historiskt tema

En kvinnas röst (1984)


The Bostonians, 1984, USA/Storbritannien

Regi: James Ivory
Manus: Ruth Prawer Jhabvala (efter en roman av James Ivory)

Det är slutet av 1800-talet och Olive Chancellor (Vanessa Redgrave) och hennes sydstatskusin Basil (Christopher Reeve) går på en feministisk föreläsning där de båda får upp ögonen för den unga och vackra kvinnokämpen Verena (Madeleine Potter). Olive går på direkt och föreslår att de ska bli BFFs och flytta ihop och jag förväntade mig att Verena skulle fly – men det gör hon inte. Hon hakar ihop sig med Olive och de pussas och kramas och planerar föreläsningsturnéer. Samtidigt försöker den manschauvenistiska Basil förföra Verena med samma ihärdighet och han döljer inte att han är motståndare till hennes idéer om kvinnlig jämställdhet. Hon faller för detta och tror att hon kan omvända honom…

Det är tydligt att Olive är lesbisk (hon till och med hatar män :P), men vad som är mer osäkert är var Verena står. Hon skulle kunna vara bisexuell för hon har många starka känslor för Olive men samtidigt låter hon heterosexuella instinkter styra henne  när hon är med Basil (hon tänker med fittan!). I vilket fall som helst är Merchant & Ivory specialister på romans – oavsett om det är mellan män, kvinnor eller heteropar.

Linda Hunt – den lesbiska skådespelaren som spelade biologisk man (utan komisk effekt) i filmen Brännpunkt Djakarta och vann en Oscar för det – spelar Dr. Prance som, trots sitt ovanliga yrke för kvinnor på den tiden, är rätt kritisk mot kvinnorörelsen.

/Johnny

imdbfavico

Dorian Gray (2009)


Dorian Gray, 2009, Storbritannien

Regi: Oliver Parker
Manus: Toby Finlay (efter Oscar Wildes roman

Dorian Gray (Ben Barnes) är en naiv och vacker yngling som drabbas av en förbannelse när han får sitt porträtt målat av konstnären Basil (Ben Chaplin). Alla beundrar den vackra pojken på tavlan och Basils cyniske och hedonistiske vän Lord Henry Wotton (Colin Firth) får Dorian att inse att målningen kommer att hålla sig vacker i all evighet medan förebilden, Dorian själv, kommer att åldras. Detta leder till att Dorian på något sätt omedvetet säljer sin själ för evig ungdom och det blir istället hans målade avbild som tar stryk när han har sex och röker opium. När han märker att tavlan börjar ruttna så låser han in den på vinden.

Det är mycket som skiljer den här filmversionen av Dorian Gray från Oscar Wildes klassiska roman ”Dorian Grays porträtt”. För det första är det hela stämningen: det har blivit en ren rysare där själva målningen får eget datoranimerat liv och en skrattretande ”röst”. Sen har vi sensmoralen som tycks vara att sex är destruktivt och syndigt och tär på själen. Det positiva med den ändringen är ju att Dorian har massor av sex – både med kvinnor och män (och kvinnorna har sex med varandra också!).  Han hånglar till och med upp Basil i ett manipulativt sätt att försöka få konstnären att glömma bort tavlan.

Jag tycker att filmen är sexig och helt okej (en klar 3/5) men seriöst, jag tror att om Oscar Wildes porträtt skulle få liv skulle det slå sig för pannan.

/Johnny

imdbfavico

Purpurfärgen (1985)


The Color Purple, 1985, USA

Regi: Steven Spielberg
Manus: Menno Meyjes (efter Alice Walkers roman)

Celie (Whoopi Goldberg) blir regelbundet våldtagen av sin pappa och föder flera barn åt honom. Sedan blir hon såld till en annan man som behandlar henne som en slav. Trots dessa misäromständigheter så lyckas filmen vara som en söt liten familjefilm med mycket lättsam humor. Bara komiken i det att Celie och hennes man är kära i samma kvinna!: sångerskan Shug Avery (Margaret Avery).

