bögkyss

Peter Doherty – The Last of the English Roses


Ett gäng killar (inklusive Pete själv) spelar fotboll och det slutar med att två av dem hånglar. Vet inte vad videon har med låten att göra men JAG GILLAR’T!

Annonser

El Topo (1970)


El topo, 1970, Mexiko

Regi & Manus: Alejandro Jodorowsky

Titeln betyder ”mullvaden” på spanska, men jag är osäker på hur den nedgrävda nallebjörnen i början hör ihop med slutet. Något måste regissören, manusförfattaren och huvudrollsinnehavaren Alejandro Jodorowsky haft i åtanke i alla fall, för han är en mästare i symbolik. Hans filmer är vackra men extremt konstiga och ofta brutala. Om du inte klarar av att se djur att dö på film ska du undvika allt han gjort. I den här filmen är det dock mest ”människoblod” som flyger: det är nästan gore. Handlingen är att en cowboy är ute i öknen för att döda alla mästare så att han blir den bästa av dem alla. Han har en flickvän med sig (Mara Lorenzio) som hetsar honom att döda alla och han gör det – trots att de flesta han möter är fromma som lamm.

Något annat som jag förknippar med Jodorowsky är hans queera inslag. Han är gift och har barn men jag antar att allt han gör är för uppmärksamhetens skull, precis som han har med dvärgar, nakna barn och missbildade människor. Ändå känns det befriat från cynism och hån – han vill visa all skönhet i världen och i den här filmen får vi se munkar som dansar med och blir våldsupphånglade av bandidos, en kvinna som sminkar en man, en vis man med kvinnoröst och en kvinnlig cowboy med mansröst (Paula Romo) som förför huvudpersonens flickvän. Om filmen hade klippts ned till en och en halv timma istället för de dryga två timmarna så hade det nog varit den fullpottare som John Lennon tyckte att det var.

/Johnny

imdbfavico

Dorian Gray (2009)


Dorian Gray, 2009, Storbritannien

Regi: Oliver Parker
Manus: Toby Finlay (efter Oscar Wildes roman

Dorian Gray (Ben Barnes) är en naiv och vacker yngling som drabbas av en förbannelse när han får sitt porträtt målat av konstnären Basil (Ben Chaplin). Alla beundrar den vackra pojken på tavlan och Basils cyniske och hedonistiske vän Lord Henry Wotton (Colin Firth) får Dorian att inse att målningen kommer att hålla sig vacker i all evighet medan förebilden, Dorian själv, kommer att åldras. Detta leder till att Dorian på något sätt omedvetet säljer sin själ för evig ungdom och det blir istället hans målade avbild som tar stryk när han har sex och röker opium. När han märker att tavlan börjar ruttna så låser han in den på vinden.

Det är mycket som skiljer den här filmversionen av Dorian Gray från Oscar Wildes klassiska roman ”Dorian Grays porträtt”. För det första är det hela stämningen: det har blivit en ren rysare där själva målningen får eget datoranimerat liv och en skrattretande ”röst”. Sen har vi sensmoralen som tycks vara att sex är destruktivt och syndigt och tär på själen. Det positiva med den ändringen är ju att Dorian har massor av sex – både med kvinnor och män (och kvinnorna har sex med varandra också!).  Han hånglar till och med upp Basil i ett manipulativt sätt att försöka få konstnären att glömma bort tavlan.

Jag tycker att filmen är sexig och helt okej (en klar 3/5) men seriöst, jag tror att om Oscar Wildes porträtt skulle få liv skulle det slå sig för pannan.

/Johnny

imdbfavico

Graffiti Artist (2004)


The Graffiti Artist, 2004, USA

Regi & Manus: James Bolton

Den här filmen handlar om en hemlös tonåring (Ruben Bansie-Snellman) och hur hans liv består av att sno sprayburkar, klottra sitt artistnamn Rupture och springa från polisen. En dag träffar han graffitikonstnären Jesse (Pepper Fajans) och börjar följa efter honom. Jesse har pengar och låter Rupture bo hos honom – och sova i samma säng…

Det pratas väldigt lite i den här filmen men det som sägs är ovanligt trovärdigt. Regin är fantastisk och dramat är hjärtskärande. Mest fokus är det på ”den fria konsten” och trots att jag inte är ett fan av taggar så blev jag helt frälst i klotter efter att ha fått inblick i graffitikulturen. Jesse och Rupture (som senare ”byter namn” till Elusive) är dessutom så awwwww ihop.

