kvinnlig homosexualitet

Musikvideor med Sandra Grace


Sandra Grace är en New York-flata som gör popmusik och lesbocentriska musikvideor. Låt oss kolla in dem:


Tipsa gärna om mindre kända trans- och homoartister som gör trans- och homovideor som behöver visas för Sverige.

Annonser

En kvinnas röst (1984)


The Bostonians, 1984, USA/Storbritannien

Regi: James Ivory
Manus: Ruth Prawer Jhabvala (efter en roman av James Ivory)

Det är slutet av 1800-talet och Olive Chancellor (Vanessa Redgrave) och hennes sydstatskusin Basil (Christopher Reeve) går på en feministisk föreläsning där de båda får upp ögonen för den unga och vackra kvinnokämpen Verena (Madeleine Potter). Olive går på direkt och föreslår att de ska bli BFFs och flytta ihop och jag förväntade mig att Verena skulle fly – men det gör hon inte. Hon hakar ihop sig med Olive och de pussas och kramas och planerar föreläsningsturnéer. Samtidigt försöker den manschauvenistiska Basil förföra Verena med samma ihärdighet och han döljer inte att han är motståndare till hennes idéer om kvinnlig jämställdhet. Hon faller för detta och tror att hon kan omvända honom…

Det är tydligt att Olive är lesbisk (hon till och med hatar män :P), men vad som är mer osäkert är var Verena står. Hon skulle kunna vara bisexuell för hon har många starka känslor för Olive men samtidigt låter hon heterosexuella instinkter styra henne  när hon är med Basil (hon tänker med fittan!). I vilket fall som helst är Merchant & Ivory specialister på romans – oavsett om det är mellan män, kvinnor eller heteropar.

Linda Hunt – den lesbiska skådespelaren som spelade biologisk man (utan komisk effekt) i filmen Brännpunkt Djakarta och vann en Oscar för det – spelar Dr. Prance som, trots sitt ovanliga yrke för kvinnor på den tiden, är rätt kritisk mot kvinnorörelsen.

/Johnny

imdbfavico

Precious (2009)


Precious, 2009, USA

Regi: Lee Daniels
Manus: Geoffrey Fletcher (efter Sapphires roman ”Push”)

Claireece Precious Jones (Gabourey Sidibe) är en överviktig tonåring som dagligen blir fysiskt och psykiskt misshandlad av sin missbrukande mor (Mo’Nique). Hon blir även sexuellt utnyttjad av båda sina föräldrar och när filmen börjar är hon gravid med sitt andra barn. Eftersom det går så dåligt för henne i skolan får hon föreslaget att börja på en alternativ skola. Där får hon lära sig läsa och skriva och hon får den sockerljuva Miss Blu Rain (Paula Patton) som lärarinna.

Blu är lesbisk (eller bi?) och bor tillsammans med en kvinna (Kimberly Russell). Precious får bo hos dem och tycker att de är trevligare än hennes föräldrar: ”Mama says homos is bad people – but mama, homos not ones who raped me!” (sic) Sen är det en klasskompis till Precious (spelad av Amina Robinson) som troligtvis är FTM transgender.

Håll utkik efter Mariah Carey som socialtanten Weiss.  Man känner typ inte igen henne för hon är helt avsminkad och ”vanlig”. Grymt bra skådespel av alla!

/Johnny

imdbfavico

Purpurfärgen (1985)


The Color Purple, 1985, USA

Regi: Steven Spielberg
Manus: Menno Meyjes (efter Alice Walkers roman)

Celie (Whoopi Goldberg) blir regelbundet våldtagen av sin pappa och föder flera barn åt honom. Sedan blir hon såld till en annan man som behandlar henne som en slav. Trots dessa misäromständigheter så lyckas filmen vara som en söt liten familjefilm med mycket lättsam humor. Bara komiken i det att Celie och hennes man är kära i samma kvinna!: sångerskan Shug Avery (Margaret Avery).

Scenerna mellan Celie och Shug är inte många men det är tydligt vad de tycker om varandra: ”Shug is like honey and I’m like a bee,” säger Celie och förutom att ordagrant säga att hon älskar Celie så skriver Shug också en låt tillägnad henne. I en scen som blir klippt alldeles för tidigt så pussas de blygsamt i sängkammaren. I boken ska deras förhållande vara ännu mer explicit, men du vet hur Hollywood är… :P Oprah Winfrey är med och spelar den otroligt charmiga fästmön till Celies son Harpo (Oprah baklänges! :D)

/Johnny

imdbfavico

Flicka och hyacinter (1950) – OBS! SPOILERS!


