Love Exposure (2008)

愛のむきだし (Ai no mukidashi), 2008, Japan

Regi & manus: Shion Sono

Vad gör man om man är världens oskyldigaste unge men man har en präst till pappa som kräver att man bekänner sina synder? Jo, man gör som Yû (Takahiro Nishijima) och hittar på nya synder. Han uppfinner en konstart, Tosatsu, som går ut på att fota under skolflickors kjolar. Syndigt syndigt! Han är en hejare på det men blir inte upphetsad av flickor förrän han råkar på Yôko (Hikari Mitsushima). Yôko blir intresserad tillbaka, men bara för att hon tror att Yû är en kvinna. Han går nämligen klädd som sitt kvinnliga alterego Miss Scorpion ibland. Han försöker berätta för Yôko vem han är men får aldrig tillfälle. Yôko inleder ett förhållande med den onda kvinnan Koike (Sakura Andô) som stulit Miss Scorpions identitet och Yû får den ovärdiga andraplatsen som Yôkos brorsa.

Ja, det kanske är förvirrande och farsartat men filmen har över tre timmar på sig att binda ihop alla lösa trådar. Vi får vara med om sekter, tragedi, psykisk sjukdom och svart humor. En fascinerande film som håller en intresserad förvånansvärt länge, men det blir tyvärr alldeles för seriöst, dramatiskt och segt i slutet. Queert är det i alla fall!

/Johnny

I hetaste laget (1959)

Some Like it Hot, 1959, USA

Regi: Billy Wilder
Manus: Billy Wilder, I.A.L. Diamond, Robert Thoeren & Michael Logan

Det är 30-tal och den ekonomiska depressionen gör att musikerna Joe (Tony Curtis) och Jerry (Jack Lemmon) har svårt att hitta ett jobb – men om de klär ut sig till damer kanske de kan få jobb i den där damorkestern… När sedan maffian jagar dem blir de definitivt säkra på att förklädnad är nödvändig – så de åker med  Sweet Sues orkester till Florida.

Som vanligt i sådana här könsförväxlingskomedier, så är det ingen som ser igenom förklädnaden – drömscenariot för nästan vilken transperson som helst. Lemmon är underbart charmig som sin kvinnliga roll Geraldine som blir uppvaktad av miljonären Osgood (Joe E Brown) och Marilyn Monroe är klockren som den alkoholiserade och bimbon Sugar Kane (det lär ju finnas 1000 drag queens och porrstjärnor som döpt sig efter henne).

Enligt mig är det här är en av tidernas roligaste filmer – den är knappt homofobisk! – och heteronormativiteten, som gör att ingen kommer på tanken att någon skulle kunna gilla någon av samma kön (”Why would a guy want to marry a guy?”), vägs upp av den sista, genialiska repliken: ”Nobody’s perfect”. Ni kommer förstå när ni ser scenen. It’s le queer!

/Johnny

High Heels (1995)

To Wong Foo Thanks for Everything, Julie Newmar, 1995, USA

Regi: Beeban Kidron
Manus: Douglas Carter Beane

Druggorna Vida (Patrick Swayze), Noxeema (Wesley Snipes) och Chi-Chi (John Leguizamo) gör en Cadillac-roadtrip till Hollywood för att tävla om titeln Miss Dragqueen of America. Men mitt under resan råkar de ut för något som får polisen att börja jaga dem – och sedan strandar de i en liten håla mitt i ingenstans där byborna tror att de är ”riktiga” (men väldigt udda) kvinnor.

En lättsam komedi om älskvärda transor* som vänder normisarnas värld upp-och-ned. Det är trans/homofoberna man skrattar åt mest men samtidigt är allt väldigt familjevänligt och asexuellt. Men för ovanlighetens skull får Chi-Chi (som är hela jävla boom-chika-pow-snygg) ha en romans med den naiva gentlemannen Bobby Ray (Jason London). Swayze och Snipes spelar sina roller väldigt bra, de också
Okej, filmen är rätt fånig och slutar på ett väldigt  ”safe” sätt men det är underhållande så länge det varar.

*De nämns som dragqueens men eftersom de lever ut en slags (överdriven) kvinnoroll under hela filmen så tolkar jag dem som en blandning av transvestit/drugga.

/Johnny

Worried About the Boy (2010)

Worried About The Boy, 2010, Storbritannien

Manus: Tony Basgallop
Regi: Julian Jarrold

Jag ska börja med att säga att jag inte kan ett dugg om Boy George, eller jag kunde i alla fall inte innan jag såg den här filmen. Så jag kommer inte kunna ge någon kritik om hur mycket hänsyn den tagit till verkligheten. Men jag ska göra mitt bästa att recensera den som film. (Kom gärna med tillägg i kommentarerna om det är något ni tycker jag har missat).

