faghags

Darling (1965)


Darling, 1965, Storbritannien

Regi: John Schlesinger
Manus: Frederic Raphael

Den brittiska fotomodellen Diana (Julie Christie) har, milt uttryckt, väldigt lätt för att bli kär. Hon kan inte hjälpa det – en viktig man med kontakter dyker upp i hennes liv och faller pladask. Kanske är det en förtäckt sexualmoralhistoria eller så är det ett feministiskt manifest. Jag vet inte riktigt, men för att vara 60-tal finns det en hel del oväntat queera inslag som jag ska berätta om:

Bland statusminglarna som Diana lär känna finns Alex – kulturbög nummer ett som öppet uttrycker hur han skulle vilja ta hem en av de manliga servitörerna på välgörenhetgalan. Och så är det en tjej på en fest som fascinerat filosoferar ”what if it took three…three sexes….to make children… Quite different with three sexes!”. Och nu får vi inte glömma den vackra och populära transkvinnan i Paris: Billie (Annette Carell). If I hadn’t known you were a man…”, säger en man flirtigt till henne. Senare i samma scen är det någon orgie/vogueing på gång och alla byter kläder och imiterar varandra över könsgränserna. Än är det inte slut: Diana försöker trappa ned på män och åker med sin gaykompis Mal (Roland Curram) till Capri. Som Mal’s faghag blir hon lite vänskapssvartsjuk när Mal raggar upp en snygg kypare och åker iväg på en vespa för att ha sex.

Det tycks att sådana här karaktärer bara tilläts i filmer om moralisk dekadens förr i tiden men det skiter jag i. Jag är förvånad över att jag inte har hört talas om Darling i queersammanhang tidigare, för den visade att HBT-folk finns överallt och att de kan vara öppna och ändå vänner med heteros. Well, heteros i showbiz i alla fall.

/Johnny

imdbfavico

Annonser

The League of Gentlemen (1999-2002)


The League of Gentlemen, 1999-2002, Storbritannien

Regi: Steve Bendelack
Manus: Mark Gatiss, Steve Pemberton, Reece Shearsmith, Jeremy Dyson

En humorserie som utspelar sig i den fiktiva byn Royston Vasey i norra England, där alla invånare och besökare spelas av samma grupp av män (Mark Gatiss, Steve Pemberton, Reece Shearsmith, Jeremy Dyson). Som det ofta blir när män gör kvinnoroller blir allt automatiskt ganska queert men ibland drar de det ett extra varv som tex en man som spelar kvinna som klär ut sig till man ligger med en man som är utklädd till kvinna. Dessutom finns det ett antal homosexuella karaktärer, och en av de återkommande karaktärerna är transsexuella taxichaffisen Babs.

Det känns rätt uppenbart att serien varit en inspiration till tex Little Britain, men dessvärre är det inte riktigt ett format som funkar för mig. Jag tycker helt enkelt inte att det är roligt, trots min svaghet för mark Gatiss. Kanske är det pga det pålagda skrattet.

/Hallor

Backbeat (1994)


Backbeat, 1994, Storbritannien/Tyskland

Regi: Iain Softley
Manus: Michael Thomas,
Iain Softley

John Lennon (Ian Hart) och Stuart Sutcliffe (Stephen Dorff) är bästa polare och har ett band ihop (gissa vilket!). De reser till Hamburg och spelar på småklubbar och lever rövare. En dag blir Stu kär i den tyska fotografen Astrid som lever i ett öppet förhållande med bisexuelle Klaus (Kai Wiesinger). De drar med Stu och Beatles på gayklubb. Stu blir uppvaktad av en älskare till Klaus, men det är Astrid han vill ha. Lennon får något konstigt utbrott på klubben – han pratar på så extrem Liverpooldialekt att jag inte förstår ett ord – och så stormar han ut därifrån. John fortsätter vara sur och spydig och Astrid konfronterar honom: ”Jag tror att du är svartsjuk”. John: ”på vem då? Stu?” Astrid: ”…på mig”. John ba’ ”!!” och så dyker Stu upp och det blir pinsamt tyst. Saved by the bell – polisen kommer och deporterar dem för att George Harrison inte är myndig. Hemma i Liverpool igen. Stu högläser Rimbaud (bisexuell poet) och John fnyser ”Astrid tror att jag är bög och är het på dig”. ”Det var inte det hon sade… hon tror bara att vi …älskar varandra”, försvarar Stu. ”Och vad sade du om det då?”. Stu ler finurligt: ”Jag kan ha medgett det…”

Tillbaka i Hamburg igen. De spelar på en större klubb och Paul McCartney (Gary Bakewell) tycker inte att Stu är engagerad nog och vill att han ska lämna bandet.

