Kanada

Uppdrag Chicago (1997-1999)


Due South, 1997-1999, Kanada

Skapare: Paul Haggis

Benton Fraser (Paul Gross) är en kanadensisk mountie som reser till Chicago för att utreda sin faders mord och av anledningar som jag inte kan gå närmare in på här, stannade han kvar och började sammarbeta med Chicago-polisen… eller något sånt.

Jag började kolla på Due South i desperation efter en ny slashig serie. Jag hade läst någonstans att Fraser/Ray var en populär pairing, så jag började kolla… och märkte inte av någon spänning alls mellan den artiga kanadensaren Fraser och hans hetlevrade polispartner Ray Vecchio (David Marciano). Jag såg några avsnitt för att ge dem en chans men tröttnade på deras ständigt osexiga bråk att jag gick in på Internet igen för dubbelkolla att jag inte fått fel serie. Nej, det hade jag inte – men jag hade fått fel Ray. I säsong 3 (1997) kommer det nämligen in en ny Ray – Stanley Ray Kowalski (Callum Keith Rennie) – som jobbar undercover som den första. Fraser uttrycker homoerotisk saknad för ex-Ray i första avsnittet men glömmer honom sedan för alltid och vänjer sig fantastiskt snabbt vid sin nya partner. Till och med hans döda pappa dyker upp säger att nya Ray är ”en bra man”, varpå Fraser bjuder ut en smickrad Ray på middag.

Fraser och the Ray håller händer

Nu följer mängder av spoilers:

I avsnitt två frågar Ray ”do you find me attractive?” och han vill bara veta vad Fraser tycker, trots att det finns andra (bl.a en kvinna) i närheten. Vafalls denna fråga, undrar Fraser och Ray blir irriterad och ber honom att svara ”som en kvinna”. Fraser säger att han kan göra det, att han har satt sig in i hur det är att vara kvinna förut*: ”Very much so, yes”, säger han sen med en helt seriös stämma, utan att göra till sig.
I avsnitt fyra tycker Fraser att Ray verkar pryd och Ray svarar: ”Me? I’ll try anything!”. Bicurious, eh? Det började väl men sen bir det ganska mycket tråkheteronormativt.

En rolig grej är att Fraser tycks vara ganska asexuell utåt. Han faller för cirka tre kvinnor under serien (otroligt forcerade romanser och en av gångerna [spoiler]visade det sig vara hans syrra[/spoiler] ) men alla kvinnor faller för honom. De spanar in honom (han är faktiskt jävligt snygg!) och visslar på honom och han verkar ointresserad, skrämd men oftast totalt aningslös. Heterosexualitet framstås som fånigt och humoristiskt. Hah! Däremot hanteras männens vänskap med största allvar. Så, då kommer vi till hans relation till Ray K: är den romantisk nog?
Jag skulle säga att det är den närmsta relationen han har med någon men att den inte lyser igenom alla avsnitt. Men med scener som Fraser-plåstrar-om-Ray och Ray-kollar-noga-när-Fraser-klär-av-sig och deras-läppar-möts-under-vatten-med-ursäkten-”buddy breathing” är det värt det. Och det allra sista avsnittet är superromantiskt och slutar med att paret rider bort i solnedgången med en vinthundsläde. Ja, det är så det slutar. Behöver jag säga mer? Ja, jag kan säga att det inte direkt är en kvalitetsserie, men läste du inte vad jag just skrev?! Ray. Fraser. Solnedgång. Frasers voice-over säger: ”We set off, Ray and I, on an adventure…”

/Johnny

imdb

fotnot och en söt bild

Annonser

Nowhere Boy (2009)


Nowhere Boy, 2009, Storbritannien/Kanada

Regi: Sam Taylor Wood
Manus: Matt Greenhalgh (efter John Lennons halvsyster Julia Bairds memoarer)

