Legend of the Galactic Heroes (1988-1997)

銀河英雄伝説 (Ginga eiyû densetsu), 1988-1997, Japan
110 avsnitt+spinoff-serier
Har aldrig släppts officiellt på engelska, Central Animes textning rekommenderas

Regi: Noboro Ishiguro (efter Yoshiki Tanakas bok)

Denna storslagna rymdopera utspelar sig i en framtid när två stormakter i rymden utkämpar ett utdraget krig mot varandra. Då könsrollerna i serien knappast är på framtidsnivå klarar serien Bechdeltestet på endast en handfull ställen genom över de 110 avsnitten, vilket är en god grogrund för slashpotential. I svenska animékretsar refereras serien generellt till som Galaxbögarna, och en vanlig skämtsam engelsk titel är Gay Prussians in Space. Detta ska inte tolkas som att serien inte är fullständigt heteronormativ, men det indikerar onekligen på att det finns en kran för queert läckage som fullkomligt sprutar om man väljer att vrida upp den. Det skadar då inte heller att figurdesignen utgörs av heroisk förskönad realism av det slaget som gör det rent visuellt angenämt att plaska i det queera.

De två galaktiska stormakterna är modellerade efter ett demokratiskt USA (Alliansen) respektive ett 1800-talets Preussen (Imperiet). Statsskicken avspeglar sig på relationerna mellan mannarna i de respektive arméerna. Inom Alliansen är stämningen avslappnad och relationerna informella, Imperiets officerskår har strikta uniformer och kramas inte. Inom båda arméerna kryllar det av romantisk vänskap och manlig parbildning. Inom Alliansen är dessa mer bro-betonade, medan Imperiets relationer överlag präglas av större grad av intrigerande, undertryckta känslor och den typen av ömhet och beundran män emellan som kan frodas i en miljö där man har vunnit så många slag att man inte längre behöver bevisa att man är macho. Särskilt kan man uppmärksamma barndomsvännerna Reinhard von Lohengramm och Siegfried Kircheis, samt radarparet Oscar von Reuenthal och Wolfgang Mittermeyer.

Utöver det som sagts kan det vara intressant att tillägga att homosexualitet faktiskt omnämns i ett avsnitt, och paret framställs sympatiskt.

/Duktiga och intelligenta gästbloggaren Tanja Suhinina

D’ERLANGER – La Vie en Rose

Dålig bildkvalitet och snabba klipp – men fylld med fan service! Två androgyna, japanska pojkar ligger och är homoerotiska med varandra och vid ett tillfälle låter de tungorna mötas i minst 5 sekunder! Hot hot hot!!

Om jag har förstått det rätt så är året 1989, sångaren Hiroshi ”Kyo” Isono och den han han porrar sig med är gitarristen Ichirou ”Cipher” Takigawa. Det är svårt att veta något om deras egentliga sexualiteter eftersom ”fan service” innebär att göra fansen upphetsade. I Japansk kultur går de ganska långt i skådespeleri för att tilltala sin målgrupp – eller för att väcka uppmärksamhet.

Här är bilder om ni inte kan se videon:

/Johnny

Love Exposure (2008)

愛のむきだし (Ai no mukidashi), 2008, Japan

Regi & manus: Shion Sono

Vad gör man om man är världens oskyldigaste unge men man har en präst till pappa som kräver att man bekänner sina synder? Jo, man gör som Yû (Takahiro Nishijima) och hittar på nya synder. Han uppfinner en konstart, Tosatsu, som går ut på att fota under skolflickors kjolar. Syndigt syndigt! Han är en hejare på det men blir inte upphetsad av flickor förrän han råkar på Yôko (Hikari Mitsushima). Yôko blir intresserad tillbaka, men bara för att hon tror att Yû är en kvinna. Han går nämligen klädd som sitt kvinnliga alterego Miss Scorpion ibland. Han försöker berätta för Yôko vem han är men får aldrig tillfälle. Yôko inleder ett förhållande med den onda kvinnan Koike (Sakura Andô) som stulit Miss Scorpions identitet och Yû får den ovärdiga andraplatsen som Yôkos brorsa.

