kvinnlig bisexualitet

Musikvideor med Sandra Grace


Sandra Grace är en New York-flata som gör popmusik och lesbocentriska musikvideor. Låt oss kolla in dem:


Tipsa gärna om mindre kända trans- och homoartister som gör trans- och homovideor som behöver visas för Sverige.

Annonser

En kvinnas röst (1984)


The Bostonians, 1984, USA/Storbritannien

Regi: James Ivory
Manus: Ruth Prawer Jhabvala (efter en roman av James Ivory)

Det är slutet av 1800-talet och Olive Chancellor (Vanessa Redgrave) och hennes sydstatskusin Basil (Christopher Reeve) går på en feministisk föreläsning där de båda får upp ögonen för den unga och vackra kvinnokämpen Verena (Madeleine Potter). Olive går på direkt och föreslår att de ska bli BFFs och flytta ihop och jag förväntade mig att Verena skulle fly – men det gör hon inte. Hon hakar ihop sig med Olive och de pussas och kramas och planerar föreläsningsturnéer. Samtidigt försöker den manschauvenistiska Basil förföra Verena med samma ihärdighet och han döljer inte att han är motståndare till hennes idéer om kvinnlig jämställdhet. Hon faller för detta och tror att hon kan omvända honom…

Det är tydligt att Olive är lesbisk (hon till och med hatar män :P), men vad som är mer osäkert är var Verena står. Hon skulle kunna vara bisexuell för hon har många starka känslor för Olive men samtidigt låter hon heterosexuella instinkter styra henne  när hon är med Basil (hon tänker med fittan!). I vilket fall som helst är Merchant & Ivory specialister på romans – oavsett om det är mellan män, kvinnor eller heteropar.

Linda Hunt – den lesbiska skådespelaren som spelade biologisk man (utan komisk effekt) i filmen Brännpunkt Djakarta och vann en Oscar för det – spelar Dr. Prance som, trots sitt ovanliga yrke för kvinnor på den tiden, är rätt kritisk mot kvinnorörelsen.

/Johnny

imdbfavico

El Topo (1970)


El topo, 1970, Mexiko

Regi & Manus: Alejandro Jodorowsky

Titeln betyder ”mullvaden” på spanska, men jag är osäker på hur den nedgrävda nallebjörnen i början hör ihop med slutet. Något måste regissören, manusförfattaren och huvudrollsinnehavaren Alejandro Jodorowsky haft i åtanke i alla fall, för han är en mästare i symbolik. Hans filmer är vackra men extremt konstiga och ofta brutala. Om du inte klarar av att se djur att dö på film ska du undvika allt han gjort. I den här filmen är det dock mest ”människoblod” som flyger: det är nästan gore. Handlingen är att en cowboy är ute i öknen för att döda alla mästare så att han blir den bästa av dem alla. Han har en flickvän med sig (Mara Lorenzio) som hetsar honom att döda alla och han gör det – trots att de flesta han möter är fromma som lamm.

Något annat som jag förknippar med Jodorowsky är hans queera inslag. Han är gift och har barn men jag antar att allt han gör är för uppmärksamhetens skull, precis som han har med dvärgar, nakna barn och missbildade människor. Ändå känns det befriat från cynism och hån – han vill visa all skönhet i världen och i den här filmen får vi se munkar som dansar med och blir våldsupphånglade av bandidos, en kvinna som sminkar en man, en vis man med kvinnoröst och en kvinnlig cowboy med mansröst (Paula Romo) som förför huvudpersonens flickvän. Om filmen hade klippts ned till en och en halv timma istället för de dryga två timmarna så hade det nog varit den fullpottare som John Lennon tyckte att det var.

/Johnny

imdbfavico

Flicka och hyacinter (1950) – OBS! SPOILERS!


Flicka och hyacinter, 1950, Sverige

Regi & Manus: Hasse Ekman

Britt och Anders Wikner blir chockerade när deras granne, Dagmar Brink (Eva Henning), tar livet av sig och lämnar sin lägenhet och alla sina ägodelar till paret. Anders (Ulf Palme) bestämmer sig för att leta upp gamla bekanta till Dagmar i hopp om att de kanske kunde ge någon ledtråd till varför hon tog livet av sig.

