Dorian Gray (2009)

Dorian Gray, 2009, Storbritannien

Regi: Oliver Parker
Manus: Toby Finlay (efter Oscar Wildes roman

Dorian Gray (Ben Barnes) är en naiv och vacker yngling som drabbas av en förbannelse när han får sitt porträtt målat av konstnären Basil (Ben Chaplin). Alla beundrar den vackra pojken på tavlan och Basils cyniske och hedonistiske vän Lord Henry Wotton (Colin Firth) får Dorian att inse att målningen kommer att hålla sig vacker i all evighet medan förebilden, Dorian själv, kommer att åldras. Detta leder till att Dorian på något sätt omedvetet säljer sin själ för evig ungdom och det blir istället hans målade avbild som tar stryk när han har sex och röker opium. När han märker att tavlan börjar ruttna så låser han in den på vinden.

Det är mycket som skiljer den här filmversionen av Dorian Gray från Oscar Wildes klassiska roman ”Dorian Grays porträtt”. För det första är det hela stämningen: det har blivit en ren rysare där själva målningen får eget datoranimerat liv och en skrattretande ”röst”. Sen har vi sensmoralen som tycks vara att sex är destruktivt och syndigt och tär på själen. Det positiva med den ändringen är ju att Dorian har massor av sex – både med kvinnor och män (och kvinnorna har sex med varandra också!).  Han hånglar till och med upp Basil i ett manipulativt sätt att försöka få konstnären att glömma bort tavlan.

Jag tycker att filmen är sexig och helt okej (en klar 3/5) men seriöst, jag tror att om Oscar Wildes porträtt skulle få liv skulle det slå sig för pannan.

/Johnny

Terror på Elm Street 2: Freddys hämnd (1985)

A Nightmare on Elm Street Part 2: Freddy’s Revenge, 1985, USA

Regi: Jack Sholder
Manus: David Chaskin

Hmm..var ska jag börja?
Rysaruppföljare är sällan bra och denna är inget undantag – men den har ändå något som inte de andra har: den är supergaygay!

Tonårskillen Jesse (Mark Patton) börjar drömma mardrömmar om en vanställd figur som heter Freddy Kreuger sedan hans familj flyttat till ett nytt hus. På dagarna hänger han platoniskt med sin flickvän Lisa eller brottas med sin kompis Grady (med byxorna nere). Grady (Robert Rusler)  säger att deras gemensamma tränare (Marshall Bell) hänger på S&M-klubb och gillar ”söta pojkar som [Jesse]”. På natten drömmer Jesse att han är på S&M-stället (det är blandad publik men har med några transor och läderbögar) och sanna Gradys ord: tränaren raggar upp honom. Jesse protesterar inte. Helt plötsligt befinner de sig i gympasalen. Tränaren säger åt Jesse att duscha. Jesse lyder snällt och står och åmar sig i ångan. Men tränaren blir attackerad av en osynlig kraft och blir upphängd naken i duschen där han blir smiskad med en handduk över rumpan. Jesse kollar chockat på. Sen vaknar han upp med ett skrik.
När Jesse hånglar med Lisa märker han att Freddy har tagit över hans kropp så han blir rädd och lämnar sin flickvän – för att istället bryta sig in hos Grady och hoppa ned i hans säng.
Well, ni förstår. Det är komiskt mycket homoerotik. Ta bara grejen att Jesse har ett spel som heter Probe, i sin garderob. Men tydligen ska gaysymbolismen vara medveten – jag har inte sett dokumentären själv, men det ska pratas om det i dokumentären Never Sleep Again.

/Johnny

Black Swan (2010)

Black Swan, 2010, USA

Regi: Darren Aronofsky
Manus: Andres Heinz & Mark Heyman

Nina (Natalie Portman) är en flickaktig och perfektionistisk balettdansös som en dag får sin livs chans: att spela huvudrollen i en ny uppsättning av Svansjön. Hon ska spela både den vita svanprinsessan och den onda tvillingen – den svarta svanen. När hon hårdtränar inför premiären så blir pressen på henne för hård – både från henne själv och hennes gubbsjuka tränare – och hon börjar visa upp mer och mer psykotiska drag.

Det här är bland de mest starka och skrämmande filmer jag sett. Genom att man får följa Nina i varje scen så kommer man henne så nära inpå livet – jag känner verkligen med henne när hon ser sig själv i spegeln med skräckslagna ögon med insikten att hon kanske inte längre har full kontroll över sig själv. Det som gör filmen extra fantastisk är att Nina troligtvis är lesbisk och att detta inte görs till en stor grej i storyn. Det är snarare vem hon har en relation med – inte att det är en kvinna – som är viktigt (och det är en het sexscen…pssst). Annars får man se många vackra balettscener med Tchaikovsky som soundtrack.

