dokumentär

A Very Natural Thing (1974)


A Very Natural Thing, 1974, USA

Regi: Christopher Larkin
Manus:
Christopher Larkin & Joseph Coencas

David (Robert McLane) är en lågmäld bög som brukade vara munk men som nu är ateist och jobbar som lärare. När han träffar Mark (Curt Gareth) blir han jättekär och vill att de ska flytta ihop och leva som ett gift par, men Mark vill inte binda sig till bara en person. David försöker anpassa sig och hänger med på gruppsex men förhållandet är ändå dömt att krascha.

Jag är helt YAAAY! efter att ha sett den här filmen. Den är från 1974 liksom! Scenerna som berör mig mest är de dokumentära klippen från Pride där folk säger helt fantastiska saker, som ”It’s a pretty fucked up society that the army gives you a medal of honor for killing a man but a dishonorable discharge for loving one”. Det finns också en fiktiv scen som utspelar sig under Prideparaden, där David träffar på gayrättsaktivisten Jason (Bo White) och har en intressant diskussion om huruvida Pride behövs och gör någon skillnad. Förutom att vara en viktig milstolpe i amerikansk gayfilm så är det ett bra drama om monogama och öppna förhållanden.

/Johnny

imdbfavico

Glen or Glenda (1953)


Glen or Glenda, 1953, USA

Regi och manus: Edward D. Wood Jr

En transsexuell kvinna har begått självmord. Kommisarie Warren ska utreda händelsen, och för att ta reda på hur liknande tragedier ska kunna undvikas i framtiden besöker han en psykiater, som berättar om två av sina fall: Transvestiten Glen/Glenda (Edward D. Wood Jr), som brottas med om han ska avslöja sin läggning för sin blivande hustru, och pseudohermafroditen Alan/Anne (”Tommy” Haines), som gör en könskorrigering.

Det är väldigt svårt att recensera Glen or Glenda tagen ur sitt sammanhang. För att kunna göra någon form av bedömning av filmen måste man nästan veta något om hur den kom till; omständigheter som beskrivs närmare i filmen Ed Wood av Tim Burton (hur sanningsenligt vet jag dock inte).
Glen or Glenda är enligt mig mest av allt – bortsett från några lösryckta och teatraliska ”sexscener” (som jag antar kom med på begäran av filmbolaget) och några klipp med den nerknarkade exkändisen Bela Lugosi som en sorts puppet master – en ärligt menad dramadokumentär om transvestism, dels skildrad inifrån, men också utifrån vad man trodde om transvestism, transsexualism och homosexualitet på den tiden. Filmen anlägger en psykoanalytisk förklaringsmodell på transvestism och transsexualism, en modell som inte många skulle köpa idag, och som med dagens mått mätt känns vare sig trovärdig eller konstruktiv. Samtidigt står filmen upp för transvestiter, och det märks att regissören hade något att berätta, även fast resultatet blev högst märkligt, taffligt och skrattretande.

Själv älskar jag scenen när bilden zoomar in på en person som sitter med en tidning i en fåtölj, och som när tidningen viks ner visar sig ha blus, helskägg och örhängen, och berättarrösten säger: ”But, what is it that would happen if this individual would appear this way on the street? You’re doing it now; laughing. Yet, it’s not a situation to be laughed at.”
Det, mina vänner, är genderfuck à la femtiotalet! Jag tycker att det är smått fantastiskt att Glen or Glenda gick upp på bio, och jag önskar att jag hade fått vara en fluga på väggen i en av de biosalonger där den visades 1953.

/Bobbi

Take my sex away (2007)


Take my sex away, 2007, Sverige

Regi: Lovisa Elwerdotter, Anna Eborn, Tove Pils

”Det finns ingen väg tillbaka när man väl har vikt av från den väg man förväntas gå. Jag vill hitta den jag är, någon annanstans, gå över gränser och hitta det jag tycker om och som gör mig lycklig.”