Nowhere Boy handlar om John Lennons ungdom – om hur han (spelad av Aaron Johnson) växer upp hos sin moster men en dag hittar sin riktiga mamma. Det blir ett udda familjedrama, nästan incestromantiskt. Det dröjde nämligen länge innan jag fattade att kvinnan som John började umgås med var hans mamma. Hon var så flirtig och det var så skumt och hemlighetsfullt att jag trodde att hon var en kusin och att de låg med varandra. Regissören lyckas nämligen få alla att verka helt kära. Även mostern och mamman verkar nästan ha något på gång. Så när Paul McCartney (Thomas Sangster) kliver in i rutan blir det lååååånga kärleksfulla blickar och hela två scener där de sitter på John’s rum och Paul lär honom spela gitarr. Den andra gången det sker sitter Paul en bit bort och kollar på en blyg John och när han spelat klart ser de på varandra en lång stund och sen ser man Johns hand stänga av skivspelaren [and cut scene!]. Vad försökte de säga med det? Den bästa scenen är när John kommer ut från toaletten (the john, höhö) och Paul ställer sig nära honom (ansikte mot ansikte i profil), kollar honom i ögonen och säger något vänskapligt, står kvar, ger honom den klassiska ögon-mun-ögon-jag-vill-kyssa-dig-blicken och vänder sen om och går. Dreamy steamy!

Aaron Johnson och Thomas Sangster utanför toaletten

En annan queer grej är när en killkompis till John säger att han skulle vilja ha egna bröst (”not in the weird way, though”). Själva filmen är helt okej, snyggt filmad, rätt bra story…bra skådespel – det finns egentligen ingenting att klaga på men ändå känns slutprodukten rätt ljummen för mig. Det här är en film som gott och väl kunde ha varit 20 minuter längre.

/Johnny

imdb favico

Butley (1974)


butleySimon Grey’s Butley,  1974, Storbritannien/Kanada/USA

Regi: Harold Pinter
Manus: Simon Grey

Den här filmen är egentligen en pjäs och det märks. Allting utspelar sig under en dag i engelskaprofessor Ben Butleys (Alan Bates) liv och det är mestadels inne på hans kontor på skolan. Han både delar kontor och bostad med sin pojkvän Joey och filmen börjar med att han använder Joeys trubbiga rakhyvel och skär sig på kinden. Det är bloddroppen som får bägaren att rinna över och resten av dagen är Butley på dåligt humör, men man kan gissa att det är en del av hans personlighet också. Han är bittrare och otrevligare än Dr. Gregory House och Simon Cowell tillsammans! Han förlolämpar medarbetare, elever och folk på telefon. Han är svartsjuk på Joeys nya ”vän” Reg (Michael Byrne) och när hans fru (Susan Engel – som är skrämmande lik Helen Sjöholm) kommer och ber om skilsmässa säger han nej för att jävlas. Han kan inte ens komma ihåg namnet på sitt barn. Han är ett as, helt enkelt.

I stort sätt är det en välspelad film med smarta repliker, men som sagt är den väldigt teatralisk och jag har lite svårt för sådan. För att vara från 1974 är den förvånansvärt homocentrisk och inte så homofobisk som man skulle kunna förvänta sig. Förvänta dig ingen het gaysexscen bara.

/Johnny

imdb favico

Otto; or, Up with Dead People (2008)


OttoOtto; or, Up with Dead People, 2008, Tyskland/Kanada

Regi: Bruce laBruce

Otto (Jey Crisfar), en nykläckt zombie, dyker upp i kanten av en landsväg. Förvirrad släntrar han omkring tills någonting drar honom till Berlin. Från tiden han levde minns han nästan ingenting, utom små glimtar som då och då dyker upp, minnen från en lyckligare tid. I storstaden träffar han filmaren Medea Yarn (Katharina Klewinghaus) som håller på att spela in sitt storverk, den politiska gay-zombie-porrfilmen ”Up with dead people”. Otto erbjuds en roll och tas om hand av medskådespelaren Fritz (Marcel Schlutt), men hans förflutna vill inte lämna honom någon ro.

Bruce laBruces filmer spelar i en egen liga – de är svåra att jämföra med andra. Att det är extrem lågbudget och att skådespelarna talar engelska med tysk brytning gör mig inte så mycket. Det finns alltid en sympatisk humor i grunden som bär. Jag gillade greppet att ta en genre som av vissa anses som politisk och använda den på det här (också politiska) sättet.
Jag hade blivit varnad innan för magstarka scener men är inte särskilt känslig så jag tyckte inte det var så farligt. Sexscenerna i slutet kunde dock ha skippats, eftersom partiet precis innan var så starkt i sig att de inte behövdes. (Spoiler!) Känslan av att Otto hade dött av sorg när pojkvännen lämnade honom var det som främst gjorde filmen sevärd.

