Ett gäng killar (inklusive Pete själv) spelar fotboll och det slutar med att två av dem hånglar. Vet inte vad videon har med låten att göra men JAG GILLAR’T!
Storbritannien
En kvinnas röst (1984)
The Bostonians, 1984, USA/Storbritannien
Regi: James Ivory
Manus: Ruth Prawer Jhabvala (efter en roman av James Ivory)
Det är slutet av 1800-talet och Olive Chancellor (Vanessa Redgrave) och hennes sydstatskusin Basil (Christopher Reeve) går på en feministisk föreläsning där de båda får upp ögonen för den unga och vackra kvinnokämpen Verena (Madeleine Potter). Olive går på direkt och föreslår att de ska bli BFFs och flytta ihop och jag förväntade mig att Verena skulle fly – men det gör hon inte. Hon hakar ihop sig med Olive och de pussas och kramas och planerar föreläsningsturnéer. Samtidigt försöker den manschauvenistiska Basil förföra Verena med samma ihärdighet och han döljer inte att han är motståndare till hennes idéer om kvinnlig jämställdhet. Hon faller för detta och tror att hon kan omvända honom…
Det är tydligt att Olive är lesbisk (hon till och med hatar män :P), men vad som är mer osäkert är var Verena står. Hon skulle kunna vara bisexuell för hon har många starka känslor för Olive men samtidigt låter hon heterosexuella instinkter styra henne när hon är med Basil (hon tänker med fittan!). I vilket fall som helst är Merchant & Ivory specialister på romans – oavsett om det är mellan män, kvinnor eller heteropar.
Linda Hunt – den lesbiska skådespelaren som spelade biologisk man (utan komisk effekt) i filmen Brännpunkt Djakarta och vann en Oscar för det – spelar Dr. Prance som, trots sitt ovanliga yrke för kvinnor på den tiden, är rätt kritisk mot kvinnorörelsen.
/Johnny
Dorian Gray (2009)
Dorian Gray, 2009, Storbritannien
Regi: Oliver Parker
Manus: Toby Finlay (efter Oscar Wildes roman
Dorian Gray (Ben Barnes) är en naiv och vacker yngling som drabbas av en förbannelse när han får sitt porträtt målat av konstnären Basil (Ben Chaplin). Alla beundrar den vackra pojken på tavlan och Basils cyniske och hedonistiske vän Lord Henry Wotton (Colin Firth) får Dorian att inse att målningen kommer att hålla sig vacker i all evighet medan förebilden, Dorian själv, kommer att åldras. Detta leder till att Dorian på något sätt omedvetet säljer sin själ för evig ungdom och det blir istället hans målade avbild som tar stryk när han har sex och röker opium. När han märker att tavlan börjar ruttna så låser han in den på vinden.
Det är mycket som skiljer den här filmversionen av Dorian Gray från Oscar Wildes klassiska roman ”Dorian Grays porträtt”. För det första är det hela stämningen: det har blivit en ren rysare där själva målningen får eget datoranimerat liv och en skrattretande ”röst”. Sen har vi sensmoralen som tycks vara att sex är destruktivt och syndigt och tär på själen. Det positiva med den ändringen är ju att Dorian har massor av sex – både med kvinnor och män (och kvinnorna har sex med varandra också!). Han hånglar till och med upp Basil i ett manipulativt sätt att försöka få konstnären att glömma bort tavlan.
Jag tycker att filmen är sexig och helt okej (en klar 3/5) men seriöst, jag tror att om Oscar Wildes porträtt skulle få liv skulle det slå sig för pannan.
/Johnny
Musikvideo: Cosmo Jarvis – Gay Pirates
Musikvideo, framförd på teaterscen. Handlar om homosexuella pirater. Innehåller gaykyss. Rekommenderas.
/Johnny, som har skrivit alldeles för många Tradera-annonser på senaste veckan.
Becket (1964)
Becket, 1964, Storbritannien/USA
Regi: Peter Glenville
Manus: Edward Anhalt (efter en pjäs av Jean Anouilh)
En film om Henry II, kung av England på 1100-talet (Peter O’Toole), och hans komplicerade relation till vännen Thomas Becket (Richard Burton).
