Innehållsförteckning:
- Två tjejer som sexar sig med varandra framför en kåt gubbe som filmar.
- Två killar som har sex i ett toabås och en annan kille som står utanför och slickar sig om munnen.
WSW
Dorian Gray (2009)
Dorian Gray, 2009, Storbritannien
Regi: Oliver Parker
Manus: Toby Finlay (efter Oscar Wildes roman
Dorian Gray (Ben Barnes) är en naiv och vacker yngling som drabbas av en förbannelse när han får sitt porträtt målat av konstnären Basil (Ben Chaplin). Alla beundrar den vackra pojken på tavlan och Basils cyniske och hedonistiske vän Lord Henry Wotton (Colin Firth) får Dorian att inse att målningen kommer att hålla sig vacker i all evighet medan förebilden, Dorian själv, kommer att åldras. Detta leder till att Dorian på något sätt omedvetet säljer sin själ för evig ungdom och det blir istället hans målade avbild som tar stryk när han har sex och röker opium. När han märker att tavlan börjar ruttna så låser han in den på vinden.
Det är mycket som skiljer den här filmversionen av Dorian Gray från Oscar Wildes klassiska roman ”Dorian Grays porträtt”. För det första är det hela stämningen: det har blivit en ren rysare där själva målningen får eget datoranimerat liv och en skrattretande ”röst”. Sen har vi sensmoralen som tycks vara att sex är destruktivt och syndigt och tär på själen. Det positiva med den ändringen är ju att Dorian har massor av sex – både med kvinnor och män (och kvinnorna har sex med varandra också!). Han hånglar till och med upp Basil i ett manipulativt sätt att försöka få konstnären att glömma bort tavlan.
Jag tycker att filmen är sexig och helt okej (en klar 3/5) men seriöst, jag tror att om Oscar Wildes porträtt skulle få liv skulle det slå sig för pannan.
/Johnny
Love Exposure (2008)
愛のむきだし (Ai no mukidashi), 2008, Japan
Regi & manus: Shion Sono
Vad gör man om man är världens oskyldigaste unge men man har en präst till pappa som kräver att man bekänner sina synder? Jo, man gör som Yû (Takahiro Nishijima) och hittar på nya synder. Han uppfinner en konstart, Tosatsu, som går ut på att fota under skolflickors kjolar. Syndigt syndigt! Han är en hejare på det men blir inte upphetsad av flickor förrän han råkar på Yôko (Hikari Mitsushima). Yôko blir intresserad tillbaka, men bara för att hon tror att Yû är en kvinna. Han går nämligen klädd som sitt kvinnliga alterego Miss Scorpion ibland. Han försöker berätta för Yôko vem han är men får aldrig tillfälle. Yôko inleder ett förhållande med den onda kvinnan Koike (Sakura Andô) som stulit Miss Scorpions identitet och Yû får den ovärdiga andraplatsen som Yôkos brorsa.
Ja, det kanske är förvirrande och farsartat men filmen har över tre timmar på sig att binda ihop alla lösa trådar. Vi får vara med om sekter, tragedi, psykisk sjukdom och svart humor. En fascinerande film som håller en intresserad förvånansvärt länge, men det blir tyvärr alldeles för seriöst, dramatiskt och segt i slutet. Queert är det i alla fall!
/Johnny
I huvudet på John Malkovich (1999)
Being John Malkovich, 1999, USA
Regi: Spike Jonze
Manus: Charlie Kaufman
Den misslyckade marionettdocknörden Craig (John Cusack) börjar arbeta på ett konstigt kontor och hittar där en portal till John Malkovichs hjärna. Han och kollegan Maxine (Catherine Keener) börjar sälja upplevelsen till alla som vill se ut genom John Malkovichs ögon i 15 minuter.
När Craigs fru Lotte (Cameron Diaz) besöker portalen blir hen helt lyrisk och inser sedan att hen är trans. När Craig säger att hen är galen och att det bara är en fas säger hen ”för första gången i mitt liv kändes allting rätt. Om jag fortfarande känner såhär sen så ska jag tala med doktorn om en könskorrigerande operation”. Det blir ingen operation i filmen men Lotte inleder sedan världens queeraste förhållande med en kvinna – de har sex med varandra via John Malkovich (som spelar sig själv, bland annat i kvinnokläder). Charlie Sheen spelar också sig själv och pratar om hur hett det är med lesbiska kvinnor.
Jag vill spoila så mycket men jag ska inte skriva så mycket mer för jag tycker verkligen att ni ska se den här filmen – det är en av de 50 bästa filmerna någonsin, enligt mig och många andra. Surrealistisk med mycket allvarligt framförd humor – och den slutar queerlyckligt!