En kortdokumentär som är ett porträtt av en som varken känner sig som kille eller som tjej. Filmen är ett inblick i personens liv med inslag från bl a en boxningshall och en burleskfest. Jag gillar mycket att huvudpersonens könstillhörighet hålls oklar genom filmen. Fin och queer liten film som förtjänar att ses av fler!

/Bobbi

Du ska nog se att det går över (2003)


Du ska nog se att det går över, 2003, Sverige

Regi: Cecilia Neant-Falk

Tre tjejer som gillar tjejer filmas och för videodagbok under tre år, under vilka man får följa deras tankar, kärlekar och komma ut-processer. De kommer alla från mindre samhällen där alla känner alla och där de som avviker döms hårt.

Filmaren Cecilia Neant-Falk satte ut en annons i Okej som fjortonåring, för att komma i kontakt med andra tjejer i samma situation. Femton år senare gör hon om samma sak igen, och det är några av dem som svarade på annonsen vi får följa i filmen. Den är en titt in i någon annans tillvaro, enkel, okonstlad och intressant. Särskilt fångar det mig hur tystnaden i relationer så lätt kan ta över och ersätta det öppna samtal som skulle kunna leda till acceptans. Men alla tjejerna i filmen tar sig så småningom förbi tystnaden på olika sätt.

/Bobbi

SqueezeBox! (2008)


SqueezeBox!, 2008, USA

Regi: Steven Saporito och Zach Schaffer

Under sju år (mellan 1994 och 2001) fanns klubben SqueezeBox i New York, en dragcentrerad rockklubb där ingen fick mima. Med punklegenden Jayne County (fd Wayne County) som förebild blev SqueezeBox ett ställe där inget var för spektakulärt eller extremt – en orgie i måttlöshet i andan ”du vet att du älskar det”.

Det var på SqueezeBox Hedwig and the Angry Inch föddes, och klubben stod modell för Justin Bonds sexbejakande klubb i Shortbus. Band som Psychotica och Toilet Boys tog sina första självande andetag (eller snarare, drog av sina första rock n’ roll-vrål samtidigt som de headbangade i jätteperuker). Jag kan tycka att dokumentären är lite ensidigt hyllande, men samtidigt, varför inte? Det är inte utan att Sverige känns en aning kallt, litet, hämmat och trist i jämförelse. När jag blev punkare en gång för länge sen var det något som SqueezeBox jag drömde om. Fint att det har funnits på riktigt!

/Bobbi

Let’s be together (2008)


Let's be togetherLet’s be together, 2008, Danmark

Regi: Nanna Frank Möller

Hairon bor i ett litet Jylländskt samhälle med sin mamma, styvpappa och fyra syskon. Hans femtonårsdag ska firas storslaget med temafest, och Hairon ska klä ut sig till Kleopatra. Han älskar att gå i högklackat, shoppa och dränka sig i parfym. Men när han och mamman åker till Brasilien för att för första gången på tre år träffa Hairons biologiska pappa resulterar det i upprörda känslor.

En tänkvärd dokumentär som följer ett skeende utan att komma med så mycket förklaringar, och ett fint porträtt av en ovanligt modig och vanligt upprorisk tonåring. Filmen fokuserar på relationerna mellan personerna, och det är så dramatiskt i det lilla att man sitter klistrad för att se vad som ska hända. Den innehåller också några överraskande vändningar som jag inte tänker avslöja. Finast är när Hairon och hans pappa, efter att de försonats, arbetar med klänningen Hairon ska ha på sig på festen. Slutet var ganska öppet och förbryllade mig lite.

Filmens hemsida

/Bobbi

Sämre än djur (2009)


SamreAnDjurSämre än djur, 2009, Sverige

Regi: Oscar Hedin

När Mohammad börjar komma till insikt om att han är bög blir han förkrossad och livrädd, för han vet att det inte kommer att accepteras av hans familj. Men han klarar heller inte av att hålla det hemligt. Cherin har varit rädd för föräldrarnas kontroll och straff sedan hon var liten, och är helt på det klara med att hennes läggning kan kosta henne livet. Både Mohammad och Cherin måste vidta drastiska åtgärder för att få ett liv där de kan vara sanna mot sig själva.