Det är omöjligt att recensera den här filmen utan att spoila, men personligen tycker jag inte att det gör något att man vet: Dagmar var lesbisk eller möjligen bisexuell. Under filmen smyger ledtrådarna in och de är mycket roligare att hålla utkik efter när man vet: en tavla i hennes lägenhet, böcker i hennes bokhylla, saker hon säger på ett kryptiskt sätt…. och den där Alex hon älskar så mycket, som som slutligen visar sig vara en kvinna (Anne-Marie Brunius). ”Vi två kan aldrig få varandra. Man vet så lite”.

För att vara från 1950 är den här filmen helt fantastisk ur HBT-synpunkt och jag förstår inte varför jag inte har hört om den tidigare. Dagmar tar inte livet av sig för skäms över att hon är lesbisk – hon gör det för att hon är en sårbar person helt enkelt. Regissören Hasse Ekman visar sitt stöd för homosexuella i en intervju:

Jag är övertygad om att om Dagmar Brink levt något tiotal år senare så hade hon aldrig tvingats in i återvändsgränden. Jag tror nämligen att den dag inte är så avlägsen då homosexualitet inte längre betraktas som något smutsigt och fult. Kan min film i någon mån bidra till att skapa renare luft kring debatten om de homosexuella är inte arbetet förfelat.”

/Johnny

imdbfavico

Rent (2005)


Rent, 2005, USA

Regi: Chris Columbus
Manus:
Stephen Chbosky (efter Jonathan Larsons bok)

En riktig HBT-musikal. Det handlar om ett gäng fattiga människor som bor i ett slumkvarter i New York och deras liv under ett år. Filmen börjar med att de blir tvingade att flytta när deras fastighetsägare tänker sälja huset – men de ockuperar sina lägenheter och kämpar för att få bo kvar. Flera av dem är hiv-positiva, bl.a. Tom (Jesse L. Martin) och hans transvestitpojk/flickvän Angel (Wilson Jermaine Heredia).

Angel är väldigt älskvärd men får alldeles för lite tid i rutan – och resten av karaktärerna är rätt plågsamt klyschiga och ointressanta. Performancekonstnären Maureen (Idina Menzel) uppfyller den bisexuella klyschan och är klassiskt asig och otrogen mot sina partners, men i filmen förlovar hon sig i alla fall med en kvinna: Joanne (Tracie Thoms).  Hela musikalfilmatiseringen är rätt B, men det kan bero på det teatraliska manuset också. Ett jätteplus för det söta förhållandet mellan Tom och Angel (hur ofta får transkaraktärer ett besvarat kärleksintresse?) och för att Maureens och Joannes föräldrar uppmuntrar gaybröllop. Musiken är också okej. Men bara OKEJ.

/Johnny

imdbfavico

Vicky Cristina Barcelona (2008)


Vicky Christina Barcelona, 2008, Spanien/USA

Regi & Manus: Woody Allen

Väninnorna Vicky (Rebecca Hall) och Christina (Scarlett Johansson) åker på nöjesresa till Barcelona. De blir uppraggade av machomannen Juan Antonio (Javier Bardem) och de reagerar väldigt olika på detta. Vicky blir upprörd över hans södeuropeiska syn på sex och kvinnor men Christina blir fascinerad och flyttar in hos honom. Men snart där efter stormas deras kärleksnäste av Juan Antonios svartsjuka (och direkt farliga!) exfru María Elena (Penélope Cruz) och det blir till ett komplicerat drama. Trots att kvinnorna från början är något rivaliserande, dras  de till varandra och det spända trekantsförhållandet blir så småningom mer ömsesidigt.

Det här är väl ett typiskt småcharmigt Woody Allen-drama. Skådespelet är bra och karaktärerna är spännande men fantastiskt blir det aldrig riktigt, enligt mig. Men man får se Scarlett Johansson och Penélope Cruz hångla i ett mörkrum!

/Johnny

imdbfavico

Den siste kejsaren (1987)


The Last Emperor, 1987, Kina/Italien/Storbritannien/Frankrike

Regi: Bernardo Bertolucci
Manus: Enzo Ungari
& Mark Peploe (efter Henry Pu-Yis självbiografi)

1908 blir treårige Pu-Yi tagen från sin mamma och stängs in i Den förbjudna staden där han ska växa upp som kejsare. Vad han inte vet är att världen utanför går igenom en revolution och att Kina har blivit en republik. Hans kejsardöme av kvinnor och eunucker gör allt för att skydda honom från den yttre världen. När britten Reginald Johnston (Peter O’Toole) kommer till staden som privatlärare 1919 blir Pu-Yi (Tao Wu) mer medveten om omvärlden och också mer rebellisk. Han tvingas som 17-åring gifta sig med jämnåriga Wan Jung (Joan Chen) men väljer att ta en andra fru också: 12-åriga Wen Hsiu (Jun Wu).

