Musikvideor med Sandra Grace

Sandra Grace är en New York-flata som gör popmusik och lesbocentriska musikvideor. Låt oss kolla in dem:

Tipsa gärna om mindre kända trans- och homoartister som gör trans- och homovideor som behöver visas för Sverige.

The Strokes – Juicebox

Innehållsförteckning:

• Två tjejer som sexar sig med varandra framför en kåt gubbe som filmar.
• Två killar som har sex i ett toabås och en annan kille som står utanför och slickar sig om munnen.

Peter Doherty – The Last of the English Roses

Ett gäng killar (inklusive Pete själv) spelar fotboll och det slutar med att två av dem hånglar. Vet inte vad videon har med låten att göra men JAG GILLAR’T!

Dorian Gray (2009)

Dorian Gray, 2009, Storbritannien

Regi: Oliver Parker
Manus: Toby Finlay (efter Oscar Wildes roman

Dorian Gray (Ben Barnes) är en naiv och vacker yngling som drabbas av en förbannelse när han får sitt porträtt målat av konstnären Basil (Ben Chaplin). Alla beundrar den vackra pojken på tavlan och Basils cyniske och hedonistiske vän Lord Henry Wotton (Colin Firth) får Dorian att inse att målningen kommer att hålla sig vacker i all evighet medan förebilden, Dorian själv, kommer att åldras. Detta leder till att Dorian på något sätt omedvetet säljer sin själ för evig ungdom och det blir istället hans målade avbild som tar stryk när han har sex och röker opium. När han märker att tavlan börjar ruttna så låser han in den på vinden.

Det är mycket som skiljer den här filmversionen av Dorian Gray från Oscar Wildes klassiska roman ”Dorian Grays porträtt”. För det första är det hela stämningen: det har blivit en ren rysare där själva målningen får eget datoranimerat liv och en skrattretande ”röst”. Sen har vi sensmoralen som tycks vara att sex är destruktivt och syndigt och tär på själen. Det positiva med den ändringen är ju att Dorian har massor av sex – både med kvinnor och män (och kvinnorna har sex med varandra också!).  Han hånglar till och med upp Basil i ett manipulativt sätt att försöka få konstnären att glömma bort tavlan.

Jag tycker att filmen är sexig och helt okej (en klar 3/5) men seriöst, jag tror att om Oscar Wildes porträtt skulle få liv skulle det slå sig för pannan.

/Johnny

Precious (2009)

Precious, 2009, USA

Regi: Lee Daniels
Manus: Geoffrey Fletcher (efter Sapphires roman ”Push”)

Claireece Precious Jones (Gabourey Sidibe) är en överviktig tonåring som dagligen blir fysiskt och psykiskt misshandlad av sin missbrukande mor (Mo’Nique). Hon blir även sexuellt utnyttjad av båda sina föräldrar och när filmen börjar är hon gravid med sitt andra barn. Eftersom det går så dåligt för henne i skolan får hon föreslaget att börja på en alternativ skola. Där får hon lära sig läsa och skriva och hon får den sockerljuva Miss Blu Rain (Paula Patton) som lärarinna.

Blu är lesbisk (eller bi?) och bor tillsammans med en kvinna (Kimberly Russell). Precious får bo hos dem och tycker att de är trevligare än hennes föräldrar: ”Mama says homos is bad people – but mama, homos not ones who raped me!” (sic) Sen är det en klasskompis till Precious (spelad av Amina Robinson) som troligtvis är FTM transgender.

Håll utkik efter Mariah Carey som socialtanten Weiss.  Man känner typ inte igen henne för hon är helt avsminkad och ”vanlig”. Grymt bra skådespel av alla!

/Johnny

Graffiti Artist (2004)

The Graffiti Artist, 2004, USA

Regi & Manus: James Bolton

Den här filmen handlar om en hemlös tonåring (Ruben Bansie-Snellman) och hur hans liv består av att sno sprayburkar, klottra sitt artistnamn Rupture och springa från polisen. En dag träffar han graffitikonstnären Jesse (Pepper Fajans) och börjar följa efter honom. Jesse har pengar och låter Rupture bo hos honom – och sova i samma säng…

Det pratas väldigt lite i den här filmen men det som sägs är ovanligt trovärdigt. Regin är fantastisk och dramat är hjärtskärande. Mest fokus är det på ”den fria konsten” och trots att jag inte är ett fan av taggar så blev jag helt frälst i klotter efter att ha fått inblick i graffitikulturen. Jesse och Rupture (som senare ”byter namn” till Elusive) är dessutom så awwwww ihop.