/Johnny
Petra von Kants bittra tårar (1972)
Die bitteren Tränen der Petra von Kant, 1972, Tyskland
Regi & manus: Reiner Werner Fassbinder
Petra (Margit Carstensen) är en kläddesigner som spelar mer upptagen än hon är. Hon behandlar sin tystlåtna assistent/betjänt Marlene (Irm Hermann) som skit och Marlene ser det kom kärlek. En dag dyker den unga modellen Karin (Hanna Schygulla) upp och Petra blir som förbytt av förälskelse.
Ännu en film om olycklig homosexuell kärlek som blir till sjuklig besatthet och misär. Karin är villig att testa att inleda ett förhållande med Petra men hon säger aldrig att hon älskar henne. Petra är mycket öppen med sina känslor och frustrationen hon känner, när de inte är besvarade, får henne att ta till flaskan. Trots att det är väldigt teatraliskt (allt utspelar sig inne i lägenheten) så är känsloutspelen ändå rätt trovärdiga – eller i alla fall begripliga. En typisk Fassbinder-film.
/Johnny
Vicky Cristina Barcelona (2008)
Vicky Christina Barcelona, 2008, Spanien/USA
Regi & Manus: Woody Allen
Väninnorna Vicky (Rebecca Hall) och Christina (Scarlett Johansson) åker på nöjesresa till Barcelona. De blir uppraggade av machomannen Juan Antonio (Javier Bardem) och de reagerar väldigt olika på detta. Vicky blir upprörd över hans södeuropeiska syn på sex och kvinnor men Christina blir fascinerad och flyttar in hos honom. Men snart där efter stormas deras kärleksnäste av Juan Antonios svartsjuka (och direkt farliga!) exfru María Elena (Penélope Cruz) och det blir till ett komplicerat drama. Trots att kvinnorna från början är något rivaliserande, dras de till varandra och det spända trekantsförhållandet blir så småningom mer ömsesidigt.
Det här är väl ett typiskt småcharmigt Woody Allen-drama. Skådespelet är bra och karaktärerna är spännande men fantastiskt blir det aldrig riktigt, enligt mig. Men man får se Scarlett Johansson och Penélope Cruz hångla i ett mörkrum!
/Johnny
Musikvideo: Lady Gaga feat. Beyoncé – Telephone
En väldigt homoerotisk video där Lady Gaga kommer till ett kvinnofängelse. Fängelsevakterna refererar till att Gaga inte har en penis, något som det gått rykten om.
Gaga hånglar med en transman och hon blir efter lite lättklädd dans utsläppt av dominatrix-Beyoncé som gått i borgen för henne. Hah. Så jävla snygg video! Och bra låt! Beyoncé är så jävla het. Wooh! *svimmar*
/Johnny
Torchwood (2006-)
Torchwood, 2006, Storbritannien
Skapare: Russell T. Davies
Torchwood är en spin-off på den kultiga brittiska sci-fi-serien Doctor Who. Den omnisexuelle antihjälten Jack Harkness (John Barrowman) visade sig vara så populär att han fick sin helt egna serie.
Torchwood är lite så som man önskar att alla TV-serier vore. Och då syftar jag inte främst på de ofta tvivelaktiga specialeffekterna, det ibland svaga manuset, de omotiverade scenerna där Jack står på diverse höga byggnader eller de storslagna panoreringarna över Cardiffs nattliv (även om det är sådant som jag faktiskt personligen uppskattar). Nej den stora anledningen till att jag tycker Torchwood är så himla bra är att det inte är en gayserie, utan helt enkelt en serie med väldigt mycket queera inslag. Serier som bara riktar sig till en gaypublik når oftast bara en gaypublik, vilket kanske inte är så konstigt, men det som de åstadkommer med Torchwood tycker jag är ännu bättre: Det pågår en väldig massa sex, men det är för det mesta skitsamma om det är mellan olikkönade eller samkönade, och det gör att man kommer ifrån det ”vi och dem”-tänkande som ofta uppstår i mer renodlade gayserier.
Grundstoryn är att Torchwood är en organisation som grundades av Queen Victoria på 1800-talet, med syftet att försvara jorden mot utomjordiska hot. Jack är från framtiden – en framtid där människorasen har spritt sig så brett över galaxerna att varken kön, art eller antal ben längre spelar någon större roll. Trots att serien utspelar sig i nutid så verkar mycket av Jacks attityd ang sexualitet smitta av sig på resten av teamet, det råder ofta total relationsanarki. Och även om vissa av relationerna endast handlar om sex, så händer det att de utvecklas till något djupare. Mitt favoritavsnitt är Kiss Kiss Bang Bang från säsong två, där Jack får besök från sitt förflutna i form av den svartsjuke ex-partnern John Hart (James Marsters).
Jack/John
Serien har hittills kommit i tre säsonger. En fjärde säsong verkar vara på väg.
/Hallor
Girls – Lust for Life
Här är en musikvideo jag hittade. Ett gaypar och ett lesbiskt par i värsta queera erotiken, men det här är den censurerade versionen.
