MTF-transsexuella

Darling (1965)


Darling, 1965, Storbritannien

Regi: John Schlesinger
Manus: Frederic Raphael

Den brittiska fotomodellen Diana (Julie Christie) har, milt uttryckt, väldigt lätt för att bli kär. Hon kan inte hjälpa det – en viktig man med kontakter dyker upp i hennes liv och faller pladask. Kanske är det en förtäckt sexualmoralhistoria eller så är det ett feministiskt manifest. Jag vet inte riktigt, men för att vara 60-tal finns det en hel del oväntat queera inslag som jag ska berätta om:

Bland statusminglarna som Diana lär känna finns Alex – kulturbög nummer ett som öppet uttrycker hur han skulle vilja ta hem en av de manliga servitörerna på välgörenhetgalan. Och så är det en tjej på en fest som fascinerat filosoferar ”what if it took three…three sexes….to make children… Quite different with three sexes!”. Och nu får vi inte glömma den vackra och populära transkvinnan i Paris: Billie (Annette Carell). If I hadn’t known you were a man…”, säger en man flirtigt till henne. Senare i samma scen är det någon orgie/vogueing på gång och alla byter kläder och imiterar varandra över könsgränserna. Än är det inte slut: Diana försöker trappa ned på män och åker med sin gaykompis Mal (Roland Curram) till Capri. Som Mal’s faghag blir hon lite vänskapssvartsjuk när Mal raggar upp en snygg kypare och åker iväg på en vespa för att ha sex.

Det tycks att sådana här karaktärer bara tilläts i filmer om moralisk dekadens förr i tiden men det skiter jag i. Jag är förvånad över att jag inte har hört talas om Darling i queersammanhang tidigare, för den visade att HBT-folk finns överallt och att de kan vara öppna och ändå vänner med heteros. Well, heteros i showbiz i alla fall.

/Johnny

imdbfavico

Annonser

The League of Gentlemen (1999-2002)


The League of Gentlemen, 1999-2002, Storbritannien

Regi: Steve Bendelack
Manus: Mark Gatiss, Steve Pemberton, Reece Shearsmith, Jeremy Dyson

En humorserie som utspelar sig i den fiktiva byn Royston Vasey i norra England, där alla invånare och besökare spelas av samma grupp av män (Mark Gatiss, Steve Pemberton, Reece Shearsmith, Jeremy Dyson). Som det ofta blir när män gör kvinnoroller blir allt automatiskt ganska queert men ibland drar de det ett extra varv som tex en man som spelar kvinna som klär ut sig till man ligger med en man som är utklädd till kvinna. Dessutom finns det ett antal homosexuella karaktärer, och en av de återkommande karaktärerna är transsexuella taxichaffisen Babs.

Det känns rätt uppenbart att serien varit en inspiration till tex Little Britain, men dessvärre är det inte riktigt ett format som funkar för mig. Jag tycker helt enkelt inte att det är roligt, trots min svaghet för mark Gatiss. Kanske är det pga det pålagda skrattet.

/Hallor

En satans eftermiddag (1975)


Dog Day Afternoon, 1975, USA

Regi: Sidney Lumet
Manus: Frank Pierson (efter en sann historia/artikel av Thomas Moore och P.F. Kluge)

Sonny (Al Pacino) och hans kollega Sal (John Cazale) ska råna en bank precis innan stängningsdags, men det går inte så bra. Det blir att de tar hela personalen som gisslan. Ett fint exempel på Stockholmssyndromet spelas upp: den charmige Sonny blir en hjälte, gisslan hjälper honom och polisen och specialstyrkan som står på rad utanför känner sig helt hjälplösa.

När Sonny börjar förhandla med polisen kommer det fram att han är bisexuell. Han ber att få tala med sin fru, men polisen blir förvirrad för det visar sig att han har två fruar: en biologisk kvinna med barn och en pre-op transkvinna med namn Leon (spelad av Chris Sarandon). Sonny är inte så glad över att Leon vill gå igenom en könskorrigering men telefonsamtalet de har med varandra är det mest rörande och mänskliga jag någonsin sett på en film. Hela filmen är välspelad – även birollerna och statisterna är trovärdiga. Ur HBT-synpunkt är den imponerande; vi talar ju ändå om 1975 här! Kanske är det för att det är en sann historia och de höll sig till sanningen. Underbart att se hur gayrörelsen demonstrerar utandför: ”Out of the closet and into the streets!”. Så illa att det fanns så få öppet homosexuella kändisar att en kidnappare sågs som en gayhjälte – men så underbart roande! Jag sveps med av Stockholmssyndromet och hejar på Sonny.