Ja, det kanske är förvirrande och farsartat men filmen har över tre timmar på sig att binda ihop alla lösa trådar. Vi får vara med om sekter, tragedi, psykisk sjukdom och svart humor. En fascinerande film som håller en intresserad förvånansvärt länge, men det blir tyvärr alldeles för seriöst, dramatiskt och segt i slutet. Queert är det i alla fall!

/Johnny

Merry Christmas Mr. Lawrence (1983)

Merry Christmas Mr. Lawrence, 1983, Japan/Nya Zeeland/Storbritannien

Regi: Nagisa Ôshima
Manus: Nagisa Ôshima efter en roman av Laurens Van der Post

Indonesien, 1942. John Lawrence är engelsk tolk i ett japanskt flyktingläger som styrs med järnhand av Kapten Yonoi (Ryûichi Sakamoto). Yonoi har föga respekt för regler och tvingar bland annat människor till självmord. Jack Celliers (David Bowie) kommer till lägret som en ny krigsfånge och påverkar Yonoi starkt, och ett psykologiskt spel påbörjas mellan männen.

Personen jag såg den här filmen med säger att den handlar om de ”manliga dygderna” – som skulle kunna vara sådant som heder, äregirighet och uthärdande av smärta. Teman är krigets psykologi och spänningen mellan Celliers och Yonoi, och det finns något intressant i detta även om jag inte grips som det kanske är tänkt. Filmen är ganska ojämn, och man ska nog vara mer intresserad av krig (och de manliga dygderna) än vad jag är för att uppskatta den.
Bowie är dock fierce som vanligt, och det samma gäller för Sakamoto. Ett tips är att se en textad version för jag tyckte det var väldigt svårt att höra vad folk sa, och då blir det svårt att hänga med i handlingen.

/Bobbi

Maria†Holic (2009)

Maria†Holic (まりあ†ほりっ), 2009, Japan

Shaft Studios, efter mangan av Minari Endō

När Kanako Miyamae börjar andra ring på den katolska flickskolan Ame no Kisaki har hon framför allt en förhoppning: Att äntligen träffa sitt livs kärlek. Hon ser verkligen fram emot att gå i en skola med bara flickor, eftersom hon avskyr pojkar och till och med får utslag när de rör vid henne. Och redan dagen innan terminen startar träffar hon mycket riktigt den vackra och väna Mariya Shido, som hon omedelbart förälskar sig i. Men varför får hon röda utslag på halsen av Mariyas oskyldiga kindpuss? Snart inser Kanako att Mariya inte är riktigt den hon trodde…

Det här är klassisk tramsanime. Slapstickhumor, fan service (serien riktar sig till män mellan 18 och 30) och näsblod följer tätt inpå varann i högt tempo och handlingen är ömsom helt förutsägbar, ömsom svår att hänga med i. Det är alltså inget för finsmakaren. Dock kan jag helt ärligt erkänna att jag tror att jag själv kommer att följa den här animen. Den må vara extremt töntig, men den är också ganska underhållande. Tidsfördriv för yuri-nördar och lättroade.

/Tina

Winter Cicada (2007)

Fuyu no Semi (冬の蝉, Fuyu no Semi), 2007, Japan

Regi: Yoshihisa Matsumoto

Året är 1862 och Japan befinner sig i en kritisk fas politiskt. De olika klanerna i landet kämpar om makten och för sina olika mål. Den unge samurajkrigaren Kusaka Toumu tillhör klanen Choshu, som driver en kampanj för Japans bevarande genom utvisning av alla utlänningar i landet. Men Kusaka tror på fred och frihet och på att öppna Japans gränser för världen.

En kväll försöker några Choshu-medlemmar att bränna upp brittiska ambassaden. Kusaka försöker stoppa dem men misstas själv för en av förövarna och blir jagad. Mitt i jaktens hetta får han hjälp att fly av en främmande samuraj från fiendeklanen Bakufu.

Flera år senare möts de igen, och den här gången kommer de inte undan.

