regnbågsbarn

I huvudet på John Malkovich (1999)


Being John Malkovich, 1999, USA

Regi: Spike Jonze
Manus: Charlie Kaufman

Den misslyckade marionettdocknörden Craig (John Cusack) börjar arbeta på ett konstigt kontor och hittar där en portal till John Malkovichs hjärna. Han och kollegan Maxine (Catherine Keener) börjar sälja upplevelsen till alla som vill se ut genom John Malkovichs ögon i 15 minuter.

När Craigs fru Lotte (Cameron Diaz) besöker portalen blir hen helt lyrisk och inser sedan att hen är trans. När Craig säger att hen är galen och att det bara är en fas säger hen ”för första gången i mitt liv kändes allting rätt. Om jag fortfarande känner såhär sen så ska jag tala med doktorn om en könskorrigerande operation”. Det blir ingen operation i filmen men Lotte inleder sedan världens queeraste förhållande med en kvinna – de har sex med varandra via John Malkovich (som spelar sig själv, bland annat i kvinnokläder). Charlie Sheen spelar också sig själv och pratar om hur hett det är med lesbiska kvinnor.

Jag vill spoila så mycket men jag ska inte skriva så mycket mer för jag tycker verkligen att ni ska se den här filmen – det är en av de 50 bästa filmerna någonsin, enligt mig och många andra. Surrealistisk med mycket allvarligt framförd humor – och den slutar queerlyckligt!

/Johnny

imdbfavico

Annonser

Petra von Kants bittra tårar (1972)


Die bitteren Tränen der Petra von Kant, 1972, Tyskland

Regi & manus: Reiner Werner Fassbinder

Petra (Margit Carstensen) är en kläddesigner som spelar mer upptagen än hon är. Hon behandlar sin tystlåtna assistent/betjänt Marlene (Irm Hermann) som skit och Marlene ser det kom kärlek. En dag dyker den unga modellen Karin (Hanna Schygulla) upp och Petra blir som förbytt av förälskelse.

Ännu en film om olycklig homosexuell kärlek som blir till sjuklig besatthet och misär. Karin är villig att testa att inleda ett förhållande med Petra men hon säger aldrig att hon älskar henne. Petra är mycket öppen med sina känslor och frustrationen hon känner, när de inte är besvarade, får henne att ta till flaskan. Trots att det är väldigt teatraliskt (allt utspelar sig inne i lägenheten) så är känsloutspelen ändå rätt trovärdiga – eller i alla fall begripliga. En typisk Fassbinder-film.

/Johnny

imdbfavico

Jules och Jim (1962)


jules jimJules et Jim,  1962, Frankrike

Regi och manus: François Truffaut (efter Henri-Pierre Rochés bok)

Österrikaren Jules (Oskar Werner) och fransmannen Jim (Henri Serre) är bästa vänner och de delar allt. De förälskar sig till och med i samma kvinna: Catherine (Jeanne Moreau). Jules blir den som gifter sig med henne. Men efter andra världskriget – där de två männen strider på olika sidor – så kommer Jim och flyttar in hos Jules och Catherine. Det gifta paret har nu barn men de verkar inte så lyckliga och Catherine är otrogen med många olika män. Hon försöker även förföra Jim, vilket lyckas. När Jules inser att han håller på att förlora Catherine ber han Jim att gifta sig med henne så att de alla tre kan fortsätta umgås och ha hand om barnet tillsammans. Men Catherine verkar bli mer och mer psykiskt instabil och krävande…

En väldigt intressant polyrelation. Jag skulle inte kalla Jules och Jims relation som homoerotisk på något sätt, men de älskar varandra väldigt mycket och de tävlar inte mot varandra om kvinnan.  Sen är ju inte allt happy happy heller, men det är en klassisk film som man kanske borde se någon gång.

