yngling som drabbas av en förbannelse när han får sitt porträtt målat av konstnären Basil (Ben Chaplin). Alla beundrar den vackra pojken på tavlan och Basils cyniske och hedonistiske vän Lord Henry Wotton (Colin Firth) får Dorian att inse att målningen kommer att hålla sig vacker i all evighet medan förebilden, Dorian själv, kommer att åldras. Detta leder till att Dorian på något sätt omedvetet säljer sin själ för evig ungdom och det blir istället hans målade avbild som tar stryk när han har sex och röker opium. När han märker att tavlan börjar ruttna så låser han in den på vinden.

Det är mycket som skiljer den här filmversionen av Dorian Gray från Oscar Wildes klassiska roman ”Dorian Grays porträtt”. För det första är det hela stämningen: det har blivit en ren rysare där själva målningen får eget datoranimerat liv och en skrattretande ”röst”. Sen har vi sensmoralen som tycks vara att sex är destruktivt och syndigt och tär på själen. Det positiva med den ändringen är ju att Dorian har massor av sex – både med kvinnor och män (och kvinnorna har sex med varandra också!).  Han hånglar till och med upp Basil i ett manipulativt sätt att försöka få konstnären att glömma bort tavlan.

Jag tycker att filmen är sexig och helt okej (en klar 3/5) men seriöst, jag tror att om Oscar Wildes porträtt skulle få liv skulle det slå sig för pannan.

/Johnny

Två konstiga reklamfilmer

Två konstiga reklamfilmer à WTF länkade från den här sidan.

/Johnny

Fireworks (1947)

Fireworks, 1947, USA
Regi & Manus: Kenneth Anger

Kenneth Angers debutfilm är en konstnärlig drömsekvens där han själv skådespelar en man som blir våldtagen i en gränd av ett gäng sjömän. Gruppvåldtäkten är starkt erotiserat genom konstnärliga bilder på rinnande vätskor, fallossymboler och, som rubriken skvallrar om, fyrverkerier (som kommer ut från en sjömans gylf). Enligt vad jag har läst, så baseras kortfilmen på händelser som Anger själv var med om som tonåring. Obehaglig att se på men jag tycker att det är fascinerande att den är gjord på 40-talet.

/Johnny

Se den gratis på Google videos.

Un chant d’amour (1950)

Un chant d’amour, 1950, Frankrike

Regi & Manus: Jean Genet

En halvtimmeslång konstfilm som utspelar sig på ett fängelse. Fångarna vill ha närhet; de gnider sig själva mot fängelseväggarna och fantiserar om personen i cellen bredvid. Fängelsevakten spionerar på dem och blir själv upphetsad. Han fantiserar om att vara med dem…

Erotik (eregerade penisar och nakna manskroppar som möts i mörkret) blandas med romantiska scener där fångarna ger blommor till varandra och springer runt i skogen i en fantasisekvens. Jag måste påminna mig själv gång på gång att det är filmat 1950 och inte på 2000-talet. En så otroligt vågad och het film! Ett måste om du är intresserad av homohistoria!

/Johnny

Newcastle (2008)

Newcastle, 2008, Australien

Regi & Manus: Dan Castle

Jesse (Lachlan Buchanan) är en 17-åring som ständigt känner pressen att bli lika bra på att surfa som sin storebrorsa Victor (Reshad Strik). När han inte kommer med i årets stora surftävling blir han förbittrad och förgiftar stämningen i sitt kompisgäng med taskiga kommentarer. Den som får ta mest skit är hans mer jämnåriga brorsa Fergus (Xavier Samuel). Jesse kallar honom för Faggus för att han har svartmålade naglar och lila slingor i sitt emohår – och sen visar det sig också att han är bög. När gänget tar med Fergus på en utflykt för att lära honom surfa så händer flera dramatiska saker…

