But I’m A Cheerleader, 1999, USA
Docksöta Megan (Natasha Lyonne) lever ett helt normalt liv som cheerleader. Hon har pojkvän, är populär och flickig. Men när hon går över till en vegetarisk diet och tapetserar väggen med affischer på Melissa Etheridge börjar hennes föräldrar ana oråd och skickar henne till ett straight camp vid namn True Directions.
Väl framme på homo-rehabet möter hon Graham (Clea DuVall), den trotsiga flatan som enligt egen utsago blivit gay eftersom hennes mamma gifte sig i byxor istället för klänning. Homoerotiken ligger tung över campet och ungdomarna får lära sig att anpassa sig till sina könsroller med hjälp av övningar såsom ”hugg ved som en karl” och ”skrubba badrumsgolvet i rosa outfit”.
Om But I’m A Cheerleader var en person skulle jag kyssa den hårt och länge. Den här filmen är verkligen helt fantastisk. Den lyckas framställa ungdomlig homokärlek på ett sätt som är sött, roligt och hett, samtidigt som både de manliga och de kvinnliga könsrollerna får sig en rejäl känga. Det är omöjligt att inte må bra efter att ha sett den här filmen! /Imdb/
Regnbågsrullen 
Den här filmen är ju så gullig som det bara går att bli!
Jag började grina som en unge utan lördagsgodis när Megan räddade Graham från att ”ta examen”. Hejarklacksramsan var ju verkligen underbar.
”1,2,3,4 – I won’t take no anymore. 5,6,7,8 – I want you to be my mate.
1,2,3,4 – you’re the one I adore. 5,6,7,8 – don’t run from me cause this is fate. ”
Läsartips från
Hedvig 21 juli, 2008:
bortklippt från Läsartips, inklippt här av mig, Johnny.