Filmen berättar parallellt historien om Boy Georges uppgång och fall. Från småstaden till London, från okänd och törstande efter uppmärksamhet till framgångsrik; men vi får även se hur allt blev ett antal år senare, hur dekadensen, kändisskapet och drogerna satt sina spår.

Det känns som Velvet Goldmine på crack. Allt är vackert, extremt, färgglatt och queert. Det går inte att avgöra folks könsidentiteter och man vill inte heller. Efter att ha recenserat så mycket homoerotisk manlig vänskap, är det skönt med en helt super-over-the-top gayfilm.

Douglas Booth är helt underbar som George, och andra bekanta ansikten är Mathew Horne som bandpolaren/pojkvännen Jon Moss, och Mark Gatiss som Sex Pistols manager Malcom McLaren.

Jag säger bara en sak: SE DEN.

/Hallor

Take my sex away (2007)

Take my sex away, 2007, Sverige

Regi: Lovisa Elwerdotter, Anna Eborn, Tove Pils

”Det finns ingen väg tillbaka när man väl har vikt av från den väg man förväntas gå. Jag vill hitta den jag är, någon annanstans, gå över gränser och hitta det jag tycker om och som gör mig lycklig.”

En kortdokumentär som är ett porträtt av en som varken känner sig som kille eller som tjej. Filmen är ett inblick i personens liv med inslag från bl a en boxningshall och en burleskfest. Jag gillar mycket att huvudpersonens könstillhörighet hålls oklar genom filmen. Fin och queer liten film som förtjänar att ses av fler!

/Bobbi

Rock Star (2001)

(So You Wanna Be a) Rock Star, 2001, USA

Regi: Stephen Herek

Chris ”Izzy” Cole (Mark Wahlberg) har länge avgudat sitt favoritband Steel Dragon – och har t.o.m. spelat i ett coverband som spelat deras låtar – men en dag får han chansen att bli sångare i det riktiga metal-bandet! Wow!!!! Han och flickvännen beger sig ut på turné med dem.

Haha, vilken urusel film! Storyn och karaktärerna är helt orealistiska och alla tycks bära peruker från Butterick’s. Men den innehåller i alla fall en hel del queert:  Bobby Beeers (Jason Flemying) – den f.d. sångaren i Steel Dragon –  visar sig vara bög (troligtvis inspirerad av Rob Halford i Judas Priest) och han hånar Izzy för att han trott att låten ”Kim” handlade om en tjej. Men så fort hårda hårdrocks-Bobby outat sig drar han av sig peruken och börjar flaxa som en riktig drama queen. Suck. Jennifer Aniston spelar Izzys flickvän och hon börjar odramatiskt sexa sig med två tjejer på dansgolvet och så småning om har alla gruppsex. Man får också se att managern Tania (Dagmara Dominczyk), som introducerar paret till orgien, är en transkvinna. Hela HBTQ-flaggan är hissad typ. Synd bara att flaggstången är så låååg.

/Johnny

Låt den rätte komma in (2008)

Låt den rätte komma in, 2008, Sverige

Regi: Thomas Alfredson efter romanen av John Ajvide Lindqvist

Året är 1982 och Oscar (Kåre Hedebrant) är en mobbad 12-åring i en Stockholmsförort. En vinterdag när han står och övar på att hämnas sina klasskompisar så träffar han på den nyinflyttade, jämnåriga grannen Eli (Lina Leandersson) som lovar att skydda honom. Oscar blir lycklig över att ha en vän (och någon att vara kär i), men det visar sig att Eli är en vampyr och vampyrer behöver dricka blod för att överleva.

Jag måste börja med att säga att jag är stolt över att Sverige producerat något som uppskattas utomlands. Den här rysaren är i nuläget på 191:a plats bland alla filmer på hela IMDb. Det är j**ligt stort och den förtjänar det också för det här är en unik historia som är riktigt snyggt filmad. I övrigt var det bra skådespeleri och ovanligt naturliga repliker. Sen har vi rysardelen: Ja, jag tyckte att den var läskig och stämningen var bra och så, men de kunde ha dragit ned lite på specialeffekterna. Ika Nord (ni vet, ”Ika i rutan”) spelar en ganska stor roll och det är kul, men för min skull kunde de gärna ha klippt bort den sidohistorien för den innehåller en hel del estetiskt fula scener som mest blir skrattretande.