Becket är saxare, vilket gör att han anses vara en olämplig bekantskap för kungen, men som om Henry bryr sig! Kärlek har inga gränser! Han provocerar istället alla genom att göra sin käre Thomas till ärkebiskop. Thomas vill inte få titeln från början men kom sen att se Gud som den högsta auktoriteten. Detta gör kungen svartsjuk eftersom han vill att hans vän ska vara trogen honom.
Kung Henrys mamma säger att han ska sluta sitta i fönstret och vänta på Thomas hela dagarna. Hon tycker att deras relation är ohälsosam men Henry lyssnar inte. Han hatar sin mamma. Han hatar sin fru och sina barn också. Den enda han älskar är Thomas, säger han. Guuu, vad han säger att han älskar Thomas hela tiden! Det tydligaste exemplet:
”I loved him, I loved him… and I still do! Enough, God! Enough! *vrider sig i plågor och gråter* I’m as useless as a woman! As long as he’s alive, I tremble! I’m the king and yet I shake […] My heart! It’s too fast!”
Thomas känslor för Henry tycks mer ljumma – men man förstår honom. Kungen må ha kärlek att erbjuda men han är effin’ bäng i bollen och mamman kanske har lite rätt ändå. För det hela slutar tragiskt.
/Johnny
Darling (1965)
Darling, 1965, Storbritannien
Regi: John Schlesinger
Manus: Frederic Raphael
Den brittiska fotomodellen Diana (Julie Christie) har, milt uttryckt, väldigt lätt för att bli kär. Hon kan inte hjälpa det – en viktig man med kontakter dyker upp i hennes liv och faller pladask. Kanske är det en förtäckt sexualmoralhistoria eller så är det ett feministiskt manifest. Jag vet inte riktigt, men för att vara 60-tal finns det en hel del oväntat queera inslag som jag ska berätta om:
Bland statusminglarna som Diana lär känna finns Alex – kulturbög nummer ett som öppet uttrycker hur han skulle vilja ta hem en av de manliga servitörerna på välgörenhetgalan. Och så är det en tjej på en fest som fascinerat filosoferar ”what if it took three…three sexes….to make children… Quite different with three sexes!”. Och nu får vi inte glömma den vackra och populära transkvinnan i Paris: Billie (Annette Carell). ”If I hadn’t known you were a man…”, säger en man flirtigt till henne. Senare i samma scen är det någon orgie/vogueing på gång och alla byter kläder och imiterar varandra över könsgränserna. Än är det inte slut: Diana försöker trappa ned på män och åker med sin gaykompis Mal (Roland Curram) till Capri. Som Mal’s faghag blir hon lite vänskapssvartsjuk när Mal raggar upp en snygg kypare och åker iväg på en vespa för att ha sex.
Det tycks att sådana här karaktärer bara tilläts i filmer om moralisk dekadens förr i tiden men det skiter jag i. Jag är förvånad över att jag inte har hört talas om Darling i queersammanhang tidigare, för den visade att HBT-folk finns överallt och att de kan vara öppna och ändå vänner med heteros. Well, heteros i showbiz i alla fall.
/Johnny
Den siste kejsaren (1987)
The Last Emperor, 1987, Kina/Italien/Storbritannien/Frankrike
Regi: Bernardo Bertolucci
Manus: Enzo Ungari & Mark Peploe (efter Henry Pu-Yis självbiografi)
1908 blir treårige Pu-Yi tagen från sin mamma och stängs in i Den förbjudna staden där han ska växa upp som kejsare. Vad han inte vet är att världen utanför går igenom en revolution och att Kina har blivit en republik. Hans kejsardöme av kvinnor och eunucker gör allt för att skydda honom från den yttre världen. När britten Reginald Johnston (Peter O’Toole) kommer till staden som privatlärare 1919 blir Pu-Yi (Tao Wu) mer medveten om omvärlden och också mer rebellisk. Han tvingas som 17-åring gifta sig med jämnåriga Wan Jung (Joan Chen) men väljer att ta en andra fru också: 12-åriga Wen Hsiu (Jun Wu).