John säger: om han slutar så slutar jag.
Paul: Vad är det med er egentligen?
John: Säger du att jag är homo eller??!!
Paul: *suck* Nej, det sade jag inte…

Oops, det verkar som att någon är osäker i sin sexualitet…

John har verkligen fått fnatt nu. Han försöker övertala Stuart om att Astrid kommer att ledsna på honom – och att han kommer att ledsna på Astrid. Pojkarna börjar halvslåss/halvkramas erotiskt på öppen gata…det slutar i en kramkram. Men filmen då, slutar den aldrig? Dramatisk vändning efter vändning. Huvudsaken är att det är som en filmatiserad Beatles slashfic och det är ju helt galet tillfredsställande. Den är baserad på en ”sann” historia och det homoerotiska behöver man inte leta sig stirrig efter. Gosh, ingen höjdarfilm egentligen men jag kan inte sluta le åt att den är gjord.

/Johnny

imdb favico

En enda man (2009)


A Single Man, 2009, USA

Regi: Tom Ford

Manus: Baserad på en bok av Christopher Isherwood, screenplay av Tom Ford och David Scearce

1962. Professor George Falconers (Colin Firth) livskamrat (Matthew Goode) sedan sexton år har omkommit i en bilolycka och världen har blivit dränerad på ljus. Flashbacks från parets långa tid tillsammans infiltrerar verkligheten och gör det svårt för George att ens ta sig igenom det som han tänker ska bli den sista dagen i hans liv. Men i föreläsningssalen sitter Kenny (Nicholas Hoult) och ser på honom med stora ögon, och bästa vännen Charley (Julianne Moore) väntar hemma på att han ska leverera ginet till hennes tonic.

Detta är en film med överraskande vändningar, gripande samtidigt som den får en att skratta när det är som mest tragiskt. Den utspelar sig under en enda dag, och jag älskar hur den liksom är gestaltad inifrån; hur Georges sinnesstämning påverkar hur världen ser ut. Mörkret ligger tätt, tills något, någon lyckas ta sig igenom och får ljuset att bryta in. Och minnena av älskaren är i sprakande fullfärg.

Johnny undrade hur gay den här filmen är och jag svarar: I min bok är den tamejtusan den perfekta gayfilmen. Vackra scener med vackra män, en bra och intelligent story med humor om människor som känns verkliga… Kanske inte det lyckliga slut man kunde önskat, men man kan väl inte få allt I guess!

/Bobbi

It’s in the water (1997)


waterIt’s in the water, 1997, USA

Regi: Kelli Herd

Välgörenhetsorganisationen som Alex (Keri Jo Chapman) jobbar för ska hjälpa till vid ett nyöppnat hospice för aidssjuka i den lilla staden Azalea Springs. Detta är inte populärt hos överklassdamerna i organisationen, men Alex börjar jobba där ändå, och där dyker hennes gamla bästis Grace (Teresa Garrett) upp efter många år på annat håll. Alex känner sig allt mer missnöjd med sin situation och sitt äktenskap, och känslor hon försökt trycka undan börjar spira. Samtidigt uppstår ryktet att det är vattnet i staden som gör folk homosexuella…

Jag blev besviken på den här filmen för jag tyckte storyn lät rätt kul, men det var den inte. En lättsam och rätt banal komedi som knappast satte några spår – inte hos mig i alla fall. Visst drog jag på munnen ibland, men det var väl det hela. Både bög- och lebbkyssar men ändå… trist. Kanske inte min sorts humor.

/Bobbi

imdb2filmtipset

Taking Woodstock (2009)


taking woodstockTaking Woodstock, 2009, USA

Regi: Ang Lee
Manus: James Schamus (efter Elliot Tibers självbiografi)

Trots att han är vuxen nog att skaffa ett eget liv, lever Elliot (Demetri Martin) tillsammans med sina föräldrar ute på vischan i White Lake och hjälper dem att ta hand om ett gammalt förfallet pensionat. Ekonomin har krisat för dem ett långt tag men Elliot får en idé när han ser att Woodstock-folket letar efter en plats att anordna sin utomhusfestival på. Helt plötsligt är hela lilla White Lake ockuperat av nära en miljon hippies som ser fram emot tre dagars fred och musik.