/Johnny

imdb favico

Glen or Glenda (1953)


Glen or Glenda, 1953, USA

Regi och manus: Edward D. Wood Jr

En transsexuell kvinna har begått självmord. Kommisarie Warren ska utreda händelsen, och för att ta reda på hur liknande tragedier ska kunna undvikas i framtiden besöker han en psykiater, som berättar om två av sina fall: Transvestiten Glen/Glenda (Edward D. Wood Jr), som brottas med om han ska avslöja sin läggning för sin blivande hustru, och pseudohermafroditen Alan/Anne (”Tommy” Haines), som gör en könskorrigering.

Det är väldigt svårt att recensera Glen or Glenda tagen ur sitt sammanhang. För att kunna göra någon form av bedömning av filmen måste man nästan veta något om hur den kom till; omständigheter som beskrivs närmare i filmen Ed Wood av Tim Burton (hur sanningsenligt vet jag dock inte).
Glen or Glenda är enligt mig mest av allt – bortsett från några lösryckta och teatraliska ”sexscener” (som jag antar kom med på begäran av filmbolaget) och några klipp med den nerknarkade exkändisen Bela Lugosi som en sorts puppet master – en ärligt menad dramadokumentär om transvestism, dels skildrad inifrån, men också utifrån vad man trodde om transvestism, transsexualism och homosexualitet på den tiden. Filmen anlägger en psykoanalytisk förklaringsmodell på transvestism och transsexualism, en modell som inte många skulle köpa idag, och som med dagens mått mätt känns vare sig trovärdig eller konstruktiv. Samtidigt står filmen upp för transvestiter, och det märks att regissören hade något att berätta, även fast resultatet blev högst märkligt, taffligt och skrattretande.

Själv älskar jag scenen när bilden zoomar in på en person som sitter med en tidning i en fåtölj, och som när tidningen viks ner visar sig ha blus, helskägg och örhängen, och berättarrösten säger: ”But, what is it that would happen if this individual would appear this way on the street? You’re doing it now; laughing. Yet, it’s not a situation to be laughed at.”
Det, mina vänner, är genderfuck à la femtiotalet! Jag tycker att det är smått fantastiskt att Glen or Glenda gick upp på bio, och jag önskar att jag hade fått vara en fluga på väggen i en av de biosalonger där den visades 1953.

/Bobbi

Könsavvikare online


Intervju med intersexuell

Nyhetsmorgons inslag om intersexualism. Jag vet inte när det gick, men troligtvis runt 22:a mars. Jag hittade inslaget genom Djungelsoda som hittade det genom Embla. Inslaget består av en intervju med intersexuella Christina Nordström och gynekologen Angelica Hirschberg.

Transman på Youtube

Ky Ford är en transsexuell videobloggare. Han har en pågående testosteronbehandling och han blir bara snyggare och snyggare. En inspiration för andogyna transpersoner som jag.

Provokativ film om hatbrott mot transpersoner

Trailern till ”transploitation”-filmen ”Ticked-off Trannies with Knives” har provocerat HBT-rättsorganisationen GLAAD.  Filmen handlar om ett gäng transpersoner som slår tillbaka efter ett hatbrott de blivit utsatta för. Visst verkar det vara en kontroversiell film men det är i alla  fall äkta transkvinnor som spelar i huvudrollerna. Manus och regi av Israel Luna.

Kampanj för att synliggöra transpersoner

Här är en rolig kampanj som CNN ordnat där transpersoner ska få göra sig hörda – eller snarare sedda.

/Johnny

Let’s be together (2008)


Let's be togetherLet’s be together, 2008, Danmark

Regi: Nanna Frank Möller

Hairon bor i ett litet Jylländskt samhälle med sin mamma, styvpappa och fyra syskon. Hans femtonårsdag ska firas storslaget med temafest, och Hairon ska klä ut sig till Kleopatra. Han älskar att gå i högklackat, shoppa och dränka sig i parfym. Men när han och mamman åker till Brasilien för att för första gången på tre år träffa Hairons biologiska pappa resulterar det i upprörda känslor.