/Johnny

RuPaul’s Drag Race (2009-)

En underbar dokusåpa där deltagarna är vackra dragqueens som tävlar i olika grenar och röstas ut av RuPauls jury varje vecka.

Druggorna syr sina kläder själva, tävlar i olika utmaningar och mimar för livet till kända anthems. De tre säsongerna som varit har varit sjukt underhållande och just nu pågår en fjärde säsong.

/Johnny

Rent (2005)

Rent, 2005, USA

Regi: Chris Columbus
Manus: Stephen Chbosky (efter Jonathan Larsons bok)

En riktig HBT-musikal. Det handlar om ett gäng fattiga människor som bor i ett slumkvarter i New York och deras liv under ett år. Filmen börjar med att de blir tvingade att flytta när deras fastighetsägare tänker sälja huset – men de ockuperar sina lägenheter och kämpar för att få bo kvar. Flera av dem är hiv-positiva, bl.a. Tom (Jesse L. Martin) och hans transvestitpojk/flickvän Angel (Wilson Jermaine Heredia).

Angel är väldigt älskvärd men får alldeles för lite tid i rutan – och resten av karaktärerna är rätt plågsamt klyschiga och ointressanta. Performancekonstnären Maureen (Idina Menzel) uppfyller den bisexuella klyschan och är klassiskt asig och otrogen mot sina partners, men i filmen förlovar hon sig i alla fall med en kvinna: Joanne (Tracie Thoms).  Hela musikalfilmatiseringen är rätt B, men det kan bero på det teatraliska manuset också. Ett jätteplus för det söta förhållandet mellan Tom och Angel (hur ofta får transkaraktärer ett besvarat kärleksintresse?) och för att Maureens och Joannes föräldrar uppmuntrar gaybröllop. Musiken är också okej. Men bara OKEJ.

/Johnny

Newcastle (2008)

Newcastle, 2008, Australien

Regi & Manus: Dan Castle

Jesse (Lachlan Buchanan) är en 17-åring som ständigt känner pressen att bli lika bra på att surfa som sin storebrorsa Victor (Reshad Strik). När han inte kommer med i årets stora surftävling blir han förbittrad och förgiftar stämningen i sitt kompisgäng med taskiga kommentarer. Den som får ta mest skit är hans mer jämnåriga brorsa Fergus (Xavier Samuel). Jesse kallar honom för Faggus för att han har svartmålade naglar och lila slingor i sitt emohår – och sen visar det sig också att han är bög. När gänget tar med Fergus på en utflykt för att lära honom surfa så händer flera dramatiska saker…

Okej, där överdrev jag. Vissa saker som händer är visserligen väldigt forcerat dramatiska men egentligen händer inte mycket alls i den här filmen. Och det gör mig faktiskt inte så mycket, för stämningen är mysig, situationerna realistiska och skådespeleriet är överraskande bra.
Fergus (som för övrigt ser ut som Katherine Moennigs crossdressingkaraktär i Young Americans) är kär i Jesses solblonda surfarkompis Andy (Kirk Jenkins) och deras kemi är helt magisk. Det är romantiskt och pirrigt av tonårsförälskelse och deras storyline är den mest intressanta. Men kanske inte så konstigt då allt annat Dan Castle gjort verkar vara gay. Han får till och med brorsorna att verka kåta på varandra i slowmotion-scener under vattnet. Förvänta er dock inte några homokyssar :(

/Johnny

Fergus och Andy sitter i bilen och snuddar vid varandra...

Jag hörde någonstans att det skulle bli en serie av Newcastle eller att den var baserad på en serie, men nu kan jag inte hitta någon info om det. Någon som vet?

Läs en intervju där Dan Castle pratar om Newcastle.

Iskallt mord (2002)

Murder by Numbers, 2002, USA

Regi: Barbet Schroeder
Manus: Tony Gayton

Richard (Ryan Gosling) och Justin (Michael Pitt) är två tonåringar som planerar och genomför ett mord för att visa sin överlägsna intelligens. De planterar bevis (kan man säga så på svenska?) på en oskyldig vaktmästare som nästan blir dömd för mordet, men Cassie (Sandra Bullock), en polis på mordroteln, misstänker att det är något som inte stämmer.

Richard och Justin har ett slags dysfunktionellt förhållande med svartsjuka och våld men ändå med en känsla av djup gemenskap. ”Jag är den enda som bryr mig om dig,”  säger Richard till Justin och de kramas och smeker varandras hår efter Justin gett Richard en välförtjänt snyting. Det är tydligt att det inte ska föreställa ett friskt förhållande, men det är ändå väldigt erotiskt laddat. Filmen är baserad på 50-talsthrillern Brottslig drift men slutar på ett helt annat sätt. Ett helt okej söndagsunderhållning.

