Rent (2005)

Rent, 2005, USA

Regi: Chris Columbus
Manus: Stephen Chbosky (efter Jonathan Larsons bok)

En riktig HBT-musikal. Det handlar om ett gäng fattiga människor som bor i ett slumkvarter i New York och deras liv under ett år. Filmen börjar med att de blir tvingade att flytta när deras fastighetsägare tänker sälja huset – men de ockuperar sina lägenheter och kämpar för att få bo kvar. Flera av dem är hiv-positiva, bl.a. Tom (Jesse L. Martin) och hans transvestitpojk/flickvän Angel (Wilson Jermaine Heredia).

Angel är väldigt älskvärd men får alldeles för lite tid i rutan – och resten av karaktärerna är rätt plågsamt klyschiga och ointressanta. Performancekonstnären Maureen (Idina Menzel) uppfyller den bisexuella klyschan och är klassiskt asig och otrogen mot sina partners, men i filmen förlovar hon sig i alla fall med en kvinna: Joanne (Tracie Thoms).  Hela musikalfilmatiseringen är rätt B, men det kan bero på det teatraliska manuset också. Ett jätteplus för det söta förhållandet mellan Tom och Angel (hur ofta får transkaraktärer ett besvarat kärleksintresse?) och för att Maureens och Joannes föräldrar uppmuntrar gaybröllop. Musiken är också okej. Men bara OKEJ.

/Johnny

En satans eftermiddag (1975)

Dog Day Afternoon, 1975, USA

Regi: Sidney Lumet
Manus: Frank Pierson (efter en sann historia/artikel av Thomas Moore och P.F. Kluge)

Sonny (Al Pacino) och hans kollega Sal (John Cazale) ska råna en bank precis innan stängningsdags, men det går inte så bra. Det blir att de tar hela personalen som gisslan. Ett fint exempel på Stockholmssyndromet spelas upp: den charmige Sonny blir en hjälte, gisslan hjälper honom och polisen och specialstyrkan som står på rad utanför känner sig helt hjälplösa.

När Sonny börjar förhandla med polisen kommer det fram att han är bisexuell. Han ber att få tala med sin fru, men polisen blir förvirrad för det visar sig att han har två fruar: en biologisk kvinna med barn och en pre-op transkvinna med namn Leon (spelad av Chris Sarandon). Sonny är inte så glad över att Leon vill gå igenom en könskorrigering men telefonsamtalet de har med varandra är det mest rörande och mänskliga jag någonsin sett på en film. Hela filmen är välspelad – även birollerna och statisterna är trovärdiga. Ur HBT-synpunkt är den imponerande; vi talar ju ändå om 1975 här! Kanske är det för att det är en sann historia och de höll sig till sanningen. Underbart att se hur gayrörelsen demonstrerar utandför: ”Out of the closet and into the streets!”. Så illa att det fanns så få öppet homosexuella kändisar att en kidnappare sågs som en gayhjälte – men så underbart roande! Jag sveps med av Stockholmssyndromet och hejar på Sonny.

/Johnny

Kids in the Hall (1988-1995)

Låt mig presentera världens queeraste komediserie: Kids in the Hall (eller ”Killarna i korridoren” som ZTV kallade det när jag först började kolla). Fem killar varav en öppet homosexuell (Scott Thompson) – alla spelar både manliga och kvinnliga roller och de gör det så bra att man inte ens ser det som cross-dressing. Ibland känns nästan deras porträttering av män som större maskerad.  Dave Foley är så j-a snygg som kvinna att till och med min homofobiska tjejkompis började svaja och tänka att det kanske var det feminina i honom som gjorde henne så intresserad. Förutom att klä sig som kvinnor så har nästan minst en sketch per avsnitt (ibland fler – ibland färre) homotema. Och det är inte bara kul – det är politik också. De har bl.a. några återkommande karaktärer i avsnitten ”Steps” som handlar om ett gäng olika bögar som sitter på en trappa och diskuterar homorelaterade saker (politik, AIDS, sexpartners, prideparaden…). Ennan annan ökänd karaktär är Buddy Cole som är ärkefjollan som ingen vågar bråka med. Se även deras långfilm: Lyckopillret. Läs resten av inlägget om ni vill ha en lista på alla HBTQ-relaterade sketcher.