/Bobbi

imdb2filmtipset

Kids in the Hall (1988-1995)


kids in the hallLåt mig presentera världens queeraste komediserie: Kids in the Hall (eller ”Killarna i korridoren” som ZTV kallade det när jag först började kolla). Fem killar varav en öppet homosexuell (Scott Thompson) – alla spelar både manliga och kvinnliga roller och de gör det så bra att man inte ens ser det som cross-dressing. Ibland känns nästan deras porträttering av män som större maskerad.  Dave Foley är så j-a snygg som kvinna att till och med min homofobiska tjejkompis började svaja och tänka att det kanske var det feminina i honom som gjorde henne så intresserad. Förutom att klä sig som kvinnor så har nästan minst en sketch per avsnitt (ibland fler – ibland färre) homotema. Och det är inte bara kul – det är politik också. De har bl.a. några återkommande karaktärer i avsnitten ”Steps” som handlar om ett gäng olika bögar som sitter på en trappa och diskuterar homorelaterade saker (politik, AIDS, sexpartners, prideparaden…). Ennan annan ökänd karaktär är Buddy Cole som är ärkefjollan som ingen vågar bråka med. Se även deras långfilm: Lyckopillret. Läs resten av inlägget om ni vill ha en lista på alla HBTQ-relaterade sketcher.

/Johnny

imdb2

lista på alla HBTQ-sketcher

Sanna lögner (2005)


sanna-lognerWhere the Truth Lies, 2005, Kanada/Storbritannien

Regi: Atom Egoyan (efter Rupert Holmes roman)

En erotisk thriller om journalisten Karen (Alison Lohman) som i början av 70-talet söker upp sin gamla barndomsidol Vince (Colin Firth) för att ta reda på vad som egentligen hände när han och showbizkollegan Lanny (Kevin Bacon) blev misstänkta för att ha mördat en ung kvinna femton år tidigare. Eftersom båda männen hade alibi och friades vill Karen reda ut allt en gång för alla och skriva en bok om händelsen. Lanny är dock bestämd att skriva sin egen historia, men av en slump råkar Karen hamna på samma plan som honom och det är omöjligt att inte blanda sig i och bli en del av boken.

Det märks att den här filmen är från Kanada för gayinnehållet kräver sin plats, vilket sällan tillåts utan kompromisser i Hollywood. Karen överraskar sig själv med att tända på tjejer och genom detta får vi även en lesbisk sexscen (visserligen under drogpåverkan…). Utöver detta har vi Lanny och Vince som har en nära och homoerotisk partnerrelation där trekanter och sexorgier tycks vara vanliga inslag. Men gräver man djupt så deras vänskap är mer problematisk än så.

Det här är en typisk TV-film som går sent på natten. Det är synd att allt är så pinsamt halvdåligt, annars hade det varit en smart deckare i L.A. Konfidentiellt-stil. Malplacerat skådespel från huvudrollsinnehavaren Lohman och cheesy recitationer från originalboken drar ned betyget från en 4:a till en 3:a, men ett litet plus för hett gayinnehåll och den som castade Bacon och Firth – utan dem hade filmen stannat på en 2:a.

/Johnny

imdbfavico

The Truth about Alex (1986)


footballdudesThe Truth about Alex, 1986, Kanada
Regi: Paul Shapiro

När Alex (Peter Spence) nästan blir våldtagen på en allmän toalett sprider sig ryktet att det var han som gjorde närmandet. Detta stämmer inte, men han orkar inte kämpa emot för han är ju faktiskt gay. Han kommer ut för sin bästa vän Brad (Scott Baio) som tar det helt okej, men han tycks vara den enda i hela skolan. I football-laget är Alex den bästa spelaren, men lagkamraterna stöter ut honom p.g.a. hans sexuella läggning. När Brads pappa får reda på att hans sons bästa kompis är gay, förbjuder han dem från att ses mer – för det kan påverka Brads chanser att komma in på sin vidareutbildning.

