En kvinnas röst (1984)

The Bostonians, 1984, USA/Storbritannien

Regi: James Ivory
Manus: Ruth Prawer Jhabvala (efter en roman av James Ivory)

Det är slutet av 1800-talet och Olive Chancellor (Vanessa Redgrave) och hennes sydstatskusin Basil (Christopher Reeve) går på en feministisk föreläsning där de båda får upp ögonen för den unga och vackra kvinnokämpen Verena (Madeleine Potter). Olive går på direkt och föreslår att de ska bli BFFs och flytta ihop och jag förväntade mig att Verena skulle fly – men det gör hon inte. Hon hakar ihop sig med Olive och de pussas och kramas och planerar föreläsningsturnéer. Samtidigt försöker den manschauvenistiska Basil förföra Verena med samma ihärdighet och han döljer inte att han är motståndare till hennes idéer om kvinnlig jämställdhet. Hon faller för detta och tror att hon kan omvända honom…

Det är tydligt att Olive är lesbisk (hon till och med hatar män :P), men vad som är mer osäkert är var Verena står. Hon skulle kunna vara bisexuell för hon har många starka känslor för Olive men samtidigt låter hon heterosexuella instinkter styra henne  när hon är med Basil (hon tänker med fittan!). I vilket fall som helst är Merchant & Ivory specialister på romans – oavsett om det är mellan män, kvinnor eller heteropar.

Linda Hunt – den lesbiska skådespelaren som spelade biologisk man (utan komisk effekt) i filmen Brännpunkt Djakarta och vann en Oscar för det – spelar Dr. Prance som, trots sitt ovanliga yrke för kvinnor på den tiden, är rätt kritisk mot kvinnorörelsen.

/Johnny

Dorian Gray (2009)

Dorian Gray, 2009, Storbritannien

Regi: Oliver Parker
Manus: Toby Finlay (efter Oscar Wildes roman

Dorian Gray (Ben Barnes) är en naiv och vacker yngling som drabbas av en förbannelse när han får sitt porträtt målat av konstnären Basil (Ben Chaplin). Alla beundrar den vackra pojken på tavlan och Basils cyniske och hedonistiske vän Lord Henry Wotton (Colin Firth) får Dorian att inse att målningen kommer att hålla sig vacker i all evighet medan förebilden, Dorian själv, kommer att åldras. Detta leder till att Dorian på något sätt omedvetet säljer sin själ för evig ungdom och det blir istället hans målade avbild som tar stryk när han har sex och röker opium. När han märker att tavlan börjar ruttna så låser han in den på vinden.

Det är mycket som skiljer den här filmversionen av Dorian Gray från Oscar Wildes klassiska roman ”Dorian Grays porträtt”. För det första är det hela stämningen: det har blivit en ren rysare där själva målningen får eget datoranimerat liv och en skrattretande ”röst”. Sen har vi sensmoralen som tycks vara att sex är destruktivt och syndigt och tär på själen. Det positiva med den ändringen är ju att Dorian har massor av sex – både med kvinnor och män (och kvinnorna har sex med varandra också!).  Han hånglar till och med upp Basil i ett manipulativt sätt att försöka få konstnären att glömma bort tavlan.

Jag tycker att filmen är sexig och helt okej (en klar 3/5) men seriöst, jag tror att om Oscar Wildes porträtt skulle få liv skulle det slå sig för pannan.

/Johnny

Precious (2009)

Precious, 2009, USA

Regi: Lee Daniels
Manus: Geoffrey Fletcher (efter Sapphires roman ”Push”)

Claireece Precious Jones (Gabourey Sidibe) är en överviktig tonåring som dagligen blir fysiskt och psykiskt misshandlad av sin missbrukande mor (Mo’Nique). Hon blir även sexuellt utnyttjad av båda sina föräldrar och när filmen börjar är hon gravid med sitt andra barn. Eftersom det går så dåligt för henne i skolan får hon föreslaget att börja på en alternativ skola. Där får hon lära sig läsa och skriva och hon får den sockerljuva Miss Blu Rain (Paula Patton) som lärarinna.

Blu är lesbisk (eller bi?) och bor tillsammans med en kvinna (Kimberly Russell). Precious får bo hos dem och tycker att de är trevligare än hennes föräldrar: ”Mama says homos is bad people – but mama, homos not ones who raped me!” (sic) Sen är det en klasskompis till Precious (spelad av Amina Robinson) som troligtvis är FTM transgender.

Håll utkik efter Mariah Carey som socialtanten Weiss.  Man känner typ inte igen henne för hon är helt avsminkad och ”vanlig”. Grymt bra skådespel av alla!