Jag hade verkligen sett fram emot den här filmen och jag fick precis vad jag ville från den: humor, musik och gayness. Vad som är så skönt med Elliot är att han är bög men att det aldrig görs till något problem. Han får hångla med sin kärlek inför ett gäng hurrande faghags, han har en LDS-trippad trekant med ett hippiepar (Kelli Garner och Paul Dano) i en handmålad folkabuss och han blir ständigt ögonknullad av den långhårige Woodstock-arrangören Michael Lang (Jonathan Groff). Filmen, som förresten är regisserad av HBT-hjälten Ang Lee, bjuder även på en militärt utbildad transperson (Lieb Schreiber) som yttrar den fantastiska repliken ”I know what I am and it makes it so much easier for others, doesn’t it?”

Taking Woodstock är en film som är lika viktig för HBTQ-samhället som Woodstock blev för hela världen.

/Johnny

imdbfavico

Juste une question d’amour (2000)


justunequestionJuste une question d’amour, 2000, Frankrike

Regi: Christian Faure

En arg ung man vid namn Laurent (Cyrille Thouvenin) delar lägenhet med sin faghag (Caroline Veyt), låtsas att han är ihop med henne inför sina föräldrar och missköter studierna vid universitetet. Han börjar som trainee hos den unge forskaren Cédric (Stéphan Guérin-Tillié) som har sitt forskningslabb på sin mammas handelsträdgård. Laurent och Cédric sköter om plantor, kollar i mikroskop och blir kära. Cédric kan dock inte tänka sig att vara tillsammans med någon som inte är öppen gentemot sin familj. Men för Laurent är det av förklarliga skäl ingen liten sak att komma ut inför dem.

Jag blev gripen av filmen trots att den är lite sedelärande. Det märks att den riktade sig mot en bred tv-publik och att den har en utbildande ambition. Främst genom diskussionerna mellan Laurents och Cédrics mammor: ”Laurent vill inte vara homosexuell, men han kan inte hjälpa att han är kär i min son.” Det irriterade mig att det framställdes som ett vedertaget faktum att en mamma måste sörja och gråta om hennes son är homosexuell, ungefär som vid en allvarlig sjukdom. Ett litet minus också för den fåniga superfranska dragspelsmusiken, men i det stora hela är det en fin historia, med skådespeleri och manus som håller en hög klass för en tv-film.

/Bobbi

imdbfavico

Trekant (1994)


trekantThreesome, 1994, USA
Regi: Andrew Fleming

Eddy (Josh Charles) är oförklarligt kär i sin buffliga och korkade internatrumskamrat Stuart (Stephen Baldwin) och blir mycket svartsjuk när Alex (Lara Flynn Boyle) – en kvinnlig student som blivit inskriven som kille av misstag – flyttar in hos dem. Stuart blir kär i Alex, Alex blir kär i Eddy (och försöker omvända honom) och Eddy är…fortfarande kär i Stuart av någon konstig anledning.  De tre bestämmer sig för att bara vara vänner, men det går inte så bra. Lara och Stuart börjar ha sex i smyg och försöker para ihop sin bögvän med en annan bög på skolan, spelad av Alexis Arquette.

Hmm…vad ska jag säga? En väldigt usel film som känns som amatörfanfiction skriven av en 14-åring eller en porrfilm som försökt bli rumsren. Karaktärerna är så plastiga – de tycks inte ha någon historia, någon familj, några andra vänner eller något större mål med livet. Deras själar är påfyllda så att de nästan räcker till hela filmen. De tycks inte ens gå på lektioner, fastän hela filmen utspelar sig på ett skolområde. Allt de gör är att tänka på sex, prata om sex och ha sex. Jag tror att regissören och manusförfattaren var lite för kåt för att lägga för mycket energi på handlingen – han ville väl snabbt till trekantsscenen och jag måste erkänna att han gör den bra, för jag blev lite pirrig i kroppen. Men, om det är sexscenen man vill åt kan man nog spara ganska mycket tid på att kolla på en porrfilm istället (eller söka upp scenen på YouTube). Jag måste dock ge beröm för Eddys mångfacetterade sexualitet (han älskar Alex och har sex med henne men säger att han är gay), men även den kanske bara är ett tecken på en förvirrad, kåt och voyeuristisk manusförfattare.