Detta är en oerhört välgjord och bra dokumentär om homosexuella i Sverige idag, de som inte omfattas av någon ökad tolerans utan som hamnar i kläm mellan två kulturer, i vilken den ena homosexualitet ses som ett brott som egentligen bara kan sonas med döden.
Jag kan bara säga: se den!

Dokumentären finns på SVT Play tom januari 2010.

/Bobbi

The Amazing Truth about Queen Raquela (2008)


QueenRaquelaThe Amazing Truth about Queen Raquela, 2008, Island

Regi: Olaf de Fleur Johannesson

Raquela (Raquela Rios) är en ladyboy från Filippinerna. Hon prostituerar sig och drömmer om ett bättre liv i Europa. En transtjej från Island hjälper henne att få komma dit i två månader, biljetten betalas av Michael (Stefan C Schaefer), mannen som driver porrsajten Raquela arbetar för. Till slut möts Raquela och Michael i Paris, staden i Raquelas drömmar.

Jag trodde först att detta var en dokumentär, men det visade sig vara mer åt biografi/dramadokumentär-hållet. Vissa (eller alla?) av de medverkande gestaltar sig själva men skeendet känns iscensatt. Det förtar lite av autenticiteten. Roligast i filmen är i alla fall Michael som visar sig vara just ett sådant ärkesvin som man från början misstänker, med sin uppenbara maktdemonstration och förväntan på tacksamhet från Raquela när de väl möts.

/Bobbi

imdb2filmtipset

Ångrarna (2009)


AngrarnaÅngrarna, 2009, Sverige

Regi: Marcus Lindeen

Två män som båda ångrar att de tidigare gjort ett könsbyte för att bli kvinnor träffas och samtalar. De är båda i 60-årsåldern men sinsemellan mycket olika. Orlando (Åke Lundqvist) bytte kön på 60-talet, levde i ett heterosexuellt äktenskap under 11 år, för att sedan göra en rekonstruktion. Mikael (Lena-Pia Bernhardsson)  gjorde sitt könsbyte på 90-talet i hopp om att det skulle förändra hans liv till det bättre, men vill nu inget hellre än att få operera sig igen.

Detta är en filmad teaterpjäs uppsatt på Stockholms Stadsteater, och den bygger på verkliga samtal mellan två män. Samtalet kretsar kring könsidentitet, självacceptans och normer. Det är mycket intressant att se området belyst från det här hållet. Jag trodde det kanske skulle kännas provocerande med en diskussion kring att ångra ett könsbyte, men det var det inte. Det är väldigt intressant att få ta del av männens livsöden, samtidigt som de frågor som tas upp handlar om så mycket mer än dem själva.

Om pjäsen på Stadsteatern

/Bobbi

Du är vad du äter?


Om du tycker att filmerna vi visar här är lite mesiga, så kanske nattens dokumentär ”Möte med en kannibal” (TV 4, 00.15) passar din smak?

Den handlar om den tyska kannibalen Armin Meiwes som bestämde träff med en man på internet för att äta honom. ”Offret” var med på noterna (det var hans dröm!) och bad Meiwes att skära av hans kuk för att sedan äta den. Vilken kärlekshistoria! Och nu försöker domarna och åklagarna hitta något att fälla honom för fastän kannibalism inte är olagligt i Tyskland.

anna-skipper-anki-bagger

Anna Skipper är den hon äter. Eller nää, jag skojar alltså! Don’t sue me!