Den här historiska filmen (där alla talar engelska) har med flera HBTQ-delar. Förutom de avsexualiserade eunuckerna hintas det om att Reginald Johnston är gay för att han aldrig gifter sig. Jag såg bara DVD-versionen men TV-versionen ska även hinta om Pu-Yis bisexualitet (troligvis när han som vuxen spelas av John Lone), enligt diverse källor. Om det stämmer kan jag inte svara på även om jag har läst att den riktige kejsaren skulle ha varit bisexuell – och att han ändå inte hade sex med sina kvinnor. Mycket spekulationer. Om det stämmer är det typiskt att filmen har med en sexscen ändå. Den här sexscenen är dock en trekant mellan honom och hans två fruar. Allt sker under täcket så man inte ser vem som är med vem och det är en väldigt vacker och erotisk scen. Den andra sexuella scenen är när frun Wan Jung får sina tår sugna av Pu-Yis butchiga kusin Eastern Jewel (Maggie Han). I stort är det en mäktig film med vackra bilder och stämningsfull musik.
/Johnny
The League of Gentlemen (1999-2002)
The League of Gentlemen, 1999-2002, Storbritannien
Regi: Steve Bendelack
Manus: Mark Gatiss, Steve Pemberton, Reece Shearsmith, Jeremy Dyson
En humorserie som utspelar sig i den fiktiva byn Royston Vasey i norra England, där alla invånare och besökare spelas av samma grupp av män (Mark Gatiss, Steve Pemberton, Reece Shearsmith, Jeremy Dyson). Som det ofta blir när män gör kvinnoroller blir allt automatiskt ganska queert men ibland drar de det ett extra varv som tex en man som spelar kvinna som klär ut sig till man ligger med en man som är utklädd till kvinna. Dessutom finns det ett antal homosexuella karaktärer, och en av de återkommande karaktärerna är transsexuella taxichaffisen Babs.
Det känns rätt uppenbart att serien varit en inspiration till tex Little Britain, men dessvärre är det inte riktigt ett format som funkar för mig. Jag tycker helt enkelt inte att det är roligt, trots min svaghet för mark Gatiss. Kanske är det pga det pålagda skrattet.
/Hallor
RocknRolla (2008)
RocknRolla, 2008, Storbritannien
Manus & regi: Guy Ritchie
Ett stycke grötig gangsterfilm. Den är brittisk, men eftersom det är Guy Ritche som ligger bakom så känns allt väldigt amerikanskt, de breda dialekterna till trots. Jag hänger inte direkt med i handlingen och alla turer fram och tillbaka, och det är alldeles för många karaktärer för att man ska orka håll koll på dem.
Filmen har mer av gayintresse än jag trodde på förhand. En av grupperna av människor man följer är en trio småkriminella som går under namnet the Wild Bunch. De är One Two (Gerard Butler), Mumbles (Idris Elba) och Handsome Bob (Tom Hardy). Bob ska upp i rätten pga något brott och kommer med största sannolikhet åka in. Kvällen innan berättar One Two att han skaffat strippor som en avskedspresent, men Bob svarar ”I don’t want the strippers, I want you”. One Two freakar totalt och skäller ut honom, men lugnar sig sen och undrar intresserat ”What is it you wanna do to me then, Bob?”. Dagen efter faller det sig att Bob trots allt slipper fängelse, och han och One Two träffas senare på kvällen på en fest, och One Two är uppenbarligen skärrad: ”What happened last night, Bob, between you and I, that’s our little secret, ok? It only happened because you were supposed to be going to fucking prison today!”. Bögpanik bryter ut, men det lugnar sig när Mumbles förklarar för One Two att man kan ju vara en bra person trots att man är gay. Duh!
/Hallor
Worried About the Boy (2010)
Worried About The Boy, 2010, Storbritannien
Manus: Tony Basgallop
Regi: Julian Jarrold
Jag ska börja med att säga att jag inte kan ett dugg om Boy George, eller jag kunde i alla fall inte innan jag såg den här filmen. Så jag kommer inte kunna ge någon kritik om hur mycket hänsyn den tagit till verkligheten. Men jag ska göra mitt bästa att recensera den som film. (Kom gärna med tillägg i kommentarerna om det är något ni tycker jag har missat).