Okej, där överdrev jag. Vissa saker som händer är visserligen väldigt forcerat dramatiska men egentligen händer inte mycket alls i den här filmen. Och det gör mig faktiskt inte så mycket, för stämningen är mysig, situationerna realistiska och skådespeleriet är överraskande bra.
Fergus (som för övrigt ser ut som Katherine Moennigs crossdressingkaraktär i Young Americans) är kär i Jesses solblonda surfarkompis Andy (Kirk Jenkins) och deras kemi är helt magisk. Det är romantiskt och pirrigt av tonårsförälskelse och deras storyline är den mest intressanta. Men kanske inte så konstigt då allt annat Dan Castle gjort verkar vara gay. Han får till och med brorsorna att verka kåta på varandra i slowmotion-scener under vattnet. Förvänta er dock inte några homokyssar :(

/Johnny

Fergus och Andy sitter i bilen och snuddar vid varandra...

Jag hörde någonstans att det skulle bli en serie av Newcastle eller att den var baserad på en serie, men nu kan jag inte hitta någon info om det. Någon som vet?

Läs en intervju där Dan Castle pratar om Newcastle.

Terror på Elm Street 2: Freddys hämnd (1985)

A Nightmare on Elm Street Part 2: Freddy’s Revenge, 1985, USA

Regi: Jack Sholder
Manus: David Chaskin

Hmm..var ska jag börja?
Rysaruppföljare är sällan bra och denna är inget undantag – men den har ändå något som inte de andra har: den är supergaygay!

Tonårskillen Jesse (Mark Patton) börjar drömma mardrömmar om en vanställd figur som heter Freddy Kreuger sedan hans familj flyttat till ett nytt hus. På dagarna hänger han platoniskt med sin flickvän Lisa eller brottas med sin kompis Grady (med byxorna nere). Grady (Robert Rusler)  säger att deras gemensamma tränare (Marshall Bell) hänger på S&M-klubb och gillar ”söta pojkar som [Jesse]”. På natten drömmer Jesse att han är på S&M-stället (det är blandad publik men har med några transor och läderbögar) och sanna Gradys ord: tränaren raggar upp honom. Jesse protesterar inte. Helt plötsligt befinner de sig i gympasalen. Tränaren säger åt Jesse att duscha. Jesse lyder snällt och står och åmar sig i ångan. Men tränaren blir attackerad av en osynlig kraft och blir upphängd naken i duschen där han blir smiskad med en handduk över rumpan. Jesse kollar chockat på. Sen vaknar han upp med ett skrik.
När Jesse hånglar med Lisa märker han att Freddy har tagit över hans kropp så han blir rädd och lämnar sin flickvän – för att istället bryta sig in hos Grady och hoppa ned i hans säng.
Well, ni förstår. Det är komiskt mycket homoerotik. Ta bara grejen att Jesse har ett spel som heter Probe, i sin garderob. Men tydligen ska gaysymbolismen vara medveten – jag har inte sett dokumentären själv, men det ska pratas om det i dokumentären Never Sleep Again.

/Johnny

Lockbetet (1980)

Cruising, 1980, USA/Västtyskland

Regi & Manus: William Friedkin (efter en bok av Gerald Walker)

En seriemördare, som riktar in sig på bögar, går lös i New York City. Polisen Steve Burns (Al Pacino) passar in på offer-profilen och erbjuds att jobba undercover med att cruisa stadens bögbarer. Han tackar ja men håller det hemligt för sin flickvän.

Det var många från protester från USA:s gaycommunity när den här filmen kom. Idag är jag fascinerad av hur mycket man får se (mängder av lättklädda män som har sex!) men jag kan förstå motståndarna om jag ser på hur samhällsklimatet var 1980 – det fanns nästan inga kärlekshistorier om homosexuella på bio då, väldigt få positiva porträtt av bögar (första mainstreambögkyssen kom väl 1982 i Making Love) och här får man kopplingen mellan sjaskiga sexklubbar och en brutal seriemördare som misstänks vara ”en av de egna”. Men jag tycker inte att själva filmen i sig är homofobisk – lädermännen erotiseras och homo- och transfobin inom polisen ifrågasätts starkt, bl. a. av de riktigt coola lädertransorna som ser ut som Poison-medlemmar (Gene Davis och Robert Pope). Dessutom blir undercoverpolisen kompis med sin homosexuella granne Ted (Don Scardino) som framställs som en väldigt trevlig boy-next-door. Det här är absolut en film man ska se – förutom gayrelevansen är det en riktigt spännande thriller!

