The Strokes – Juicebox

Innehållsförteckning:

• Två tjejer som sexar sig med varandra framför en kåt gubbe som filmar.
• Två killar som har sex i ett toabås och en annan kille som står utanför och slickar sig om munnen.

Dorian Gray (2009)

Dorian Gray, 2009, Storbritannien

Regi: Oliver Parker
Manus: Toby Finlay (efter Oscar Wildes roman

Dorian Gray (Ben Barnes) är en naiv och vacker yngling som drabbas av en förbannelse när han får sitt porträtt målat av konstnären Basil (Ben Chaplin). Alla beundrar den vackra pojken på tavlan och Basils cyniske och hedonistiske vän Lord Henry Wotton (Colin Firth) får Dorian att inse att målningen kommer att hålla sig vacker i all evighet medan förebilden, Dorian själv, kommer att åldras. Detta leder till att Dorian på något sätt omedvetet säljer sin själ för evig ungdom och det blir istället hans målade avbild som tar stryk när han har sex och röker opium. När han märker att tavlan börjar ruttna så låser han in den på vinden.

Det är mycket som skiljer den här filmversionen av Dorian Gray från Oscar Wildes klassiska roman ”Dorian Grays porträtt”. För det första är det hela stämningen: det har blivit en ren rysare där själva målningen får eget datoranimerat liv och en skrattretande ”röst”. Sen har vi sensmoralen som tycks vara att sex är destruktivt och syndigt och tär på själen. Det positiva med den ändringen är ju att Dorian har massor av sex – både med kvinnor och män (och kvinnorna har sex med varandra också!).  Han hånglar till och med upp Basil i ett manipulativt sätt att försöka få konstnären att glömma bort tavlan.

Jag tycker att filmen är sexig och helt okej (en klar 3/5) men seriöst, jag tror att om Oscar Wildes porträtt skulle få liv skulle det slå sig för pannan.

/Johnny

Graffiti Artist (2004)

The Graffiti Artist, 2004, USA

Regi & Manus: James Bolton

Den här filmen handlar om en hemlös tonåring (Ruben Bansie-Snellman) och hur hans liv består av att sno sprayburkar, klottra sitt artistnamn Rupture och springa från polisen. En dag träffar han graffitikonstnären Jesse (Pepper Fajans) och börjar följa efter honom. Jesse har pengar och låter Rupture bo hos honom – och sova i samma säng…

Det pratas väldigt lite i den här filmen men det som sägs är ovanligt trovärdigt. Regin är fantastisk och dramat är hjärtskärande. Mest fokus är det på ”den fria konsten” och trots att jag inte är ett fan av taggar så blev jag helt frälst i klotter efter att ha fått inblick i graffitikulturen. Jesse och Rupture (som senare ”byter namn” till Elusive) är dessutom så awwwww ihop.

/Johnny

Un chant d’amour (1950)

Un chant d’amour, 1950, Frankrike

Regi & Manus: Jean Genet

En halvtimmeslång konstfilm som utspelar sig på ett fängelse. Fångarna vill ha närhet; de gnider sig själva mot fängelseväggarna och fantiserar om personen i cellen bredvid. Fängelsevakten spionerar på dem och blir själv upphetsad. Han fantiserar om att vara med dem…

Erotik (eregerade penisar och nakna manskroppar som möts i mörkret) blandas med romantiska scener där fångarna ger blommor till varandra och springer runt i skogen i en fantasisekvens. Jag måste påminna mig själv gång på gång att det är filmat 1950 och inte på 2000-talet. En så otroligt vågad och het film! Ett måste om du är intresserad av homohistoria!

/Johnny

A Very Natural Thing (1974)

A Very Natural Thing, 1974, USA

Regi: Christopher Larkin
Manus: Christopher Larkin & Joseph Coencas

David (Robert McLane) är en lågmäld bög som brukade vara munk men som nu är ateist och jobbar som lärare. När han träffar Mark (Curt Gareth) blir han jättekär och vill att de ska flytta ihop och leva som ett gift par, men Mark vill inte binda sig till bara en person. David försöker anpassa sig och hänger med på gruppsex men förhållandet är ändå dömt att krascha.