/Johnny

Purpurfärgen (1985)

The Color Purple, 1985, USA

Regi: Steven Spielberg
Manus: Menno Meyjes (efter Alice Walkers roman)

Celie (Whoopi Goldberg) blir regelbundet våldtagen av sin pappa och föder flera barn åt honom. Sedan blir hon såld till en annan man som behandlar henne som en slav. Trots dessa misäromständigheter så lyckas filmen vara som en söt liten familjefilm med mycket lättsam humor. Bara komiken i det att Celie och hennes man är kära i samma kvinna!: sångerskan Shug Avery (Margaret Avery).

Scenerna mellan Celie och Shug är inte många men det är tydligt vad de tycker om varandra: ”Shug is like honey and I’m like a bee,” säger Celie och förutom att ordagrant säga att hon älskar Celie så skriver Shug också en låt tillägnad henne. I en scen som blir klippt alldeles för tidigt så pussas de blygsamt i sängkammaren. I boken ska deras förhållande vara ännu mer explicit, men du vet hur Hollywood är… :P Oprah Winfrey är med och spelar den otroligt charmiga fästmön till Celies son Harpo (Oprah baklänges! :D)

/Johnny

Graffiti Artist (2004)

The Graffiti Artist, 2004, USA

Regi & Manus: James Bolton

Den här filmen handlar om en hemlös tonåring (Ruben Bansie-Snellman) och hur hans liv består av att sno sprayburkar, klottra sitt artistnamn Rupture och springa från polisen. En dag träffar han graffitikonstnären Jesse (Pepper Fajans) och börjar följa efter honom. Jesse har pengar och låter Rupture bo hos honom – och sova i samma säng…

Det pratas väldigt lite i den här filmen men det som sägs är ovanligt trovärdigt. Regin är fantastisk och dramat är hjärtskärande. Mest fokus är det på ”den fria konsten” och trots att jag inte är ett fan av taggar så blev jag helt frälst i klotter efter att ha fått inblick i graffitikulturen. Jesse och Rupture (som senare ”byter namn” till Elusive) är dessutom så awwwww ihop.

/Johnny

Persona (1966)

Persona, 1966, Sverige

Regi & Manus: Ingemar Bergman

Sjuksyster Alma (Bibi Andersson) får i arbetsuppgift att ta hand om före detta skådespelaren Elisabeth Vogler (Liv Ullman) som efter en psykos plötsligt sluta prata. De åker ut i skärgården tillsammans för att Elisabeth ska kunna rehabiliteras och de två kvinnorna trivs i varandras sällskap. Alma är glad över att få prata och ha någon som verkligen lyssnar på henne, men känner sig efter ett tag naken och utelämnad. I brist på tvåvägskommunikation börjar hon sätta sig in i Elisabeths psyke på andra sätt.

Det här är en av de få konstfilmer jag verkligen tycker om. Det var en njutning för ögat och dessutom kändes hela upplägget och manuset så smart. Mycket intelligent sades om personens varande… Men det jag ska skriva om här är HBTQ-innehållet och Persona är homoerotisk deluxe! Relationen mellan huvudpersonerna är mycket flirtig och söt. De masserar varandra, sover tillsammans, smeker varandras hår… Men så är det ju det här med psykisk sjukdom som gärna beskrevs genom homoerotisk vänskap förr.  Det känns lite som att Black Swan är inspirerad av Persona.

/Johnny

VARNING: Det finns ett gäng hemska scener i den här filmen. Bland annat en lång scen med en brinnande kropp från Vietnamkriget och en där man får se slakt av ett får. Och – för de som är känsliga på det sättet – en snabbt förbiflashande erigerad penis.

Flicka och hyacinter (1950) – OBS! SPOILERS!

Flicka och hyacinter, 1950, Sverige

Regi & Manus: Hasse Ekman

Britt och Anders Wikner blir chockerade när deras granne, Dagmar Brink (Eva Henning), tar livet av sig och lämnar sin lägenhet och alla sina ägodelar till paret. Anders (Ulf Palme) bestämmer sig för att leta upp gamla bekanta till Dagmar i hopp om att de kanske kunde ge någon ledtråd till varför hon tog livet av sig.

Det är omöjligt att recensera den här filmen utan att spoila, men personligen tycker jag inte att det gör något att man vet: Dagmar var lesbisk eller möjligen bisexuell. Under filmen smyger ledtrådarna in och de är mycket roligare att hålla utkik efter när man vet: en tavla i hennes lägenhet, böcker i hennes bokhylla, saker hon säger på ett kryptiskt sätt…. och den där Alex hon älskar så mycket, som som slutligen visar sig vara en kvinna (Anne-Marie Brunius). ”Vi två kan aldrig få varandra. Man vet så lite”.