/Johnny

imdbfavico

D’ERLANGER – La Vie en Rose


Dålig bildkvalitet och snabba klipp – men fylld med fan service! Två androgyna, japanska pojkar ligger och är homoerotiska med varandra och vid ett tillfälle låter de tungorna mötas i minst 5 sekunder! Hot hot hot!!

Om jag har förstått det rätt så är året 1989, sångaren Hiroshi ”Kyo” Isono och den han han porrar sig med är gitarristen Ichirou ”Cipher” Takigawa. Det är svårt att veta något om deras egentliga sexualiteter eftersom ”fan service” innebär att göra fansen upphetsade. I Japansk kultur går de ganska långt i skådespeleri för att tilltala sin målgrupp – eller för att väcka uppmärksamhet.

Här är bilder om ni inte kan se videon:

/Johnny

A Very Natural Thing (1974)


A Very Natural Thing, 1974, USA

Regi: Christopher Larkin
Manus:
Christopher Larkin & Joseph Coencas

David (Robert McLane) är en lågmäld bög som brukade vara munk men som nu är ateist och jobbar som lärare. När han träffar Mark (Curt Gareth) blir han jättekär och vill att de ska flytta ihop och leva som ett gift par, men Mark vill inte binda sig till bara en person. David försöker anpassa sig och hänger med på gruppsex men förhållandet är ändå dömt att krascha.

Jag är helt YAAAY! efter att ha sett den här filmen. Den är från 1974 liksom! Scenerna som berör mig mest är de dokumentära klippen från Pride där folk säger helt fantastiska saker, som ”It’s a pretty fucked up society that the army gives you a medal of honor for killing a man but a dishonorable discharge for loving one”. Det finns också en fiktiv scen som utspelar sig under Prideparaden, där David träffar på gayrättsaktivisten Jason (Bo White) och har en intressant diskussion om huruvida Pride behövs och gör någon skillnad. Förutom att vara en viktig milstolpe i amerikansk gayfilm så är det ett bra drama om monogama och öppna förhållanden.

/Johnny

imdbfavico

Fögi is a Bastard (1998)


F. est un salaud, 1998, Schweiz/Frankrike

Regi: Marcel Gisler
Manus: Marcel Gisler & Rudolf Nadler (efter Martin Franks roman)

15-åriga Beni (Vincent Branchet) är kär i den öppet homosexuella rockstjärnan Fögi (Frédéric Andrau). Han skriver ett brev till sin idol och får sedan chans att träffa honom. Fögi utnyttjar gärna den villiga lilla tonårskillen, tar med honom på turné och drar snart in honom i drogmisär.

(Det här kan vara min första Schweiziska film, faktiskt. Alla har tyskklingande namn men pratar franska! Wohoo! Jag tyckte att det var roligt…Hah.)

Well, Beni är en intressant karaktär – han är inte den lilla naiva stackarn man kunde tro men han är ändå Fögis hund i S&M-förhållandet de har och han säljer sig själv när när husse behöver pengar.  Storyn är som en blandning av Velvet Goldmine och Mandragora där sex och knark sannerligen är en destruktiv kombination. Jag hade bara önskat att kvalitén var bättre för det kändes lite som ett studentprojekt.

/Johnny

imdb

Lockbetet (1980)


Cruising, 1980, USA/Västtyskland

Regi & Manus: William Friedkin (efter en bok av Gerald Walker)

En seriemördare, som riktar in sig på bögar, går lös i New York City. Polisen Steve Burns (Al Pacino) passar in på offer-profilen och erbjuds att jobba undercover med att cruisa stadens bögbarer. Han tackar ja men håller det hemligt för sin flickvän.

Det var många från protester från USA:s gaycommunity när den här filmen kom. Idag är jag fascinerad av hur mycket man får se (mängder av lättklädda män som har sex!) men jag kan förstå motståndarna om jag ser på hur samhällsklimatet var 1980 – det fanns nästan inga kärlekshistorier om homosexuella på bio då, väldigt få positiva porträtt av bögar (första mainstreambögkyssen kom väl 1982 i Making Love) och här får man kopplingen mellan sjaskiga sexklubbar och en brutal seriemördare som misstänks vara ”en av de egna”. Men jag tycker inte att själva filmen i sig är homofobisk – lädermännen erotiseras och homo- och transfobin inom polisen ifrågasätts starkt, bl. a. av de riktigt coola lädertransorna som ser ut som Poison-medlemmar (Gene Davis och Robert Pope). Dessutom blir undercoverpolisen kompis med sin homosexuella granne Ted (Don Scardino) som framställs som en väldigt trevlig boy-next-door. Det här är absolut en film man ska se – förutom gayrelevansen är det en riktigt spännande thriller!