Det här är en yaoi i en helt annan stil än de jag tidigare skrivit om. Den innehåller såväl politik och historia som allvarliga frågeställningar om kärlek och är förhållandevis stillsam och lätt att följa, i alla fall för den som har vissa grundläggande kunskaper i japansk historia. Den som tröttnat på kaotisk humor och pojkar med jätteögon borde se den här animen. Dock vill jag utfärda en varning för en väldigt japansk syn på självmord man som västerlänning känner sig rätta illa till mods inför. Dessutom innehåller Winter Cicada bland de minst upphetsande kärleksscener jag någonsin sett.

Helt enkelt: det här är lite japansk kvalitetsångest i vintermörkret, för den som känner för det.

/Tina

Boy’s Choir (2000)

Dokuritsu shonen gasshôdan, 2000, Japan

Regi: Akira Ogata

Michio (Atsushi Ito) skickas till ett barnhem efter att hans pappa plötsligt vaknat från en koma och strax därefter dött. Till skillnad från vanliga barnhemsdraman så är ledarna på detta barnhem omtänksamma och bryr sig om sina pojkar: de ger dem en mening med livet i form av körsång. Michio är tystlåten, stammar och har ingen vidare bra röst, men den feminina pojken Yasuo (Sora Tôma) fattar tycke för honom direkt och erbjuder sig att försvara honom och vara hans röst. Yasuo är den enda i kören som fortfarande inte hamnat i målbrottet och kan därför sjunga väldigt höga och kristallklara toner. Hans dröm är att bli antagen till Wiener Sängerknaben (Wiens världskända gosskör), men när han kommer tillbaka till hemmet efter sommaren har hans röst förändrats…

Det här är en väldigt udda och morbid film. I början går den lite för långsamt och sista minutrarna går alldeles för snabbt, men vackra scener och intressanta personporträtt håller den vid liv.  Storyn kan ses som queer på olika sätt: det första och mest uppenbara är att det finns en kärlekshistoria mellan Michio och Yasuo – även om den aldrig blir mer fysisk än smekningar – men den har även ett slags transtema: Yasuo blir helt förtvivlad när han kommer in i målbrottet och märker hur han börjar förändra sig och bli mer lik de andra pojkarna. Jag som transperson kan absolut relatera till sorgen att veta att ens kropp aldrig (mer) kan bli som man vill, och att lyckas skildra detta på ett bra sätt är ganska unikt.

/Johnny

Ouran High School Host Club (2006)

,Ōran Kōkō Hosuto Kurabu (桜蘭高校ホスト部（クラブ）, 2006, Japan Regi: Takuya Igarashi efter mangan av Bisco Hatori

Haruhi Fujioka har nyss börjat som fattig stipendiat i ärvd skoluniform på Ouran High School, en riktig toppskola där nästan alla andra elever är rika. Haruhi själv måste dock se till att hålla betygen uppe så att inte stipendierna sinar. På jakt efter en bra studieplats råkar Haruhi snubbla in på Ouran High School Host Club, en skolklubb där medlemmarna, alla män, underhåller och uppvaktar skolans kvinnliga elever i utbyte mot pengar. Där slår Haruhi omkull en vas vars värde inte riktigt faller inom ramarna för en stackars stipendiats budget. För att betala av sin skuld går Haruhi med på att ta jobb i klubben. Det är bara ett problem: Haruhi må se ut som en kille, men riktigt så enkelt är det inte…

Det här är inte direkt shonen-ai i ordets verkliga bemärkelse, men en på många sätt väldigt queer anime! Förutom en huvudperson som inte kunde bry sig mindre om vilket kön hen uppfattas ha innehåller den betydande mängder mer eller mindre uttalad homo-/bisexualitet mellan både manliga och kvinnliga elever, en dragshowande pappa, horder av skrikande fangirls (”MOE!”), könsförväxlingar och annat skoj. Humorn kan förstås bli ganska hysterisk från och till, och det sticks inte under stol med vilka egenskaper som anses manliga och kvinnliga oavsett hos vem den framträder, men det här är en av få animes jag plöjt i sin helhet inte bara en utan två gånger. För den som vill ha lättsmält avkoppling och samtidigt skaffa sig shojo-allmänbildning.