Filmen berättar parallellt historien om Boy Georges uppgång och fall. Från småstaden till London, från okänd och törstande efter uppmärksamhet till framgångsrik; men vi får även se hur allt blev ett antal år senare, hur dekadensen, kändisskapet och drogerna satt sina spår.
Det känns som Velvet Goldmine på crack. Allt är vackert, extremt, färgglatt och queert. Det går inte att avgöra folks könsidentiteter och man vill inte heller. Efter att ha recenserat så mycket homoerotisk manlig vänskap, är det skönt med en helt super-over-the-top gayfilm.
Douglas Booth är helt underbar som George, och andra bekanta ansikten är Mathew Horne som bandpolaren/pojkvännen Jon Moss, och Mark Gatiss som Sex Pistols manager Malcom McLaren.
Jag säger bara en sak: SE DEN.
/Hallor
Scenes of a Sexual Nature (2006)
Scenes of a Sexual Nature, 2006, Storbritannien
Manus: Aschlin Ditta
Regi: Ed Blum
Under en dag på Hapstead Heath träffas och skiljs människor i kärlek och lust. Vi får träffa ett antal par, och några ensamma människor, alla med deras egen version på hur en relation kan se ut. Ett av paren är två män som varit icke-exklusiva partners i femton år, och de börjar fundera på hur nästa steg i deras relation kan tänkas se ut.
En fin film, även om det egentligen inte händer så mycket. En av fördelarna är det stora antalet relativt kända skådespelare, bla Ewan McGregor, Tom Hardy, Sophie Okonedo, och Catherine Tate.
/Hallor
My Life in Film (2004)
Brittisk miniserie (well, sex avsnitt) från 2004. Bästa kompisarna Art (Kris Marshall) och Jones (Andrew Scott) jobbar på en gammaldags biograf, och Art är besatt av film och försöker hela tiden skriva filmmanus. Han ser sitt liv som om det vore filmer. Alla tycker att han är helt galen förutom just Jones, som dessutom bor ihop med honom. Varje avsnitt är utformat för att efterlikna en känd film: Rear Window, The Shining, Top Gun, Shallow Grave, Eight and a Half, Butch Cassidy and the Sundance Kid.
Art tycker att han och Jones hör ihop, att de måste göra allt tillsammans. Och det är precis vad det gör. Förutom när det gäller en grej: Jones skaffar flickvän, Beth (Alice Lowe). Art ogillar henne och påstår att han är allergisk, och försöker motverka henne hela serien igenom. Det är rätt svårt att förstå varför Jones är tillsammans med henne. Uppenbarligen ska de vara kära, men det är ingenting man direkt märker i skådespeleriet. Jones verkar betydligt mer intresserad av Art, vilket märks i både hans kroppsspråk och på sättet han ser på honom.
Väldigt väldigt rolig serie, ibland pinsam, ibland rätt läskig, och väldigt mycket blickar fulla av längtan. Och topless-pingis.
/Hallor
Stuart: A Life Backwards (2007)
Stuart: A Life Backwards, 2007, Storbritannien
Manus: Alexander Masters
Regi: David Attwood
Alexander Masters (Benedict Cumberbatch) jobbar på ett härbärge för hemlösa när det plötsligt stängs. I arbetet för att försöka få det öppnat igen får han kontakt med Stuart Shorter (Tom Hardy), en alkoholiserad, drogberoende, psykotisk hemlös. Alexander fascineras av hans livshistoria och bestämmer sig för att skriva en bok om honom.
Jag blev väldigt gripen av den här filmen, men det tog mig ett tag att bestämma mig för om det var en film som passade för den här bloggen eller inte. Det är egentligen inte en gayfilm, det är ingen homoerotisk stämning, det finns inga gaykaraktärer inslängda nånstans. Men jag tror att den ändå kan vara av intresse, för den frångår den vanliga klyschiga ”heterosexuell man som vill vinna tävlingen och vinna tjejen”. Det handlar om en fin vänskap mellan två väldigt olika män. Eller som Tom Hardy säger i en intervju:
”Two people meet, they become friends, one of them decides to write a book about the other, and through this they find out more about themselves and life and love and understanding.”