/Johnny

imdbfavico

Fyra år till (2010)


Fyra år till, 2010, Sverige

Regi: Tova Magnusson
Manus: Wilhelm Behrman

Från att ha varit på topp som Sveriges tippade nästa statsminister faller Folkpartiets ledare David Holst (Björn Kjellman) på ändan när Kristdemokraterna oväntat åker ur riksdagen och röda blocket tar hem segern. Davids fru och partikamrat Fia (spelad av regissören Tova Magnusson) försöker städa upp efter fjaskot men David ställer till allt ytterligare genom att bli kär i Socialdemokraternas statssekreterare Martin (Eric Ericsson). De dejtar i smyg till tonerna av deras gemensamma favoritband: Ratata.

Jag gillar verkligen den politiska tvisten på den här romantiska komma-ut-i-medelåldern-komedin. Kjellman och Ericsson är heta tillsammans och det blir mycket hångel.  Jag skrattade även en del. Tyvärr känns det för helyllesvenskt för att kunna exporteras men det hindrar inte att det är charmigt – och missförstå mig inte: jag uppskattar verkligen att det görs svenska gayfilmer! En sak som gjorde mig lite arg var att Davids sade att han var bisexuell och att Martin bara skrattade åt det och sade att bisexualitet var att inte våga erkänna att man var bög. Sedan kom det fram att han faktiskt inte tände på tjejer alls. Bah! Denna ständiga bifobi.

/Johnny

Biopremiär idag! Se den och stöd svensk gayfilm!

imdb favico

Gala – Let the Boy Cry


Jag minns att jag älskade Galas låtar på 90-talet och jag minns speciellt hur jag reagerade på den här videon :):):)

”‘Let a Boy Cry’ is a song about inversion of roles. Shooting this video was an amazing experience: we lived for 2 days in this huge empty house with many different rooms where we recreated the different scenes of the video; I chose each kid that participated and appeared in the video; I wanted to recreate an imaginary and ideal world where boys and girls are free to do whatever they like careless of sex roles and gender cliches.
Girls bring flowers to boys, boys cry watching a violent movie girls play basketball while boys take ballet classes;
the video was directed by a friend photographer and I.”

Läs även intervjun på Galas blogg

/Johnny

Piedras St. (2010)


Piedras St., 2010, Argentina

Regi och manus: Matías Marmorato

Martin (Lucas Lagré) trivs med att bo med sin mormor i ett hus i Buenos Aires. Hans bästa vän Sebas (Luciano Ricio) håller på att göra slut med flickvännen och för att få annat att tänka på går de till en klubb, där Martin möter Julio (Javier van de Couter) och Sebas möter Unno (Matías Marmorato – regissören själv) som han har sex med på toaletten. Martin och Julio sover ihop och blir kära. Martins kontrollerande mamma som flyttat söderut kommer hem och ställer saker på ända, och Martin måste besluta vad han vill göra.

Den här filmen har ingen riktig handling och är väldigt lågbudget, med mörkt foto och halvkasst ljud, men det är en fin historia som är som ett utsnitt ur några människors liv. Martin och Julio är så fina mot varann och gulligt kära att man blir varm inuti. En typiskt argentiskt lågmäld film. Och huvudpersonen är hemskt söt.

/Bobbi

United States of Tara (2009)


United States of Tara är en komedi/drama-serie som handlar om kvinnan Tara (Toni Collette). Hon lever med sin man Max (John Corbett, som spelade Carries pojkvän Aidan i Sex and the City) och sina två tonårsbarn; gaysonen Marshall (Keir Gilchrist) och den lätt vilsna Kate (Brie Larson). Den knäppa systern till Tara, Charmaine, spelar också en rätt stor roll i serien.

Tara är inte som andra mammor. Hon har tre andra personligheter; husfrun Alice, motorcykelåkande butch-mannen Buck och tonåringen T. De bryter ut till och tätt och tar över Taras kropp.


Serien är rätt queer, med Taras Buck och Marshall. Systern erkänner någonstans i säsong 2 att hon en gång i tiden varit kär i en tjej. Buck skaffar brudar. Blygsamma homokyssar kommer, men lite snålt är det.

Serien är gjord av Diablo Cody, som gjorde filmen Juno. Detta märks väl lite om man tänker efter. Själv gillade jag Juno och tycker att United States of Tara är en okej serie. Första säsongen var bra, nyligen börjat se den andra. Men den tar sig nog. Den andra säsongen innehåller fler gaykaraktärer.

Går på kanal 9 23:00 på torsdagar, säsong 2 just nu.

/Li (gästbloggare)

imdb