För att vara från 1950 är den här filmen helt fantastisk ur HBT-synpunkt och jag förstår inte varför jag inte har hört om den tidigare. Dagmar tar inte livet av sig för skäms över att hon är lesbisk – hon gör det för att hon är en sårbar person helt enkelt. Regissören Hasse Ekman visar sitt stöd för homosexuella i en intervju:

”Jag är övertygad om att om Dagmar Brink levt något tiotal år senare så hade hon aldrig tvingats in i återvändsgränden. Jag tror nämligen att den dag inte är så avlägsen då homosexualitet inte längre betraktas som något smutsigt och fult. Kan min film i någon mån bidra till att skapa renare luft kring debatten om de homosexuella är inte arbetet förfelat.”

/Johnny

Legend of the Galactic Heroes (1988-1997)

銀河英雄伝説 (Ginga eiyû densetsu), 1988-1997, Japan
110 avsnitt+spinoff-serier
Har aldrig släppts officiellt på engelska, Central Animes textning rekommenderas

Regi: Noboro Ishiguro (efter Yoshiki Tanakas bok)

Denna storslagna rymdopera utspelar sig i en framtid när två stormakter i rymden utkämpar ett utdraget krig mot varandra. Då könsrollerna i serien knappast är på framtidsnivå klarar serien Bechdeltestet på endast en handfull ställen genom över de 110 avsnitten, vilket är en god grogrund för slashpotential. I svenska animékretsar refereras serien generellt till som Galaxbögarna, och en vanlig skämtsam engelsk titel är Gay Prussians in Space. Detta ska inte tolkas som att serien inte är fullständigt heteronormativ, men det indikerar onekligen på att det finns en kran för queert läckage som fullkomligt sprutar om man väljer att vrida upp den. Det skadar då inte heller att figurdesignen utgörs av heroisk förskönad realism av det slaget som gör det rent visuellt angenämt att plaska i det queera.

De två galaktiska stormakterna är modellerade efter ett demokratiskt USA (Alliansen) respektive ett 1800-talets Preussen (Imperiet). Statsskicken avspeglar sig på relationerna mellan mannarna i de respektive arméerna. Inom Alliansen är stämningen avslappnad och relationerna informella, Imperiets officerskår har strikta uniformer och kramas inte. Inom båda arméerna kryllar det av romantisk vänskap och manlig parbildning. Inom Alliansen är dessa mer bro-betonade, medan Imperiets relationer överlag präglas av större grad av intrigerande, undertryckta känslor och den typen av ömhet och beundran män emellan som kan frodas i en miljö där man har vunnit så många slag att man inte längre behöver bevisa att man är macho. Särskilt kan man uppmärksamma barndomsvännerna Reinhard von Lohengramm och Siegfried Kircheis, samt radarparet Oscar von Reuenthal och Wolfgang Mittermeyer.

Utöver det som sagts kan det vara intressant att tillägga att homosexualitet faktiskt omnämns i ett avsnitt, och paret framställs sympatiskt.

/Duktiga och intelligenta gästbloggaren Tanja Suhinina

Rent (2005)

Rent, 2005, USA

Regi: Chris Columbus
Manus: Stephen Chbosky (efter Jonathan Larsons bok)

En riktig HBT-musikal. Det handlar om ett gäng fattiga människor som bor i ett slumkvarter i New York och deras liv under ett år. Filmen börjar med att de blir tvingade att flytta när deras fastighetsägare tänker sälja huset – men de ockuperar sina lägenheter och kämpar för att få bo kvar. Flera av dem är hiv-positiva, bl.a. Tom (Jesse L. Martin) och hans transvestitpojk/flickvän Angel (Wilson Jermaine Heredia).

Angel är väldigt älskvärd men får alldeles för lite tid i rutan – och resten av karaktärerna är rätt plågsamt klyschiga och ointressanta. Performancekonstnären Maureen (Idina Menzel) uppfyller den bisexuella klyschan och är klassiskt asig och otrogen mot sina partners, men i filmen förlovar hon sig i alla fall med en kvinna: Joanne (Tracie Thoms).  Hela musikalfilmatiseringen är rätt B, men det kan bero på det teatraliska manuset också. Ett jätteplus för det söta förhållandet mellan Tom och Angel (hur ofta får transkaraktärer ett besvarat kärleksintresse?) och för att Maureens och Joannes föräldrar uppmuntrar gaybröllop. Musiken är också okej. Men bara OKEJ.

