manlig bisexualitet

Könet i bojor (1928)


Geschlecht in Fesseln – Die Sexualnot der Gefangenen, 1928, Tyskland
(Internationell titel: Sex in Chains)

Regi: William Dieterle
Manus: Herbert Juttke & Georg C. Klaren (efter en essä av Franz Höllering)

Franz (William Dieterle – som också regisserar) och Helene (Mary Johnson) är ett lyckligt par som har det svårt under ekonomiska krisen. När Franz hamnar i fängelse, för att ha försvarat sin fru i ett slagsmål, och de inte får träffa varandra på tu man hand blir Helene uppvaktad av sin chef och Franz blir kär i sin cellmate Alfred (Hans Heinrich von Twardowski). Skamfyllda av sina hemligheter, börjar de glida ifrån varandra.

Kärleken mellan Franz och Alfred är helt bedårande – de har en ljuv och ren romans och ligger och tänker på varandra och håller händer och Alfred ber Franz känna på hans dunkande hjärta. Trots denna positiva bild av homosexuell kärlek tror jag att huvudbudskapet i den här stumfilmen är att otrohetsaffärer uppstår av sexuell frustration när interner inte får träffa sina äkta makar. Hur som helst måste den ses för alla som älskar homoromantik och HBT-historia.

/Johnny

imdbfavico

Annonser

Teorema (1968)


Teorema/Theorem, 1968, Italien

Regi & Manus: Pier Paolo Pasolini

En mystisk och vacker gäst kommer till en rik familj och förför alla medlemmar innan han plötsligt försvinner igen. Das ist like überqueer. Men jag förstår dem – Terrence Stamp, som spelar sexobjektet, är verkligen het. Det är familjemedlemmarna som tar första steget: sonen (Andrés José Cruz Soublette) går blygsamt fram till hans säng på natten och kollar trånande på honom, mamman lägger sig naken på balkonggolvet, pappan (Massimo Girotti) ber om att få bli tvättad, dottern tar gästen vid handen och drar upp honom på sitt rum och hushållerskan blir så berörd av att kolla på hans skrev att hon försöker ta sitt liv – då kommer Terrence, som en ängel, och erbjuder sig själv till alla.

Väldigt få ord yttras – det är nästan en stumfilm – men när den sköna ynglingen måste resa iväg igen, berättar alla hur hans närvaro har påverkat dem: alla tycks vara förtvivlade på ett eller annat sätt. Männen i huset ser sitt agerande som något slags socialt självmord, vilket troligtvis (och tyvärr nog) var rätt realistiskt i 60-talets Italien. Men i filmen framstår ändå sexet som naturligt och vackert – nästan religiöst upplysande. En sådan här konstfilm passar inte alla men den erbjuder en vacker hyllning till mänsklig sexualitet. Synd bara att vi inte får se så många man-on-man-scener.

/Johnny

imdbfavico

Piedras St. (2010)


Piedras St., 2010, Argentina

Regi och manus: Matías Marmorato

Martin (Lucas Lagré) trivs med att bo med sin mormor i ett hus i Buenos Aires. Hans bästa vän Sebas (Luciano Ricio) håller på att göra slut med flickvännen och för att få annat att tänka på går de till en klubb, där Martin möter Julio (Javier van de Couter) och Sebas möter Unno (Matías Marmorato – regissören själv) som han har sex med på toaletten. Martin och Julio sover ihop och blir kära. Martins kontrollerande mamma som flyttat söderut kommer hem och ställer saker på ända, och Martin måste besluta vad han vill göra.

Den här filmen har ingen riktig handling och är väldigt lågbudget, med mörkt foto och halvkasst ljud, men det är en fin historia som är som ett utsnitt ur några människors liv. Martin och Julio är så fina mot varann och gulligt kära att man blir varm inuti. En typiskt argentiskt lågmäld film. Och huvudpersonen är hemskt söt.