/Johnny

Otto; or, Up with Dead People (2008)

Otto; or, Up with Dead People, 2008, Tyskland/Kanada

Regi: Bruce laBruce

Otto (Jey Crisfar), en nykläckt zombie, dyker upp i kanten av en landsväg. Förvirrad släntrar han omkring tills någonting drar honom till Berlin. Från tiden han levde minns han nästan ingenting, utom små glimtar som då och då dyker upp, minnen från en lyckligare tid. I storstaden träffar han filmaren Medea Yarn (Katharina Klewinghaus) som håller på att spela in sitt storverk, den politiska gay-zombie-porrfilmen ”Up with dead people”. Otto erbjuds en roll och tas om hand av medskådespelaren Fritz (Marcel Schlutt), men hans förflutna vill inte lämna honom någon ro.

Bruce laBruces filmer spelar i en egen liga – de är svåra att jämföra med andra. Att det är extrem lågbudget och att skådespelarna talar engelska med tysk brytning gör mig inte så mycket. Det finns alltid en sympatisk humor i grunden som bär. Jag gillade greppet att ta en genre som av vissa anses som politisk och använda den på det här (också politiska) sättet.
Jag hade blivit varnad innan för magstarka scener men är inte särskilt känslig så jag tyckte inte det var så farligt. Sexscenerna i slutet kunde dock ha skippats, eftersom partiet precis innan var så starkt i sig att de inte behövdes. (Spoiler!) Känslan av att Otto hade dött av sorg när pojkvännen lämnade honom var det som främst gjorde filmen sevärd.

/Bobbi

Låt den rätte komma in (2008)

Låt den rätte komma in, 2008, Sverige

Regi: Thomas Alfredson efter romanen av John Ajvide Lindqvist

Året är 1982 och Oscar (Kåre Hedebrant) är en mobbad 12-åring i en Stockholmsförort. En vinterdag när han står och övar på att hämnas sina klasskompisar så träffar han på den nyinflyttade, jämnåriga grannen Eli (Lina Leandersson) som lovar att skydda honom. Oscar blir lycklig över att ha en vän (och någon att vara kär i), men det visar sig att Eli är en vampyr och vampyrer behöver dricka blod för att överleva.

Jag måste börja med att säga att jag är stolt över att Sverige producerat något som uppskattas utomlands. Den här rysaren är i nuläget på 191:a plats bland alla filmer på hela IMDb. Det är j**ligt stort och den förtjänar det också för det här är en unik historia som är riktigt snyggt filmad. I övrigt var det bra skådespeleri och ovanligt naturliga repliker. Sen har vi rysardelen: Ja, jag tyckte att den var läskig och stämningen var bra och så, men de kunde ha dragit ned lite på specialeffekterna. Ika Nord (ni vet, ”Ika i rutan”) spelar en ganska stor roll och det är kul, men för min skull kunde de gärna ha klippt bort den sidohistorien för den innehåller en hel del estetiskt fula scener som mest blir skrattretande.

/Johnny

Rocky Horror Picture Show (1975)

The Rocky Horror Picture Show, 1975, Storbritannien/USA
Regi: Jm Sharman

Det blivande äkta paret Janet (Susan Sarandon) och Brad (Barry Bostwick) kör fast i ovädret och letar sig till ett spöklikt slott i närheten för att låna en telefon. Där träffar de på den mystiske vetenskapsmannen Dr. Frank-N-Furter (Tim Curry) som är en ”sweet transvestite from Transsexual, Transylvania”. Han låter dem inte ringa något samtal, utan visar dem istället sitt största experiment: den konstgjorda och muskulösa drömmannen Rocky Horror (Peter Hinwood).

Rocky Horror är nog den queeraste musikalen jag känner till – och den är över 30 år gammal! Huvudpersonen är en dominant bisexuell man i raffset som skapar en manlig älskare åt sig själv och har ett förflutet med nästan alla i huset. Han lyckas även få Janets fästman Brad i säng. I ”Touch-a Touch-a Touch me” får Janet sjunga ut sin kvinnliga sexualitet (”I’ve got an itch to scratch, I need assistance”) medan Magenta (Patricia Quinn) och Columbia (Nell Campbell a.k.a. Little Nell) upphetsat bevakar henne och Rocky som om de vore en porrfilm. Låten ”Don’t dream it – be it!” är en hymn om transvestitisk fetischism och i slutet blir det en het och vacker orgie i en pool innan Dr. Frank tvingas återvända till sin hemplanet. En B-rysar/sci-fi/komedi/musikal-klassiker värd att se flera gånger!