Om du vill se den porrigare versionen får du kolla här, men jag måste varna känsliga tittare för en eregerad penis.
Lite info om indie-bandet Girls.
/Johnny
Rock Star (2001)
(So You Wanna Be a) Rock Star, 2001, USA
Regi: Stephen Herek
Chris ”Izzy” Cole (Mark Wahlberg) har länge avgudat sitt favoritband Steel Dragon – och har t.o.m. spelat i ett coverband som spelat deras låtar – men en dag får han chansen att bli sångare i det riktiga metal-bandet! Wow!!!! Han och flickvännen beger sig ut på turné med dem.
Haha, vilken urusel film! Storyn och karaktärerna är helt orealistiska och alla tycks bära peruker från Butterick’s. Men den innehåller i alla fall en hel del queert: Bobby Beeers (Jason Flemying) – den f.d. sångaren i Steel Dragon – visar sig vara bög (troligtvis inspirerad av Rob Halford i Judas Priest) och han hånar Izzy för att han trott att låten ”Kim” handlade om en tjej. Men så fort hårda hårdrocks-Bobby outat sig drar han av sig peruken och börjar flaxa som en riktig drama queen. Suck. Jennifer Aniston spelar Izzys flickvän och hon börjar odramatiskt sexa sig med två tjejer på dansgolvet och så småning om har alla gruppsex. Man får också se att managern Tania (Dagmara Dominczyk), som introducerar paret till orgien, är en transkvinna. Hela HBTQ-flaggan är hissad typ. Synd bara att flaggstången är så låååg.
/Johnny
Sanna lögner (2005)
Where the Truth Lies, 2005, Kanada/Storbritannien
Regi: Atom Egoyan (efter Rupert Holmes roman)
En erotisk thriller om journalisten Karen (Alison Lohman) som i början av 70-talet söker upp sin gamla barndomsidol Vince (Colin Firth) för att ta reda på vad som egentligen hände när han och showbizkollegan Lanny (Kevin Bacon) blev misstänkta för att ha mördat en ung kvinna femton år tidigare. Eftersom båda männen hade alibi och friades vill Karen reda ut allt en gång för alla och skriva en bok om händelsen. Lanny är dock bestämd att skriva sin egen historia, men av en slump råkar Karen hamna på samma plan som honom och det är omöjligt att inte blanda sig i och bli en del av boken.
Det märks att den här filmen är från Kanada för gayinnehållet kräver sin plats, vilket sällan tillåts utan kompromisser i Hollywood. Karen överraskar sig själv med att tända på tjejer och genom detta får vi även en lesbisk sexscen (visserligen under drogpåverkan…). Utöver detta har vi Lanny och Vince som har en nära och homoerotisk partnerrelation där trekanter och sexorgier tycks vara vanliga inslag. Men gräver man djupt så deras vänskap är mer problematisk än så.
Det här är en typisk TV-film som går sent på natten. Det är synd att allt är så pinsamt halvdåligt, annars hade det varit en smart deckare i L.A. Konfidentiellt-stil. Malplacerat skådespel från huvudrollsinnehavaren Lohman och cheesy recitationer från originalboken drar ned betyget från en 4:a till en 3:a, men ett litet plus för hett gayinnehåll och den som castade Bacon och Firth – utan dem hade filmen stannat på en 2:a.
/Johnny
Parfymen: Berättelsen om en mördare (2006)
Perfume: The Story of a Murderer, 2006, Tyskland/Frankrike/Spanien/USA
En pojke är besatt av lukter och börjar jobba på en superparfym. Jag kan tyvärr inte avslöja för mycket om queerheterna för det spoilar lite, men jag kan ju avslöja att det blir lite queert mot slutet – med betoning på queera könsroller och queert sex – inget homosexuellt och inte heller trans. Se själva, för det är en helt fantastisk film.
/Johnny
Quills (2000)
Quills, 2000, USA/Storbritannien/Tyskland
En film om den bisexuella sadisten Marquis de Sades (Geoffrey Rush) vistelse på mentalsjukhus i slutet av 1700-talet. Han erbjuder sex till prästen (Joaquin Phoenix), ber frun köpa dildos till honom, skriver snuskiga manus som hans beundrarinna smyger iväg med för att publicera och han sätter upp en obscen pjäs som gör folk upprörda. I pjäsen är det bl.a. man som spelar en kvinna som haft lesbiska erfarenheter med en nunna.
Mer queert: En prostituerad kvinna (Lisa Hammond) försöker få en annan kvinna att köpa hennes tjänster (”om jag kan tillfredsställa mig själv kan jag tillfredsställa dig! Du vet inte vad du går miste om!”). Det är också med någon trekant med två killar och en tjej men jag har glömt detaljerna runt det. Det är i alla fall lite blandat queer men mest är det heterosexuellt.
/Johnny
Regnbågsrullen 