/Tina

Junjou Romantica (2008)

Junjou Romantica, Japan, 2008

Regi: Chiaki Kon efter mangan av Shungiku Nakamura

Misaki Takahashi (Takahiro Sakurai) är 18 år och ska snart skriva inträdesprov till universitetet. Problemet är bara att han inte är särskilt duktig i skolan. Därför bestäms det att han ska få extraundervisning av sin tio år äldre storebrors gamla klasskompis, den berömde författaren Akihiko ”Usagi” Usami (Hikaru Hanada). Men deras första möte går inget vidare, och vid det andra hettar det till ordentligt! Vad är det egentligen Usagi vill Misaki, och vad vill Misaki själv?

Animen Junjou Romantica innehåller egentligen tre par/pairings. Junjou Romantica (Misaki/Usagi) är huvudparet, men det finns också två romantiska parallellhistorier som också är shonen-ai: Junjou Egoist och Junjou Terrorist.

Tonen i serien är precis som i Gravitation humoristisk, och här är den dessutom självironisk – de yaoi-historier som Usagi skriver på sidan om sina vanliga böcker är klockrena parodier på genren, och jag har skrattat högt flera gånger under seriens lopp. Dessutom innehåller de förhållandevis heta kärleksscener, även om man aldrig får se något explicit i animen.

Just nu visas den andra säsongen av serien i japansk TV.

/Tina

Gravitation (1999)

Gravitation, Japan, 1999

Regi: Bob Shirahata, Shinichi Watanabe efter manga av Maki Murakami

Shuichi Shindou (Tomukazu Seki) är sångare i popduon Bad Luck och det han vill mest av allt är att slå igenom och bli en stjärna. Den perfekta låten låter dock vänta på sig – kanske är det en flicka som saknas i Shuichis sångtexter?

En blåsig kväll stannar Shuichi till i en park på väg hem från ett möte och funderar över en låttext. Plötsligt flyger utkastet iväg och hamnar i ansiktet på en lång, snygg man, som läser igenom den och fäller sin dom – Shuichi saknar helt talang. Sedan lämnar han den förkrossade Shuichi att förtvivla i mörkret…

Men Shuichi kan inte glömma främlingen, och när han får chansen ser han till att konfrontera honom, något som blir början till nya känslor och möjligheter.
Det här 13-episodsanimen är en av de absoluta klassikerna inom shonen-ai, och var för mig liksom för många andra den första BL-animen jag över huvud taget såg. Den innehåller en hel del musik och mängder av överdriven animehumor, men har framför allt gjort sig känd för sin kärlekshistoria, mellan den unge och naive Shuichi och den bittre Eiri Yuki, full av mörka hemligheter. Vill du ha en introduktion till shonen-ai (och dessutom förståelse för mängder av yaoidoujinshis därute) finns det nog ingen anime jag skulle rekommendera innan denna.

/Tina

Earthian (1989)

アーシアン, (Āshian), 1989, Japan
Anime skapad av Kenichi Ohnuki, Nobuyasu Furukawa och Toshiyasu Kogawa efter mangan av Yun Kouga.

Chihaya (Nozomu Sasaki) och Kagetsuya (Kazuhiko Inoue) är invånare på planeten Eden – änglar. Tillsammans har de fått i uppdrag att övervaka jordborna och rapportera om hur de sköter sig. Till en början kommer de inte alls överens, men i takt med att de tar sig igenom jordens faror och utmaningar växer känslorna…

Den här animen är väldigt vacker och fullspäckad av saker jag gillar: konstiga tolkningar av kristendomen, killar med enorma vingar på ryggen, ångestfyllda kärleksscener, gråhåriga cyborgs och maktgalna vetenskapsmän. Men för den som inte läst mangan är den tyvärr också ganska obegriplig, då stora delar av handlingen tagits bort för att serien ska kunna få plats i fyra avsnitt. För den som har läst mangan, bara vill se på fina rörliga bilder eller bara är för trött för att hänga med i en handling i vilket fall som helst är det en fantasifull och spännande miniserie.