/Johnny

imdb2

favico3

De-lovely


De-Lovely, 2004, USA / Storbritannien

Historien om 1900-talskompositören Cole Porters liv berättas i denna film. Cole (spelad av Kevin Kline) hade ingen vidare röst, men hans charm och låtskrivande imponerar bl.a. 30-40-talets Hollywood och hans fru Linda (snygga Ashley Judd). Porter var ganska öppet bisexuell (eller homosexuell) och hans fru säger ”let’s just say that you like men better than I do”. Med det uttalandet kan man undra om hon också föredrar ”sitt eget kön” eller om hon är asexuell. Genom filmen är hon i alla fall trogen Cole men förbittras av hans ständiga hunger efter manligt kött (bl.a. Edward Baker-Duly och James Wilby).

Hela filmen känns halvhjärtad och skämten är typ akademikerhumor från 10-talet. Flera popstjärnor (bl.a. Robbie Williams, Alanis Morissette, Elvis Costello och Sheryl Crow) är med och framför Porters låtar i filmen, men det blir ganska mycket blaha-blaha. Huvudpersonernas livsöden engagerar inte och man undrar då och då varför de valde just den här gamla kändisen att göra film om. Jag är glad att hans sexualitet inte blev bortcensurerad, men det slutnotan blev ändå klyschan att bisexuella inte kan vara trogna och att den äkta kärleken var mellan makarna Cole och Linda.

/Johnny

The Brotherhood


I’ve Been Watching You/ The Brotherhood, 2001, USA

Hahahahah! Oj, jag vet inte var jag ska börja. Den här filmen är som en bögporrfilm utan grafiskt sex. Alla är hunkiga, vältränade och homoerotiska och dialogen är så dålig att man skrattar. Och själva storyn. Alltså, Ja. Ehm. Låt mig berätta:

Ensamvargen Chris (Sam Page) får en ny roommate (Josh Hammond) på campus och i samma veva träffar han också en ny tjej som han flirtat med på avstånd (Elizabeth Bruderman). Och så vill den skumma men charmiga Devon (Bradley Stryker) ha med honom i det hemliga brödraskapet. Varför? Chris vill inte tillhöra ett brödraskap- han klarar sig själv! Men han dras motvilligt till Devon i alla fall… vilket visar sig vara faaaaarligt!

Det här är en B-rysare (de har försökt gömma att budgeten är dålig genom att låta förtexterna rulla i 4 dramatiska och svarta minuter) om evig ungdom och coola killar med solglasögon. Ibland försöker de blanda in lite stela skämt också. Handlingen är långt ifrån unik och passar som sagt bättre i en porrfilm. Till och med blodsugarscenerna är upplagda som porrscener där man ser sugandet i 5 minuter filmat ur flera vinklar till typ dålig techno. Jag skojar inte! Jag skojar inte heller när jag säger att jag faktiskt blev lite upphetsad av det. Men är det en bra film? Nej! God, nooo! Det enda den ska ha creds för är att presentera en slags binormativ värld där homoattraktion ses som lika vanligt som heteroattraktion.

Regissören David DeCoteau har gjort 67 filmer sedan 1985 och de flesta ligger på 2.5/10 i snittbetyg på imdb. Det är bra jobbat! Ett fåtal filmer har nått över 4-gränsen. De flesta verkar vara rysare med homoerotiska element i alla fall. Både boy on boy och girl on girl. Om du har en kink för lesbiska vampyrer så är han din man! /Imdb/

/Johnny

Eating Out 2: Sloppy Seconds


Eating Out 2: Sloppy Seconds, 2006, USA

Haha, jag vet att jag borde recensera Eating Out 1 innan jag börjar med tvåan, men det var så länge sen jag såg den filmen att jag har glömt allt och jag har känslan av att jag kommer glömma allt av tvåan också om jag inte skriver av mig snart. Dessutom är den ganska fristående:

Tvåan handlar om bögen Kyle (Jim Verraros), faghaggan Gwen (Emily Brook Hands) och den straighta nymfomanen Tiffani (Rebekah Kochan). När de ser den välformade Troy (Marco Dapper) stå nakenmodell i deras gemensamma klassrum händer saker i deras huvud. Både Tiffani och Kyle vill ha honom i säng och Gwen vill para ihop honom med Kyle – hon är säker på att Troy är gay. När hon konfronterar honom och frågar rakt ut om han haft någon homosexuell affär så blir han generad och avslöjar på sitt raka sätt att det har hänt och att han är bisexuell men att han önskar att han kunde bli helt heterosexuell. För att inte Gwens slashiga planer ska misslyckas så hittar hon på att Kyle är f.d. bög som blivit omvänd till straight och att Troy borde lära sig av honom. Kyle hoppar på den sluga planen för att få komma sin drömpojke nära och tillsammans går de på Ex Gay-möten. Men Kyles f.d. pojkvän Marc (Brett Chukerman) försöker sätta käppar i hjulet för dem genom att försöka förföra Troy på ett öppet homosexuellt sätt. En kort lesbisk scen utspelar sig också.