De umgås massvis, dricker ihop, sover ihop, håller händer. Alexander dömer aldrig, försöker aldrig förändra Stuart, han vill bara förstå och finnas där för honom. Och nog finns det en himla massa kärlek med i leken, även om den inte är av den erotiska sorten.
/Hallor
En Studie i Skräck (1979)
Murder by Decree, 1979, Storbritannien
Regi: Bob Clark
Manus: John Hopkins, Elwyn Jones, John Lloyd
I den här filmen har man låtit Sherlock Holmes (Christopher Plummer) delta i jakten på den hemske Jack the Ripper. Och som vi vet vid det här laget så innebär seriemördare = inte originalstory från Conan Doyle. Det är inte så mycket jag egentligen kan säga om handlingen, det är en seg sörja av hemliga sällskap, medium, intuition, män med makt och kvinnor utan. Och ganska mycket omotiverad slowmotion. Jag var nära att somna framåt slutet.
Holmes åstadkommer egentligen inte så mycket, det känns inte som det i alla fall, för inte deducerar han mycket. Nej, det som Holmes är bäst på i den här filmen är att hela tiden berömma Watson (James Mason), och säga ”my dear fellow” i ca varannan mening, samtidigt som han ser superkär ut. Hans blickar är så kärleksfulla att jag hela tiden förväntar mig hångel, eller i alla fall handhållning. Dessvärre blir det inget av den varan, men däremot en konstig scen där Holmes mosar en ärta på Watsons talrik och Watson blir upprörd.
Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta, jag önskar nog egentligen bara att det fanns en nedklippt version av filmen med bara Holmes/Watson så att man slapp allt gegg däremellan.
/Hallor
Doctor Who (2005)
Doctor Who, 2005-pågående, Storbritannien
Regi: varierar
Manus: varierar. Russel T. Davies, Steven Moffat, Mark Gatiss, Chris Chibnall, Terry Nation mfl
The Doctor är en 900 år gammal Time Lord som reser runt i tid och rum i sitt skepp the TARDIS tillsammans med en eller flera ”companions”. De träffar på aliens, historiska personer från jorden, och är med om alla möjliga äventyr. En av grejerna med Time Lords är att de i princip är odödliga. När en av deras kroppar har nått slutet på sin livslängd, så regenererar de till en ny. Det finns bara ett visst antal gånger de kan regenerera, och de kan också välja att inte göra det och att helt enkelt dö. Sen 2005 har The Doctor spelats av Christopher Eccleston, David Tennant, och nu senast Matt Smith.
Doctor/Jack
The Doctor är asexuell, men i nästan alla fallen så är hans companions unga tjejer som blir kära i honom. Men med tanke på att det är Russel T. Davies som är upphovsman till serien så vore det konstigt om det inte förekom queert eller slashigt innehåll. I säsong 1 reser han runt med Rose Tyler (Billie Piper), och under en tur till London under andra världskriget så träffar de på Jack Harkness (John Barrowman), en lurendrejare från 5000-talet. Efter lite turer så ställer han sig på Rose och Doctors sida, och blir en companion för resten av säsongen. Jack är omnisexuell (Doctor förklarar för Rose att i framtiden så är alla människor det) och det uppstår nån slags härlig polyrelation mellan de tre.
I säsong 3 får vi även göra bekantskap med Doctors gamla BFF/ärkefiende/pojkvän The Master (John Simm). The Doctor har länge trott att han varit den allra sista Time Lorden vid liv, och vid återseendet med The Master säger han ”Maybe I’ve been wandering for too long, now I’ve got someone to care for”. Kort därefter dör Master i Doctors armar, och Doctor gråter och kramar honom som om han förlorat en älskare.
Dessutom förekommer det ofta queera karaktärer inslängda med jämna mellanrum. Universum är stort, och konstigt vore det ju om alla var straighta.
Serien har kommit i fem säsonger hittills, och den sjätte lär börja kring påsk nästa år. Serien är en reboot på en serie med samma namn som gick 1963-1989. Det är inte en remake, utan den nya serien tar upp tråden som den gamla lämnade. Man behöver inte ha sett gamla Who för att se nya.
2006 fick Jack Harkness sin egen spinoff, Torchwood, proppfull med slashy goodness.
/Hallor
Regnbågsrullen 