/Johnny

Newcastle (2008)

Newcastle, 2008, Australien

Regi & Manus: Dan Castle

Jesse (Lachlan Buchanan) är en 17-åring som ständigt känner pressen att bli lika bra på att surfa som sin storebrorsa Victor (Reshad Strik). När han inte kommer med i årets stora surftävling blir han förbittrad och förgiftar stämningen i sitt kompisgäng med taskiga kommentarer. Den som får ta mest skit är hans mer jämnåriga brorsa Fergus (Xavier Samuel). Jesse kallar honom för Faggus för att han har svartmålade naglar och lila slingor i sitt emohår – och sen visar det sig också att han är bög. När gänget tar med Fergus på en utflykt för att lära honom surfa så händer flera dramatiska saker…

Okej, där överdrev jag. Vissa saker som händer är visserligen väldigt forcerat dramatiska men egentligen händer inte mycket alls i den här filmen. Och det gör mig faktiskt inte så mycket, för stämningen är mysig, situationerna realistiska och skådespeleriet är överraskande bra.
Fergus (som för övrigt ser ut som Katherine Moennigs crossdressingkaraktär i Young Americans) är kär i Jesses solblonda surfarkompis Andy (Kirk Jenkins) och deras kemi är helt magisk. Det är romantiskt och pirrigt av tonårsförälskelse och deras storyline är den mest intressanta. Men kanske inte så konstigt då allt annat Dan Castle gjort verkar vara gay. Han får till och med brorsorna att verka kåta på varandra i slowmotion-scener under vattnet. Förvänta er dock inte några homokyssar :(

/Johnny

Fergus och Andy sitter i bilen och snuddar vid varandra...

Jag hörde någonstans att det skulle bli en serie av Newcastle eller att den var baserad på en serie, men nu kan jag inte hitta någon info om det. Någon som vet?

Läs en intervju där Dan Castle pratar om Newcastle.

Synecdoche, New York (2008)

Synecdoche, New York , 2008, USA

Regi & manus: Charlie Kaufman

Den hypokondriska teaterregissören Cadens (Philip Seymour Hoffman) liv svischar förbi honom medan han går och funderar på allt som kunde varit annorlunda och allt som kanske kommer att hända. Rädslan för döden är ständigt närvarande. Samtidigt spelar skådespelare upp hans liv i realtid i en specialbyggd stadsdel i New York.

De alternativa, surrealistiska världarna och den uppfuckade kronologin hänger med från Charlie Kaufmans tidigare filmer: Eternal Sunshine of the Spotless Mind, Adaptation och I huvudet på John Malkovich. I likhet med den sista filmen så är även den här queer.  Under filmens gång smälter Cadens liv ihop med städerskan Ellens (Dianne Wiest) – de byter roller och liv med varandra utan att gå in i något slags överdrivet drag. Caden säger dessutom seriöst att han nog skulle klarat sig bättre som flicka. I hans huvud spelar han upp skräckscenarion där hans fråntagna – och nu vuxna – dotter Olive (Robin Weigert) skulle föredra sin mammas väninna Maria (Jennifer Jason Leigh) framför honom och dessutom inlett ett lesbiskt förhållande med henne.

Jag blev rörd till tårar i slutet för att jag kände igen mig så mycket i Caden. Jag tror att det är en film man ska se två gånger för allting går så fort. Och sen är det över. Precis som livet. Snyft.

/Johnny

Love Exposure (2008)

愛のむきだし (Ai no mukidashi), 2008, Japan

Regi & manus: Shion Sono

Vad gör man om man är världens oskyldigaste unge men man har en präst till pappa som kräver att man bekänner sina synder? Jo, man gör som Yû (Takahiro Nishijima) och hittar på nya synder. Han uppfinner en konstart, Tosatsu, som går ut på att fota under skolflickors kjolar. Syndigt syndigt! Han är en hejare på det men blir inte upphetsad av flickor förrän han råkar på Yôko (Hikari Mitsushima). Yôko blir intresserad tillbaka, men bara för att hon tror att Yû är en kvinna. Han går nämligen klädd som sitt kvinnliga alterego Miss Scorpion ibland. Han försöker berätta för Yôko vem han är men får aldrig tillfälle. Yôko inleder ett förhållande med den onda kvinnan Koike (Sakura Andô) som stulit Miss Scorpions identitet och Yû får den ovärdiga andraplatsen som Yôkos brorsa.

Ja, det kanske är förvirrande och farsartat men filmen har över tre timmar på sig att binda ihop alla lösa trådar. Vi får vara med om sekter, tragedi, psykisk sjukdom och svart humor. En fascinerande film som håller en intresserad förvånansvärt länge, men det blir tyvärr alldeles för seriöst, dramatiskt och segt i slutet. Queert är det i alla fall!