/Johnny

Teorema (1968)

Teorema/Theorem, 1968, Italien

Regi & Manus: Pier Paolo Pasolini

En mystisk och vacker gäst kommer till en rik familj och förför alla medlemmar innan han plötsligt försvinner igen. Das ist like überqueer. Men jag förstår dem – Terrence Stamp, som spelar sexobjektet, är verkligen het. Det är familjemedlemmarna som tar första steget: sonen (Andrés José Cruz Soublette) går blygsamt fram till hans säng på natten och kollar trånande på honom, mamman lägger sig naken på balkonggolvet, pappan (Massimo Girotti) ber om att få bli tvättad, dottern tar gästen vid handen och drar upp honom på sitt rum och hushållerskan blir så berörd av att kolla på hans skrev att hon försöker ta sitt liv – då kommer Terrence, som en ängel, och erbjuder sig själv till alla.

Väldigt få ord yttras – det är nästan en stumfilm – men när den sköna ynglingen måste resa iväg igen, berättar alla hur hans närvaro har påverkat dem: alla tycks vara förtvivlade på ett eller annat sätt. Männen i huset ser sitt agerande som något slags socialt självmord, vilket troligtvis (och tyvärr nog) var rätt realistiskt i 60-talets Italien. Men i filmen framstår ändå sexet som naturligt och vackert – nästan religiöst upplysande. En sådan här konstfilm passar inte alla men den erbjuder en vacker hyllning till mänsklig sexualitet. Synd bara att vi inte får se så många man-on-man-scener.

/Johnny

Den siste kejsaren (1987)

The Last Emperor, 1987, Kina/Italien/Storbritannien/Frankrike

Regi: Bernardo Bertolucci
Manus: Enzo Ungari & Mark Peploe (efter Henry Pu-Yis självbiografi)

1908 blir treårige Pu-Yi tagen från sin mamma och stängs in i Den förbjudna staden där han ska växa upp som kejsare. Vad han inte vet är att världen utanför går igenom en revolution och att Kina har blivit en republik. Hans kejsardöme av kvinnor och eunucker gör allt för att skydda honom från den yttre världen. När britten Reginald Johnston (Peter O’Toole) kommer till staden som privatlärare 1919 blir Pu-Yi (Tao Wu) mer medveten om omvärlden och också mer rebellisk. Han tvingas som 17-åring gifta sig med jämnåriga Wan Jung (Joan Chen) men väljer att ta en andra fru också: 12-åriga Wen Hsiu (Jun Wu).

Den här historiska filmen (där alla talar engelska) har med flera HBTQ-delar. Förutom de avsexualiserade eunuckerna hintas det om att Reginald Johnston är gay för att han aldrig gifter sig. Jag såg bara DVD-versionen men TV-versionen ska även hinta om Pu-Yis bisexualitet (troligvis när han som vuxen spelas av John Lone), enligt diverse källor. Om det stämmer kan jag inte svara på även om jag har läst att den riktige kejsaren skulle ha varit bisexuell – och att han ändå inte hade sex med sina kvinnor. Mycket spekulationer. Om det stämmer är det typiskt att filmen har med en sexscen ändå. Den här sexscenen är dock en trekant mellan honom och hans två fruar. Allt sker under täcket så man inte ser vem som är med vem och det är en väldigt vacker och erotisk scen. Den andra sexuella scenen är när frun Wan Jung får sina tår sugna av Pu-Yis butchiga kusin Eastern Jewel (Maggie Han). I stort är det en mäktig film med vackra bilder och stämningsfull musik.