Jag är helt YAAAY! efter att ha sett den här filmen. Den är från 1974 liksom! Scenerna som berör mig mest är de dokumentära klippen från Pride där folk säger helt fantastiska saker, som ”It’s a pretty fucked up society that the army gives you a medal of honor for killing a man but a dishonorable discharge for loving one”. Det finns också en fiktiv scen som utspelar sig under Prideparaden, där David träffar på gayrättsaktivisten Jason (Bo White) och har en intressant diskussion om huruvida Pride behövs och gör någon skillnad. Förutom att vara en viktig milstolpe i amerikansk gayfilm så är det ett bra drama om monogama och öppna förhållanden.

/Johnny

Fögi is a Bastard (1998)

F. est un salaud, 1998, Schweiz/Frankrike

Regi: Marcel Gisler
Manus: Marcel Gisler & Rudolf Nadler (efter Martin Franks roman)

15-åriga Beni (Vincent Branchet) är kär i den öppet homosexuella rockstjärnan Fögi (Frédéric Andrau). Han skriver ett brev till sin idol och får sedan chans att träffa honom. Fögi utnyttjar gärna den villiga lilla tonårskillen, tar med honom på turné och drar snart in honom i drogmisär.

(Det här kan vara min första Schweiziska film, faktiskt. Alla har tyskklingande namn men pratar franska! Wohoo! Jag tyckte att det var roligt…Hah.)

Well, Beni är en intressant karaktär – han är inte den lilla naiva stackarn man kunde tro men han är ändå Fögis hund i S&M-förhållandet de har och han säljer sig själv när när husse behöver pengar.  Storyn är som en blandning av Velvet Goldmine och Mandragora där sex och knark sannerligen är en destruktiv kombination. Jag hade bara önskat att kvalitén var bättre för det kändes lite som ett studentprojekt.

/Johnny

Lockbetet (1980)

Cruising, 1980, USA/Västtyskland

Regi & Manus: William Friedkin (efter en bok av Gerald Walker)

En seriemördare, som riktar in sig på bögar, går lös i New York City. Polisen Steve Burns (Al Pacino) passar in på offer-profilen och erbjuds att jobba undercover med att cruisa stadens bögbarer. Han tackar ja men håller det hemligt för sin flickvän.

Det var många från protester från USA:s gaycommunity när den här filmen kom. Idag är jag fascinerad av hur mycket man får se (mängder av lättklädda män som har sex!) men jag kan förstå motståndarna om jag ser på hur samhällsklimatet var 1980 – det fanns nästan inga kärlekshistorier om homosexuella på bio då, väldigt få positiva porträtt av bögar (första mainstreambögkyssen kom väl 1982 i Making Love) och här får man kopplingen mellan sjaskiga sexklubbar och en brutal seriemördare som misstänks vara ”en av de egna”. Men jag tycker inte att själva filmen i sig är homofobisk – lädermännen erotiseras och homo- och transfobin inom polisen ifrågasätts starkt, bl. a. av de riktigt coola lädertransorna som ser ut som Poison-medlemmar (Gene Davis och Robert Pope). Dessutom blir undercoverpolisen kompis med sin homosexuella granne Ted (Don Scardino) som framställs som en väldigt trevlig boy-next-door. Det här är absolut en film man ska se – förutom gayrelevansen är det en riktigt spännande thriller!

/Johnny

Fyra år till (2010)

Fyra år till, 2010, Sverige

Regi: Tova Magnusson
Manus: Wilhelm Behrman

Från att ha varit på topp som Sveriges tippade nästa statsminister faller Folkpartiets ledare David Holst (Björn Kjellman) på ändan när Kristdemokraterna oväntat åker ur riksdagen och röda blocket tar hem segern. Davids fru och partikamrat Fia (spelad av regissören Tova Magnusson) försöker städa upp efter fjaskot men David ställer till allt ytterligare genom att bli kär i Socialdemokraternas statssekreterare Martin (Eric Ericsson). De dejtar i smyg till tonerna av deras gemensamma favoritband: Ratata.