För att vara gjord 1986 så är det här en fantastisk TV-film. Alexs föräldrar är fördomsfria och snälla mot honom, Brad älskar sin kompis (utan att det blir homoerotiskt) och allt slutar väl. Alex är smart, (föredetta) populär och både musikalisk och atletisk – det är ingen fråga om att mobbarna är the bad guys och homofobin verkar helt ofattbar idag. Kanske inte i USA, i och för sig, men så är det Kanada som står för produktionen och de är ju alltid långt före USA när det kommer till mänsklighet…

/Johnny

imdb2

Frida


Frida, 2002, USA/Kanada/Mexiko

Det här är historien om konstnärinnan Frida Kahlos dramatiska liv och död. Hon är med om en hemsk olycka som får henne att bli sängliggande. Att måla ut sin smärta på duk blir hennes räddning. När hon blir frisk nog att gå så möter hon på den kommunistiska konstnären Diego Rivera och de blir älskare, gifta och vänner om vartannat. Mellan omgångarna så är Frida öppet bisexuell och har sex med flera olika kvinnor och män. Man får både följa hennes känsloliv och konstnärsskap, och vissa scener är rakt av kopierade från hennes konstverk.

Den här filmen känns verkligen. Den pulserar av värme, smärta, kärlek, sex, ilska, frustration och allt annat. Salma Hayek spelar Frida Kahlo på ett helt fantastiskt sätt. Och scenerna hon har med de vackra kvinnorna Ashley Judd, Saffron Burrows och Karine Plantadit-Bageot (som spelar någon Josephine Baker-typ) bara ångar av erotik – helt ocensurerat och passionerat. Förövrigt är hela filmen väldigt estetiskt tilltalande. Du måste se den! Om inte annat för den queera allmänbildningen!/Imdb/

/Johnny

Sugar


sugar.jpgSugar, 2004, Kanada

Oskulden Cliff (Andre Noble) fyller 18 år och han får ett kit med hasch, sprit och kondom av sin lillasyster Cookie. Hon säger ”gå ut och ha sex!” Han hittar ett gäng hustlers som hänger i ett slumområde och han blir intresserad av en av killarna – Butch (Brendan Fehr). Butch verkar straight men de blir vänner och ibland lite mer. Cliff blir inblandad i hustlervärlden och Butch börjar knarka mer och mer. Svart komedi om droger och prostitutionsmisär. Man har sett det så många gånger i gayfilmssammanhang att man blir avdankad på något sätt. Filmen lämnade mig neutral, men skådespelarna var snygga ;) Filmen är förresten baserad på en novell av Bruce La Bruce. /imdb/

/Johnny

Innocent


innocent.jpgInnocent, 2005, Kanada/Hongkong

Eric (Timothy Lee) och hans syster Doris tvingas av sina föräldrar att flytta från Hongkong till Kanada – där ska de börja ett nytt liv. Eric, som är homosexuell, ser efter ett tag möjligheterna att leva ut sin sexualitet i det nya landet. Han träffar en äldre man i en gaybokaffär och de inleder ett sexuellt förhållande, men han sparar sitt hjärta till sin klasskompis Jim.
Det speciella med den här filmen är att den handlar om alla i Erics familj; mamman som försöker få familjerestaurangen att gå runt, pappan som köper porrtidningar av tjejen han möter på joggingturen och lillasystern som låser in sig på skoltoaletten och mår dåligt. Det låter dramatiskt, men allt är mycket odramatiskt och det är det jag gillar med Innocent. Det skulle kunna vara vilken familj som helst./Imdb/

/Johnny

Lyckopillret


braincandy.jpgKids in the Hall: Brain Candy, 1996, Kanada/USA

Kids in the Hall är en queer kanadensisk komikergrupp som vanligtvis brukar göra kortare sketcher. De består av fem killar och de spelar även kvinnoroller helt strålande utan att bli sexistiska. Här har de gjort en långfilm som parodiserar vår tablettknaprande värld. Några forskare forskar fram ett lyckopiller som gör alla deprimerade glada. Till sist börjar alla käka de här tabletterna, men det är innan de inser att tabletterna har fruktansvärda biverkningar! En karaktär i filmen är en man som inte har insett att han är homosexuell fast resten av hela stan redan förstått det. När han kommer ut ur garderoben blir alla glada och sjunger som i ett stort musikalnummer. Det kan kanske verka stereotypiskt taget ur sitt sammanhang, men den här filmen driver med alla stereotyper. Och han som spelar homosexuell är homosexuell på riktigt./Imdb/