En tänkvärd dokumentär som följer ett skeende utan att komma med så mycket förklaringar, och ett fint porträtt av en ovanligt modig och vanligt upprorisk tonåring. Filmen fokuserar på relationerna mellan personerna, och det är så dramatiskt i det lilla att man sitter klistrad för att se vad som ska hända. Den innehåller också några överraskande vändningar som jag inte tänker avslöja. Finast är när Hairon och hans pappa, efter att de försonats, arbetar med klänningen Hairon ska ha på sig på festen. Slutet var ganska öppet och förbryllade mig lite.

Filmens hemsida

/Bobbi

Mitt liv i rosa (1997)


MItt liv i rosaMa vie en rose, 1997, Frankrike/Belgien/Storbritannien

Regi: Alain Berliner

Ludovic (Georges Du Fresne) är sju år när familjen flyttar till ett nytt område. På infyttningsfesten dyker Ludovic upp i klänning, något som förfärar både föräldrar och grannar. Ludovic vill vara flicka. Hen kallar sig för flickpojke och säger att hen ska gifta sig med grannpojken när hen blir stor. Runt onkring blir situationen allt mer ohållbar när grannar och skolföräldrar börjar protestera, vilket i slutändan går ut över Ludovic.

En gripande film från transbarnets perspektiv som visar hur svårt det kan vara att bli accepterad och hur andras ångest över det ”avvikande” överförs på barnet själv. Har lite svårt för de grälla fantasiepisoderna, och slutet känns aningen konstruerat, men som helhet gillade jag den.

/Bobbi

imdb2filmtipset

The Amazing Truth about Queen Raquela (2008)


QueenRaquelaThe Amazing Truth about Queen Raquela, 2008, Island

Regi: Olaf de Fleur Johannesson

Raquela (Raquela Rios) är en ladyboy från Filippinerna. Hon prostituerar sig och drömmer om ett bättre liv i Europa. En transtjej från Island hjälper henne att få komma dit i två månader, biljetten betalas av Michael (Stefan C Schaefer), mannen som driver porrsajten Raquela arbetar för. Till slut möts Raquela och Michael i Paris, staden i Raquelas drömmar.

Jag trodde först att detta var en dokumentär, men det visade sig vara mer åt biografi/dramadokumentär-hållet. Vissa (eller alla?) av de medverkande gestaltar sig själva men skeendet känns iscensatt. Det förtar lite av autenticiteten. Roligast i filmen är i alla fall Michael som visar sig vara just ett sådant ärkesvin som man från början misstänker, med sin uppenbara maktdemonstration och förväntan på tacksamhet från Raquela när de väl möts.

/Bobbi

imdb2filmtipset

Ångrarna (2009)


AngrarnaÅngrarna, 2009, Sverige

Regi: Marcus Lindeen

Två män som båda ångrar att de tidigare gjort ett könsbyte för att bli kvinnor träffas och samtalar. De är båda i 60-årsåldern men sinsemellan mycket olika. Orlando (Åke Lundqvist) bytte kön på 60-talet, levde i ett heterosexuellt äktenskap under 11 år, för att sedan göra en rekonstruktion. Mikael (Lena-Pia Bernhardsson)  gjorde sitt könsbyte på 90-talet i hopp om att det skulle förändra hans liv till det bättre, men vill nu inget hellre än att få operera sig igen.

Detta är en filmad teaterpjäs uppsatt på Stockholms Stadsteater, och den bygger på verkliga samtal mellan två män. Samtalet kretsar kring könsidentitet, självacceptans och normer. Det är mycket intressant att se området belyst från det här hållet. Jag trodde det kanske skulle kännas provocerande med en diskussion kring att ångra ett könsbyte, men det var det inte. Det är väldigt intressant att få ta del av männens livsöden, samtidigt som de frågor som tas upp handlar om så mycket mer än dem själva.