/Bobbi

Den siste kejsaren (1987)


The Last Emperor, 1987, Kina/Italien/Storbritannien/Frankrike

Regi: Bernardo Bertolucci
Manus: Enzo Ungari
& Mark Peploe (efter Henry Pu-Yis självbiografi)

1908 blir treårige Pu-Yi tagen från sin mamma och stängs in i Den förbjudna staden där han ska växa upp som kejsare. Vad han inte vet är att världen utanför går igenom en revolution och att Kina har blivit en republik. Hans kejsardöme av kvinnor och eunucker gör allt för att skydda honom från den yttre världen. När britten Reginald Johnston (Peter O’Toole) kommer till staden som privatlärare 1919 blir Pu-Yi (Tao Wu) mer medveten om omvärlden och också mer rebellisk. Han tvingas som 17-åring gifta sig med jämnåriga Wan Jung (Joan Chen) men väljer att ta en andra fru också: 12-åriga Wen Hsiu (Jun Wu).

Den här historiska filmen (där alla talar engelska) har med flera HBTQ-delar. Förutom de avsexualiserade eunuckerna hintas det om att Reginald Johnston är gay för att han aldrig gifter sig. Jag såg bara DVD-versionen men TV-versionen ska även hinta om Pu-Yis bisexualitet (troligvis när han som vuxen spelas av John Lone), enligt diverse källor. Om det stämmer kan jag inte svara på även om jag har läst att den riktige kejsaren skulle ha varit bisexuell – och att han ändå inte hade sex med sina kvinnor. Mycket spekulationer. Om det stämmer är det typiskt att filmen har med en sexscen ändå. Den här sexscenen är dock en trekant mellan honom och hans två fruar. Allt sker under täcket så man inte ser vem som är med vem och det är en väldigt vacker och erotisk scen. Den andra sexuella scenen är när frun Wan Jung får sina tår sugna av Pu-Yis butchiga kusin Eastern Jewel (Maggie Han). I stort är det en mäktig film med vackra bilder och stämningsfull musik.

/Johnny

imdb favico

Worried About the Boy (2010)


Worried About The Boy, 2010, Storbritannien

Manus: Tony Basgallop
Regi: Julian Jarrold

Jag ska börja med att säga att jag inte kan ett dugg om Boy George, eller jag kunde i alla fall inte innan jag såg den här filmen. Så jag kommer inte kunna ge någon kritik om hur mycket hänsyn den tagit till verkligheten. Men jag ska göra mitt bästa att recensera den som film. (Kom gärna med tillägg i kommentarerna om det är något ni tycker jag har missat).

Filmen berättar parallellt historien om Boy Georges uppgång och fall. Från småstaden till London, från okänd och törstande efter uppmärksamhet till framgångsrik; men vi får även se hur allt blev ett antal år senare, hur dekadensen, kändisskapet och drogerna satt sina spår.

Det känns som Velvet Goldmine på crack. Allt är vackert, extremt, färgglatt och queert. Det går inte att avgöra folks könsidentiteter och man vill inte heller. Efter att ha recenserat så mycket homoerotisk manlig vänskap, är det skönt med en helt super-over-the-top gayfilm.

Douglas Booth är helt underbar som George, och andra bekanta ansikten är Mathew Horne som bandpolaren/pojkvännen Jon Moss, och Mark Gatiss som Sex Pistols manager Malcom McLaren.

Jag säger bara en sak: SE DEN.

/Hallor

En satans eftermiddag (1975)


Dog Day Afternoon, 1975, USA

Regi: Sidney Lumet
Manus: Frank Pierson (efter en sann historia/artikel av Thomas Moore och P.F. Kluge)

Sonny (Al Pacino) och hans kollega Sal (John Cazale) ska råna en bank precis innan stängningsdags, men det går inte så bra. Det blir att de tar hela personalen som gisslan. Ett fint exempel på Stockholmssyndromet spelas upp: den charmige Sonny blir en hjälte, gisslan hjälper honom och polisen och specialstyrkan som står på rad utanför känner sig helt hjälplösa.