/Johnny

imdb favico

Blecktrumman (1979)


blecktrummanDie Blechtrommel, 1979, Västtyskland/Polen/Frankrike/Jugoslavien

Regi: Volker Schlöndorff
Manus: Jean-Claude Carrière (efter Günter Grass roman)

Vid tre års ålder bestämmer sig Oskar (David Bennent) för att sluta växa och får sin önskan besvarad genom en olycka. Hans favoritleksak är en liten blecktrumma som han ivrigt går och slår på genom hela livet – och får han inte som han vill så skriker han så att glas spricker.

Det är en mycket fascinerande och fantasifull historia om gränsen mellan barndom och vuxenliv och hela tiden i bakgrunden pågår andra världskriget som om det vore vilken vardag som helst. Men det är förstås ett problem för Oskar eftersom han bor i den omstridda tysk-polska staden Danzig (Gdańsk) och hans familj består av tre separata folkslag. Nu kommer den queera delen in: I en scen tidigt i filmen får man se Jan Bronski (Daniel Olbrychski) och Alfred Matzerath (Mario Adorf) stå och prata flirtigt med varandra. Alfred säger ”Vi kasjuber, polacker och tyskar måste hålla ihop” och sen kommer Oskars mamma Agnes (Angela Winkler) och tar dem båda i handen och de vandrar bort tillsammans medan Oskars barnsliga berättarröst säger ”Dessa båda olika, men i fråga om mamma samstämmiga herrar, fattade tycka för varandra och i denna treenighet satte de mig, Oskar, till världen.” Jan är Agnes kusin och detta tabu är en del i att hon gifte sig med den tyska Alfred, men det är ingen rivalitet mellan de två männen som det vanligtvis brukar vara i poly-konstellationer på film – det är snarare så att det är Alfred och Agnes som bråkar med varandra och kusinen Jan försöker få dem att hålla sams. En söt scen är när Jan äter från en sked som Alfred håller i, vilket visar på att de inte bara har ett socialpolitisk överenskommelse utan, som sagt, också  ”tycke för varanda”.  En annan queer parantes är att det nämns att en karaktär som heter Greff (Heinz Bennent) ”tycker om ungdomen; tycker om pojkar bättre än flickor.” Detta är inget man får se utan det är bara ett konstaterande.

/Johnny

imdbfavico

Breakfast on Pluto (2005)


breakfastonplutoBreakfast on Pluto, 2005, Irland/Storbritannien

Regi: Neil Jordan

Irländske Patrick “Kitten” Braden (Cillian Murphy) växer upp i fosterfamilj efter att ha blivit bortlämnad av sin mamma som bebis. Det är sjuttiotal och Kitten ses som udda både på grund av sitt sätt och sin transsexualitet. Efter skolan sticker Kitten till London för att söka efter mamman. Kitten har jobb på allt från nöjesparker till magiföreställningar och strippklubbar, och råkar ut för en massa drama i form av attentat, våldtäktsförsök och hårdhänta polisförhör. Men hen slutar aldrig söka efter sin förlorade familj.

Det här är en virrig film. Den är baserad på en bok, vilket märks tydligt, eftersom hela historien är uppdelad i kapitel. Det går väldigt fort framåt, särskilt i början, och man hinner knappt med i handlingen. Men man skrattar också, det finns många absurda/dråpliga situationer (fast också en del irriterande). För den som är sucker för andogynitet finns det ett stort plus med filmen: huvudpersonen Kitten. Hen spelas bra av Cillian Murphy och är väldigt vacker, särskilt i sjuttiotalskläder!