/Johnny

Patrik 1,5

Patrik 1,5, 2008, Sverige

I ett idylliskt bostadsområde någonstans i Sverige flyttar det äkta paret Göran (Gustaf Skarsgård) och Sven (Torkel Petersson) in. De har stått i adoptionskö länge och längtan efter en ”riktig” familj är stark. Sven har ett tonårig dotter med sin förra fru, men för Göran blir det första gången. Efter en lång tids väntan så får de äntligen hem ett brev där de blir lovade en Patrik på ett och ett halvt år. Lyckan är enorm tills det en dag ringer på dörren och de istället för en söt liten bebis får hem en homofobisk ungdomsbrottsling (Thomas Ljungman). De har fått fel Patrik! Sven faller tillbaka i sina gamla destruktiva beteendemönster med våld och alkohol och Göran ser ingen annan utväg än att kasta ut sin man trots att han själv också känner sig ensam och förtvivlad.  I samma veva börjar den dolda homofobin komma till (den välpolerade) ytan i kvarteret och Göran får fråga sig själv vad det egentligen är för slags familj han är ute efter.

Trots den mörka beskrivningen jag just gjorde av handlingen så är det en komedi och en feel-good-film. Personkemin är stark mellan Skarsgård och Peterson och vi får se vågade kärleksscener och många passionerade kyssar. Skådespelet är väldigt bra för att vara en svensk film, eller åtminstone är det perfekt anpassat till genren.  Undantagen är den bittra exfrun Eva, spelad av Annika Hallin. Amanda Davins tonårskaraktär som kan framstå som en aning tillgjord, men det kan vara brister i Ella Lemhagens manus och regi också.

Jag gillar att Sven är bisexuell, men han är tyvärr den negativa bistereotypen – den karaktärslösa personen som inte vet vad han vill, som inte kan motstå frestelser och som inte går att lita på. Det är synd att bisexuella nästan alltid framställs så, men det är en relativt liten detalj i en film som ändå känns som en god diplomat för gaysamhället – i alla fall för de som vill poängtera att ”bögar är precis som du och jag”. Acceptans på normens villkor, javisst! I alla fall om det blir en sån här bra film av det.

/imdb/

/Johnny

Project Runway

På onsdag kväll går finalen av Project Runway säsong 4 i Sverige. Men redan nu håller säsong 5 på i USA. Två av de tävlande killarna (Wesley Nault och Daniel Feld) blev kära under tävlingen och har nu förlovat sig. Supersött! Kolla här.

Tipset fick jag av faghagen Yoiks.

/Johnny

101 Reykjavík

101 Reykjavík, 2000, Island/Danmark/Norge/Frankrike/Tyskland

Hlynur (Hilmir Snær Guðnason) är en riktig slackernörd som i trettioårsåldern fortfarande bor hos sin mor (Hanna María Karlsdóttir) i en trång lägenhet. Det är en snöig och hård vinter och varje dag går ut på att festa inne i stan eller att ligga och runka i de skitiga lakanen. En dag kommer mammans spanska väninna Lola (Victoria Abril) på besök och Hlynur blir kåt på henne. Men hans one-night-stand Hófi påstår att hon är med barn och Lola berättar att hon är lesbisk och sen går det bara utför…

Det är en mycket speciell och mysig film på ett nordiskt sätt. Homosexualiteten känns som ett naturligt inslag, men i slutet tycks det hända lite för mycket samtidigt. Jag gillar för övrigt hur de använde The Kinks-låten ”Lola” genom hela filmen fast i olika instrumentala stilar. Gillade du Populärmusik från Vittula så gillar du nog den här./Imdb/