Jag gillar verkligen den politiska tvisten på den här romantiska komma-ut-i-medelåldern-komedin. Kjellman och Ericsson är heta tillsammans och det blir mycket hångel.  Jag skrattade även en del. Tyvärr känns det för helyllesvenskt för att kunna exporteras men det hindrar inte att det är charmigt – och missförstå mig inte: jag uppskattar verkligen att det görs svenska gayfilmer! En sak som gjorde mig lite arg var att Davids sade att han var bisexuell och att Martin bara skrattade åt det och sade att bisexualitet var att inte våga erkänna att man var bög. Sedan kom det fram att han faktiskt inte tände på tjejer alls. Bah! Denna ständiga bifobi.

/Johnny

Biopremiär idag! Se den och stöd svensk gayfilm!

Westler (1985)

Westler, 1985, Västtyskland (och Östtyskland)

Regi: Wieland Speck
Manus: Wieland Speck & Egbert Hörmann

Felix (Sigurd Rachman) och hans amerikanska vän Bruce (Andy Lucas) är turister i Östberlin när de stöter på den söta blondinen Thomas (Rainer Strecker). Felix blir kär i honom och de inleder ett förhållande, men som i en askungesaga är Felix tvungen att bege sig hem varje natt för att inte väcka misstankar och riskera att Thomas råkar illa ut i sitt land.

Låt mig påminna om att Östberlin var stängt när den här filmen spelades in. Turister fick gå in i landet begränsade gånger men de som bodde i landet fick inte ta sig över till västsidan. Rainer Strecker, som spelar Thomas, bodde på östsidan på riktigt, vilket gör den här filmen nästan dokumentär. På västsidan är filmen inspelad med modern teknik men på östsidan är allt taget med super-8 film som sedan smugglades över gränsen. En revolutionerande film som visar upp gaylivet på östra sidan med gaybarer och dragqueens och har samtidigt med så mycket rörande romantik. Sen är det lite kul att amerikanen pratar precis som Brüno. För att citera honom: ”Das ist histooorish!”

/Johnny

Worried About the Boy (2010)

Worried About The Boy, 2010, Storbritannien

Manus: Tony Basgallop
Regi: Julian Jarrold

Jag ska börja med att säga att jag inte kan ett dugg om Boy George, eller jag kunde i alla fall inte innan jag såg den här filmen. Så jag kommer inte kunna ge någon kritik om hur mycket hänsyn den tagit till verkligheten. Men jag ska göra mitt bästa att recensera den som film. (Kom gärna med tillägg i kommentarerna om det är något ni tycker jag har missat).

Filmen berättar parallellt historien om Boy Georges uppgång och fall. Från småstaden till London, från okänd och törstande efter uppmärksamhet till framgångsrik; men vi får även se hur allt blev ett antal år senare, hur dekadensen, kändisskapet och drogerna satt sina spår.

Det känns som Velvet Goldmine på crack. Allt är vackert, extremt, färgglatt och queert. Det går inte att avgöra folks könsidentiteter och man vill inte heller. Efter att ha recenserat så mycket homoerotisk manlig vänskap, är det skönt med en helt super-over-the-top gayfilm.

Douglas Booth är helt underbar som George, och andra bekanta ansikten är Mathew Horne som bandpolaren/pojkvännen Jon Moss, och Mark Gatiss som Sex Pistols manager Malcom McLaren.

Jag säger bara en sak: SE DEN.

/Hallor

The Hours and Times (1991)

The Hours and Times, 1991, USA

Regi & manus: Christopher Munch

En mycket spekulativ historia om vad som hände mellan John Lennon och Beatles-managern Brian Epstein när de åkte till Madrid 1963. Nu ska jag inte ”slå runt busken” utan säga vad den egentligen handlar om:  Epstein (David Angus) är gay (true fact) och Lennon (Ian Hart) funderar på att ha sex med honom i något experimentellt och ömkande syfte. Han hånar och förför om vartannat och Epstein blir frustrerad.