/Bobbi

imdbfilmtipset

Kajmanen – B-filmarens revansch (2006)


kajmanenIl Caimano, 2006, Italien

Regi: Nanni Moretti

B-filmsproducenten Bruno (Silvio Orlando) har inte gjort filmer på flera år och han är nu pank och skuldsatt. Dessutom har han nyligen separerat med sin fru och vågar inte berätta det för sina barn. Räddningen tycks komma när Theresa (Jasmine Trinca) – en ung och lovande regissör – kommer fram till honom och lämnar ett manus. Utan att direkt läsa det så ser han sin chans och sätter igång arbetet för att sedan inse att han gör en kontroversiell politisk film om Italiens tidigare premiärminister Silvio Berlusconi.
Jag älskade den här filmen! Den var varm, rolig och kändes trovärdig trots en udda story. Förutom att Theresa är en viktig karaktär som är både snygg, smart och begåvad så får man också, senare i filmen, helt odramatiskt veta att hon har barn med en annan kvinna (spelad av Cecilia Dazzi). I ett pressmeddelande berättar  regissören (som också är en av manusförfattarna) Nanni Moretti om idén bakom detta:

”Det var ett nöje att visa en annan sorts familj på vita duken – att presentera det enkelt, utan att hålla retoriska och ideologiska tal. Från början reagerar Bruno skrattretande hysteriskt [på att Theresa har ett lesbiskt förhållande] men det hindrar honom inte från att fortsätta jobba som vanligt med Theresas film i nästa scen.” [slarvig översättning av mig]

/Johnny

imdbfavico

Berlinerpopplarna (2007)


berlinerpoplBerlinerpoplene, 2007, Norge

Regi: Anders T. Andersen (avsnitt 1-3) och Sirin Eide (avsnitt 4-6)

En vecka innan jul får 80-åriga Anna, kvinnan som med järnhand styrt sin familj, stroke på släktgården Neshov på Bynäset utanför Trondheim. Tor (Nils Sletta), som stannat kvar och drivit gården med föräldrarna, ringer efter sin dotter Torunn (Andrine Sæther) som han knappt haft någon kontakt med. När Anna dör tvingas medlemmarna i familjen samman, och bröderna Margido (Bjørn Sundquist), Erlend (Jon Øigarden) och Tor kan inte längre undvika att konfronteras med varandra och med sin far. Det dröjer inte länge förrän familjehemligheter börjar komma upp i ljuset.

Jag tycker att de första tre avsnitten var bäst – då är relationen mellan familjemedlemmarna i fokus och spänningen kvarstår: Hur har det blivit som det blivit? Varför är relationerna så ansträngda? Varför rymde Erlend från gården för att aldrig vilja komma tillbaka?
Jag läste just att tv-serien bygger på två böcker (Berlinerpopplarna och Eremitkräftorna av Anne B. Ragdes) och det kan förklara varför det kom som en upplösning i tredje avsnittet – det var antagligen upplösningen på den första boken. I de tre följande avsnitten tappade berättelsen lite fart. Dock fick bögparet Erlend och Krumme lite större utrymme i senare halvan av serien, där de funderar på att skaffa barn.
Verkar som att det kan komma en fortsättning!

/Bobbi

imdb2 favico3

De-lovely


De-Lovely, 2004, USA / Storbritannien

Historien om 1900-talskompositören Cole Porters liv berättas i denna film. Cole (spelad av Kevin Kline) hade ingen vidare röst, men hans charm och låtskrivande imponerar bl.a. 30-40-talets Hollywood och hans fru Linda (snygga Ashley Judd). Porter var ganska öppet bisexuell (eller homosexuell) och hans fru säger ”let’s just say that you like men better than I do”. Med det uttalandet kan man undra om hon också föredrar ”sitt eget kön” eller om hon är asexuell. Genom filmen är hon i alla fall trogen Cole men förbittras av hans ständiga hunger efter manligt kött (bl.a. Edward Baker-Duly och James Wilby).

Hela filmen känns halvhjärtad och skämten är typ akademikerhumor från 10-talet. Flera popstjärnor (bl.a. Robbie Williams, Alanis Morissette, Elvis Costello och Sheryl Crow) är med och framför Porters låtar i filmen, men det blir ganska mycket blaha-blaha. Huvudpersonernas livsöden engagerar inte och man undrar då och då varför de valde just den här gamla kändisen att göra film om. Jag är glad att hans sexualitet inte blev bortcensurerad, men det slutnotan blev ändå klyschan att bisexuella inte kan vara trogna och att den äkta kärleken var mellan makarna Cole och Linda.