/Johnny

Härmed förklarar jag er Chuck och Larry

I Now Pronounce You Chuck and Larry, 2007, USA

Oj, den här filmen var totalt gräslig och värdelös. Jag måste börja med att säga se den för bövelen inte! Jag ska inte uppmana er till olagligheter här, men se den absolut inte på ett sätt som gör att skaparna tjänar pengar på den. Den var den mest homofobiska film jag sett på länge. Bara taglinen säger väl det mesta: ”De är egentligen hur straighta som helst, men berätta inte för någon.” OMG! Jag ska i alla fall berätta vad den handlar om: Den handlar om två brandmän som är bästa kompisar – Adam Sandler spelar den sexistiska kvinnokarlen Chuck som har 50 brudar samtidigt och Kevin James spelar Larry, den ensamstående pappan till två barn som oroar sig för att sonen inte gillar sporter. Eftersom Larry inser att han har ett farligt yrke och att han kan dö närsomhelst så vill han se till att ha någon som kan ta hand om ungarna. Larry tvingar Chuck att registrera partnerskap med honom (eftersom han räddade Chucks liv), men det är svårt att hålla uppe fasaden för myndigheterna samtidigt som de håller det hemligt för arbetskamraterna. Förutom billiga skämt om musikaler, falsettskrikande män i fjärilskostymer så innehåller den onödiga och överdrivet rasistiska inslag av en asiatisk vigselförrättare (spelad av Rob Schneider). Alla skämt har blivit använda c:a 1340390 gånger förut. Såna där skämt användes redan flitigt på 50-talet. Och självklart måste de hela tiden visa upp ”sexiga brudar” för att bevisa hur heterosexuella huvudpersonerna egentligen är. Bisexualitet är dessutom en företeelse som inte nämns en enda gång i filmen. Som aldrig nämns överhuvudtaget i Hollywood. För om bisexualitet fanns så skulle det inte finnas bevis för att man är straight. Oh noo! Sämst sämst sämst sämst sämst film! Jag säger det igen: Se den inte! Och se den inte nu bara för att jag säger att ni inte ska se den – jag menar det verkligen – du gör världen till en sämre plats om du ser den! Aaaaargh!/Imdb/

/Johnny

Birdcage – lånta fjädrar (1996)

The Birdcage, 1996, USA

Regi: Mike Nichols

Det här är den amerikanska versionen av den franska ”La Cage aux Folles”. Robin Williams spelar den homosexuella dragclub-ägaren Armand vars son ska gifta sig med dottern till en konservativ senator. Eftersom Armand lever ihop med en hysterisk drag queen (Nathan Lane) så känner sonen att hans möjligheter till giftermål är i fara. Han måste få sin udda pappa (hans biologiska mamma bytte bort honom mot lite pengar) att se proper ut och få iväg hans udda partner. Men det visar sig inte så lätt. Jag vet inte vad jag ska känna. Det är en typisk film för heterosexuell publik. Pappa Armands partner Albert är ständigt over-the-top och skriker vid minsta överraskning. Väldigt orealistiskt. Dessutom föredrar Albert att kalla sig själv ”hon” men Armand bossar med sitt ”du är ju man!”. Filmen känns som undermedvetet trans- bög och kvinnohatande, fastän den försöker med sitt ”jag tänker visa vem jag är och inte vara rädd.” Jag tror ändå den här filmen har mjukat upp känslorna lite kring homosexualitet och den visar på att en familj kan vara bra och fin utan att bestå av en biologisk mamma och en biologisk pappa. Lagom rolig och så.

/Johnny

Adam & Steve

Adam & Steve, 2005, USA

 

Moahahah! Så otroligt rolig film. Och romansen kändes äkta. Jag har inget mer att säga än att SE FILMEN FÖR FAN. |Imdb|