Flicka och hyacinter, 1950, Sverige

Regi & Manus: Hasse Ekman

Britt och Anders Wikner blir chockerade när deras granne, Dagmar Brink (Eva Henning), tar livet av sig och lämnar sin lägenhet och alla sina ägodelar till paret. Anders (Ulf Palme) bestämmer sig för att leta upp gamla bekanta till Dagmar i hopp om att de kanske kunde ge någon ledtråd till varför hon tog livet av sig.

Det är omöjligt att recensera den här filmen utan att spoila, men personligen tycker jag inte att det gör något att man vet: Dagmar var lesbisk eller möjligen bisexuell. Under filmen smyger ledtrådarna in och de är mycket roligare att hålla utkik efter när man vet: en tavla i hennes lägenhet, böcker i hennes bokhylla, saker hon säger på ett kryptiskt sätt…. och den där Alex hon älskar så mycket, som som slutligen visar sig vara en kvinna (Anne-Marie Brunius). ”Vi två kan aldrig få varandra. Man vet så lite”.

För att vara från 1950 är den här filmen helt fantastisk ur HBT-synpunkt och jag förstår inte varför jag inte har hört om den tidigare. Dagmar tar inte livet av sig för skäms över att hon är lesbisk – hon gör det för att hon är en sårbar person helt enkelt. Regissören Hasse Ekman visar sitt stöd för homosexuella i en intervju:

Jag är övertygad om att om Dagmar Brink levt något tiotal år senare så hade hon aldrig tvingats in i återvändsgränden. Jag tror nämligen att den dag inte är så avlägsen då homosexualitet inte längre betraktas som något smutsigt och fult. Kan min film i någon mån bidra till att skapa renare luft kring debatten om de homosexuella är inte arbetet förfelat.”

/Johnny

imdbfavico

Rent (2005)


Rent, 2005, USA

Regi: Chris Columbus
Manus:
Stephen Chbosky (efter Jonathan Larsons bok)

En riktig HBT-musikal. Det handlar om ett gäng fattiga människor som bor i ett slumkvarter i New York och deras liv under ett år. Filmen börjar med att de blir tvingade att flytta när deras fastighetsägare tänker sälja huset – men de ockuperar sina lägenheter och kämpar för att få bo kvar. Flera av dem är hiv-positiva, bl.a. Tom (Jesse L. Martin) och hans transvestitpojk/flickvän Angel (Wilson Jermaine Heredia).

Angel är väldigt älskvärd men får alldeles för lite tid i rutan – och resten av karaktärerna är rätt plågsamt klyschiga och ointressanta. Performancekonstnären Maureen (Idina Menzel) uppfyller den bisexuella klyschan och är klassiskt asig och otrogen mot sina partners, men i filmen förlovar hon sig i alla fall med en kvinna: Joanne (Tracie Thoms).  Hela musikalfilmatiseringen är rätt B, men det kan bero på det teatraliska manuset också. Ett jätteplus för det söta förhållandet mellan Tom och Angel (hur ofta får transkaraktärer ett besvarat kärleksintresse?) och för att Maureens och Joannes föräldrar uppmuntrar gaybröllop. Musiken är också okej. Men bara OKEJ.

/Johnny

imdbfavico

Synecdoche, New York (2008)


Synecdoche, New York , 2008, USA

Regi & manus: Charlie Kaufman

Den hypokondriska teaterregissören Cadens (Philip Seymour Hoffman) liv svischar förbi honom medan han går och funderar på allt som kunde varit annorlunda och allt som kanske kommer att hända. Rädslan för döden är ständigt närvarande. Samtidigt spelar skådespelare upp hans liv i realtid i en specialbyggd stadsdel i New York.

De alternativa, surrealistiska världarna och den uppfuckade kronologin hänger med från Charlie Kaufmans tidigare filmer: Eternal Sunshine of the Spotless Mind, Adaptation och I huvudet på John Malkovich. I likhet med den sista filmen så är även den här queer.  Under filmens gång smälter Cadens liv ihop med städerskan Ellens (Dianne Wiest) – de byter roller och liv med varandra utan att gå in i något slags överdrivet drag. Caden säger dessutom seriöst att han nog skulle klarat sig bättre som flicka. I hans huvud spelar han upp skräckscenarion där hans fråntagna – och nu vuxna – dotter Olive (Robin Weigert) skulle föredra sin mammas väninna Maria (Jennifer Jason Leigh) framför honom och dessutom inlett ett lesbiskt förhållande med henne.