Scenerna mellan Celie och Shug är inte många men det är tydligt vad de tycker om varandra: ”Shug is like honey and I’m like a bee,” säger Celie och förutom att ordagrant säga att hon älskar Celie så skriver Shug också en låt tillägnad henne. I en scen som blir klippt alldeles för tidigt så pussas de blygsamt i sängkammaren. I boken ska deras förhållande vara ännu mer explicit, men du vet hur Hollywood är… :P Oprah Winfrey är med och spelar den otroligt charmiga fästmön till Celies son Harpo (Oprah baklänges! :D)

/Johnny

imdbfavico

Becket (1964)


Becket, 1964, Storbritannien/USA

Regi: Peter Glenville
Manus: Edward Anhalt (efter en pjäs av Jean Anouilh)

En film om Henry II, kung av England på 1100-talet (Peter O’Toole), och hans komplicerade relation till vännen Thomas Becket (Richard Burton).

Becket är saxare, vilket gör att han anses vara en olämplig bekantskap för kungen, men som om Henry bryr sig! Kärlek har inga gränser! Han provocerar istället alla genom att göra sin käre Thomas till ärkebiskop. Thomas vill inte få titeln från början men kom sen att se Gud som den högsta auktoriteten. Detta gör kungen svartsjuk eftersom han vill att hans vän ska vara trogen honom.

Kung Henrys mamma säger att han ska sluta sitta i fönstret och vänta på Thomas hela dagarna. Hon tycker att deras relation är ohälsosam men Henry lyssnar inte. Han hatar sin mamma.  Han hatar sin fru och sina barn också. Den enda han älskar är Thomas, säger han. Guuu, vad han säger att han älskar Thomas hela tiden! Det tydligaste exemplet:

”I loved him, I loved him… and I still do! Enough, God! Enough! *vrider sig i plågor och gråter* I’m as useless as a woman! As long as he’s alive, I tremble! I’m the king and yet I shake […] My heart! It’s too fast!”

Thomas känslor för Henry tycks mer ljumma – men man förstår honom. Kungen må ha kärlek att erbjuda men han är effin’ bäng i bollen och mamman kanske har lite rätt ändå. För det hela slutar tragiskt.

/Johnny

imdbfavico

I hetaste laget (1959)


Some Like it Hot, 1959, USA

Regi: Billy Wilder
Manus:
Billy Wilder, I.A.L. Diamond, Robert Thoeren & Michael Logan

Det är 30-tal och den ekonomiska depressionen gör att musikerna Joe (Tony Curtis) och Jerry (Jack Lemmon) har svårt att hitta ett jobb – men om de klär ut sig till damer kanske de kan få jobb i den där damorkestern… När sedan maffian jagar dem blir de definitivt säkra på att förklädnad är nödvändig – så de åker med  Sweet Sues orkester till Florida.

Som vanligt i sådana här könsförväxlingskomedier, så är det ingen som ser igenom förklädnaden – drömscenariot för nästan vilken transperson som helst. Lemmon är underbart charmig som sin kvinnliga roll Geraldine som blir uppvaktad av miljonären Osgood (Joe E Brown) och Marilyn Monroe är klockren som den alkoholiserade och bimbon Sugar Kane (det lär ju finnas 1000 drag queens och porrstjärnor som döpt sig efter henne).

Enligt mig är det här är en av tidernas roligaste filmer – den är knappt homofobisk! – och heteronormativiteten, som gör att ingen kommer på tanken att någon skulle kunna gilla någon av samma kön (”Why would a guy want to marry a guy?”), vägs upp av den sista, genialiska repliken: ”Nobody’s perfect”. Ni kommer förstå när ni ser scenen. It’s le queer!