Om pjäsen på Stadsteatern

/Bobbi

Taking Woodstock (2009)


taking woodstockTaking Woodstock, 2009, USA

Regi: Ang Lee
Manus: James Schamus (efter Elliot Tibers självbiografi)

Trots att han är vuxen nog att skaffa ett eget liv, lever Elliot (Demetri Martin) tillsammans med sina föräldrar ute på vischan i White Lake och hjälper dem att ta hand om ett gammalt förfallet pensionat. Ekonomin har krisat för dem ett långt tag men Elliot får en idé när han ser att Woodstock-folket letar efter en plats att anordna sin utomhusfestival på. Helt plötsligt är hela lilla White Lake ockuperat av nära en miljon hippies som ser fram emot tre dagars fred och musik.

Jag hade verkligen sett fram emot den här filmen och jag fick precis vad jag ville från den: humor, musik och gayness. Vad som är så skönt med Elliot är att han är bög men att det aldrig görs till något problem. Han får hångla med sin kärlek inför ett gäng hurrande faghags, han har en LDS-trippad trekant med ett hippiepar (Kelli Garner och Paul Dano) i en handmålad folkabuss och han blir ständigt ögonknullad av den långhårige Woodstock-arrangören Michael Lang (Jonathan Groff). Filmen, som förresten är regisserad av HBT-hjälten Ang Lee, bjuder även på en militärt utbildad transperson (Lieb Schreiber) som yttrar den fantastiska repliken ”I know what I am and it makes it so much easier for others, doesn’t it?”

Taking Woodstock är en film som är lika viktig för HBTQ-samhället som Woodstock blev för hela världen.

/Johnny

imdbfavico

Kids in the Hall (1988-1995)


kids in the hallLåt mig presentera världens queeraste komediserie: Kids in the Hall (eller ”Killarna i korridoren” som ZTV kallade det när jag först började kolla). Fem killar varav en öppet homosexuell (Scott Thompson) – alla spelar både manliga och kvinnliga roller och de gör det så bra att man inte ens ser det som cross-dressing. Ibland känns nästan deras porträttering av män som större maskerad.  Dave Foley är så j-a snygg som kvinna att till och med min homofobiska tjejkompis började svaja och tänka att det kanske var det feminina i honom som gjorde henne så intresserad. Förutom att klä sig som kvinnor så har nästan minst en sketch per avsnitt (ibland fler – ibland färre) homotema. Och det är inte bara kul – det är politik också. De har bl.a. några återkommande karaktärer i avsnitten ”Steps” som handlar om ett gäng olika bögar som sitter på en trappa och diskuterar homorelaterade saker (politik, AIDS, sexpartners, prideparaden…). Ennan annan ökänd karaktär är Buddy Cole som är ärkefjollan som ingen vågar bråka med. Se även deras långfilm: Lyckopillret. Läs resten av inlägget om ni vill ha en lista på alla HBTQ-relaterade sketcher.

/Johnny

imdb2

lista på alla HBTQ-sketcher

Breakfast on Pluto (2005)


breakfastonplutoBreakfast on Pluto, 2005, Irland/Storbritannien

Regi: Neil Jordan

Irländske Patrick “Kitten” Braden (Cillian Murphy) växer upp i fosterfamilj efter att ha blivit bortlämnad av sin mamma som bebis. Det är sjuttiotal och Kitten ses som udda både på grund av sitt sätt och sin transsexualitet. Efter skolan sticker Kitten till London för att söka efter mamman. Kitten har jobb på allt från nöjesparker till magiföreställningar och strippklubbar, och råkar ut för en massa drama i form av attentat, våldtäktsförsök och hårdhänta polisförhör. Men hen slutar aldrig söka efter sin förlorade familj.

Det här är en virrig film. Den är baserad på en bok, vilket märks tydligt, eftersom hela historien är uppdelad i kapitel. Det går väldigt fort framåt, särskilt i början, och man hinner knappt med i handlingen. Men man skrattar också, det finns många absurda/dråpliga situationer (fast också en del irriterande). För den som är sucker för andogynitet finns det ett stort plus med filmen: huvudpersonen Kitten. Hen spelas bra av Cillian Murphy och är väldigt vacker, särskilt i sjuttiotalskläder!

/Bobbi

imdbfilmtipset

Rock Star (2001)


rock-star(So You Wanna Be a) Rock Star, 2001, USA

Regi: Stephen Herek

Chris ”Izzy” Cole (Mark Wahlberg) har länge avgudat sitt favoritband Steel Dragon – och har t.o.m. spelat i ett coverband som spelat deras låtar – men en dag får han chansen att bli sångare i det riktiga metal-bandet! Wow!!!! Han och flickvännen beger sig ut på turné med dem.