/Johnny

Maria†Holic (2009)

Maria†Holic (まりあ†ほりっ), 2009, Japan

Shaft Studios, efter mangan av Minari Endō

När Kanako Miyamae börjar andra ring på den katolska flickskolan Ame no Kisaki har hon framför allt en förhoppning: Att äntligen träffa sitt livs kärlek. Hon ser verkligen fram emot att gå i en skola med bara flickor, eftersom hon avskyr pojkar och till och med får utslag när de rör vid henne. Och redan dagen innan terminen startar träffar hon mycket riktigt den vackra och väna Mariya Shido, som hon omedelbart förälskar sig i. Men varför får hon röda utslag på halsen av Mariyas oskyldiga kindpuss? Snart inser Kanako att Mariya inte är riktigt den hon trodde…

Det här är klassisk tramsanime. Slapstickhumor, fan service (serien riktar sig till män mellan 18 och 30) och näsblod följer tätt inpå varann i högt tempo och handlingen är ömsom helt förutsägbar, ömsom svår att hänga med i. Det är alltså inget för finsmakaren. Dock kan jag helt ärligt erkänna att jag tror att jag själv kommer att följa den här animen. Den må vara extremt töntig, men den är också ganska underhållande. Tidsfördriv för yuri-nördar och lättroade.

/Tina

Performance (1970)

Performance, 1970 (inspelad 1968), Storbritannien
Regi: Nicolas Roeg, Donald Cammell

Jag ska inte låtsas som att jag förstår den här filmen – för det gör jag inte riktigt fastän jag har sett den med svensk text, sett en dokumentär om den, läst flera analyser av den samt sett vissa delar igen för att friska upp minnet – och jag ska inte heller försöka återge vad den handlar om i detalj, men jag ska försöka måla upp någon snabb skiss av vad jag tänker om den:

Allt börjar med att Chas (James Fox) är någon gangstertyp och sedan lämnar han det livet och då får han maffian efter sig. Detta håller på i typ en timma, vilket nästan fick mig att stänga av videon, men sedan träffar han Turner (Mick Jagger) och får bo i hans hus och det är då hela filmen egentligen börjar, skulle man kunna säga.

Turner bor med två kvinnor (Lucy och Pherber) och de tycks ha ett slags bisexuellt polyförhållande. Lucy (Michèle Breton) är en androgyn och mörkhårig fransyska som jag flera gånger misstar för att vara Mick Jagger – detta visar sig vara meningen då i en scen då Turner och Chas ligger i samma säng och Turner vänder sig mot Chas och de börjar hångla. Men i sekunden han vänder sig om byter de skådespelare och då är det Lucy som Chas rullar omkring med. Regissörerna leker med oss tittare och får oss att bli förvirrade – vem är vem? Vad är drogrus och vad är verklighet?

Tjejerna tillåts dock ha sina fysiskt bisexuella stunder tillsammans (utan manliga ”stuntmän”) och Pherber (Anita Pallenberg) retar Chas när hon märker att han lider av homofobi och föreslår att han bör testa på att ligga med Turner (läs samtalet nedan). Turner verkar vara kär i Chas och har ett ganska blygt sätt att närma sig honom – i slutet undrar man om inte Turner och Lucy ändå är samma person. Och i en låt i filmen (med musikvideo!) anspelas det på homoerotik, fast då mellan äldre gubbar. Rakt igenom är det queer, queer och queer. Synd bara att det går så segt i början. När filmen väl kommer igång är den estetiskt tilltalande och drogad men fortfarande väldigt svårsmält – inget att sitta och sticka en kofta till, alltså.

/Johnny

Ouran High School Host Club (2006)

,Ōran Kōkō Hosuto Kurabu (桜蘭高校ホスト部（クラブ）, 2006, Japan Regi: Takuya Igarashi efter mangan av Bisco Hatori

Haruhi Fujioka har nyss börjat som fattig stipendiat i ärvd skoluniform på Ouran High School, en riktig toppskola där nästan alla andra elever är rika. Haruhi själv måste dock se till att hålla betygen uppe så att inte stipendierna sinar. På jakt efter en bra studieplats råkar Haruhi snubbla in på Ouran High School Host Club, en skolklubb där medlemmarna, alla män, underhåller och uppvaktar skolans kvinnliga elever i utbyte mot pengar. Där slår Haruhi omkull en vas vars värde inte riktigt faller inom ramarna för en stackars stipendiats budget. För att betala av sin skuld går Haruhi med på att ta jobb i klubben. Det är bara ett problem: Haruhi må se ut som en kille, men riktigt så enkelt är det inte…