/Johnny

No Skin off My Ass (1991)


noskinoffmyass.jpgNo Skin off My Ass, 1991, Kanada

Regi & Manus: Bruce La Bruce

Okej, egentligen ska jag ju inte lista porr här, men den här är mest en erotisk konstfilm. Och den har en handling, fastän dessa ofta är ganska svåra att återberätta i konstfilmer. Den här handlar i alla fall om en manlig frisör (regissören Bruce La Bruce som i den här filmen ser ut som en hård bodysynthare) som är besatt av ett skinhead (i originalbetydelsen), förföljer honom, tar med honom hem och badar honom i badkaret. De utvecklar någon erotisk vänskap utan ord – men skinheadet lever ett dubbelliv – han är inte så stum som frisören tror. Hans syster är dessutom en pervers och queer faghagpunkare som filmar sin brorsa naken och tycker att skinheads är dåliga men tycker att ”being a fag is a definite plus!”. Allt är filmat med en svartvit 8mm-film (ser det ut som i alla fall) med dubbade röster från usla skådespelare. Jag måste erkänna att jag blev lite upphetsad. Hrmm…

/Johnny

/imdb/

Twist


twist.jpgTwist, 2003, Kanada

Åh, ångesten! Jag hatar filmer om prostitutionsmisär. Den här är någon re-make/tolkning/whatever av Oliver Twist (with a twist, doh!) och handlar om den prosituerade killen Dodge (Nick Stahl) som drar in den 17-åriga (?) rymlingen Oliver (Joshua Close) i prositution. Oliver är kär i Dodge, men Dodge vill bara sälja sig själv så han tjänar pengar till knark. Resten av filmen är bara fuckad magkänsla. I guess it that’s good, but it didn’t make me feel that way./Imdb/

/Johnny

Touch of Pink


touchofpink.jpgTouch of Pink, 2004, Kanada/Storbritannien

Alim (Jimi Mistry) har en pojkvän och lever ett lyckligt, öppet homosexuellt liv i London, långt ifrån sin ovetande muslimska familj i Toronto. När mamman en dag får höra att hennes systers son ska ha ett riktigt skrytigt bröllop börjar hon känna att hon vill att Alim också ska gifta sig snart. Hon ljuger ihop en historia för sin syster om att Alim har en flickvän som är kirurg, och när hon kommer till London för att hälsa på honom så får han ljuga en hel del för henne också. Pojkvännen Giles (Kristen Holden-Ried) tycker att det är väldigt spännande att lära känna sin älskades moder, men Alim stöter iväg honom i rädsla för att bli upptäckt. I stort är den här storyn en kopia av Bröllopsfesten, men den har några roliga detaljer: Alim har en skyddsängel i form av Cary Grants ande (spelad av Kyle MacLachlan). Fastän real-life Cary spekulerades vara bisexuell, så fungerar den där anden som en manlig, heterosexuell faghag åt Alim. Roligt när faghagen inte alltid behöver vara en alkoholiserad, medelålders kvinna i glitterfodral. Giles använder dock Alims bestämda och stilfulla mor som faghag./Imdb/

/Johnny

Try 17 (2002)


Try Seventeen, alt. All I Want, 2002, Canada/USA

Vanlig tråkig heterokomedi egentligen, fast helt okej. Det som är bäst med den är att det finns en karaktär som huvudpersonen blir kompis med som är homosexuell. Det fantastiska med honom är att 1) han flirtar inte med huvudpersonen 2) han är en typisk skjutgalen amerikansk man 3) han är snäll 4) det görs ingen stor sak ALLS av att han är homosexuell. 5) han överlever, till skillnad från många andra gaykaraktärer. Leve såna här roller! /Imdb/