Om jag ska vara ärlig är jag trött på såna här lättsamma gaykomedier med mycket explicit naket. Det känns alltid som samma visa, men visst är det skönt att slippa se massor av heteronormativitet när man är sugen på en collegefilm. Men det blir lätt homonormativt på ett dåligt sätt och det känns inte alltid självironiskt. Kyles öppensinnade mamma blir t.ex. ledsen när hon tror att sin son har gått och blivit straight. Hon säger typ ”vem ska jag nu kolla på Christina Aguilera-videor med?” som att personligheten och sexualiteten skulle höra ihop och ändras sådär bara. Visst, det ska vara humor men jag är ändå ganska trött på den. Överlag verkar dock den här filmen ha högre budget och bättre story än de flesta gaykomedier jag sett. Så, helt okej. Du kanske är av en annan åsikt? Kommentera då! /Imdb/

/Johnny

Nico & Dani


krampack.jpgKrámpack, 2000, Spanien

16-åriga Nico (Jordi Vilches) kommer och hälsar på den jämnåriga kompisen Dani (Fernando Ramallo) på sommaren. Dani har föräldrafritt och ser fram emot kvällarna då de alltid runkar av varandra oskyldigt och vänskapligt (de kallar sin hemliga sysselsättning för krámpack). Dani vill mer än att bara vara vänner, men Nico har som mål att bli av med oskulden med en tjej och det blir en mer och mer konstig stämning mellan vännerna. Miljöerna är vackra Spanien med sol och hav och grönska. Vardagen i den lilla byn är mysig och karaktärerna är avslappnade och verklighetstrogna. Jag gillar att huvudpersonen Dani är så rätt på och öppen och jag diggar verkligen att manusförfattarna heter Gay och Argay i efternamn. Det jag inte gillar är dessa jävla olyckliga kärlekshistorier. Ge mig en romantisk gayfilm som slutar i kärleksfullt sex!/Imdb/

/Johnny

Brother to Brother


brothertobrother.jpgBrother to Brother, 2004, USA

Perry (Anthony Mackie) är homosexuell och kämpar för homosexuellas rättigheter i skolan fastän han inte riktigt kommit ut för klassen än. Han och klasskompisen Jim (Alex Burns) hamnar i säng med varandra, men på morgonen efter känner Perry sig kränkt när Jim skämtsamt säger att han älskar hans ”black little ass”. Han är så van att bli illa behandlad för sin hudfärg och att han dessutom är homosexuell gör ju inte livet lättare. Men en dag så träffar han på en äldre, skum man (Roger Robinson) som läser en dikt för honom. Perry blir nyfiken och mannen berättar sin livshistoria – om hur han växte upp som svart och homosexuell författare i Harlem. Jag vet inte när det ska utspela sig, för James Baldwin ska föreställa i alla fall minst 20 år där (och säkert äldre ändå) så det måste vara 40-50-tal, men kläderna och frisyrerna känns hämtade från 30-talet. Jag har tydligen ingen koll, eller så var de så fattiga att de fick ha förra säsongens kläder. Det är i alla fall härligt att se hur öppna de var med sin sexualitet fastän det var så länge sen. Och det är sällan man ser annat än vita, västerländska medelklassare i bögroller. Den här filmen var riktigt bra och att få inblick i gammal homohistoria är aldrig fel. /Imdb/

/Johnny

klicka nedan för att se heta bilder från filmen
(mer…)

Two of Us


twoofus.jpgTwo of us, 1987, Storbritannien

Ett TV-drama på en timma om Phil som kommer på att han är bisexuell. Hans kompis Matthew är homosexuell så de blir tillsammans fastän Phil redan har en flickvän. Ännu en film som framställer bisexuella som as som inte kan förstå att folk blir sårade. I skolan blir de två huvudpersonerna trakasserade så de bestämmer sig för att lifta till Dover. Där strövar de runt, bor i tält och råkar på ännufler oförstående personer. En väldigt söt film faktiskt men den känns väldigt pedagogisk. Men det är ju 1987, så vem kan anklaga dem? Man ska vara glad att det gjordes gayfilmer på den tiden! /Imdb/

/Johnny