Det här är inte direkt shonen-ai i ordets verkliga bemärkelse, men en på många sätt väldigt queer anime! Förutom en huvudperson som inte kunde bry sig mindre om vilket kön hen uppfattas ha innehåller den betydande mängder mer eller mindre uttalad homo-/bisexualitet mellan både manliga och kvinnliga elever, en dragshowande pappa, horder av skrikande fangirls (”MOE!”), könsförväxlingar och annat skoj. Humorn kan förstås bli ganska hysterisk från och till, och det sticks inte under stol med vilka egenskaper som anses manliga och kvinnliga oavsett hos vem den framträder, men det här är en av få animes jag plöjt i sin helhet inte bara en utan två gånger. För den som vill ha lättsmält avkoppling och samtidigt skaffa sig shojo-allmänbildning.

/Tina

XXY (2007)

XXY, 2007, Argentina

Regi: Lucia Puenzo

15-åriga Alex (Inés Efron) är en pojkficka i bokstavlig bemärkelse: hen är intersexuell. Alex bor med sin familj i ett idylliskt kustsamhälle i Uruguay. En dag anländer en familj i vilken pappan är plastikkirurg, och det bakomliggande syftet är att det slutligen ska avgöras vilket kön Alex ska tillhöra (hen är uppfostrad som flicka). Med sig har besökarna också sonen Alvaro (Martin Piroyansky), och mellan de två tonåringarna uppstår attraktion.

Den här filmen grep mig, speciellt huvudpersonen. Alex är så mycket trulig tonåring, arg och uppstudsig, liten och barnslig på samma gång, och Inés Efron spelar henom helt fantastiskt. Det går verkligen att se både en flicka och en pojke i Alex. Det som Alex och hens familj ställs inför är frågan om ifall någon måste ha ett tydligt kön, och hur detta i så fall ska bestämmas. Föräldrarna har gjort allt för att skydda sitt barn och skjuta upp ett ställningstagande, samtidigt som de hållit det hemligt för omvärlden. I och med Alex pubertet blir det ohållbart, och man följer familjen i deras oro och förvirring. Jag gillar att filmen inte kommer med färdiga svar, det gör att tankarna stannar med en efteråt. En varm, vacker och lite melankolisk film som rekommenderas!

/Bobbi

Rocky Horror Picture Show (1975)

The Rocky Horror Picture Show, 1975, Storbritannien/USA
Regi: Jm Sharman

Det blivande äkta paret Janet (Susan Sarandon) och Brad (Barry Bostwick) kör fast i ovädret och letar sig till ett spöklikt slott i närheten för att låna en telefon. Där träffar de på den mystiske vetenskapsmannen Dr. Frank-N-Furter (Tim Curry) som är en ”sweet transvestite from Transsexual, Transylvania”. Han låter dem inte ringa något samtal, utan visar dem istället sitt största experiment: den konstgjorda och muskulösa drömmannen Rocky Horror (Peter Hinwood).

Rocky Horror är nog den queeraste musikalen jag känner till – och den är över 30 år gammal! Huvudpersonen är en dominant bisexuell man i raffset som skapar en manlig älskare åt sig själv och har ett förflutet med nästan alla i huset. Han lyckas även få Janets fästman Brad i säng. I ”Touch-a Touch-a Touch me” får Janet sjunga ut sin kvinnliga sexualitet (”I’ve got an itch to scratch, I need assistance”) medan Magenta (Patricia Quinn) och Columbia (Nell Campbell a.k.a. Little Nell) upphetsat bevakar henne och Rocky som om de vore en porrfilm. Låten ”Don’t dream it – be it!” är en hymn om transvestitisk fetischism och i slutet blir det en het och vacker orgie i en pool innan Dr. Frank tvingas återvända till sin hemplanet. En B-rysar/sci-fi/komedi/musikal-klassiker värd att se flera gånger!

/Johnny

Tipping the Velvet (2002)

Tipping the Velvet, 2002, Storbritannien
Regi: Geoffrey Sax

Nan Astley (Rachael Stirling) är en flicka som bor hos sina ostronplockande (!) föräldrar på kusten. En dag kommer en cirkus till staden och huvudnumret är dragkungen Kitty Butler (Keeley Hawes) som charmar alla lantisflickor med röda roser. Nan faller för henne pladask och vetskapen om vad som döljer sig innanför charmörens kostym gör det t.o.m. mer spännande. Hon följer Kittys cirkussällskap och börjar klä sig som man själv (utan att vara transsexuell) för att tjäna pengar och den queera undergroundscenen i 1800-talets viktorianska England öppnar sig för henne.