När Sonny börjar förhandla med polisen kommer det fram att han är bisexuell. Han ber att få tala med sin fru, men polisen blir förvirrad för det visar sig att han har två fruar: en biologisk kvinna med barn och en pre-op transkvinna med namn Leon (spelad av Chris Sarandon). Sonny är inte så glad över att Leon vill gå igenom en könskorrigering men telefonsamtalet de har med varandra är det mest rörande och mänskliga jag någonsin sett på en film. Hela filmen är välspelad – även birollerna och statisterna är trovärdiga. Ur HBT-synpunkt är den imponerande; vi talar ju ändå om 1975 här! Kanske är det för att det är en sann historia och de höll sig till sanningen. Underbart att se hur gayrörelsen demonstrerar utandför: ”Out of the closet and into the streets!”. Så illa att det fanns så få öppet homosexuella kändisar att en kidnappare sågs som en gayhjälte – men så underbart roande! Jag sveps med av Stockholmssyndromet och hejar på Sonny.

/Johnny

imdb favico

Den fjärde mannen (1983)


De vierde man, 1983, Nederländerna (Internationell titel: The Fourth Man)

Regi: Paul Verhoeven
Manus: Gerard Soeteman (efter en självbiografisk bok av Gerard Reve?)

Filmen börjar med en spindel som fångar ett byte och sen får man se en naken snopp som guppar fram när Gerard Reve (Jeroen Krabbé) tar sig genom lägenheten. Han är en alkoholiserad författare som börjar dagen med att strypa sin pojkvän (Paul Nygaard) i fantasin och sen beger han sig ut på en resa, fullspäckad med katolskreligiösa uppenbarelser, för att föreläsa i den lilla holländska staden Vlissingen. Han blir förförd av Christine, den mystiska kamerakvinnan som lockar honom med pengar för att stanna. Gerard stannar, men det är varken henne eller pengarna han är ute efter – han vill åt Christines andra älskare, Herman(Thom Hoffman).

En väldigt symbolisk psykologisk thriller – på gränsen till att bli komisk, vilket säkert är meningen också. Tröttsam är stereotypen om den alkoholiserade och medelålders författaren, men att han är bisexuell med lutning åt killar kändes fräscht. Likaså att han samtidigt är troende katolik. Och han framstår inte som ond! Wow. På 80-talet! Spännande och underhållande i alla fall – och gayscenerna är heta.

/Johnny

imdb favico

Love in Thoughts (2004)


Was nützt die Liebe in Gedanken, 2004, Tyskland

Regi: Achim von Borries
Manus: Hendrik Handloegten, Annette Hess

1927, baserad på en sann historia. Den unge amatörpoeten Paul Kranz (Daniel Brühl) och hans rike kompis Günther Scheller (August Diehl)  är ute på landet i familjen Schellers sommarstuga. Paul blir kär i Hilda, den sexuellt utlevande lillasystern till Günther och Günther är kär i Hans (Thure Lindhardt) – en av systerns alla älskare. De båda kompisarna tror att man bara kan ha en sann kärlek i sitt liv och de svär en ed om att den dagen deras hjärtan blir krossade så ska de ta livet av sig själva och de som sårat dem.