/Johnny

Hela vägen


Lapsia ja aikuisia – Kuinka niitä tehdään?, 2004, Finland / Sverige

Venla (Minna Haapkylä) jobbar på en fertilitetsklinik. Hon delar sina patienters önskan att bli gravid, men trots att hon har en stadig pojkvän så kommer aldrig det där efterlängtade barnet. När det visar sig att hennes pojkvän i smyg proppat i henne dagen-efter-piller under en lång tid så bestämmer hon sig för att försöka bli gravid på egen hand. Hennes kvinnliga arbetskamrat Satu (Minttu Mustakallio) hjälper henne in till spermabanken på jobbet, men oanade känslor börjar växa dem emellan och ingenting blir så enkelt längre.

Jag gillar verkligen hur naturligt och odramatiskt Venlas och Satus kärlek skildras. Deras respektive partners och barnlösheten tycks vara större problem än att de ses som ett lesbiskt par av omgivningen. Venlas pojkvän (Kari-Pekka Toivonen) som desperat inte vill ha barn är också en rolig och annorlunda karaktär.  Något som jag reagerade på med filmen är dock att man måste vara jättekoncentrerad för att inte missa något – det är mycket jag inte skulle förstått om jag inte hade läst baksidan på omslaget. Men man kan ju se det som något positivt: att för en gångs skull inte bli dumförklarad av regissören och få alla känslor och tankar serverade i högkontrast.

/Johnny

Köp filmen på Amazon.com eller köp den av mig på VHS för 25 kr.

Sugar Rush (säsong 1)


Sugar Rush, 2005, Storbritannien

Kim (Olivia Hallinan) är en 15 årig lesbisk oskuld med typiska tonårsproblem. Hon är kär i sin bästa kompis Sugar (Lenora Crichlow) – som alltid tycks vara på jakt efter manligt kött – och själv blir hon ständigt förföljd av sonen till de två bögarna i grannhuset (Matthew Vaughan & Daniel Coonan). Utöver allt detta håller hennes familj på att falla isär när mamman är otrogen och lillbrorsan tror att han är en utomjording. En skruvad historia i bubbelgumfärger.

Det är så skönt med en lättsam komediserie med gaytema där de homosexuella tillåts leva ut sin sexualitet – och speciellt när det handlar om en kvinna. Det här är den lesbiska motsvarigheten till Queer as Folk och huvudpersonen är ständigt kåt och spanar in sin kompis bröst och rumpa. Berättarstilen är i stort skämtsam, men det finns även allvarsammare delar i varje avsnitt och jag ska inte ljuga – de är faktiskt ganska malplacerade. Visserligen känns problemen man har som tonåring allvarliga, men i den här serien känns de som mest genuina när man kan le åt dem. Snygga tjejer, bra musik, lagom engagerande manus… bästa lesbiska serien jag sett hittills! Är förresten löst baserad på Julie Burchills roman med samma namn.


/Johnny

Patrik 1,5


Patrik 1,5, 2008, Sverige

I ett idylliskt bostadsområde någonstans i Sverige flyttar det äkta paret Göran (Gustaf Skarsgård) och Sven (Torkel Petersson) in. De har stått i adoptionskö länge och längtan efter en ”riktig” familj är stark. Sven har ett tonårig dotter med sin förra fru, men för Göran blir det första gången. Efter en lång tids väntan så får de äntligen hem ett brev där de blir lovade en Patrik på ett och ett halvt år. Lyckan är enorm tills det en dag ringer på dörren och de istället för en söt liten bebis får hem en homofobisk ungdomsbrottsling (Thomas Ljungman). De har fått fel Patrik! Sven faller tillbaka i sina gamla destruktiva beteendemönster med våld och alkohol och Göran ser ingen annan utväg än att kasta ut sin man trots att han själv också känner sig ensam och förtvivlad.  I samma veva börjar den dolda homofobin komma till (den välpolerade) ytan i kvarteret och Göran får fråga sig själv vad det egentligen är för slags familj han är ute efter.