/Johnny

imdbfavico

1900 (1976)


Novecento, 1976, Italien/Frankrike/Tyskland

Regi: Bernardo Bertolucci
Manus: Bernardo Bertolucci & Franco Arcalli

Alfredo och Olmo föds på samma dag på samma Italienska gård. Alfredo är son till godsägarna och Olmo är tjänstefolkets avkomma. De blir ändå vänner trots detta och de verkar så kära. Alfredo (Paolo Pavesi) säger att Olmo (Roberto Maccanti) tillhör honom för att hans familj tillhör gården och de börjar brottas och jämföra snoppar och snacka om att runka. De har något hatkärleksförhållande, lite som Ronja och Birk (som för den delen också föddes på samma dag i samma byggnad). När Olmo åker iväg med tåg för att sedan bli soldat, lägger sig Alfredo mellan spåren och låter tåget ”köra över” honom. Klipp till fullvuxen Olmo (nu spelad av Gérard Departieu) som åker hem igen efter första världskriget. När han kommer hem till gården brottar han ned Alfredo (Robert De Niro) i höet på loftet och kysser honom helt passionerat. Det blir lite genant stämning, sen kommer det romantisk musik och de börjar prata minnen. Haha, så givande scen! Sen har de trekant med en prostituerad kvinna i stan. De är verkligen intimt nära vänner men snart glider de ifrån varandra. Olmo engagerar sig i socialistisk politik och Alfredo tar över sin pappas roll som godsägare och de blir på detta sätt fiender trots sin kärlek till varandra.

Gérard och Robert på höloftet

Förutom homoerotiken jag beskrev ovan har vi en scen där Alfredos fru Ada (Dominique Sanda, som låter som tjuren Ferdinands mamma när hon pratar)  kysser sin tjänsteflicka bakom en stol och en morbror (Werner Bruhns) som gillar unga män. Vi har också en fascistisk man som våldtar en pojke, och en annan rik man som vill att en liten flicka ska ”mjölka honom”. Den här filmen är rå på så många sätt. Det är nakenhet, barnvåldtäkt, halväkta sexscener, närbild på bajsande häströvar, slaktande av grisar, djurplågeri, avrättningar… ja, inget för den ”känsliga” (man behöver inte ens vara känslig för att vilja undvika det där) och jag mådde rätt dåligt i stora delar av de fyra timmarna. Men resultatet är ändå ett rörande, symboliskt socialistmanifest där både folket i helhet och specifika personer fokuseras på.

/Johnny

imdb favico

Den siste kejsaren (1987)


The Last Emperor, 1987, Kina/Italien/Storbritannien/Frankrike

Regi: Bernardo Bertolucci
Manus: Enzo Ungari
& Mark Peploe (efter Henry Pu-Yis självbiografi)

1908 blir treårige Pu-Yi tagen från sin mamma och stängs in i Den förbjudna staden där han ska växa upp som kejsare. Vad han inte vet är att världen utanför går igenom en revolution och att Kina har blivit en republik. Hans kejsardöme av kvinnor och eunucker gör allt för att skydda honom från den yttre världen. När britten Reginald Johnston (Peter O’Toole) kommer till staden som privatlärare 1919 blir Pu-Yi (Tao Wu) mer medveten om omvärlden och också mer rebellisk. Han tvingas som 17-åring gifta sig med jämnåriga Wan Jung (Joan Chen) men väljer att ta en andra fru också: 12-åriga Wen Hsiu (Jun Wu).

Den här historiska filmen (där alla talar engelska) har med flera HBTQ-delar. Förutom de avsexualiserade eunuckerna hintas det om att Reginald Johnston är gay för att han aldrig gifter sig. Jag såg bara DVD-versionen men TV-versionen ska även hinta om Pu-Yis bisexualitet (troligvis när han som vuxen spelas av John Lone), enligt diverse källor. Om det stämmer kan jag inte svara på även om jag har läst att den riktige kejsaren skulle ha varit bisexuell – och att han ändå inte hade sex med sina kvinnor. Mycket spekulationer. Om det stämmer är det typiskt att filmen har med en sexscen ändå. Den här sexscenen är dock en trekant mellan honom och hans två fruar. Allt sker under täcket så man inte ser vem som är med vem och det är en väldigt vacker och erotisk scen. Den andra sexuella scenen är när frun Wan Jung får sina tår sugna av Pu-Yis butchiga kusin Eastern Jewel (Maggie Han). I stort är det en mäktig film med vackra bilder och stämningsfull musik.