/Johnny

Doctor Who (2005)

Doctor Who, 2005-pågående, Storbritannien

Regi: varierar
Manus: varierar. Russel T. Davies, Steven Moffat, Mark Gatiss, Chris Chibnall, Terry Nation mfl

The Doctor är en 900 år gammal Time Lord som reser runt i tid och rum i sitt skepp the TARDIS tillsammans med en eller flera ”companions”. De träffar på aliens, historiska personer från jorden, och är med om alla möjliga äventyr. En av grejerna med Time Lords är att de i princip är odödliga. När en av deras kroppar har nått slutet på sin livslängd, så regenererar de till en ny. Det finns bara ett visst antal gånger de kan regenerera, och de kan också välja att inte göra det och att helt enkelt dö. Sen 2005 har The Doctor spelats av Christopher Eccleston, David Tennant, och nu senast Matt Smith.

Doctor/Jack

The Doctor är asexuell, men i nästan alla fallen så är hans companions unga tjejer som blir kära i honom. Men med tanke på att det är Russel T. Davies som är upphovsman till serien så vore det konstigt om det inte förekom queert eller slashigt innehåll. I säsong 1 reser han runt med Rose Tyler (Billie Piper), och under en tur till London under andra världskriget så träffar de på Jack Harkness (John Barrowman), en lurendrejare från 5000-talet. Efter lite turer så ställer han sig på Rose och Doctors sida, och blir en companion för resten av säsongen. Jack är omnisexuell (Doctor förklarar för Rose att i framtiden så är alla människor det) och det uppstår nån slags härlig polyrelation mellan de tre.

I säsong 3 får vi även göra bekantskap med Doctors gamla BFF/ärkefiende/pojkvän The Master (John Simm). The Doctor har länge trott att han varit den allra sista Time Lorden vid liv, och vid återseendet med The Master säger han ”Maybe I’ve been wandering for too long, now I’ve got someone to care for”. Kort därefter dör Master i Doctors armar, och Doctor gråter och kramar honom som om han förlorat en älskare.

Dessutom förekommer det ofta queera karaktärer inslängda med jämna mellanrum. Universum är stort, och konstigt vore det ju om alla var straighta.

Serien har kommit i fem säsonger hittills, och den sjätte lär börja kring påsk nästa år. Serien är en reboot på en serie med samma namn som gick 1963-1989. Det är inte en remake, utan den nya serien tar upp tråden som den gamla lämnade. Man behöver inte ha sett gamla Who för att se nya.

2006 fick Jack Harkness sin egen spinoff, Torchwood, proppfull med slashy goodness.

/Hallor

Sherlock Holmes and the Case of the Silk Stocking (2004)

Sherlock Holmes and the Case of the Silk Stocking, 2004, Storbritannien

Regi: Simon Cellan Jones
Manus: Allan Cubitt

Som det så ofta verkar vara i nyskrivna Sherlockäventyr där man inte utgått från ett av de klassiska äventyren, så handlar det om en seriemördare. Dagen twist: sko-/fotfetisch. Watson (Ian Hart, igen) letar upp Holmes (Rupert Everett, som spelat gay flera gånger innan) som har sjunkit ner i ett opiumberoende och ber honom om hjälp med att lösa fallet samtidigt som han både är orolig för Holmes och misstycker när det gäller hans vanor. Holmes tycker han är jobbig. Till slut tar sig Holmes an fallet, och historien kan börja.

Jag vet knappt var jag ska börja med den här filmen! Visserligen är den fylld av fel och konstigheter, men den homoerotiska laddningen är konstant och så påtaglig att jag inte vet vad jag ska göra mig med själv. Holmes är grinig och svår och hela hans uppsyn får honom att kännas som om han vore bror till Edward Cullen. Jag förväntar mig nästan att han ska glittra. Han är ett komplett as mot allt och alla, men Watson står ut med honom, ja till och med tycker om hans sällskap och det glittrar i hans ögon när de ser på varandra. Watson ska förvisso gifta sig men det verkar inte som att Holmes har så mycket emot det, vilket kan vara för att fästmön är en intelligent kvinna och i Holmes ögon intressant: hon är psykoanalytiker och första gången de träffas ger hon honom en bok om ”Psycopathia Sexualis” och säger att det är ovärderlig läsning för ”anybody with an interest in sexual derangement”. Jag kan fortsätta, men det skulle det inte bli något av filmen kvar! Allt jag säger är att slutscenen är underbar.