Trots den mörka beskrivningen jag just gjorde av handlingen så är det en komedi och en feel-good-film. Personkemin är stark mellan Skarsgård och Peterson och vi får se vågade kärleksscener och många passionerade kyssar. Skådespelet är väldigt bra för att vara en svensk film, eller åtminstone är det perfekt anpassat till genren.  Undantagen är den bittra exfrun Eva, spelad av Annika Hallin. Amanda Davins tonårskaraktär som kan framstå som en aning tillgjord, men det kan vara brister i Ella Lemhagens manus och regi också.

Jag gillar att Sven är bisexuell, men han är tyvärr den negativa bistereotypen – den karaktärslösa personen som inte vet vad han vill, som inte kan motstå frestelser och som inte går att lita på. Det är synd att bisexuella nästan alltid framställs så, men det är en relativt liten detalj i en film som ändå känns som en god diplomat för gaysamhället – i alla fall för de som vill poängtera att ”bögar är precis som du och jag”. Acceptans på normens villkor, javisst! I alla fall om det blir en sån här bra film av det.

/imdb/

/Johnny

Mamma Mia!


Mamma Mia!, 2008, USA/Storbritannien/Tyskland

En ABBA-baserad musikal om Sophie (Amanda Seyfried) som är 20 år, bor med sin mamma på en liten ö i Grekland och är på väg att gifta sig. Men innan hon skaffar ett eget liv och familj så vill hon veta vem hennes mystiska pappa är. I smyg läser hon sin mammas gamla dagbok, hittar tre män som skulle kunna vara potentiella fäder och skickar sedan bröllopsinbjudan till dem utan mammas vetskap. När de alla dyker upp på ön är förvirringen stor.

Jag gick ut med ett stort leende på läpparna efter den här filmen. Jag hade inte höga förväntningar alls för det var ju liksom en musikal – kan det bli annat än cheesy? Men jag blev förvånad över hur naturlig den ändå var – Mamma Donna (spelad av fantastiska Meryl Streep) och hennes jämnåriga väninnor sjöng medelmåttigt och hade medelmåttiga utseenden – och när jag säger det menar jag verkligen något positivt! Trots en ganska tillgjord story och lagom tillputsade ABBA-låtar så fanns ändå glimten i ögat. Det är dessutom otroligt ovanligt att se starka, medelålders, självständiga, högljudda kvinnor som framställs positivt och ändå tillåts vara sexuella – ja, till och med ”slampiga”. Det var sååå inte Hollywood!

Och förstå hur lyckligt överraskad jag blev när det visade sig att det fanns en gaykaraktär! Med orden ”Du var den första kvinnan jag älskade… och den sista” outade sig Colin Firths karaktär Harry helt surprisingly och gjorde lite skjortlös dancing in the rain med en anonym grekisk man. Men det var också allt. Man hade inte ens fått se den där grekiska karaktären innan – han hade inte ens ett namn! Det blir en ”titta vad politiskt korrekta vi är” och trots att jag vill ha alla HBTQ-karaktärer jag kan få, så spelar det inte så stor roll om de inte blir behandlade med samma respekt som de straighta karaktärerna. Harrys sexualitet blev en one-liner och överglänstes av alla de andra heteroparen som faktiskt hade känslor och fick kyssas. Filmskaparna tyckte alltså att det var viktigare att visa när han kom ut med sin homosexualitet än när han levde ut den. Firth spelade i en mycket homovänligare film redan 1984: ”Ett annat land”.

/Imdb/

/Johnny (Om någon vet vad den där grekiska skådespelaren heter så hojta till!)