/Johnny

imdb favico

The Adventures of Sherlock Holmes and Doctor Watson (1979-1986)


Приключения Шерлокa Холмсa и Докторa Ватсонa (Priklyucheniya Sherloka Kholmsa i doktora Vatsona), 1979-1986, Ryssland

Regi: Igor Maslennikov
Manus: Varierar, efter Arthur Conan Doyles böcker

Av någon anledning ville Sovjet ha sin egen version av Sherlock Holmes, antagligen för att inte behöva importera kapitalistiskt skräp från väst. Serien är relativt trogen Conan Doyles böcker, även om man ibland blir förvirrad då de bakat ihop flera fall i samma avsnitt. Tempot är inte jättehögt, och det är ofta så dåligt ljussatt att det är svårt att se vad som händer.

Vissa spoilers följer, om man inte känner till vad som händer i The Final Case och The Empty House.

Hela serien är otroligt charmig och söt, och mitt hjärta sväller med varje scen. De ryska Holmes (Vasili Livanov) och Watson (Vitali Solomin) måste nog vara de som har mest kroppskontakt av alla de jag sett hittills, och Watson står ofta och bara iakttar Holmes med ett leende på läpparna. Vid ett tillfälle då Watson får reda på att Holmes inte varit helt ärlig mot honom, och dessutom flörtat med en kvinna(!), blir han upprörd och stänger in sig på sitt rum. En annan gång har Watson fått i uppdrag att föra anteckningar, men när de byter kameravinkel för att visa hans anteckningsbok är den full av skisser på pipor och Holmes ansikte. Watson gråter länge och bittert när han tror att han har förlorat Holmes för alltid. Han gråter även, av glädje, när Holmes återvänder. ”I’ve missed you terribly,” säger han, och kramar honom. Holmes gråter han med.

Rekommenderade avsnitt: Deadly Fight, Hunt for the Tiger (motsvarar The Final Case och The Empty House)

Doctor Who (2005)


Doctor Who, 2005-pågående, Storbritannien

Regi: varierar
Manus: varierar. Russel T. Davies, Steven Moffat, Mark Gatiss, Chris Chibnall, Terry Nation mfl

The Doctor är en 900 år gammal Time Lord som reser runt i tid och rum i sitt skepp the TARDIS tillsammans med en eller flera ”companions”. De träffar på aliens, historiska personer från jorden, och är med om alla möjliga äventyr. En av grejerna med Time Lords är att de i princip är odödliga. När en av deras kroppar har nått slutet på sin livslängd, så regenererar de till en ny. Det finns bara ett visst antal gånger de kan regenerera, och de kan också välja att inte göra det och att helt enkelt dö. Sen 2005 har The Doctor spelats av Christopher Eccleston, David Tennant, och nu senast Matt Smith.

Doctor/Jack

The Doctor är asexuell, men i nästan alla fallen så är hans companions unga tjejer som blir kära i honom. Men med tanke på att det är Russel T. Davies som är upphovsman till serien så vore det konstigt om det inte förekom queert eller slashigt innehåll. I säsong 1 reser han runt med Rose Tyler (Billie Piper), och under en tur till London under andra världskriget så träffar de på Jack Harkness (John Barrowman), en lurendrejare från 5000-talet. Efter lite turer så ställer han sig på Rose och Doctors sida, och blir en companion för resten av säsongen. Jack är omnisexuell (Doctor förklarar för Rose att i framtiden så är alla människor det) och det uppstår nån slags härlig polyrelation mellan de tre.

I säsong 3 får vi även göra bekantskap med Doctors gamla BFF/ärkefiende/pojkvän The Master (John Simm). The Doctor har länge trott att han varit den allra sista Time Lorden vid liv, och vid återseendet med The Master säger han ”Maybe I’ve been wandering for too long, now I’ve got someone to care for”. Kort därefter dör Master i Doctors armar, och Doctor gråter och kramar honom som om han förlorat en älskare.