/Johnny

All The Boys Love Mandy Lane

All The Boys Love Mandy Lane, 2006, USA

Under hela Mandy Lanes (Amber Heard) tid i high school har alla killarna i skolan suktat efter henne, medan Mandy har dissat dom och hängt med sin kompis Emmet (Michael Welch) istället. Sista året i high school umgås hon inte med Emmet längre, utan har istället blivit en del av det populära gänget i skolan. En helg lyckas tre poppiskillar och två poppistjejer dra med Mandy till en stor villa ute i ödemarken. Planen är att ha en sexig helg fri från föräldrar – och killarna slår vad om vem som blir den första att ta Mandys oskuld. Men gängets planer omkullkastas något av att de en efter en istället faller offer för en mystisk mördare.

Den enda som Mandy verkar intresserad av är en av poppistjejerna (spelad av Whitney Able). Hon försöker och misslyckas kyssa henne, men får i alla fall ha en väldigt lesbiskt laddad stund med tjejen ifråga; hon smeker hennes hår, pratar ömt med henne, och ahhhhh. Väldigt hett. Det är inga ”straight tjej som försöker kåta upp en kille genom att vara fejklebb”-fasoner, utan Mandy och bruden har sin lilla homo moment alldeles ensamma. Det fick mig i alla fall att tolka saken som att hela skolan hade misstolkat Mandys ointresse av det motsatta könet. En annan tillfredställande sak med den här filmen är att alla personer som jag störde mig på i den dog, och att Mandy var så fantastiskt konsekvent i sitt avvisande av alla idioter som drogs till henne. Annars brukar ett nej i filmer bara betyda ”uppvakta mig i några minuter till så säger jag ja, tihi”.

All The Boys Love Mandy Lane är på många sätt en typisk high school-skräckis. Den är stundom klyschig men också förvånande äcklig och läskig här och där. Detta kombinerat med en tystlåten men sympatisk garderobsflata i huvudrollen räckte för att underhålla mig, i alla fall. Bara att Mandy Lane inte ger efter för en enda kille ger filmen massor av queerpoäng i min bok. Tyvärr är slutet lite för WTF. Men se den ändå!

/Imdb/

/Miriam

The Brotherhood

I’ve Been Watching You/ The Brotherhood, 2001, USA

Hahahahah! Oj, jag vet inte var jag ska börja. Den här filmen är som en bögporrfilm utan grafiskt sex. Alla är hunkiga, vältränade och homoerotiska och dialogen är så dålig att man skrattar. Och själva storyn. Alltså, Ja. Ehm. Låt mig berätta:

Ensamvargen Chris (Sam Page) får en ny roommate (Josh Hammond) på campus och i samma veva träffar han också en ny tjej som han flirtat med på avstånd (Elizabeth Bruderman). Och så vill den skumma men charmiga Devon (Bradley Stryker) ha med honom i det hemliga brödraskapet. Varför? Chris vill inte tillhöra ett brödraskap- han klarar sig själv! Men han dras motvilligt till Devon i alla fall… vilket visar sig vara faaaaarligt!

Det här är en B-rysare (de har försökt gömma att budgeten är dålig genom att låta förtexterna rulla i 4 dramatiska och svarta minuter) om evig ungdom och coola killar med solglasögon. Ibland försöker de blanda in lite stela skämt också. Handlingen är långt ifrån unik och passar som sagt bättre i en porrfilm. Till och med blodsugarscenerna är upplagda som porrscener där man ser sugandet i 5 minuter filmat ur flera vinklar till typ dålig techno. Jag skojar inte! Jag skojar inte heller när jag säger att jag faktiskt blev lite upphetsad av det. Men är det en bra film? Nej! God, nooo! Det enda den ska ha creds för är att presentera en slags binormativ värld där homoattraktion ses som lika vanligt som heteroattraktion.

Regissören David DeCoteau har gjort 67 filmer sedan 1985 och de flesta ligger på 2.5/10 i snittbetyg på imdb. Det är bra jobbat! Ett fåtal filmer har nått över 4-gränsen. De flesta verkar vara rysare med homoerotiska element i alla fall. Både boy on boy och girl on girl. Om du har en kink för lesbiska vampyrer så är han din man! /Imdb/

