Berlinerpopplarna (2007)

Berlinerpoplene, 2007, Norge

Regi: Anders T. Andersen (avsnitt 1-3) och Sirin Eide (avsnitt 4-6)

En vecka innan jul får 80-åriga Anna, kvinnan som med järnhand styrt sin familj, stroke på släktgården Neshov på Bynäset utanför Trondheim. Tor (Nils Sletta), som stannat kvar och drivit gården med föräldrarna, ringer efter sin dotter Torunn (Andrine Sæther) som han knappt haft någon kontakt med. När Anna dör tvingas medlemmarna i familjen samman, och bröderna Margido (Bjørn Sundquist), Erlend (Jon Øigarden) och Tor kan inte längre undvika att konfronteras med varandra och med sin far. Det dröjer inte länge förrän familjehemligheter börjar komma upp i ljuset.

Jag tycker att de första tre avsnitten var bäst – då är relationen mellan familjemedlemmarna i fokus och spänningen kvarstår: Hur har det blivit som det blivit? Varför är relationerna så ansträngda? Varför rymde Erlend från gården för att aldrig vilja komma tillbaka?
Jag läste just att tv-serien bygger på två böcker (Berlinerpopplarna och Eremitkräftorna av Anne B. Ragdes) och det kan förklara varför det kom som en upplösning i tredje avsnittet – det var antagligen upplösningen på den första boken. I de tre följande avsnitten tappade berättelsen lite fart. Dock fick bögparet Erlend och Krumme lite större utrymme i senare halvan av serien, där de funderar på att skaffa barn.
Verkar som att det kan komma en fortsättning!

/Bobbi

Mannen som älskade Yngve (2008)

Mannen som elsket Yngve, 2008, Norge

Regi: Stian Kristiansen

Det är 1989 och Jarle Klepp (Rolf Kristian Larsen) har tillsammans med Helge (Arthur Berning) bildat ett punkband som snart ska ha sin första spelning. Jarle har dessutom fått sin drömtjej, tuffa Katrine (Ida Elise Broch) och tillsammans lyssnar gänget på musik, festar och repar. Så börjar Yngve (Ole Christoffer Ertvaag) i klassen. Yngve är helt annorlunda, han gillar synthpop, spelar tennis och tittar på moln. Och Jarle blir förälskad.

1989 var jag femton och hade just upptäckt musiken, så när filmen inleds med Stone Roses och med att Jarle diskuterar Jesus & Mary Chain med Helge så vet jag – det här blir en nostalgitripp med idel favoriter som REM, The Cure, Buzzcocks etc. Även utan det skulle igenkänningsfaktorn vara hög i de pinsamma och tonåriga/roliga situationerna. Men det finns också många fina scener, som när Yngve i duschen efter gympan ska mäta hur lång tid Jarle kan hålla andan, och Jarle tar tag i Yngves händer för att klara det. Det är deras första riktiga möte.
Ibland blir det lite segt. Jarle trånar efter Yngve och våndas över förhållandet med Katrine som han också tycker mycket om. Ingen lyssnar riktigt av föräldrar eller vänner, och allt ställs till sist på sin spets under en urartad fest efter bandets första spelning. Slutet är väldigt fint.

/Bobbi

När alla vet (1995)

Sebastian/När alla vet, 1995, Sverige/Norge

Sebastian (Hampus Björck) är 16 år och kär i sin bästa kompis Ulf (den norske Nicolai Cleve Broch). Föräldrarna börjar undra varför han beter sig så konstigt och det blir en väldigt krystad stämning: ”Ni fattar ju ingenting!” skriker Sebastian.

Jag har hört dåliga recensioner av den här filmen och ja, jag förstår dem – filmen är väldigt B och skådespelarna och regin är inte direkt toppklass, men tanken är god. Historien är söt och själva reaktionerna vännerna och föräldrarna får när de får höra Sebastians hemlighet är väldigt naturliga. Till skillnad från de flesta komma-ut-filmer så ger den här en positiv och hoppingivande spark i rumpan och säger ”Kom ut nu! – Se, det är inte så farligt!”. Sen att huvudpersonen är väldigt snygg och sympatisk (trots tonårstrots) ger ju ”När alla vet” en extra stjärna.

Köp den här eller här.

/Johnny

/Imdb/

Kompisar

Kompisar, 2007, Sverige/Norge

Det här är slash i kortfilmformat. Kompisarna Björn (Sven Boräng) och Hampus (Jonas Eskilsson) flyttar ihop och Hampus är ute och skaffar brudar medan Björn sitter hemma och pysslar med sina rymdintressen som att spana på stjärnorna, leka med miniatyrer av rymdfärjor och sånt (han har t.om. en tröja det står NASA på). Men egentligen är Björn kär i Hampus. Hampus är en teaser och kramar Björn och juckar mot honom när de ligger i soffan. Hampus verkar kär i Björn också, men fastän stämningen byggs upp i lagom takt så blir det ändå misär mot slutet. Ungdomsfilmer om homosexualitet får ju aldrig sluta lyckligt typ.

foto: Kortfilmfestivalen

/Johnny

Mio min Mio (1987)

Mio in the Land of Faraway, 1987, Sverige/Sovietunionen/Norge

En riktigt fin barnfilm med mycket hjärta. Såklart, det är ju Astrid Lindgren som skrivit boken, men annars så är det en svensk-sovjetisk film med engelsktalande skådespelare (dubbad till svenska om man ser den svenska versionen! Gosh!) Men kärleken (”bara vänner”, tsss knappast!) mellan Mio (Nick Pickard) och Jum-Jum (spelad av en ung Christian Bale) är övertydlig. Blickar, smekningar (på kinden och över håret) och saker de säger (”Om jag inte kommer tillbaka så är du den sista jag tänker på…”). Jag kan inte tänka mig en mer homo barnfilm. Tänk inte på att skådespelarna är usla bara!

/Imdb/

/Johnny