Dessutom förekommer det ofta queera karaktärer inslängda med jämna mellanrum. Universum är stort, och konstigt vore det ju om alla var straighta.

Serien har kommit i fem säsonger hittills, och den sjätte lär börja kring påsk nästa år. Serien är en reboot på en serie med samma namn som gick 1963-1989. Det är inte en remake, utan den nya serien tar upp tråden som den gamla lämnade. Man behöver inte ha sett gamla Who för att se nya.

2006 fick Jack Harkness sin egen spinoff, Torchwood, proppfull med slashy goodness.

/Hallor

En satans eftermiddag (1975)


Dog Day Afternoon, 1975, USA

Regi: Sidney Lumet
Manus: Frank Pierson (efter en sann historia/artikel av Thomas Moore och P.F. Kluge)

Sonny (Al Pacino) och hans kollega Sal (John Cazale) ska råna en bank precis innan stängningsdags, men det går inte så bra. Det blir att de tar hela personalen som gisslan. Ett fint exempel på Stockholmssyndromet spelas upp: den charmige Sonny blir en hjälte, gisslan hjälper honom och polisen och specialstyrkan som står på rad utanför känner sig helt hjälplösa.

När Sonny börjar förhandla med polisen kommer det fram att han är bisexuell. Han ber att få tala med sin fru, men polisen blir förvirrad för det visar sig att han har två fruar: en biologisk kvinna med barn och en pre-op transkvinna med namn Leon (spelad av Chris Sarandon). Sonny är inte så glad över att Leon vill gå igenom en könskorrigering men telefonsamtalet de har med varandra är det mest rörande och mänskliga jag någonsin sett på en film. Hela filmen är välspelad – även birollerna och statisterna är trovärdiga. Ur HBT-synpunkt är den imponerande; vi talar ju ändå om 1975 här! Kanske är det för att det är en sann historia och de höll sig till sanningen. Underbart att se hur gayrörelsen demonstrerar utandför: ”Out of the closet and into the streets!”. Så illa att det fanns så få öppet homosexuella kändisar att en kidnappare sågs som en gayhjälte – men så underbart roande! Jag sveps med av Stockholmssyndromet och hejar på Sonny.

/Johnny

imdb favico

Sherlock Holmes (1984-1994)


Brett och Hardwicke som Holmes och Watson

Regi: Alan Grint, Paul Annett, John Bruce, David Carson m.fl
Manus: John Hawkesworth, baserat på böckerna av Arthur Conan Doyle

Sherlock Holmes (Jeremy Brett (bonusinfo: bisexuell)) är den eviga ungkarlen som bor ihop med sin “intimate friend” Watson (först David Burke, sen Edward Hardwicke) och löser mysterier på löpande band tack vare sitt gigantiska intellekt och förmåga att se detaljer som alla andra missar. Jag tror att de flesta känner till grunddragen.

Serien av tv-filmer från åttio- och nittiotalet är en så trogen tolkning av Arthur Conan Doyles böcker som man kan komma, och resultatet är en excentrisk Holmes med finurliga leenden, humörsvängningar, blickar från halvslutna ögon och plötsligt skratt. Dynamiken med hans Watson är finfin, och allt präglas av de där speciella homoerotiska undertonerna som ofta uppstår i lite äldre filmer och serier där man inte varit lika medveten om hur saker kan tolkas. Holmes är i det närmsta asexuell, och har egentligen inte heller vänner förutom just hans kära Watson. De är så finjusterade på varandras signaler att de inte ens behöver ord för att kommunicera alla gånger, det är mer som en dans av blickar och leenden. De känner varandra så väl att Holmes vet vad Watson tänker på bara genom att observera hans ansiktsdrag.

Brett och Burke

Jag fastnade för den här serien helt av en slump när jag råkade zappa till ett avsnitt när det gick på Kanal 9. Den kan ibland kännas lite långsam, särskilt när man är van vid mer fartfylld nutida tv, men Holmes /Watson är en nästan lika ikonisk pairing som Spock/Kirk, och jag föreslår att alla som vill bevittna ett stycke slash-historia ser minst ett par avsnitt.