/Tina

Ai No Kotodama

Ai no Kotodama, 2008, Japan

Tashibana Miyako (Saito Yasuka) och Ootani Shinya (Hidenori Tokuyama) har varit garderobspojkvänner och bott tillsammans i två år, och nu – lagom till Tashibanas födelsedag – börjar bråken komma oftare. Det blir inte enklare av att de träffar på sin gamla klasskompis Mizusawa på stan heller och att hon visar intresse för Tashibana. Ootani blir svartsjuk och butter när hans pojkvän börjar ha kul med Mizusawa och hennes väninna, och förhållandet känns hotat. De planerar att flytta isär…

De flesta gayfilmer jag sett fokuserar på att komma ut och att skaffa en partner, men den här handlar om att försöka få det förhållandet man redan har att fungera. Det är väldigt fint, romantiskt och dramatisk. Ja, det är verkligen drama drama drama! Sista halvtimman av filmen är som 20 olika alternativa slut som de lagt på rad. Det är snabba vändningar och sen visa ord från huvudpersonen och sen en vändning och sen en extra scen och sen en extra scen igen. Det gör att filmen känns mycket längre än de 70 minutrarna den är. Men kärleksscenerna gör allt värt. Skådespelarna är snygga som j-popstjärnor (Tokuyama är t.o.m. sångare) och de rör varandra så mjukt och kärleksfullt som om det vore på riktigt./imdb/

/Johnny

Wilde

Wilde, 1997, Storbritannien / Tyskland / Japan

Det här är filmen om Oscar Wilde‘s liv, fast mest om hans kärleksaffärer – inte så mycket om hans pjäser. Oscar Wilde (spelad av Stephen Fry) hade en fru och två barn, men fann sig bäst tillsammans med något yngre män. Männen porträtterades av hotties som Jude Law (The Talented Mr. Ripley) och Ioan Gruffudd och t.om. en Orlando Bloom dök upp i början. Jag såg den här filmen för första gången igår och jag blev väldigt positivt överraskad. Jag har velat se den här filmen i säkert 8 års tid, men jag hade inga stora förväntningar på homoinnehållet. Det som gjorde mig så glad var hur öppna Oscar Wilde och hans lover boys var trots att det utspelade sig på 1800-talet. De var visserligen överklass och kunde köpa sig fria från utpressningar och misstankar, men viljan fanns ändå där; att leva ett vanligt liv fastän i ett homosexuellt förhållande. Det finns en del sexscener i filmen också – de visar varken överdrivet mycket eller försöker censurera, så det är skönt. Om Hollywood hade gjort en film om Wilde hade han ju varit straight. Diskussionerna går ju om han var bisexuell, homosexuell eller kanske t.om. pedofil (han såg den gamla grekiska kärleken som den överlägset finaste kärleken) men vad jag har läst så var hans älskare unga, men inte så unga att de var under 15 år. Hur man ska mäta moralen i det är svårt då det handlade om 1800-talet då kvinnor blev bortgifta i 15-årsåldern också.

/Imdb/

/Johnny

Schakalen (1997)

(The Day of) The Jackal, 1997, USA/Storbritannien/Frankrike/Tyskland/Japan.

Bruce Willis spelar en hitman som ska döda någon högt uppstående person. I alla fall så spelar han olika karaktärer för att komma närmare sitt offer. Bl.a. ”klär han ut sig” till homosexuell och hånglar upp en kille. Kanske inte så hett, men gay enough!

/imdb/

/Johnny

Wild Zero (2000)

Wild Zero, 2000, Japan

En queer japansk skräck-sci-fi-komedi. Aliens invaderar planeten och rockikonen Guitar Wolf kämpar emot zombies och ger tips åt rockabilly-killen Ace (Masashi Endô) och uppmuntrar honom till homosexuellt umgänge med den androgyna thailändska pojken Tobio (Kwancharu Shitichai). Otroligt rolig film.

/Imdb/

/Johnny