Jag blev rörd till tårar i slutet för att jag kände igen mig så mycket i Caden. Jag tror att det är en film man ska se två gånger för allting går så fort. Och sen är det över. Precis som livet. Snyft.

/Johnny

imdbfavico

Love Exposure (2008)


愛のむきだし (Ai no mukidashi), 2008, Japan

Regi & manus: Shion Sono

Vad gör man om man är världens oskyldigaste unge men man har en präst till pappa som kräver att man bekänner sina synder? Jo, man gör som Yû (Takahiro Nishijima) och hittar på nya synder. Han uppfinner en konstart, Tosatsu, som går ut på att fota under skolflickors kjolar. Syndigt syndigt! Han är en hejare på det men blir inte upphetsad av flickor förrän han råkar på Yôko (Hikari Mitsushima). Yôko blir intresserad tillbaka, men bara för att hon tror att Yû är en kvinna. Han går nämligen klädd som sitt kvinnliga alterego Miss Scorpion ibland. Han försöker berätta för Yôko vem han är men får aldrig tillfälle. Yôko inleder ett förhållande med den onda kvinnan Koike (Sakura Andô) som stulit Miss Scorpions identitet och Yû får den ovärdiga andraplatsen som Yôkos brorsa.

Ja, det kanske är förvirrande och farsartat men filmen har över tre timmar på sig att binda ihop alla lösa trådar. Vi får vara med om sekter, tragedi, psykisk sjukdom och svart humor. En fascinerande film som håller en intresserad förvånansvärt länge, men det blir tyvärr alldeles för seriöst, dramatiskt och segt i slutet. Queert är det i alla fall!

/Johnny

imdbfavico

Petra von Kants bittra tårar (1972)


Die bitteren Tränen der Petra von Kant, 1972, Tyskland

Regi & manus: Reiner Werner Fassbinder

Petra (Margit Carstensen) är en kläddesigner som spelar mer upptagen än hon är. Hon behandlar sin tystlåtna assistent/betjänt Marlene (Irm Hermann) som skit och Marlene ser det kom kärlek. En dag dyker den unga modellen Karin (Hanna Schygulla) upp och Petra blir som förbytt av förälskelse.

Ännu en film om olycklig homosexuell kärlek som blir till sjuklig besatthet och misär. Karin är villig att testa att inleda ett förhållande med Petra men hon säger aldrig att hon älskar henne. Petra är mycket öppen med sina känslor och frustrationen hon känner, när de inte är besvarade, får henne att ta till flaskan. Trots att det är väldigt teatraliskt (allt utspelar sig inne i lägenheten) så är känsloutspelen ändå rätt trovärdiga – eller i alla fall begripliga. En typisk Fassbinder-film.

/Johnny

imdbfavico

Black Swan (2010)


Black Swan, 2010, USA

Regi: Darren Aronofsky
Manus: Andres Heinz & Mark Heyman

Nina (Natalie Portman) är en flickaktig och perfektionistisk balettdansös som en dag får sin livs chans: att spela huvudrollen i en ny uppsättning av Svansjön. Hon ska spela både den vita svanprinsessan och den onda tvillingen – den svarta svanen. När hon hårdtränar inför premiären så blir pressen på henne för hård – både från henne själv och hennes gubbsjuka tränare – och hon börjar visa upp mer och mer psykotiska drag.

Det här är bland de mest starka och skrämmande filmer jag sett. Genom att man får följa Nina i varje scen så kommer man henne så nära inpå livet – jag känner verkligen med henne när hon ser sig själv i spegeln med skräckslagna ögon med insikten att hon kanske inte längre har full kontroll över sig själv. Det som gör filmen extra fantastisk är att Nina troligtvis är lesbisk och att detta inte görs till en stor grej i storyn. Det är snarare vem hon har en relation med – inte att det är en kvinna – som är viktigt (och det är en het sexscen…pssst). Annars får man se många vackra balettscener med Tchaikovsky som soundtrack.

/Johnny

imdbfavico

The League of Gentlemen (1999-2002)


The League of Gentlemen, 1999-2002, Storbritannien

Regi: Steve Bendelack
Manus: Mark Gatiss, Steve Pemberton, Reece Shearsmith, Jeremy Dyson

En humorserie som utspelar sig i den fiktiva byn Royston Vasey i norra England, där alla invånare och besökare spelas av samma grupp av män (Mark Gatiss, Steve Pemberton, Reece Shearsmith, Jeremy Dyson). Som det ofta blir när män gör kvinnoroller blir allt automatiskt ganska queert men ibland drar de det ett extra varv som tex en man som spelar kvinna som klär ut sig till man ligger med en man som är utklädd till kvinna. Dessutom finns det ett antal homosexuella karaktärer, och en av de återkommande karaktärerna är transsexuella taxichaffisen Babs.