Den här historiska filmen (där alla talar engelska) har med flera HBTQ-delar. Förutom de avsexualiserade eunuckerna hintas det om att Reginald Johnston är gay för att han aldrig gifter sig. Jag såg bara DVD-versionen men TV-versionen ska även hinta om Pu-Yis bisexualitet (troligvis när han som vuxen spelas av John Lone), enligt diverse källor. Om det stämmer kan jag inte svara på även om jag har läst att den riktige kejsaren skulle ha varit bisexuell – och att han ändå inte hade sex med sina kvinnor. Mycket spekulationer. Om det stämmer är det typiskt att filmen har med en sexscen ändå. Den här sexscenen är dock en trekant mellan honom och hans två fruar. Allt sker under täcket så man inte ser vem som är med vem och det är en väldigt vacker och erotisk scen. Den andra sexuella scenen är när frun Wan Jung får sina tår sugna av Pu-Yis butchiga kusin Eastern Jewel (Maggie Han). I stort är det en mäktig film med vackra bilder och stämningsfull musik.

/Johnny

imdb favico

The League of Gentlemen (1999-2002)


The League of Gentlemen, 1999-2002, Storbritannien

Regi: Steve Bendelack
Manus: Mark Gatiss, Steve Pemberton, Reece Shearsmith, Jeremy Dyson

En humorserie som utspelar sig i den fiktiva byn Royston Vasey i norra England, där alla invånare och besökare spelas av samma grupp av män (Mark Gatiss, Steve Pemberton, Reece Shearsmith, Jeremy Dyson). Som det ofta blir när män gör kvinnoroller blir allt automatiskt ganska queert men ibland drar de det ett extra varv som tex en man som spelar kvinna som klär ut sig till man ligger med en man som är utklädd till kvinna. Dessutom finns det ett antal homosexuella karaktärer, och en av de återkommande karaktärerna är transsexuella taxichaffisen Babs.

Det känns rätt uppenbart att serien varit en inspiration till tex Little Britain, men dessvärre är det inte riktigt ett format som funkar för mig. Jag tycker helt enkelt inte att det är roligt, trots min svaghet för mark Gatiss. Kanske är det pga det pålagda skrattet.

/Hallor

Timmarna (2002)


The Hours, 2002, USA

Regi: Stephen Daldry
Manus: David Hare, efter Michael Cunninghams bok

Tre berättelser utspelas parallellt. 1991: Clarissa Vaughan (Meryl Streep) förbereder en fest för sin älskade författarvän Richard som är döende i aids. 1923: Virginia Woolf (Nicole Kidman) skriver på ”Mrs Dalloway” och håller på att gå under i den småstad hon tvingats till av läkare för att få bukt med sin sviktande mentala hälsa. 1951: Laura Brown (Julianne Moore) väntar sitt andra barn, vantrivs med livet som hemmafru och är hemligt kär i sin bästa väninna.

Det här är en listigt ihopsnickrad historia som utspelas under en enda dag, där tre olika kvinnoöden vävs samman med Virginia Woolfs ”Mrs Dalloway” som ett genomgående tema. Filmen baseras på en bok av Michael Cunningham som skrivit ”A Home at the End of the World”, som också blev en väldigt bra film. Fantastiskt vacker, stark och sorglig – om lesbiska/bisexuella kvinnor och om livets avgörande val.

/Bobbi

Du ska nog se att det går över (2003)


Du ska nog se att det går över, 2003, Sverige

Regi: Cecilia Neant-Falk

Tre tjejer som gillar tjejer filmas och för videodagbok under tre år, under vilka man får följa deras tankar, kärlekar och komma ut-processer. De kommer alla från mindre samhällen där alla känner alla och där de som avviker döms hårt.