Haha, vilken urusel film! Storyn och karaktärerna är helt orealistiska och alla tycks bära peruker från Butterick’s. Men den innehåller i alla fall en hel del queert:  Bobby Beeers (Jason Flemying) – den f.d. sångaren i Steel Dragon –  visar sig vara bög (troligtvis inspirerad av Rob Halford i Judas Priest) och han hånar Izzy för att han trott att låten ”Kim” handlade om en tjej. Men så fort hårda hårdrocks-Bobby outat sig drar han av sig peruken och börjar flaxa som en riktig drama queen. Suck. Jennifer Aniston spelar Izzys flickvän och hon börjar odramatiskt sexa sig med två tjejer på dansgolvet och så småning om har alla gruppsex. Man får också se att managern Tania (Dagmara Dominczyk), som introducerar paret till orgien, är en transkvinna. Hela HBTQ-flaggan är hissad typ. Synd bara att flaggstången är så låååg.

/Johnny

imdbfavico

Le Clan (2004)


leclanLe Clan, 2004, Frankrike

Regi: Gaël Morel

Vid foten av de franska alperna lever tre ganska uppfuckade och uttråkade bröder med ett sinsemellan märkligt och lätt incestuöst förhållande. De tre bröderna är huvudpersoner i var sin del av filmen.

Marc (Nicolas Cazalé), mellanbrodern, är halvkriminell och tar droger, och är i ständig konflikt med pappan som bröderna bor hos. Christophe (Stéphane Rideau) har just kommit ut från fängelset och får jobb på ett slakteri. Han försöker hjälpa sina bröder, men också ta sig bort från den kriminella livsstilen. Olive (Thomas Dumerchez) är den blyge yngsta brodern som saknar sin döda mamma, tränar Capoeira och har ett förhållande med sin kompis Hachim (Salim Kechiouche) i hemlighet.

Temat är intressant, filmen handlar om manlighetens villkor på olika sätt (detta blir extra tydligt i och med att det knappt finns några kvinnor med i filmen). Man får se många nakna män i rätt påträngande scener.
Filmen är frustrerande – det intressanta temat och karaktärerna tas inte helt tillvara. Marc är den mest spännande karaktären och jag tror det hade blivit en bättre film om han hade fått vara huvudperson rakt igenom. Särskilt intetsägande är det i slutet – när filmen slutar tänker man ”jaha”. Olive är visserligen söt och det är några fina scener med honom och hans älskare, men det känns ändå som att berättelsen faller isär och inte blir ordentligt berättad.

/Bobbi

imdbfavico

Apartment Zero (1989)


Apartment Zero, 1989, Storbritannien/Argentina

Adrian LeDuc (Colin Firth) hyr ut sin mentalsjuka mammas rum och den flirtiga och trevliga hunken Jack (Hart Bochner) flyttar in. Det homosexuella intresset verkar mycket ömsesidigt, men det är värsta angsty och Adrian vill ha Jack för sig själv medan Jack är bisexuell och knullar runt. Adrians intresse för Jack blir i alla fall snart en besatthet men han anar också att hans hyresgäst döljer något för honom. Omgiven av skumma grannar (bl.a. en transkvinna som alla oförklarligt hatar) och ingen att lita på blir Adrian bara mer och mer paranoid och lik sin mamma.

Alltså, hahahahahahahha! Jag vet verkligen inte vad jag ska säga om den här filmen. Jag vet inte om den var extremt dålig eller en av mina favoritfilmer. Colin Firth är så jävla söt och bra och homoerotiken är så tillfredsställande, men i övrigt är allt bara så jävla skumt och teatraliskt. Jag blev livrädd redan första minutrarna på grund av den skumma musiken och det skrämmande usla skådespeleriet från vissa skådespelare. I slutet blev allt så extremt att jag bara kunde skratta. Vissa scener förväntade jag mig att någon skulle vakna upp ifrån som om det vore en dröm, men filmen bara fortsatte. När filmen tog slut kunde jag bara skaka på huvudet och flina. Det bara osade B-film och homo- och transfobi. Jag vet fortfarande inte vad jag ska tycka.

/Johnny