/Johnny

Curse of the Queerwolf

Curse of the Queerwolf, 1988, USA

Hahhahahahahahahah! OMG! Den här är helt galet rolig. För det första är den sååå B, men det är nog meningen för det gör halva filmen. Den parodiserar Exorcisten, Den sista färden + alla möjliga B-rysare. Handlingen är att heterokarlen Larry (Michael Palazzo) är otrogen och blir biten av en bög som ser ut som en transvestit som han trodde var kvinna. Bögen can’t help it – han är smittad av Queerwolf-smittan som gör en till bög vid fullmåne. Och sannerligen – vid fullmåne växer det ut långa målade naglar på Larry. Han får även en peruk och hans handled faller för gravitationen. Av någon anledning är transvestit och bög samma sak här. När jag beskriver allt låter filmen så jävla homofobisk och evil, men jag tror det motsatta är menat. De gör lika mycket – om inte mer – narr av heterosexuella och homofobiska präster. Queert och B, helt enkelt. Och jävligt kul om man förstår ironin./Imdb

/Johnny

Nowhere

Nowhere, 1997, USA/Frankrike

Jag slutar aldrig älska Gregg Araki. Här har han gjort en fullkomligt lysande film som parodiserar tonårssåpor och Sci-fi-B-filmer. Alla karaktärer är stereotypa som seriefigurer med peruker och frisyrer i alla färger och former. Den är beskriven som ”90210 on acid” (säger IMDb) och det stämmer ganska bra. Huvudpersonen Dark (James Duval) är en känslosam bisexuell kille som letar efter kärleken i livet. Han är så emo att hans tapeter föreställer honom själv med pistoler riktade mot tinningarna. Han har en flickvän, men hon är också bisexuell och vill ha ett öppet förhållande och knulla runt (bl.a. med de kända, twincestanspelande Brewer Twins). Dark blir kär i den blonda och otroligt söta Montgomery (Nathan Bexton) men han försvinner mystiskt när de spelar ”burken”. Och vem är den ödleliknande varelsen som dyker upp överallt?/Imdb/

/Johnny

Wild Zero (2000)

Wild Zero, 2000, Japan

En queer japansk skräck-sci-fi-komedi. Aliens invaderar planeten och rockikonen Guitar Wolf kämpar emot zombies och ger tips åt rockabilly-killen Ace (Masashi Endô) och uppmuntrar honom till homosexuellt umgänge med den androgyna thailändska pojken Tobio (Kwancharu Shitichai). Otroligt rolig film.

/Imdb/

/Johnny

The Doom Generation

The Doom Generation, 1995, USA/Frankrike

Svart dramakomedi med splatter-element. Ett ungt heterosexuellt par plockar upp en kille i sin bil och åker på äventyr, bor på olika drive-in motel och blir jagade av galna människor. Tjejen börjar knulla den nya killen och den nya killen vill även åt hennes pojkvän och tillsist har de alla trekant. Skitbra film! Absurd! Lägg ett regissörsnamn på minnet: Gregg Araki. /Imdb/

Rebecca (1940)

En hitchcockfilm där en av betjänterna, Mrs Danvers (Judith Anderson), är besatt av husägarens avlidna fru. Mrs Danvers ”simply adored Rebecca.” Hon har behållt alla hennes kläder och smeker silkesunderkläderna mot sin kind. Husägarens nya fru är livrädd för den lesbiska gamla damen som smyger omkring i huset och ser allmänt creepy ut. Där har vi en 40-talsrysare. Hitchcock hade ofta med homosexuella i sina filmer. Det var väl spännande med udda sexualiteter då…

/Johnny

 

Liftaren (1986)

The Hitcher, 1986, USA

Den här filmen är intressant – den är varken gay eller straight. Den är knappt queer, den är bara uppfriskande ostraight.
Jim (C. Thomas Howell), vars jobb är att köra bilar över USA för att sedan sälja, plockar upp en liftare för att hålla sig vaken. Liftaren (Rutger Hauer) visar sig vara en psykopatisk seriemördare. Jim flyr, får onda och skjutgalna poliser efter sig och hela tiden dyker seriemördaren upp på nytt – det är helt overkligt men faktiskt spännande. Grejen är att det är någon konstig spänning mellan huvudpersonen och seriemördaren. Seriemördaren dödar aldrig Jim men tar på hans lår, hans skrev, kollar på honom på ett slemmigt sätt – dominerar honom genom att skrämmas. Det är som att han går igång på katt-och-råtta-leken, han vill leka med honom men inte döda. Sedan blir det nästan Stockholmsyndromet när Jim får övertaget.

Det dyker faktiskt upp en kvinna i filmen – den enda Jim kan lita på. De följs åt men det är ingen attraktion mellan dem. De sover i samma säng men det är ingen romantisk musik eller blickar på så sätt – de är bara vänner i nöd. Wow! Väldigt udda för att vara en amerikansk rysare där sexualitet ofta används för att förstärka spänningen. Här, om någonstans, finns den som en obehaglig stämning mellan männen.

/Johnny