I tre timlånga delar får vi följa Nans liv och lustar. Hon prostituerar sig till både kvinnor och män (utklädd till ung pojke), är med i S&M-rollspel och har en gudomlig tur att alla kvinnor hon möter är lesbiska och att typ ingen är homofob. Det är som en femmeslashers dröm och ibland känns det helt osannolikt, trots att Sarah Waters, som skrev boken som filmen bygger på, forskat mycket om den viktorianska eran. Men vad ska man med sannolikhet till? Fram med erotiska fantasier som involverar vackra kvinnor som bara har ögon för varandra! Minuspoäng för överdramatiska reaktioner och för att Nan har en konstig röst.

/Johnny

Dårfinkar & Dönickar

Dårfinkar och dönickar, 1989, Sverige

Simone (Lena Strömberg) tvingas flytta till en ny stad för att hennes bohemiska konstnärsmamma har träffat en ny kille. Förutom att glömma bort Simones födelsedag så glömmer hon också hunden i gamla lägenheten. Simone blir arg och klipper av sig håret i ilska och när hon kommer sent till skolan första dagen tror alla att hon är en kille som heter Simon. Hon spelar ganska frivilligt med och hamnar i många knipor. För det första blir hon kär i klasskompisen Isak (Mats Öberg) och så blir hon kysst av poppistjejen Kattis (Christine Schiött-Quist). Lärarna har problem med henne också, och det är tydligt att det är bara för att de tror att hon är kille.

Den här TV-serien är queer i stort. Simone var redan från början en riktig ”pojkflicka” och mamman (Gunnel Fred) är bossig och ofeminin medan hennes pojkvän (Magnus Bergkvist) är en mjuk personlighet som sköter hemsysslorna och ställer upp som modell i klänning när det behövs. Simone ser verkligen androgyn ut och jag var kär i både henne och Isak när jag var liten. Att Isak har homokärlekskänslor för ”Simon” känns också ganska tydligt. När han får veta hur det egentligen står till tar han det med ett leende och sen avslöjar han att han tycker om henne. När Simon tillslut outar sig som Simone inför hela klassen har hen klänning och läppstift på sig, och även det blir queert på något sätt, eftersom det görs för att chockera. Det är inget stort steg för Simone, kön är bara ett hinder för andra. Transtemat är mer än bara situationshumor, för den visar egentligen hur fånig omvärlden är som delar upp världen i två lag baserat på könsorgan.

Det här är en väldigt bra serie på 6 delar, baserat på Ulf Starks bok med samma namn. Den har äntligen släppts på DVD efter alla dessa år.

/Imdb/

/Johnny

Young Americans

Young Americans, 2000, USA

En serie om överklasspojkar på någon internat/elitskola i ett somrigt USA. De har filosofstunder, spanar på tjejerna som går i skolan i närheten och håller på med rodd. Det handlar främst om fem personer, varav två tjejer. En av tjejerna (Kate Moenning) har smitit över till killskolan, utklädd som kille. Hon heter Jacqueline men kallar sig för Jack på skolan (hur hon kom in där utan något personbevis eller liknande kan man ju undra). I alla fall – vad hon inte förväntar sig är att klasskompisen Hamilton (Ian Somerhalder) som hon spanat in har spanat in henne också – fast han tror verkligen att hon är en kille. När hon kysser honom blir han förvirrad. När Jack tillsist, efter flera avsnitt, avslöjar sin ”rätta identitet” så blir Hamilton sur för att han redan har outat sig som gay. Men sen tänker han typ AHA JAG VAR INTE BÖG – JAG ÄR INTE ENS BISEXUELL! (ELLER OJ TÄNKTE JAG ENS ATT DET VORE EN MÖJLIGHET? BISEXUALITET FINNS JU INTE! HAH!) NU NÄR ALLA VET ATT JACK ÄR EN TJEJ KAN JAG VARA EN LYCKLIG HETEROSEXUELL MED HONOM… EH, JAG MENAR HENNE.
Men skitsamma! Man ser verkligen homoerotiken flöda mellan dem. Det är hett och Hamilton tänder på Jack oavsett kön. Och Katherine Moenning ser verkligen ut som en androgyn kille.

Resten av serien är ganska Dawson’s Creek./Imdb/

/Johnny