/Hallor

Tron (1982)

Tron, 1982, USA/Taiwan

Regi: Steven Lisberger
Manus: Steven Lisberger & Bonnie MacBird

Det onda storföretaget ENCOM har snott f.d. anställda programmeraren Kevin Flynns (Jeff Bridges) spelidéer. För att få tillbaka kontrollen över sitt älsklingsspel hackar sig Flynn in i en surrealistisk datorvärld där program och kommandon är spelade av människor. Han får hjälp av Tron – eller egentligen Alan Bradley (Bruce Boxleitner), en annan anställd på ENCOM – och tillsammans med två andra självlysande figurer försöker de bekämpa Master Control-programmet.

När jag såg att det var Disney som låg bakom Tron blev jag skeptisk, men jag hade så fel i mina fördomar. Det här är den snyggaste film jag sett – varenda bildruta är som ett futuristiskt art nouveau-konstverk och homoerotiken riktigt penetrerar mina ögon. Den mest homoerotiska scenen är när Ram (Dan Shor) ropar att Clu (som är Flynns namn i datorvärlden) ska komma och Clu kommer och lutar sig över honom och håller hans hand. ”My user!” utropar Ram med orgasmisk röst och hans ögon lyser och de ler mot varandra och som de filmar och visar deras intensiva ansiktsuttryck är det som en metaforisk sexscen.

Redan i första scenen med Ram var han flirtig mot en man – hela kroppsspråket bara skrek förförelse. Clu/Flynn och Tron/Alan är också superfysiska och kollar helt förälskat på varandra. Att de båda kysser samma kvinna spelar ingen roll för hon är ingen konkurrent – de lever snarare ett slags trekantsförhållande utan svartsjuka.

Happy Threesome: Yori, Clu och Tron.

Wow, jag är fortfarande helt berörd, upphetsad och inspirerad. Det kommer en uppföljare med samma skådespelare senare i år. Jag har blandade förväntningar.

/Johnny

The Xango from Baker Street (2001)

O Xangô de Baker Street, 2001, Brasilien

Regi: Miguel Faria Jr
Manus: Miguel Faria Jr, Marcos Bernstein, Patrício Melo, efter en bok av Jô Soares

En värdefull fiol blir stulen, och Rio de Janeiro plågas av en seriemördare som lämnar fiolsträngar vid sina offer. Man tycker att det nog vore bäst att kalla in Sherlock Holmes (Joaquim de Almeda), den kände engelske detektiven.

Det här är en väldigt konstig film, i alla fall sett ur ett Holmes-perspektiv. Holmes är klumpig, flörtig, känslosam, och blir upp över öronen förälskad i skådespelerskan Ana (Thalma de Freitas). Det är oklart om de någonsin lyckas få till det, för det verkar alltid vara något som kommer i vägen.

Men här ska vi inte prata heterosexualitet! Det finns faktiskt rätt gott om gayinnehåll också, även om syftet är rätt oklart. När brasilianerna först få höra att Holmes inte reser själv utan med en ”inseperable friend” misstänker de att han nog är gay, och tycker att det är lite onödigt för de har redan egna så det räcker, de behöver inga engelska fjollor. Vid ett annat tillfälle säger Holmes ”Jag älskar dig, Watson” på portugisiska. Senare blir Watson (Anthony O’Donnel) besatt av en kvinnlig ande, något av en hondjävul, och det påpekas att det är konstigt för de brukar bara besätta kvinnor. De frågar ”Is he… effeminate?” och Holmes svarar ”Well, he’s English”.

Det märks väl att Conan Doyles karaktärer bara är inlånade, och det är inte särskilt elegant gjort, men det är ändå en stundtals ganska underhållande film.