101 Reykjavík


101 Reykjavík, 2000, Island/Danmark/Norge/Frankrike/Tyskland

Hlynur (Hilmir Snær Guðnason) är en riktig slackernörd som i trettioårsåldern fortfarande bor hos sin mor (Hanna María Karlsdóttir) i en trång lägenhet. Det är en snöig och hård vinter och varje dag går ut på att festa inne i stan eller att ligga och runka i de skitiga lakanen. En dag kommer mammans spanska väninna Lola (Victoria Abril) på besök och Hlynur blir kåt på henne. Men hans one-night-stand Hófi påstår att hon är med barn och Lola berättar att hon är lesbisk och sen går det bara utför…

Det är en mycket speciell och mysig film på ett nordiskt sätt. Homosexualiteten känns som ett naturligt inslag, men i slutet tycks det hända lite för mycket samtidigt. Jag gillar för övrigt hur de använde The Kinks-låten ”Lola” genom hela filmen fast i olika instrumentala stilar. Gillade du Populärmusik från Vittula så gillar du nog den här./Imdb/

/Johnny

Switch – som man bäddar får man ligga


switch.gifBlake Edwards’ Switch, 1991, USA

Varning för superspoilers:
Steve Brooks är en riktig playboy som behandlar kvinnor som skit. Kvinnorna han haft affärer med går ihop och dödar honom. Men egentligen blir han ”värre” straffad än så – Gud skickar tillbaka honom till jorden i en kvinnokropp så att han ska få se hur illa kvinnor blir behandlade av män. En skräckslagen Steve (nu gestaltad av Ellen Barkin) vaknar upp utan kuk mellan benen, ringer sin kompis Walter (Jimmy Smits) och berättar läget. De bestämmer sig för att träffas på krogen. Det tar ett tag att få Walter att fatta att den heta, blonda kvinnan med högklackat (självklart måste man bära högklackat så fort man får en kvinnokropp :P) är hans gamla kompis Steve. Redan här undrar man varför har Steve bestämt sig för att klä sig så sexigt som möjligt när han ska träffa sin manliga kompis? Steve bestämmer sig för att heta Amanda Brooks istället men fortsätter tänka och vara ”som en man”. Men när han blir uppraggad av en lesbisk kvinna tackar han nej. Han tände ju på kvinnor förut – fungerar det inte att vara lesbisk nu? Tydligen inte. En dag när Amanda och Walter blir fulla så hamnar de i säng med varandra. Amanda skäller ut sin kompis dagen efter för att ha utnyttjat hans kvinnokropp, men liksom, det var kanske första gången han själv blev penetrerad – det kan inte ha gått förbi obemärkt. Amanda blir gravid och bestämmer sig för att behålla barnet – alltså hans och Walters barn. Det kan ju ses som heterosexuellt på ytan, men egentligen är det väldigt queert – kanske t.om. kan ses som bisexuellt från Steves sida. /Imdb/

/Johnny

Det näst bästa


nextbestthing.jpgThe Next Best Thing, 2000, USA

Oj, jag hade verkligen ingen förväntning på den här filmen alls, men jag blev positivt överraskad och det känns som jag är ensam om det. Det handlar om Abbie (spelad av Madonna) som precis blivit dumpad av sitt as till pojkvän och gråter ut hos sin gaykompis Robert (Rupert Everett). De blir fulla, hamnar i säng med varandra och Abbie inser snart att hon har blivit gravid. Hon föder barnet och hon och Robert tar hand om det tillsammans, bor tillsammans och allt. Sen när sonen (spelad av Wild Tigers I have Known-skådisen Malcolm Stumpf) är runt 5-6 år träffar Abbie en heterosexuell man hon vill dela sitt liv med. Det är här allt börjar bli komplicerat och faktiskt riktigt bra. Jag kan tänka mig att filmen har blivit sågad så mycket dels för att det är Madonna som har huvudrollen, dels för att filmen är för gaypolitisk och dels för att den är för lite glamourös och gay för den stora gaypubliken. Jag gillar att man känner mer sympati för Ruperts karaktär än Madonnas i slutet. Och så gillar jag att sonen är värsta gay acting utan att någon någonsin ifrågasätter hans sexualitet./Imdb/

/Johnny