Filmaren Cecilia Neant-Falk satte ut en annons i Okej som fjortonåring, för att komma i kontakt med andra tjejer i samma situation. Femton år senare gör hon om samma sak igen, och det är några av dem som svarade på annonsen vi får följa i filmen. Den är en titt in i någon annans tillvaro, enkel, okonstlad och intressant. Särskilt fångar det mig hur tystnaden i relationer så lätt kan ta över och ersätta det öppna samtal som skulle kunna leda till acceptans. Men alla tjejerna i filmen tar sig så småningom förbi tystnaden på olika sätt.

/Bobbi

Liquid Sky (1983)


liquid skyLiquid Sky,  1982-1983, USA

Regi och manus: Slava Tsukerman (med hjälp av Anne Carlisle på manuset)

Okej, jag vet inte var jag ska börja. Jag kanske ska börja där filmen börjar:på en gayklubb där new romantics-kids dansar till TV-spelsmusik och där ett pyttelitet UFO landar på ett New York-tak, inte långt ifrån the Empire State Building. Den androgyna fotomodellen Margaret (Anne Carlisle) bor precis under det taket tillsammans med sin flickvän Adrian (Paula E. Sheppard) och snart visar det sig att hennes liv påverkas på ett mycket skumt sätt av detta. Rymdvarelserna lever nämligen på den substans som utsöndras i människohjärnan vid heroin och orgasmer.  En tysk forskare är på plats för att utreda detta fenomen…

Att sätta ett betyg är svårt. Den låga budgeten och huvudpersonernas skådespeleri får mig att vilja sätta en tvåa, men den unika berättartekniken, budskapet och vissa estetiskt tilltalande scener får mig att vilja sätta 4/5. Men det är ingen jävla trea! Det finns ingen medelmåttighet i den här filmen – inte heller några extremer. Det queera finns det dock gott om: Förutom att ha skrivit manus och spelat Margaret så spelar Carlisle också den manliga fotomodellen Jimmy. Och fastän hon läser sina egna repliker som om de hade luktat surströmming så är hon ändå bra (och skitsnygg) som kille. Det tar en timma innan jag fattar att det är hon. Jimmy verkar bisexuell men säger ”I usually don’t fuck girls” och Margaret förklarar sin omnisexualitet genom att säga att hon inte väljer partners efter könsorganen: ”as long as I find them attractive…”

Hela filmen är ett queerfeministiskt manifest med många smarta citat som man borde skriva ned. Det är ett kultigt konstverk men inget mästerverk – det måste man vara medveten om när man sätter sig ned för att kolla på den. Man måste också vara medveten om att den är gjord i början av 80-talet och om jag hade varit där då hade jag nog satt en fullpoängare på den (om jag hade varit tillräckligt öppensinnad då, vill säga).

/Johnny

imdb favico

Torchwood (2006-)


Torchwood, 2006, Storbritannien

Skapare: Russell T. Davies

Torchwood är en spin-off på den kultiga brittiska sci-fi-serien Doctor Who. Den omnisexuelle antihjälten Jack Harkness (John Barrowman) visade sig vara så populär att han fick sin helt egna serie.

Torchwood är lite så som man önskar att alla TV-serier vore. Och då syftar jag inte främst på de ofta tvivelaktiga specialeffekterna, det ibland svaga manuset, de omotiverade scenerna där Jack står på diverse höga byggnader eller de storslagna panoreringarna över Cardiffs nattliv (även om det är sådant som jag faktiskt personligen uppskattar). Nej den stora anledningen till att jag tycker Torchwood är så himla bra är att det inte är en gayserie, utan helt enkelt en serie med väldigt mycket queera inslag. Serier som bara riktar sig till en gaypublik når oftast bara en gaypublik, vilket kanske inte är så konstigt, men det som de åstadkommer med Torchwood tycker jag är ännu bättre: Det pågår en väldig massa sex, men det är för det mesta skitsamma om det är mellan olikkönade eller samkönade, och det gör att man kommer ifrån det ”vi och dem”-tänkande som ofta uppstår i mer renodlade gayserier.

Grundstoryn är att Torchwood är en organisation som grundades av Queen Victoria på 1800-talet, med syftet att försvara jorden mot utomjordiska hot. Jack är från framtiden – en framtid där människorasen har spritt sig så brett över galaxerna att varken kön, art eller antal ben längre spelar någon större roll. Trots att serien utspelar sig i nutid så verkar mycket av Jacks attityd ang sexualitet smitta av sig på resten av teamet, det råder ofta total relationsanarki. Och även om vissa av relationerna endast handlar om sex, så händer det att de utvecklas till något djupare. Mitt favoritavsnitt är Kiss Kiss Bang Bang från säsong två, där Jack får besök från sitt förflutna i form av den svartsjuke ex-partnern John Hart (James Marsters).