/Hallor

The Hound of the Baskervilles (2002)

The Hound of the Baskervilles, 2002, Storbritannien

Regi: David Attwood
Manus: Allan Cubitt efter Arthur Conan Doyles bok

Antagligen ett av de mest kända Sherlock Holmes-äventyren är den om hunden som sätter skräck i de boende i Baskervilles herrgård. Holmes (Richard Roxburgh) kallas in för att reda upp det och skydda Sir Henry Baskerville (Matt Day) från den hemska hunden. I stället skickar han Watson (Ian Hart) med ursäkten att han har mer brådskande fall i London.

Filmen är på sätt och vis både mer och mindre slashig än andra versioner jag sett. Det finns inga lika tydliga situationer och repliker, men ändå är det en ständig homoerotisk stämning. Det första vi får se av Holmes och Watson är på (vad jag antar är) ett badhus eller en bastu, svettiga och endast klädda i handdukar. Hela filmen igenom ger de varandra långa laddade blickar. Slutet har på visst sätt skrivits om från den ursprungliga boken, och ger Watson möjligheten att rädda livet på sin käre vän. Holmes tackar med att bjuda Watson på dejt. Som sig bör.

Okej men ibland stolpigt skådespeleri. Holmes var så analytisk och lagom känslokall som han ska vara. Enda som inte riktigt stämde var Holmes droganvändning, han ska egentligen bara ta till kokainet när han är så uttråkad att han håller på att dö.

/Hallor

Sherlock (2010)

Sherlock, 2010, Storbritannien

Regi: Paul McGuigan
Manus: Mark Gatiss och Steven Moffatt, baserat på böckerna av Arthur Conan Doyle

Sherlock Holmes (Benedict Cumberbatch) är en asexuell asocial högfunktionell sociopat vars största fiende är tristess och som löser brott bara för att det är kul. John Watson (Martin Freeman) är en sjukpensionerad före-detta militärdoktor som just kommit tillbaka från Afghanistan och som slits mellan att sakna den spänningen och att bara vilja leva ett lugnt liv. En gemensam vän för dem samman och… skev musik uppstår.

Till skillnad från tidigare tolkningar så utspelar sig serien i nutid. Istället för telegram och calling cards så sms:as och bloggas det på längden och tvären. Men det är mer än så som har uppdaterats. Omvärldens syn på och tolerans av tex homosexualitet har ju som bekant förändrats en hel del sen sent 1800-tal, och om en man är helt ointresserad av kvinnor och bor tillsammans med en annan man så är ju den logiska slutsatsen att han antagligen inte är straight. Vilket är precis hur personer i Sherlock och Johns omgivning tolkar det. Och Sherlock och John själva, i princip:

John: You don’t have a girlfriend, then?
Sherlock: Girlfriend? No, not really my area.
John: Oh right then. [pause] Do you have a boyfriend? Which is fine, by the way –
Sherlock: I know it’s fine.
John: So you’ve got a boyfriend?
Sherlock: No.
John Watson: Right, okay. You’re unattached, just like me. Fine. Good.
Sherlock: John, erm. I think you should know that I consider myself married to my work and while I am flattered by your interest I’m –
John: No –
Sherlock: – really not looking for anyone –
John: No. I’m not asking – no. I was just saying. It’s all fine.
Sherlock: Good. Thank you.

~tension

Det är inte bara homoerotiken som gör den här serien till en vinnare, den är helt otroligt välgjord! Manuset är på topp och det går många gånger så snabbt att jag nästan måste pausa för att låta hjärnan komma ikapp. Cumberbatchs Sherlock är ofta väldigt creepy, till och med mer än Jeremy Bretts tolkning, han visar vanligtvis väldigt lite känslor men kan vara väldigt manipulativ då han tex ofta spelar mer “normal” än vad han är bara för att få fram fler ledtrådar eller andra fördelar.

Manusförfattaren Mark Gatiss (bonusinfo: gay) har även en medelstor roll som [spoiler] Sherlocks bror Mycroft [/spoiler]. Lestrade, polisen från Scotland Yard som är den som kommer till Sherlock för hjälp allt som oftast spelas av Rupert Graves.

Säsong ett består av tre st 90-minutersavsnitt, säsong två kommer hösten 2011.

/Hallor