Jag blir fascinerad över hur öppna och förstående alla är i den här storyn. Jag hade förstått att Tyskland var en queer plats i början av 1900-talet men här har vi liksom en feministisk polykvinna och en öppet homosexuell kille i övre tonåren. Paul reagerar inte alls speciellt mycket när Günther berättar om sin kärlek och när han och Hans blir påkomna när de hånglar i en vinkällare försöker de inte dölja vad som har hänt. Men ja, det slutar ju tragiskt som ni kanske förstår…

/Johnny

imdb favico

Backbeat (1994)


Backbeat, 1994, Storbritannien/Tyskland

Regi: Iain Softley
Manus: Michael Thomas,
Iain Softley

John Lennon (Ian Hart) och Stuart Sutcliffe (Stephen Dorff) är bästa polare och har ett band ihop (gissa vilket!). De reser till Hamburg och spelar på småklubbar och lever rövare. En dag blir Stu kär i den tyska fotografen Astrid som lever i ett öppet förhållande med bisexuelle Klaus (Kai Wiesinger). De drar med Stu och Beatles på gayklubb. Stu blir uppvaktad av en älskare till Klaus, men det är Astrid han vill ha. Lennon får något konstigt utbrott på klubben – han pratar på så extrem Liverpooldialekt att jag inte förstår ett ord – och så stormar han ut därifrån. John fortsätter vara sur och spydig och Astrid konfronterar honom: ”Jag tror att du är svartsjuk”. John: ”på vem då? Stu?” Astrid: ”…på mig”. John ba’ ”!!” och så dyker Stu upp och det blir pinsamt tyst. Saved by the bell – polisen kommer och deporterar dem för att George Harrison inte är myndig. Hemma i Liverpool igen. Stu högläser Rimbaud (bisexuell poet) och John fnyser ”Astrid tror att jag är bög och är het på dig”. ”Det var inte det hon sade… hon tror bara att vi …älskar varandra”, försvarar Stu. ”Och vad sade du om det då?”. Stu ler finurligt: ”Jag kan ha medgett det…”

Tillbaka i Hamburg igen. De spelar på en större klubb och Paul McCartney (Gary Bakewell) tycker inte att Stu är engagerad nog och vill att han ska lämna bandet.

John säger: om han slutar så slutar jag.
Paul: Vad är det med er egentligen?
John: Säger du att jag är homo eller??!!
Paul: *suck* Nej, det sade jag inte…

Oops, det verkar som att någon är osäker i sin sexualitet…

John har verkligen fått fnatt nu. Han försöker övertala Stuart om att Astrid kommer att ledsna på honom – och att han kommer att ledsna på Astrid. Pojkarna börjar halvslåss/halvkramas erotiskt på öppen gata…det slutar i en kramkram. Men filmen då, slutar den aldrig? Dramatisk vändning efter vändning. Huvudsaken är att det är som en filmatiserad Beatles slashfic och det är ju helt galet tillfredsställande. Den är baserad på en ”sann” historia och det homoerotiska behöver man inte leta sig stirrig efter. Gosh, ingen höjdarfilm egentligen men jag kan inte sluta le åt att den är gjord.

/Johnny

imdb favico

Le Roi Danse (2000)


Le Roi Danse (Internationell titel: The King is Dancing), 2000, Frankrike/Tyskland/Belgien

Regi: Gérard Corbiau
Manus: Ève de Castro, Andrée Corbiau

Det är 1653. Den unge hovkompositören Jean-Baptiste Lully (Boris Terral) blir kär i den dansande tonårskungen Louis XIV (Emil Tarding). 1661 är kungen 22 år (nu porträtterad av Benoît Magimel) och redo att ta över tronen. När kungen gifter sig gör Lully det också: med en kvinna som han inte bryr sig om. Kvinnans beundrare försöker övertala henne att lämna Lully: ”Han ligger med pojkar och besöker horor!” Ja, det gör han sannerligen. Han låtsasgifter sig med pjäsförfattaren Molière (Tchéky Karyo) och blir varnad när han är för kärvänlig med en transkvinna. Man får även se honom hångla (och sen underförstått ha sex) med en blond kille på en ”sexklubb” men kompositörens kärlek är alltid tillägnad kungen och dennes dans. När kungen ligger med en kvinna så blir Lully helt galet svartsjuk och rider runt och slår med sitt svärd i luften. ”Utan honom är jag ingenting! Han är meningen med mitt liv” säger han. En dag när Louis är döende kommer Lully och spelar utanför hans dörr i ett dygn. Louis överlever mirakulöst men trots detta får man knappt se kungen uttrycka sin kärlek för Lully.