Det är mycket fokus på dialogen (de lyckas fånga Lennons jargong väldigt bra) och det svartvita fotot är snyggt. Men trots att jag älskar tanken på bisexuella Beatles-killar så blir jag nästan illa berörd av den här entimmasfilmen. Jag är för fanfiction på papper men jag kan inte förstå hur man får släppa något sånt här fantasifullt som utnyttjar kända personers namn bara för att göra en story – personer som dessutom dött senast 25 år innan. Det hjälper inte så mycket med en varningstext som säger ”det här är helt påhittat” för många människor som ser det kommer ändå tolka det som sanning någonstans långt bak i huvudet. De har ju sett det själva! Nåväl, yay ändå för alla slashers i filmbranschen!

/Johnny

Noll att förlora (1987)

Less Than Zero, 1987, USA

Regi: Marek Kanievska
Manus: Harley Peyton (efter Bret Easton Ellis debutroman)

Det är sent 80-tal och yuppies överallt. De tre bästa vännerna Clay (Andrew McCarthy), Julian (Robert Downey Jr.) och Blair (Jami Gertz) tar examen och splittras lite p.g.a. triangeldraman. Blair (som tidigare hade en romans med Clay men var otrogen med Julian) ringer till Clay en dag och ber honom att resa till henne över julen. Clay kommer tveksamt dit i tron att återuppta sin heterorelation men när han möter Blair vill hon att han ska leta upp Julian istället. Julian har börjat knarka – eller snarare fortsatt värre än förut. Alla knarkar där – även Blair. Inte Clay. Clay snackar med Julian. Clay ser kär ut. Julian kramar om Clay bakifrån. De har visst känt varandra sen de var små. De är fysiska med varandra. Clay inleder ett nytt förhållande med Blair. Clay ser ändå kär ut när han kollar på Julian. Blair och Clay har sex i en bil. Julian knarkar vidare. Blair drar in kokain lite då och då. Hon har läget under kontroll, säge hon. Julian är skyldig pengar till knarklangaren Rip (James Spader) och blir tvingad att prostituera sig till män. Clay blir arg för att Julian horar och sen smeker han honom över håret. ”Come away with me!”, manar han men Julian är fast i smeten. Julian blir sjuk. Clay torkar Julians panna med en våt trasa. Julian sätter en ring på Clays finger. Clay skrattar generat. Blair ser chockad ut. Det gör hon i och för sig hela filmen. Allt förfaller. Misär misär misär.

Bra musik, snyggt foto, okej skådespel. Baserad på Bret Easton Ellis debutroman (känd för bl.a. American Psycho, The Rules of Attraction och The Informers) där visst Clay är mer tydligt bisexuell än i filmen.

/Johnny

Little Ashes (2008)

Little Ashes, 2008, Storbritannien/Spanien

Regi: Paul Morrison
Manus: Philippa Goslett (förhoppningsvis baserad på någon gnutta sanning?)

I den här filmen får vi se Salvador Dalí från en annan sida. Den unge konstnären spelas av Robert Pattinson och han framställs som ett svin med hybris som inte kan erkänna sin bisexualitet för sig själv eller någon annan. Han inleder i alla fall ett dysfunktionellt förhållande med författaren Federico García Lorca (Javier Beltrán) som är så dysfunktionellt att Dalí får panikattack varje gång det närmar sig sex. Sen blir han (troligtvis på grund av självhat) bara rent utsagt otrevlig mot sin stackars partner.  Och mitt medlidande för Lorca gick ganska fort över i känslan att han förtjänar olyckan för att han är en sån patetisk karaktär.

Slutprodukten är en långdragen och tragisk film där britter och spanjorer låtsaspratar spanska genom att prata engelska med spansk brytning – jag förstod bara en fjärdedel av replikerna och producenterna tyckte visst inte att undertexter på DVD:n var värt pengarna. Det var visst inte heller värt pengarna att anställa någon som betaläste manuset. Budgeten var pinsamt låg för att handla om en sån stor konstnär. Ärligt talat kommer jag inte ens ihåg vad den handlade om nu. De få gayscener som fanns var dock vackra och romantiska och det gjorde det värt allt lidande. Nej, nu överdriver jag. De var i alla fall som plåster på såren.