Det känns rätt uppenbart att serien varit en inspiration till tex Little Britain, men dessvärre är det inte riktigt ett format som funkar för mig. Jag tycker helt enkelt inte att det är roligt, trots min svaghet för mark Gatiss. Kanske är det pga det pålagda skrattet.

/Hallor

The Boat That Rocked (2009)


The Boat That Rocked, Storbritannien, 2009

Regi & manus: Richard Curtis

Ute i nordsjön ligger båten Radio Rock, en piratradiostation som spelar rock dygnet runt. Det är sextiotal, och den brittiska regeringen vill förbjuda piratradion för de osedligheter som de sänder. Att lyssna på rock är inte sunt. Radiopratarna tror att de är oåtkomliga på sin båt, men regeringen gör allt de kan för att komma åt dem.

Besättningen och radiopratarna består endast av män, kvinnor är inte tillåtna på Radio Rock. Enda tillåtna kvinnan ombord är Felicity (Katherine Parkinson), eftersom hon är lesbisk och dessutom kan laga mat. Förutom Felicity finns ombord Quentin (Bill Nighy), Simple Simon (Chris O’Dowd), Doctor Dave (Nick Frost) mfl. Filmens huvudperson är Young Carl (Tom Sturridge) som blivit ditskickad av sin mamma för att lära sig lite hut efter att hon kommit på honom med att röka på, något som kan verka som ett väldigt konstigt beslut med tanke på att han nog lär bli värre efter en vistelse på den båten.

Trots alla dessa män på en väldigt begränsad yta uppstår dessvärre ingen homoerotisk stämning, vilket är lite av en besvikelse. En gång i månaden invaderas båten av unga kvinnor som vill träffa och ligga med de kända radiopratarna. Varje månad är det några som aldrig får något, och Felicity och Young Carl är bland dem. Men till slut får även de sina tjejer, och lever lyckliga i alla dagar. Typ.

Snyggast ombord är dock den mystiske och androgyne Midnight Mark (Tom Wisdom).

/Hallor

Musikvideo: Rihanna – Te Amo


Rihanna sjunger om hur en kvinna förför henne i låten ”Te Amo”. I videon porrar hon sig med franska modellen Laetitia Casta.

”Te amo, te amo”
She says to me, I hear the pain in her voice
Then we danced underneath the candelabra, she takes the lead
That’s when i saw it in her eyes, it’s over

[Chorus]
Then she says ”te amo” then she put her hand around me waist
I told her ”no”,
She cries ”Te amo” I told her ”I’m not gonna run away, but let me go”
My soul is crying, without asking why
I said ”Te amo, won’t somebody tell me what she said”
Don’t it mean I love you
Think it means I love you
Don’t it mean I love you

Te amo, te amo, she’s scared to breathe
I hold her hand, I’ve got no choice, uhh
Pull me out on the beach, danced in the water, I start to leave
Shes begging me and asking why it’s over

[Chorus]

Yes we can dance, but you gotta watch your hands.
Watch me all night, I’m movin’ to the vibe because I understand that we all need love
And I’m not afraid to feel the love but I don’t feel that way, no

Election (1999)


Election, 1999, USA

Regi: Alexander Payne
Manus: Alexander Payne och Jim Taylor (efter en bok av Tom Perotta)

Reese Witherspoon gör den oförglömliga rollen som Tracy Flick – en Fröken Duktig som outmanad och obesegrad ställer upp i skolans presidentval varje år. När professor McAllister (Matthew Broderick) ser hur hon sabbar hans väns äktenskap tycker han att det är dags att hon möter lite motstånd i livet, så han övertalar det snälla sportbimbot Paul (Chris Klein) att ställa upp också. Tracy blir rasande när hon inser att någon försöker konkurrera ut henne. Även Pauls smyglesbiska lillasyster Tammy (Jessica Campbell) ställer upp som kanditat för att hämnas på att han dejtar hennes exflickvän (Frankie Ingrassia). Brorsan har ärligt talat ingen aning om deras tidigare relation.

Det är skitkul, smart och charmigt berättat och fastän det lesbiska indirekt spelar en viktig roll i filmen så behandlas det som vilken personlig egenskap som helst.
Spoiler: Den rebelliska flatan blir oväntat poppis i skolan men ser till att hamna på nunnekloster för att det finns snygga tjejer (bl.a. Kaitlin Ferrell) där. Amen.

/Johnny

imdb favico