I början av filmen förväntade jag mig att det så småningom skulle växa fram en romans men det tycks vara en enkelriktad kärlek som sträcker sig över årtionden och det blir en riktig grekisk tragedi. Filmen är estetiskt vacker men väldigt opersonlig och de stressade framåthoppen i tid gör mig förvirrad. Det är som att de kapat alldeles för många scener som känns relevanta för storyn och detta förstör mycket. Men… på plussidan har vi en väldigt snygg, maktgalen och bisexuell kompositör som får vara huvudrollen i en pampig, fransk musikfilm. Mitt slutbetyg stannar på en stadig trea.

/Johnny

imdb favico

Little Ashes (2008)


Little Ashes, 2008, Storbritannien/Spanien

Regi: Paul Morrison
Manus: Philippa Goslett (förhoppningsvis baserad på någon gnutta sanning?)

I den här filmen får vi se Salvador Dalí från en annan sida. Den unge konstnären spelas av Robert Pattinson och han framställs som ett svin med hybris som inte kan erkänna sin bisexualitet för sig själv eller någon annan. Han inleder i alla fall ett dysfunktionellt förhållande med författaren Federico García Lorca (Javier Beltrán) som är så dysfunktionellt att Dalí får panikattack varje gång det närmar sig sex. Sen blir han (troligtvis på grund av självhat) bara rent utsagt otrevlig mot sin stackars partner.  Och mitt medlidande för Lorca gick ganska fort över i känslan att han förtjänar olyckan för att han är en sån patetisk karaktär.

Slutprodukten är en långdragen och tragisk film där britter och spanjorer låtsaspratar spanska genom att prata engelska med spansk brytning – jag förstod bara en fjärdedel av replikerna och producenterna tyckte visst inte att undertexter på DVD:n var värt pengarna. Det var visst inte heller värt pengarna att anställa någon som betaläste manuset. Budgeten var pinsamt låg för att handla om en sån stor konstnär. Ärligt talat kommer jag inte ens ihåg vad den handlade om nu. De få gayscener som fanns var dock vackra och romantiska och det gjorde det värt allt lidande. Nej, nu överdriver jag. De var i alla fall som plåster på såren.

Okej, risken finns att jag är lite väl hårt dömande mot den här filmen. Jag kanske borde se den igen. För övrigt så har jag läst lite på internet nu och det kan har varit så att Salvador var asexuell.

/Johnny

imdb favico

Starsky & Hutch (1975-1979)


Starsky and Hutch, 1975-1979, USA

Skapare: William Blinn (olika regissörer och manusförfattare varje avsnitt)

Starsky och Hutch är bästa vänner och polispartners i den fiktiva staden Bay City. Starsky (Paul Michael Glaser) är mörkhårig och hetlevrad och Hutch (David Soul) är blond och allvarsam, men om man har sett serien vet man att de är väldigt ombytliga. Folk i staden tycks blanda ihop dem och fysiskt tycks det knappt finnas några barriärer mellan dem. De rör varandra hela tiden och de spenderar 75 procent av dagen ihop, enligt Hutchs egna beräkningar: ”…and you’re not even a good kisser”, säger han, varpå Starsky rynkar pannan, lutar sig framåt och frågar helt uppriktigt ”how d’ya know that?”. Över till eftertexterna [avsnitt]. Kombinera det med citatet ”Hey, what’s a little drool among friends, huh?” [avsnitt].Visserligen sägs det efter att Starsky har bett Hutch att sluta dregla på hans bilsäten men det är en ganska antydande kommentar. Det näst sista avsittet av den fyra säsonger långa serien slutar lika öppet för tolkning: Starsky och Hutch dejtar samma tjej, är svartsjuka på varandra men i slutet ställer de sig framför henne och säger att de har kommit på en lösning på problemet. Hon kollar på dem båda, spärrar upp ögonen och säger ”No…no!” och de två vännerna ler och rycker på axlarna som att säga ”din förlust!” och sen går de med armarna runt varandra bort i solnedgången… Okej, inte solnedgången men det är tydligt att de väljer varandra framför henne och jag tolkar det också som att kvinnan tackade nej till en trekant eftersom hon redan var öppen för att dejta dem båda separat.