Ett avsnitt som jag kan rekommendera är The Abbey Grange från säsong tre, The Return of Sherlock Holmes. Jag måste däremot säga att det mesta jag har sett har varit säsong tre och tidigare, och kan därför inte uttala mig om kvalitén på senare säsonger än. Av vad jag förstått så blev Jeremy Brett allt sjukare (bipolär + hjärtproblem), men vägrade lägga av och var i princip Sherlock fram tills det att han dog.

/Hallor

Ludwig (1972)


Ludwig, 1972, Italien/Frankrike/Tyskland

Regi: Luchino Visconti
Manus: Luchino Visconti och Enrico Medioli

Kung Ludwig av Bavaria (Helmut Berger) är visst känd för att strö pengar omkring sig och pola med kompositören Wagner och men den här filmen/miniserien drar ut på det hela i alldeles för många och långsamma avsnitt. Enligt mig är huvudsaken i det här kostymdramat att Ludwig var gay. Informationen smyger sig på i form av ledtrådar tills det till slut är uppenbart för tittaren: han vägrar gifta sig, han spionerar på den nakenbadande tjänaren Volker och i scenen efter ber han till gud och säger ”hjälp mig!”. Och det snackas om att han söker njutning ” beyond any moral borders”. En dag förlovar han sig med sin kusin för att göra sin mamma nöjd , skaffar mustasch och avskedar den där distraktionen Volker. Men ersättaren Richard (Marc Porel) tänder en ännu starkare eld i Ludwig och när de sover tillsammans i lusthuset en natt förstår man… De hade inte ens behövt visa den där kyssen, men jag klagar då inte. Haha. Ludwig bryter sin långvariga förlovning och börjar leva i dekadens. Åren går och galenskapen kryper sig på. Föreställ dig svartmålade tänder och ett finurligt leende så har du resten av serien. Till slut hamnar han i husarrest för sin egen skull och det slutar aldrig gott för en 1800-talsbög i en 70-talfilm.

Alltså, en sak. Fanskapet är dubbat. Man ser att skådisarna pratar engelska (inte alla dock) men man har val mellan italienska, tyska och franska om man vill se filmen. Jag såg den på italienska med engelska undertexter. Det var okej och jag försökte tänka att ett sånt här kostymdrama säkert hade låtit ännu styltat om jag hade hört det på ett språk jag förstod. Men det var ändå en bra film. Bara lite väl utdragen. Jag föreslår att du kollar på den kortare versionen och hoppas att de inte klippt bort de bästa scenerna.

/Johnny

imdb favico

Two of Us (2000)


Two of Us, 2000, USA

Regi: Michael Lindsay-Hogg
Manus: Mark Stanfield

Lika bra att recensera en till Beatles-film när jag ändå är inne i det. Den här är en fiktiv story som spekulerar i vad som skulle hända om John Lennon och Paul McCartney träffades i New York 1976. Det mesta utspelar sig uppe i Johns helvita lägenhet och dialogen är ett ganska lyckat försök i att härma deras jargong och referera till riktiga händelser. Aidan Quinn är trovärdig som Paul, både till utseende, gester och röst men Jared Harris är tyvärr inte speciellt övertygande på något hörn av John. Ian Hart porträtterade honom så mycket bättre i Backbeat och The Hours and Times så jag hade satt min ribba ganska högt. I vilket fall som helst är det en otroligt homoerotisk laddning (Ho yay!) mellan männen och till sist [spoiler] blir vi belönade med en kyss [/spoiler].

Detta är inget annat än filmatiserad fan fiction och jag känner mig väldigt dirty som kollar på det. Det känns lite som att läsa skvallertidningar: det är rena spekulationer men folk går på det ändå. Själv visste jag att detta var fiction redan från början men jag var ändå tvungen att påminna mig själv om det då och då och sluta fånle åt deras underbara möte.

/Johnny

imdb favico