/Johnny

Synecdoche, New York (2008)

Synecdoche, New York , 2008, USA

Regi & manus: Charlie Kaufman

Den hypokondriska teaterregissören Cadens (Philip Seymour Hoffman) liv svischar förbi honom medan han går och funderar på allt som kunde varit annorlunda och allt som kanske kommer att hända. Rädslan för döden är ständigt närvarande. Samtidigt spelar skådespelare upp hans liv i realtid i en specialbyggd stadsdel i New York.

De alternativa, surrealistiska världarna och den uppfuckade kronologin hänger med från Charlie Kaufmans tidigare filmer: Eternal Sunshine of the Spotless Mind, Adaptation och I huvudet på John Malkovich. I likhet med den sista filmen så är även den här queer.  Under filmens gång smälter Cadens liv ihop med städerskan Ellens (Dianne Wiest) – de byter roller och liv med varandra utan att gå in i något slags överdrivet drag. Caden säger dessutom seriöst att han nog skulle klarat sig bättre som flicka. I hans huvud spelar han upp skräckscenarion där hans fråntagna – och nu vuxna – dotter Olive (Robin Weigert) skulle föredra sin mammas väninna Maria (Jennifer Jason Leigh) framför honom och dessutom inlett ett lesbiskt förhållande med henne.

Jag blev rörd till tårar i slutet för att jag kände igen mig så mycket i Caden. Jag tror att det är en film man ska se två gånger för allting går så fort. Och sen är det över. Precis som livet. Snyft.

/Johnny

Love Exposure (2008)

愛のむきだし (Ai no mukidashi), 2008, Japan

Regi & manus: Shion Sono

Vad gör man om man är världens oskyldigaste unge men man har en präst till pappa som kräver att man bekänner sina synder? Jo, man gör som Yû (Takahiro Nishijima) och hittar på nya synder. Han uppfinner en konstart, Tosatsu, som går ut på att fota under skolflickors kjolar. Syndigt syndigt! Han är en hejare på det men blir inte upphetsad av flickor förrän han råkar på Yôko (Hikari Mitsushima). Yôko blir intresserad tillbaka, men bara för att hon tror att Yû är en kvinna. Han går nämligen klädd som sitt kvinnliga alterego Miss Scorpion ibland. Han försöker berätta för Yôko vem han är men får aldrig tillfälle. Yôko inleder ett förhållande med den onda kvinnan Koike (Sakura Andô) som stulit Miss Scorpions identitet och Yû får den ovärdiga andraplatsen som Yôkos brorsa.

Ja, det kanske är förvirrande och farsartat men filmen har över tre timmar på sig att binda ihop alla lösa trådar. Vi får vara med om sekter, tragedi, psykisk sjukdom och svart humor. En fascinerande film som håller en intresserad förvånansvärt länge, men det blir tyvärr alldeles för seriöst, dramatiskt och segt i slutet. Queert är det i alla fall!

/Johnny

Vicky Cristina Barcelona (2008)

Vicky Christina Barcelona, 2008, Spanien/USA

Regi & Manus: Woody Allen

Väninnorna Vicky (Rebecca Hall) och Christina (Scarlett Johansson) åker på nöjesresa till Barcelona. De blir uppraggade av machomannen Juan Antonio (Javier Bardem) och de reagerar väldigt olika på detta. Vicky blir upprörd över hans södeuropeiska syn på sex och kvinnor men Christina blir fascinerad och flyttar in hos honom. Men snart där efter stormas deras kärleksnäste av Juan Antonios svartsjuka (och direkt farliga!) exfru María Elena (Penélope Cruz) och det blir till ett komplicerat drama. Trots att kvinnorna från början är något rivaliserande, dras  de till varandra och det spända trekantsförhållandet blir så småningom mer ömsesidigt.

Det här är väl ett typiskt småcharmigt Woody Allen-drama. Skådespelet är bra och karaktärerna är spännande men fantastiskt blir det aldrig riktigt, enligt mig. Men man får se Scarlett Johansson och Penélope Cruz hångla i ett mörkrum!

/Johnny

Gay Pepsi-reklam

/Johnny

Target Audience (2002)

Jag var bara tvungen! Haha.

(Om videon är borttagen är det en kortfilm från 2002 som heter ”Target Audience”)

/Johnny