Det är inte bara jag som tolkar såhär utifrån modern tid – på sjuttiotalet var de kända som ”French kissing prime-time homos” [källa] trots att de inblandade försöker tuta i oss att det är dumt att tolka dem som mer än vänner [källa]. Faktum är att jag i första säsongen faktiskt bara såg dem som vänner – en väldigt trevlig vänskap som man gärna blir inspirerad av. Men sen läste jag en otroligt bra slashnovell och blev fast. Jag tror att deras vänskap är unik och nästan odefinierbar efter vanliga termer. Det är tydligt att de älskar varandra och att de inte har något emot att dejta massor av kvinnor. De är inte homosexuella och inte heller klassiskt bisexuella men de har en avancerad – och väldigt avslappnad – relation till varandra. De är beredda på att offra sina liv och jobb för varandra och i slutet av varje avsnitt har de gjort sig av med sina respektive flickvänner. Jag ska inte gå in på mer analyser runt detta utan berätta mer fakta:

I ett avsnitt är det en (vad jag tolkar som) transkille med (spelad av Kristy McNichol). Han  är kanske 12-14 år och kallar sig själv för Pete men egentligen heter han Molly. Starsky och Hutch lär sig sakta acceptera detta och köper killkläder till honom och lär sig kalla honom efter det namn han föredrar. McNichol spelar tomboy i ett annat avsnitt också. Annars är det mycket transvestiter i bakgrunden i många avsnitt och flera skämt om att Starsky och Hutch skulle passa i klänning. Ett avsnitt är faktiskt så öppet att det handlar om att en kollega till dem (Art Fleming) har varit bisexuell i garderoben och det kommer ut först när han blivit mördad. I avsnittet sedan får Starsky möta sin homofobi (Hutch verkar mer avslappnad), besöka en gayklubb och de pratar till och med med en gayrättsaktivist och samtalet dem emellan skulle kunna utspela sig idag trots att det är från 1977. Starsky och Hutch är också nära vän med den ganska flamboyanta barägaren Huggy som agerar tjallare i nästan varje avsnitt. Han är en väldigt asexuell karaktär och till och med skådespelaren Antonio Fargas ifrågasätter hans sexualitet. Hur som helst är det en väldigt charmig actionserie som under åren förvandlas till en komedidramaserie. Den må vara lite fånig ibland men som helhet är den kvalitativ och underhållande.

/Johnny

imdb

Dream Boy (2008)


Dreamboy,  2008, USA

Regi och manus: James Bolton (efter en roman av Jim Grimsley)

Nathan (Stephan Bender) flyttar med sina föräldrar till en liten lanthåla i södra USA. Där förälskar han sig snabbt med grannpojken Roy (Maximillian Roeg), som förutom att gå i skolan som Nathan börjar i, också kör skolbussen dit. De hjälper varandra med läxor och … ja, blir älskare. Någon hade jämfört den här filmen med Brokeback Mountain och jag förstår vad de menar: gay, flanellskjortor, lägereldar och lite random gitarrplink som filmmusik – och det finns mörka hemligheter och hemskheter så det räcker.