Jack/John

Serien har hittills kommit i tre säsonger. En fjärde säsong verkar vara på väg.

/Hallor

The Fish Child (2009)


The Fish ChildEl niño pez, 2009, Argentina

Regi: Lucia Puenzo

Tjänsteflickan Ailin (Mariela Vitale) kom till den välbärgade familjen som trettonåring från Paraguay. Sedan dess har dottern i huset, Lala (Inés Efron), inte haft ögon för någon annan och nu är de ett par. De drömmer om ett eget hus i Paraguay och stjäl saker från familjen för att skrapa ihop pengar. Men Ailin har också relationer med flera män, däribland Lalas pappa. Situationen leder till att ett brott begås och Lala och Ailin skiljs åt. Men Lala gör allt för att få träffa Ailin igen. Hon hoppas på att Ailin ska dyka upp i sitt barndomhem i Paraguay, men när Lala kommer dit är det något annat hon finner.

Vackert foto är lite av Lucia Puenzos kännemärke och det gäller The Fish Child likaväl som XXY. Men annars håller inte denna hennes nya film samma höga klass som den tidigare. Grundberättelsen är lovande, men vissa detaljer i storyn känns extremt overkliga. Berättartempot växlar mellan att vara så snabbt att man får tänka till för att hänga med i handlingen, och att vara långsamt. Det är väldigt många scener där Lala gråter. Men även en del hethet mellan Lala och Ailin, och om man som jag gillar androgyna Inés Efron ska man bestämt se den.

/Bobbi

imdb2filmtipset

Love Sick (2006)


LoveSickLegaturi bolnavicioase, Rumänien/Frankrike, 2006

Regi: Tudor Giurgiu

När en ny termin börjar på universitetet i Bukarest flyttar Alex (Ioana Barbu) in i ett hyresrum hos bästa kompisen Kikis (Maria Popistasu) gammelmoster. På så sätt kan Alex och Kiki vara tillsammans hela tiden – något som båda vill. Deras kärleksrelation skulle vara enkel om det inte vore för Kikis märkliga förhållande till sin bror.

En skum film som pendlar mellan att vara spännande och lite långtråkig. Jag tycker om spänningen som byggs upp kring Kikis och brodern Sandus förhållande, jag tycker också om det ovanliga temat och att berättelsen centreras kring något annat än tjejernas homo/bisexualitet. Den tas för självklar och görs inte till något problem. Samtidigt känns berättelsen splittrad och handlingen lite ofokuserad. Det är Kikis röst som hörs i en voice over, samtidigt som Alex tycks vara den riktiga huvudpersonen.
Trots detta är det en intressant film som är okonventionellt berättad och väldigt öppen för egna tolkningar och tankar.

/Bobbi

imdb

Rock Star (2001)


rock-star(So You Wanna Be a) Rock Star, 2001, USA

Regi: Stephen Herek

Chris ”Izzy” Cole (Mark Wahlberg) har länge avgudat sitt favoritband Steel Dragon – och har t.o.m. spelat i ett coverband som spelat deras låtar – men en dag får han chansen att bli sångare i det riktiga metal-bandet! Wow!!!! Han och flickvännen beger sig ut på turné med dem.

Haha, vilken urusel film! Storyn och karaktärerna är helt orealistiska och alla tycks bära peruker från Butterick’s. Men den innehåller i alla fall en hel del queert:  Bobby Beeers (Jason Flemying) – den f.d. sångaren i Steel Dragon –  visar sig vara bög (troligtvis inspirerad av Rob Halford i Judas Priest) och han hånar Izzy för att han trott att låten ”Kim” handlade om en tjej. Men så fort hårda hårdrocks-Bobby outat sig drar han av sig peruken och börjar flaxa som en riktig drama queen. Suck. Jennifer Aniston spelar Izzys flickvän och hon börjar odramatiskt sexa sig med två tjejer på dansgolvet och så småning om har alla gruppsex. Man får också se att managern Tania (Dagmara Dominczyk), som introducerar paret till orgien, är en transkvinna. Hela HBTQ-flaggan är hissad typ. Synd bara att flaggstången är så låååg.

/Johnny

imdbfavico