Okej, risken finns att jag är lite väl hårt dömande mot den här filmen. Jag kanske borde se den igen. För övrigt så har jag läst lite på internet nu och det kan har varit så att Salvador var asexuell.

/Johnny

I Love You Phillip Morris (2009)

I Love You Phillip Morris,  2009, USA/Frankrike

Regi och manus: Glenn Ficarra & John Requa

Efter att den hängivet heterosexuella familjemannen Steven Russell (Jim Carrey) är med i en bilolycka i slutet av 70-talet, bestämmer han sig för att komma ut. ”I’m a homo”, säger han samtidigt som han blödandes bärs in till en ambulans. ”Sir, please try not to talk”, sager ambulansvårdarna. Steven svarar att ingen någonsin ska hindra honom från att göra vad han vill igen. ”I’M A FAAAAAAG!” skriker han inifrån ambulansen. Steven skiljer sig och flyttar från Texas till San Fransisco, där han skaffar en het pojkvän vid namn Jimmy och det ultimata glammiga gaylivet. Lyckan är gjord. Kruxet är att det enda sättet för Steven att finansiera regelbundna pedikyrer och Jimmys guldklockor på, är genom att bli kreditkortsbedragare istället.

Till sist hamnar han i fängelse. Där träffar han sitt livs kärlek, Phillip Morris (Ewan McGregor). Genom sitt manipulativa geni lyckas Steven få sig själv förflyttad till Phillips fängelsecell, och senare få bade sig själv och Phillip utsläppta ur fängelset i förtid genom att låtsas vara både advokat och domare. Det enda kruxet nu är hur Steven ska ha råd med Phillips guldklockor?

”I Love You Phillip Morris” utspelar sig till större delen i fängelset. Den handlar om en av USA:s största bedragare någonsin. Huvudpersonen är en sociopat och berättelsen föreslår en koppling mellan att vara garderobtryckare större delen av sitt liv och att utveckla en faibless för att ljuga i allmänhet. Men främst av allt är ”I Love You Phillip Morris” väldigt rolig och romantisk. Historiens mörkhet kontrasteras av det glada hawaii-inspirerade soundtracket och den ständigt skinande kaliforniska solen. Tonen är okrystat komisk.  Och ingenstans känns homosexualiteten kompromissad eller sensationaliserad. Steven och Phillips kärlek och sexualitet är obesvärat fysisk på ett sätt som i filmer annars bara brukar vara förbehållet straighta. Carreys och McGregors kemi är otvivelaktig.

Detta är utan tvekan 2009:s bästa film. Att en gayfilm har två stora stjärnor i huvudrollen och en fet budget är otroligt betydelsefullt, och för att utvecklingen ska fortsätta i denna positiva riktning måste ni läsare se denna film. Stöd revolutionen!

/Miriam

Dream Boy (2008)

Dreamboy,  2008, USA

Regi och manus: James Bolton (efter en roman av Jim Grimsley)

Nathan (Stephan Bender) flyttar med sina föräldrar till en liten lanthåla i södra USA. Där förälskar han sig snabbt med grannpojken Roy (Maximillian Roeg), som förutom att gå i skolan som Nathan börjar i, också kör skolbussen dit. De hjälper varandra med läxor och … ja, blir älskare. Någon hade jämfört den här filmen med Brokeback Mountain och jag förstår vad de menar: gay, flanellskjortor, lägereldar och lite random gitarrplink som filmmusik – och det finns mörka hemligheter och hemskheter så det räcker.

I början är kemin mellan killarna inte så trovärdig. De ler aldrig mot varandra när de har sex, men första gången de håller varandras händer är så adorabel att jag förlåter dem. Allt eftersom filmen går blir de också mer naturliga mot varandra och det finns gott om vackra kärleksscener, men slutet var helt WOT?! Jag vill inte ge några spoilers om vad som hände men det kändes så billigt. Alldeles för snabba scenbyten och jag hängde inte med alls. Nåväl, den här filmen är i mycket högre klass än de flesta amerikanska independentfilmer med gaytema.

/Johnny