/Johnny

Fight Club (1999)

Fight Club, 1999, USA/Tyskland

Regi: David Fincher
Manus: Jim Uhls (efter en roman av Chuck Palahniuk)

Edward Norton spelar en kontorsslav med insomnia vars liv går ut på att fylla upp tomheten med IKEA-möbler och hoppa runt mellan olika stödgrupper för dödssjuka för att känna sig mer levande. Men en dag dyker tvålförsäljaren Tyler (Brad Pitt) upp i hans liv och får honom att börja tänka bortom alla materiella ting. De börjar slåss på kul på en parkeringsplats och snart vill alla vara med och slåss. De startar en hemlig ”Fight Club”.

Det finns mycket att ”queera” med den här filmen.  De manliga huvudpersonerna bor ihop i ett hus och Edward Nortons berättarröst beskriver deras relation som Ozzie och Harriet. När de träffas är de flirtiga och när de slåss gör det de för njutning, som i en S&M-relation utan könsorgan inblandade. Tyler kysser till och med Edwards hand för att sedan hälla något frätande på den – smärtan ser han som en kärleksfull gåva. Och efter de har haft samlag..eh..samslag…slags…slagssmål…ehhumm… slår de sig ned på en gräsmatta tillsammans och tar en cigg och pratar om hur trevligt det var.

Edwards karaktär visar aldrig något intresse för kvinnor. Han tycks till och med hata den där Marla som hänger på hans stödgrupper och som senare blir KK till Tyler. Kanske är han svartsjuk. Det är han i alla fall när Tyler visar uppskattning för Jared Letos karaktär. När Edward sedan fightar Jared är han så aggressiv att Jareds ansikte blir helt vanställt. ”I felt like destroying something beautiful”, säger han bittert.

För att göra en rättvis analys behöver jag dock spoila mer än vad som är möjligt för den här filmen. Jag kan bara rekommendera er att se den för det är en av mina favoriter.

/Johnny

Ps. Om du redan sett filmen, läs den här PDF-artikeln om queerinnehållet.

I huvudet på John Malkovich (1999)

Being John Malkovich, 1999, USA

Regi: Spike Jonze
Manus: Charlie Kaufman

Den misslyckade marionettdocknörden Craig (John Cusack) börjar arbeta på ett konstigt kontor och hittar där en portal till John Malkovichs hjärna. Han och kollegan Maxine (Catherine Keener) börjar sälja upplevelsen till alla som vill se ut genom John Malkovichs ögon i 15 minuter.

När Craigs fru Lotte (Cameron Diaz) besöker portalen blir hen helt lyrisk och inser sedan att hen är trans. När Craig säger att hen är galen och att det bara är en fas säger hen ”för första gången i mitt liv kändes allting rätt. Om jag fortfarande känner såhär sen så ska jag tala med doktorn om en könskorrigerande operation”. Det blir ingen operation i filmen men Lotte inleder sedan världens queeraste förhållande med en kvinna – de har sex med varandra via John Malkovich (som spelar sig själv, bland annat i kvinnokläder). Charlie Sheen spelar också sig själv och pratar om hur hett det är med lesbiska kvinnor.

Jag vill spoila så mycket men jag ska inte skriva så mycket mer för jag tycker verkligen att ni ska se den här filmen – det är en av de 50 bästa filmerna någonsin, enligt mig och många andra. Surrealistisk med mycket allvarligt framförd humor – och den slutar queerlyckligt!

/Johnny

Petra von Kants bittra tårar (1972)

Die bitteren Tränen der Petra von Kant, 1972, Tyskland

Regi & manus: Reiner Werner Fassbinder

Petra (Margit Carstensen) är en kläddesigner som spelar mer upptagen än hon är. Hon behandlar sin tystlåtna assistent/betjänt Marlene (Irm Hermann) som skit och Marlene ser det kom kärlek. En dag dyker den unga modellen Karin (Hanna Schygulla) upp och Petra blir som förbytt av förälskelse.

Ännu en film om olycklig homosexuell kärlek som blir till sjuklig besatthet och misär. Karin är villig att testa att inleda ett förhållande med Petra men hon säger aldrig att hon älskar henne. Petra är mycket öppen med sina känslor och frustrationen hon känner, när de inte är besvarade, får henne att ta till flaskan. Trots att det är väldigt teatraliskt (allt utspelar sig inne i lägenheten) så är känsloutspelen ändå rätt trovärdiga – eller i alla fall begripliga. En typisk Fassbinder-film.

/Johnny