I början är kemin mellan killarna inte så trovärdig. De ler aldrig mot varandra när de har sex, men första gången de håller varandras händer är så adorabel att jag förlåter dem. Allt eftersom filmen går blir de också mer naturliga mot varandra och det finns gott om vackra kärleksscener, men slutet var helt WOT?! Jag vill inte ge några spoilers om vad som hände men det kändes så billigt. Alldeles för snabba scenbyten och jag hängde inte med alls. Nåväl, den här filmen är i mycket högre klass än de flesta amerikanska independentfilmer med gaytema.

/Johnny

imdb favico

Butley (1974)


butleySimon Grey’s Butley,  1974, Storbritannien/Kanada/USA

Regi: Harold Pinter
Manus: Simon Grey

Den här filmen är egentligen en pjäs och det märks. Allting utspelar sig under en dag i engelskaprofessor Ben Butleys (Alan Bates) liv och det är mestadels inne på hans kontor på skolan. Han både delar kontor och bostad med sin pojkvän Joey och filmen börjar med att han använder Joeys trubbiga rakhyvel och skär sig på kinden. Det är bloddroppen som får bägaren att rinna över och resten av dagen är Butley på dåligt humör, men man kan gissa att det är en del av hans personlighet också. Han är bittrare och otrevligare än Dr. Gregory House och Simon Cowell tillsammans! Han förlolämpar medarbetare, elever och folk på telefon. Han är svartsjuk på Joeys nya ”vän” Reg (Michael Byrne) och när hans fru (Susan Engel – som är skrämmande lik Helen Sjöholm) kommer och ber om skilsmässa säger han nej för att jävlas. Han kan inte ens komma ihåg namnet på sitt barn. Han är ett as, helt enkelt.

I stort sätt är det en välspelad film med smarta repliker, men som sagt är den väldigt teatralisk och jag har lite svårt för sådan. För att vara från 1974 är den förvånansvärt homocentrisk och inte så homofobisk som man skulle kunna förvänta sig. Förvänta dig ingen het gaysexscen bara.

/Johnny

imdb favico

Cabaret (1972)


cabaretCabaret, 1972, USA

Regi: Bob Fosse
Manus: Jay Presson Allen

När det kommer till vem som har skrivit den här filmen blir det lite krångligt. Från vad jag tagit reda på är filmen inspirerad av en musikal komponerad av låtskrivarparet Kander och Ebb – och de hade i sin tur baserat sin musikal på en pjäs av John Van Druten, som i sin tur var inspirerad av en bok av Christopher Isherwood. Någonstans har jag också läst att någon Joe Masteroff skrev en pjäs som är inblandad också, men detaljerna skiter jag i. Nu har ni fått era namedroppings.

Storyn är i alla fall att den amerikanska engelskaläraren Brian Roberts (Michael York) kommer till Berlin för att tjäna pengar på språklektioner och samtidigt lära sig lite tyska. Det är 1931 och nazismen växer diskret fram bakom hörnet, men på klubben Cabaret är det frisläppt. Där framträder den karismatiska Sally Bowles (gayikonen Liza Minelli) med sina dans- och sångnummer och när när hon märker att Brian är hennes nya hyresgäst bestämmer hon sig för att förföra honom. Han visar sig dock vara homosexuell, men Sally bestämmer sig för att han bara har haft dålig erfarenhet med kvinnor och fortsätter sina metoder. När hon väl fått honom på kroken träffar hon en mycket rikare man (Helmut Griem) som bjuder in dem båda till lyxliv på landet. Det blir nu osäkert vem som förför vem och ett slags ambivalent polyförhållande växer fram.

Gaydelen i den här filmen känns avslappnad för att vara 1972. Gamla Berlin var känt för att vara öppensinnat och homovänligt och trots att det är en amerikansk film från homofoba 70-talet så känns det som att filmen skulle kunnat vara gjord idag. Jag skulle i och för sig inte haft något emot lite mer passionerad man-on-man action, och det skulle inte heller ska skadat med några fler musikalnummer.

/Johnny

imdb favico