/Johnny

The Silver Screen: Color Me Lavender


silver-screen.jpgThe Silver Screen: Color Me Lavender, 1997, USA

Jag älskar gamla filmer. ”Varför?” Kanske ni undrar. ”Det fanns ju inte så många gayfilmer förr!” Men joo! Det underbara med typ gamla 40-talsfilmer var att män kunde vara intima med varandra utan att det betydde att det var gay – d.v.s. för den stora publiken alltså – men jag genomskådar dem nog! Egentligen är det homoerotik man ser och det är homoerotik de menar – i smyg. Den här dokumentären säger detsamma. De radar upp filmer mellan 30- och 50-talet som bara ångar av homoerotiska…ångor. Och de visar hur homosexuella framställdes när de väl erkändes som homosexuella. Fast ordet fick ju aldrig uttalas! De lägger fram sina teorier – eller snarare ‘konspirationsteorier’ som vissa skulle kalla det – och säger sanningen! Okej, man kan inte kalla det för sanning, men man kan inte vifta bort det heller. De som upprörs över att bögar och queerteoretiker inte kan hålla fingrarna borta från gamla ”buddy movies” upprörs konstigt nog inte av att det fanns så lite sympatiska homosexuella karaktärer i Hollywoodfilmer på den tiden. Om det hade funnits tillräckligt att mätta våra giriga (knappast! vi har varit alldeles för ödmjuka för länge!) och queera ögon och öron så hade vi inte behövt sitta och onanera till cowboyslagsmål./Imdb/

/Johnny

Lagerfeld Confidential


lagerfeldconfidential.jpgLagerfeld Confidential, 2007, Frankrike

Dokumentären om den hemlighetsfulla Karl Lagerfeld. Här får man veta mer än man vill veta. T.ex. att Kalle tycker att barn får skylla sig själva om de blir antastade av vuxna. När han själv hade blivit det som liten hade visst (den annars queera) mamman sagt ”Det är rätt åt dig! Kolla på dig själv!”
Annars pratar han ut om sin egen homosexualitet, skramlar med silverringar och åker privatflyg med snuttekudden tryggt placerad på magen. /imdb/

/Johnny

Red without Blue


redwithoutblue.jpgRed without Blue, 2007, USA

En sån jävla bra dokumentär alltså. Den handlar om ett par identiska tvillingar som växte upp i ett idylliskt område och hade en lycklig barndom, men så inser den ena att den vill genomgå en operation för att bli kvinna. Brodern – som är homosexuell – lämnas med förvirring: vill min tvillingbror bli kvinna för att hen hatar att se ut som jag? I den här dokumentären har mamman äntligen börjat acceptera fullt ut att de har en son och en dotter istället för två söner. Hela familjen visar sig vara rätt queer ändå – mamman lever tillsammans med en kvinna i ett platoniskt förhållande, sonen är gay, dottern är trans, pappan har alltid stöttat sitt dotter. Man blir så jävla glad – det finns hopp om mänskligheten! Förutom transdelen så får man följa den homosexuella sonens jakt efter kärleken. Han har alltid haft svårt att binda sig till folk eftersom tvillinggemenskaper ofta är så starka. Men han har i alla fall hittat en pojkvän och de är jättesöta tillsammans. Weee! Få tag i den här dokumentären och kolla på den! Den är lycka!/Imdb/

/Johnny

It Is Not the Homosexual Who Is Perverse, But the Society in Which He Lives


nichtderhomosexuell.jpgNicht der Homosexuelle ist pervers, sondern die Situation, in der er lebt, 1971, Tyskland

En budgetdokumentär från början av 70-talet som tar upp mycket viktiga saker. Det är en ärlig och revolutionerande film som inte bara går till attack mot det homofoba samhället, utan också mot de homosexuella som låter samhället styra och påverka dem. Rosa von Praunheim tänker inte låta någon homosexuell hata sig själv. Den här filmen upprörde visst många homosexuella när den kom – de var vana att ha sina roller och de var vana att vara offer i samhället. Nu blev deras interna problem ifrågasatta. Det är synd att filmen inte hade någon direkt budget, annars kanske den hade fått ut ett viktigt budskap till fler människor. Den här filmen är dock inte gjord för heterosexuella så de kan lära sig om homosexuella, utan den är till för homosexuella så de kan lära sig om sig själva – utan att försöka efterspegla den heterosexuella livsstilen./Imdb/